Jag undrar vad oddsen är

Jag är gift med en man som tycker att ett exemplar av allt räcker. Ja, inte när det kommer till fiskar förstås.

Men gardiner.

Han förstår inte riktigt varför man måste byta gardiner, om man redan har ett par. Han tycker på fullt allvar att man kan ha samma gardiner till man dör.

Det tycker inte jag.

För några år sedan så lade jag ner en smärre förmögenhet på specialsydda gardiner i 7 av mina fönster. När sömmerskan väl satte upp dem, så var det inte riktigt i enlighet med min beställning.

Och eftersom jag är en megames, så sa jag ingenting. Jag ångrade bara att jag inte sydde dem själv. Men jag var vid tiden i 8:e månaden och orkade inte.

Och så kunde jag inte säga nåt till maken om hur missnöjd jag var. Det tog typ ett år innan jag ens talade om vad dom hade kostat.

Så jag har verkligen avskytt dessa gardiner.

I min vänkrets så har det poppat upp en skicklig sömmerska. Varje gång hon är hemma hos mig så blir hon lätt grönaktig i ansiktet. Och då inte av avund.

I helgen var hon ordentligt grön. Så jag bad om ett pris. För mina 2 matsalsfönster.

Jag accepterade priset. Men inte nog med det.

Jag tänkte att jag skulle vara wild and crazy.

Idag är dem gul/orangea (jag vet, men färgen är snyggare i verkligheten).

Nu har jag beställt;

SVARTA.

Jag funderar bara på hur jag ska få upp dom, utan att maken märker att vi har bytt gardiner.

Vad tror ni oddsen är?

Måste. Lite oftare

Så där ja. Nu är helgen över. Tyvärr.

Ingen av mina vänner som var här, har en aning om hur mycket sådana här tillfällen betyder för mig. Möjligtvis Malin. För hon vet. Hon vet att jag sliter ihjäl mig. Att jag aldrig ger mig själv möjligheten att umgås. Så de få gånger jag kommer i från, för att scrappa, de gångerna är jag som gladast i själen. Då mår jag sååå bra.

Fast jag är ju trött förstås.

Men det gör inget. För jag njuter av varje minut.

Ja, så länge jag är vaken alltså!

Så tack mina kära vänner. Och på återseende!

PS! Flickor, ni vet väl att vår kära, begåvade analytiker har startat en blogg! www.evaiparadiset.blogspot.com (kommer inte ihåg hur man länkar…)

Midnatt råder, tyst det är i huset…

Ja, det hade man ju kunna sjungit, om det nu hade varit midnatt. Klockan är halv 8 och jag är den ende av 10 personer, som är vaken.

Å andra sidan så var man ju tröttast av alla igår, så jag gick och la mig vid midnatt.

Värdinnan går alltså och lägger sig först. Som vanligt.

Så då är det ju inga konstigheter med att man vaknar 07.10.

Om jag har scrappat?

Inte ett skit. Har däremot skrattat, fixat käk och bara njutit av mina vänner.

Apropå att gå och lägga sig mitt i matchen;

En gång, för många år sedan, så hade jag och min exman bjudit hem min nuvarande man (jag vet…) och hans sambo på middag.
Jag är en tröttmössa, och har så alltid varit. Vi satt på balkongen allihopa och hade det kalastrevligt. Men så kände jag att min kudde ropade på mig.

Så jag sa att jag skulle på toa. Men jag hoppade i säng i stället.

Nästa morgon frågade exmaken;

”Vafan tog du vägen igår?”

”Jag gick och la mig. Tänkte att ingen skulle märka nåt”. Sa jag

”Vadå, att ingen skulle MÄRKA nåt, vi är fyra pers, och du tror inte att det MÄRKS om du går och sover. Är du dum eller?” Sa exmaken.

Och gissa om jag har fått höra det där i måååånga år. Plus att jag fortfarande gör så. Tänker att, jag smiter i väg lite, och ingen märker nog nåt.

Fast igår sa jag faktiskt godnatt!

Irritationsmoment och skrämmande gener

Jag tror att jag håller på att förvandlas till en vandrade kopia av min far.

Fram till jag var någonstans i 20-22-års åldern så hade jag sjuka idéer om ordning och reda. Jag var ûberpedant. Hade en speciell tandborste som jag varje vecka borsta golvlisterna med.

Jag hade många gröna växter. I krukor. Och en linjal liggandes i en låda. För att verkligen vara säker på att det var 7 cm mellan varje kruka.

Hade problem med att ta hem folk, för jag tyckte att alla stökade till.

Ja, sådär höll jag på. Men insåg att jag var tvungen att ändra mitt beteende.

Det tog några år.

Sen tyckte jag att jag blivit ganska normal. En sån som gillade ordning och reda, men i normala doser.

Nu känner jag att jag är på väg tillbaka till det andra.

Städerskan var här ytterligare i 10 timmar i går. Och hon är bra. Och alla vet ju hur nice det är när allt är städat.

På eftermiddagen ramlar tonåringens kompisar in. Fram med diverse saker ur skafferiet. Jag deklarerade att ”en smula på golvet, och jag blir tokig”. Tjejerna är bra. De fattar läget.

Men som med alla tonåringar, så är minnet kort.

De går ut på kvällen. Jag har precis städat köket/spisen efter att ha förberett helgens mat. Maken kommer hem. Känner för lite ägg & bacon. Jag känner genast en rysning längs ryggraden. För jag vet. Jag vet hur han beter sig vid spisen.

Jag går omkring i köket som en äggsjuk höna. Vi har en köksö. Han står vid spisen, på köksön. Knäcker ägg efter ägg i stekpannan. Efter varje ägg så slänger han äggskalet i soppåsen, Det är två meter dit. Oj, tappar visst lite äggvita här och var.

Han tittar på mig och ser att jag är nära bristningsgränsen. Han skrattar och säger att ”tare lugnt, jag städar”.

Och det är då jag inser att jag måste lämna köket, annars får jag en hjärnblödning. För min man vet inte hur man städar. Svisch, svisch, färdigt.

Så jag städar upp efter honom. Och lugnar ner mig. Så tittar vi på film. Maken är sugen på chips och chocklad.

Allt som finns i köket är för min så kallade tjejhelg. Jag blir lite irro. Till slut länsar han kyl och skafferi på det mest gott. Och sätter sig i soffan. Och äter chips. Och choklad.

Jag ser smulorna ramla ur hans mun i slowmotion ner på mattan. Jag inser att jag behöver psykisk hjälp ganska omgående.

Går och lägger mig. Vaknar i morse och kommer ner. Och noterar att tonåringen tydligen har sina kompisar sovandes här. För det ser för jävligt ut. De har intagit någon form av måltid, och allt står framme. Jag känner att det var tur för alla inblandade att de låg och sov. Så jag inte kunde få något anfall.

Åker i väg till ena videobutiken 08.15 och fyller på godis, chips och läsklagret.

Och jag sitter i bilen och tänker att jag måste fan ge mig.

Jag håller på att bli som min far. På vintern fick man inte gå in i bilen med skor på. Man var tvungen att sätta sig med fötterna utanför, ta av sig skorna, och jag tror till och med att skorna las i bakluckan. Eller nåt. Och jag hatar min far. På riktigt alltså. De skilde sig när jag var tre. Och efter 25-30-års åldern så har vi inte haft någon större kontakt.

Och nu känns det som om han kommer i fatt mig.

Måste nog kontakta en pyyyskolog. Annars kommer min familj att kasta ut mig.

Fast dom gillar ordning och reda. Så länge dom själva slipper…