Vadå semester?!!!

Denna vecka är det ju då nedräkning tills vi åker till Grekland på lördag. Dagiset stänger, och öppnar inte förrän den 9 augusti. Tjohej. Planen var Grekland en vecka. Gemensam semester någonstans i Sverige påföljande vecka. Resterande tid skulle vi alternera, då vi inte kan vara borta från företagen mer än maximalt 2 veckor. Och den tiden som jag var hemma så skulle jag äntligen ta tag i renoveringen av mitt scraprum (hobbyrum för den oinvigde). Och sortera in 1 års privata papper i pärmar.

Ja, det var ju planen.

I dag hade vi möte på jobbet. Eftersom vi även håller till i inredningsbranschen så har vi två enormt viktiga mässor per år: Formex. Dessa mässor hålls ungefär samma tid varje år. Alltså ingen nyhet. Och definitivt ingen nyhet att nästa mässa är den 30 augusti. Vi ställer alltid ut. Jag är den som organiserar allt. Och nästan allt är klart. Dock har vi alldeles nyss fått ensamrätten på en jätterolig ny produktlinje. Jag borde ha anat ugglor i mossen. Beträffande maken alltså.

I dag har vi alltså ett planeringsmöte angående mässan. Maken är utarbetad. Och grinig. Vårt förslag om att byta ut vissa produkter i vår gamla broschyr, och in med en del av det nya gick inte hem. Han konstaterar krasst att den nya produktlinjen har 300 artiklar. Det är ett varumärke av hög kvalitet, och därmed måste vi blåsa på med marknadsföring. Och det är just precis nu som verkligheten kom i kapp mig.

Har du varit med här från början, så vet du att jag var lite stor i korken för att få min dyra fina kamera förra sommaren. Maken tyckte det vore en bra idé att jag tar över produktionen av våra broschyrer, om jag nu skulle ha den här kameran. Och så fick jag gå på dyr kurs. I mars. Jag har glömt allt. Och nu vill han ha en KATALOG. Inte en broschyr. Den ska vara klar för tryck den 2 augusti. Dagiset öppnar den 9:e.

Jag är inte så bra på matematik, och även om han och jag delar på ledigheten så får jag inte ihop kalkylen. Han räknade själv ut att jag har exakt 13 arbetsdagar på mig att göra den. Häpp! Jag ska med andra ord ta med mig datorn till Grekland. Och kursboken. Som är en bibel. På engelska. Det känns ju kul i 44 graders värme.

Är det verkligen ingen därute som vill ha min man? Jag har gjort grovjobbet med honom, så du behöver bara finslipa lite (eller ja, lite mer än så kanske). Du får en stor fin (när den är färdigrenoverad) villa i ”fina” området i Bromma. Vid närmare eftertanke så kan du få min fina bil också. Det kan vara värt att börja åka tunnelbana, så här 15 år senare…

Ansökan emottages före lördag 16.00. Då kan du nämligen få ta min plats på planet.

Jag är så upprörd, så av bara farten gick jag på bandet igen. Jag tror aldrig att 30 minuter har passerat så fort. Jag uppfattade inte ens vilka låtar jag lyssnade på..

Kom igen nu, hit med en ansökan!

Söndag. En ny dag. Med nya löften. Kanske..

Sista ljuden hördes 22.00 i går kväll. Detta efter ett antal; ”jag längtar efter mamma, jag har ont i magen, jag kan inte sova för J och N pratar för högt, mamma, N puttade mig”

Puhh, till och med maken, som vill ha typ 3 barn till, sa att han hade fått second thoughts.

Maken somnade mycket riktigt på soffan. Jag var för trött för att komma ihåg att lägga mig i källaren. Stapplade upp till tonåringens rum. Tänkte att ”ha, de kommer rusa in till maken direkt i morgonbitti så då slipper jag vakna”.

Tänkte inte på att stora dotterns säng är placerad 30 cm från talibanens säng. Med en vägg emellan. Jag är lättväckt. 07.10 vaknade talibanen. 07.10.20 vaknade jag. Skitkul.

Jag slås alltid av varför barn slår upp sina ögon och kör 280 direkt. Inte något mornande här inte. Tre högljudda damer, som inom loppet av 5 minuter lyckades bli osams om vilken rum i dockskåpet som ”är mitt”. Och tror ni att de sprang in till maken sen? Näpp, radarn måste ha varit påslagen för alla tre kom raka vägen in till mig. Jag fräste nåt, och de tassade ut. Jag har dåligt morgonhumör. Hur som helst så kan jag aldrig somna om, om jag en gång har vaknat. Det var bara att pallra sig upp.

Servera sig lite frukost. Ja, eller rättare sagt: servera barnen först. Som ändrade sina menyval 14 gånger. En timme senare så kunde jag avnjuta en god frukost. Maken parkerade sig i fåtöljen med en god bok.

Lite senare tänker jag: vad kan jag göra för att få vara helt i fred en stund? Vad jag än tar i tu med (håller på med rensningsprojekt) så kommer jag att bli störd.

Då slog det mig. Jag kanske ska ta och börja gå på den där ”gåmaskinen” som stått så fint i makens arbetsrum de senaste 5 åren.

En gång för 5 år sen så var vi på Mauritius. Jag avskyr allt vad motion heter. Och det syns. En dag så föreslår maken att vi ska besöka hotellets gym. ”Erunte klok”, säger jag, men följer med. Jag har under årens lopp provat på nästan allt. För att inse att inget passar mig. Nåväl, jag kliver upp på ett sånt där gåband. Och inser att det faktiskt var skitkul. Kunde bestämma min egen takt. Gick varje dag och kände mig frälst.

Kom hem till Sverige och bestämde mig för att köpa en egen. Inte nån tv-shops historia som man viker under sängen. Näpp, jag skulle ha en likadan som finns på gym. En exakt likadan som på hotellet. Var nämligen livrädd för att annan sort eventuellt skulle punktera mitt nyvunna intresse. Eftersom det var en så kallad riktigt gymmaskin så tog det ett tag att hitta en. En ny kostade lite över 50 000 och jag insåg att det skulle få bli en begagnad. För hälften av priset. Till slut hittade jag en. Ett helvete att få in i huset, men gymkillen fixade det. En sån där fin maskin som man kan välja uppförsbacke med….om man nu vill det.

Åren har gått. Vid ett tillfälle så sa min ekonomisk sinnade man att de gånger jag har använt maskinen har i snitt resulterat i 4500 kr per användande. Han tyckte att det var ett dyrt sätt att träna. Och jag håller med. Men jag har bara inte kunnat få häcken ur vagnen. Tills i morse. Det enda stället i hela huset där jag skulle få vara i fred. Dock är det tråkigt att gå. Jävligt tråkigt. Men så kom jag på vad jag fick av maken i födelsedagspresent härom veckan.

Jag lyssnar ALDRIG på musik. Jag lyssnar på Adam & Gry och that’s it. När jag öppnade min present så låg den en specialutgåva av en iPod där. Jag bara stirrade på maken och undrade om han hade rökt på. JAG?

Tänkte för en sekund att jag skulle ge den till dottern, som nyligen slarvat bort sin. Hann även tänka att det var typiskt maken att köpa en present i sista sekunden OCH dessutom något som jag var totalt ointresserad av. ”Vänd på den”, sa maken. Och där var det ingraverat: ”Mona, Mamma, Hustru, Kärlek”.

Hur kunde jag bli besviken på det?! Sen slog det mig: jag kan ju ladda ned böcker. Tjoho, plötsligt var jag glad. Några dagar senare så visade stora dottern mig hur man köper låtar. Jag köpte. Jag köpte massor av låtar från 70-80-90-talet. Hur kul som helst. Fast jag lyssnar aldrig. Men kul att ha. Säger dom.

Så nu kom jag ju på att jag kan ju faktiskt lyssna på musik medan jag går. Framför maskinen har jag dessutom hängt upp en spegel. Inte så bra. Eller så är det det, för jag gick som en galning.

2 km och 30 minuter senare var jag slut! Jag veeet, inte mycket att skryta med, men tänk på att jag ALDRIG rör mig. Mer än promenaderna från ytterdörren till bildörren..

Så. Tack vare barnvakteri, så har jag äntligen masat mig upp på gåmaskinen. Jag skulle så gärna önska att jag fortsätter. För det var kul. Om inte annat så var det skitkul med all gammal musik, som dånade i öronen.

Och jag har äntligen hittat ett ställe i huset där jag kan få vara i fred. Jäklar vad smal jag kommer att bli! Halleluja!

Varför vila på en lördag…?!

Ja, så kom då ”barnvaktslördagen”. Hade jag varit smart så hade jag tagit det lugnt hela dagen, tills grannflickorna anlände. Måste ha hål i huvudet, för det är det sista jag jag har gjort idag.

Efter frukosten så åkte maken (som vanligt) i väg till jobbet. Kl var typ 10 och jag fick för mig att det var en bra dag för att rensa lite. Gick igenom talibanens alla garderober. Förbannar mig själv för att jag jämt hittar kläder som blivit för små, som fortfarande har prislappen kvar. Problemet med min lilla dotter är att hon väljer sina kläder själv. Jag har för länge sedan gett upp. Alltså får hon numer följa med och välja själv. För jag orkar inte. Någon lärde mig att man ska välja sina fajter, så jag har helt enkelt bestämt mig för att det är helt okey om hon nu vill ha 3 par trosor på sig en dag. Eller rosa ballerinaklänning till dagis. So what…

I alla fall; 2 sopsäckar senare så var jag klar. Funderade en millisekund på att rensa i stora dotterns klädkammare. Passa på medan hon inte är hemma. Jag ångrade mig när jag öppnade dörren och alla bråte höll på att attackera mig. Stängde snabbt, och lovade mig själv att hota henne med fosterhem om hon inte tar itu med skiten OMGÅENDE!

Makens garderob ska vi inte ens snacka om. Jag gav upp för flera år sen. Så länge jag kan stänga dörrarna så jag slipper se eländet så överlever jag. Nästan i alla fall.

Kl 16.00 kom tjejerna. 16.20 kom första världskriget. 16.55 kom det andra. Middag utan problem. Popcorn till Bolibompa. Efter det kom det tredje världskriget. Jag trodde jag hade garderat mig med att hämta upp stora dotterns gamla barbiedockor plus kläder från garaget. Icke sa nicke. 3 tjejer som skulle dela på 13 (!) st barbies och alla glitterkläder kunde bara sluta på ett sätt. Alla skulle naturligtvis ha samma docka och samma glitterklänning. Jag var domare, som fick rycka in 100 ggr innan jag fick nog och sa att det var sängdags.

Nu är kl 20.30 och de sover fortfarande inte. De gick till sängs för en timme sen. Trots mina hot om att morgondagens picknick blir inställd om jag så mycket som hör ett enda fotsteg. Eller att jag tänker bädda i garaget åt talibanen, om de inte är tysta.

Jag har ett stort hus. Jag sitter i soffan på nedre våningen och hör precis allt vad de säger. Detta eftersom två av tre tjejer (inkluderat min) har begåvats med röstresurser som hörs till Turkmenistan. Jag är helt slut. Som tur är så vet jag att maken kommer att somna i soffan. Och vakna vid 03.30, och smyga upp till sängen. Och vara för trött för att märka att jag inte ligger i sängen. För jag kommer givetvis att vara smart och lägga mig i ena gästrummet nere i källaren….För jag tänker INTE vakna tidigt i morgon….

Och nu hör jag att talibanen gallskriker däruppe. Grannens ena tjej har en förmåga att dra henne i håret. Jag måste dra.

Kundservice- my ass!

Jag blir så trött på alla företags så kallade kundservice. Lyssna på det här;

Igår tillbringade jag hela dagen i vår senaste videobutik. Maken och jag håller på med ett godisexperiment. I normala fall så beställer vi lösviktsgodis och övrig konfektyr från stora draken Axfood. Till den här butiken så köper vi, dels ”vanligt godis” men så har vi hittat en leverantör som säljer jätteroliga saker. Typ Spidermanklubbor, Dora-dockor med godis. Ja allt möjligt, som inte finns någon annanstans. Och givetvis fulla med kemikalier. Som med allt roligt godis.

Nåväl, jag kom av mig lite. Jag har alltså varit och storhandlat till denna butik och tillbringar hela dagen med att göra i ordning. Och städa. Har ju tidigare nämnt att det är Sveriges skitigaste butik alla kategorier.
Och det kommer att ta tid att få i ordning. Nåväl. Vårt kassasystem är helt avhängigt internet. (Därav makens sjuka beteende av att gå in varje timme, hemifrån, och kolla siffrorna i alla butiker.)

Så, pajar internet så kan vi inte hyra ut. Eller rättare sagt, vi får skriva lappar. Vilket är öken. Hur som helst, jag lämnar butiken 17.00 och rattar hem. En kvart senare havererar hela internet. Det närmar sig alltså kväll = mycket uthyrning. Som pricken över i:et så regnar det också = väldans mycket uthyrning.

I och med köpet av denna butik så ”ärvde” vi internetleverantören Com Hem. Jag ringer dem. 1 miljon människor i kö. Lägger på efter ett tag då jag måste fixa mat. Ringer igen. Lägger på efter ett tag då jag måste lägga talibanen. Ringer igen. Och lägger på för jag måste gå på toa (jamen vafan). Ringer igen. Sitter och väntar. Efter 45 minuter så tar batteriet slut. Ringer igen. Efter knappt en timme (!!!)i kö så kopplas en telefonsvarare på, som så fint meddelar mig att telefontiden nu är över…

I morse ringer maken. Han ringer 8.30 hemifrån köket. Jag har inte ens fått morgonkaffe. Jag är jävligt sur på morgnarna, innan jag har fått mitt kaffe. Plötsligt så kommer han fram och lever djävulen med dem. När han väl måste andas igen så får han svaret; ”Avstängt pga obetald räkning”! VAAA! Sa vi.

Till historien hör att vi tog över 1 juni. Gamla ägaren har inte alla indianer i kanoten, för jag frågade honom om vem som var hans internetleverantör (vi måste ju ta över abonnemanget givetvis). Han visste inte(!). Efter en kvart så kommer han fram till att han ”tror” att det är Com Hem eller Tele2. Den snubben har inga högre studieskulder kan jag lova!

Jag ringer och kollar och det är ju då Com Hem. Jag ber dem skicka en överlåtelse direkt till mig, eftersom förra ägaren som sagt inte är redig i pallet. Överlåtelsen kommer. Där kan man bara fylla i personnummer. Jag ringer kundtjänst typ 6 ggr men får det bara förklarat att en privatperson måste stå på abonnemanget. Till slut ger jag upp och fyller i makens uppgifter. Com Hem har meddelat mig att det är förra ägaren, i egenskap av privatperson som står som juridiskt ansvarig. Först idag får jag reda på (av den 15:e handläggaren på Com Hems kundservice) att abonnemanget står på ett handelsbolag..

Tillbaka till i dag. Det visar sig att räkningarna gått till förra ägaren. Som inte har meddelat oss. Räkningen skulle varit betald 31 maj. Dvs en dag före vårt övertagande. Ärendet har hamnat på inkassobyrå. Jag ringer. Säger att vi måste få det påkopplat idag. Butiken öppnar om 11 minuter. Inkassobyrån ber mig ringa till Com Hem. Håller på fram och tillbaka så där några gånger. Till slut kopplas det på. Efter det att jag panikbetalat och faxat kopia.

Summa summarum: under 3 veckor så har jag ringt totalt 21 samtal till Com Hem. Just det; 21 samtal. Alltid hamnat på typ plats nr 14 i kön. Pratat med ett gäng virrpannor, som gett mig olika information om vad som gäller.

Den som till slut hjälpte oss att få igång trafiken igen var handläggaren på inkassobolaget. Inte idioterna på Com Hem. Och det kan jag säga; i samma sekund som avtalet går igenom, att det är vi som tagit över, i samma jävla sekund går jag över till Telia.

Efter jobbet rattar jag in till butiken för att lämna papper. En mamma från talibanens gamla dagis kommer in. Hon frågar hur det är. Jag ler och säger att det är bra, ”men lite körigt”. Hon svarar: ”ja, du ser lite sliten ut”. !!!!!

Jesus Christ, jag har fan inte tid med sånt här.