Oh happy friday på er, jefla tur att man lever när man reser med en amerikansk analfabet

Vi jobbar från tidig morgon till midnatt varje kväll här. Babiantrötta. Jag kör vår hyrbil. Överallt. Med manuell växellåda. Värsta jag vet. Det hackar och stannar och jag ser ut som om jag är ute och övningskör. Vi kissar på oss av skratt. Wendy körde från flygplatsen i söndags men vi kom på att hennes körkort gäller bara för automatlåda så det var bara för mig att gilla läget och sätta mig bakom ratten.

 

Alltså är hon kart-chef. Inte den bästa. När vi satte oss i bilen första dagen berättade hon att just det här med kartor inte var hennes starkaste gren. Well, let me tell you att vi haft en del kul de senaste fem dagarna. Härom dagen säger hon: ”go left”, och pekar på vägen. Jag svänger. Inga konstigheter mer än att jag, som vanligt, är superkoncentrerad på att få i rätt växel så att bilfan inte stannar. Alldeles för sent upptäcker jag att vi får mötande trafik.

 

Italienare är inga människor man ska ha med att göra i trafik. De kör som vettvillingar, skiter i alla regler och man är svettig nog ändå. Att möta ett gäng på fel körbana är inget jag rekommenderar . Till slut körde jag åt sidan och fick BACKA hela jefla vägen tillbaka.

 

Fifan, det kunde ha gått riktigt illa men efteråt skrattade vi så vi höll på att göra på oss. Behöver jag tala om att hon fick sparken som kartläsare …

Vädret här är fantastiskt, igår hade vi hela 22 grader och jag tror att jag stannar kvar. Hur är det i Stockholm, är det vinterjacka som gäller och vad ska ni göra i helgen?

Att äta i Italien

Jag vet inte riktigt v a d Wendy tänkte inför den här trippen men när hon packade upp sin resväska ramlade en miljard sånt här ut.

 

”Eh, det är inte Eritrera vi är i, jag lovar att det finns god mat här!” 

 

”Well, you never know!”

 

Första gången jag var i Italien, med familjen, så bilade vi runt i en vecka. Vet inte hur vi bad oss åt men fisatan så äcklig mat vi lyckades få. En enda middag var god. Det här snacket om att det var så god mat i Italien gjorde mig verkligen besviken eftersom förväntningarna varit stenhöga.

 

Så, när jag åkte till Rom förra året med DaisyBeauty-gänget blev jag extremt överraskad. Oj så god mat jag åt. Förra sommaren var jag här vid två tillfällen och det var likadant då; sjukt god mat.

 

Första dagen här råkade gå lite väl fort så när vi väl satte oss till bords var vi extremt hungriga.

Som vanligt beställer jag alltid in för mycket i sådana lägen. Inte riktigt meningen kan jag säga. Plus att vi beställde in öl, vin, vatten och kaffe på samma gång. OCH förrätt tillsammans med varmrätt. Servitrisen bara garvade åt oss. Men, Gu’ så gott det var!

Härom dagen hittade vi en liten kvarterskrog i en by där de nog aldrig haft några turister. Supertrevlig.

Maten låg färdig på tallrikar så det var bara att peka. Jag var hyfsat skeptisk då det såg ut som maten på en sämre väggkrog men hej och hå som jag bedrog mig. 

Det här ser ju inte mycket ut för världen men OJ så gott! Svamp, ris, nåt klet och parmesan.

Var tvungen att prova en sån här svart croissant också.

Den smakade som en vanlig så fråga mig inte varför den var svart, och vad det svarta var för något. 

De är för övrigt mycket för sötsaker här i Italien. En annan dag provade jag lite choklad. Äter helst bara mörk choklad och då inte så mycket. 

Kanske inte världens mest ekonomiska men jag fick smaka på några i alla fall.

Den absolut äckligaste maten på hela resan so far, är det vi åt på hotellet en kväll. Vårt fyrstjärniga hotell. En hamburgare på torrt bröd utan tomat eller sallad (inte för att jag grät över den förlusten..) och ett gäng vidriga so called pommes. Wendy fick 6 bitar friterad kyckling och lite sallad. Smakade som rullade slippapper med nåt segt i. 500 kr kostade kalaset. Just det, då ställde dom fram en korg med bröd vi inte rörde men som de tog 100 kr för.

Eftersom nätet är så SJUKT dåligt är så tar allt datorjobb extremt lång tid. Vi sitter uppe till efter midnatt varje kväll. Därför skippade vi restaurangmiddag en av kvällarna och satt på rummet och åt och jobbade istället. Det är vansinnigt frustrerande när man inte kan jobba på i sin vanliga takt.

 

När katten är borta

De har shitloads att göra på kontoret och just nu är det sjukdom vilket gör att maken är tokensam. Och jag är ju här i Italien.

Fick ett sms från honom igår. Schenker kom och han var tvungen att köra ner paketpallarna i lasthissen. Det tyckte somliga var JÄTTEbra.

Det fanns inte en tillstymmelse till köttbulle eller sås kvar. Moset föll tydligen inte herrn i smaken. Efteråt klampade han omkring med såsiga tassar över hela skrivbordet.

The väry much oskyldiga blick. Han som ALDRIG får något annat än torrfoder måste haft the time of his life medan maken var borta, hahaha!