Omkörd

Oj, så bra det gick att prata med maken igår. Or not!

Han kom hem i går kväll. Deklarerade att han var på extremt dåligt humör. Att det sen serverades sallad till middag, gjorde ju inte saken bättre. Tryckte i sig choklad och gick sedan och lade sig. 21.15

I morse drog jag som vanligt iväg till kontoret. Brukar kunna sitta ett par timmar för mig själv, innan han dyker upp.

Han kom aldrig.

Vid 10.30 så ringer han. Säger att han inte har hört av sig, för han är på skitdåligt humör. Att det är för mycket med allt nu. Att han är slut.

Så jag fick lägga i växeln och gasa.

För vi har inte tid med två personer som checkar ut.

Det är ju fan typiskt.

Han ligger ett steg före mig heeeela tiden.

Rösta på mig

Fastnar framför tv:n

Fastnade framför Äntligen Hemma. Och jag funderar. De flesta inredare är ganska bra.

I kvällens program så gör två inredare om varsitt projekt.

Jag undrar om dom var ute och söp innan dom började denna make over.

För det var i särklass det absolut fulaste jag någonsin sett. Och jag är rätt tålig av mig.

Om jag någonsin får för mig att anmäla mig till nåt av dessa program, och bara Gud vet vilket behov jag har, så hoppas jag att någon i min närhet stoppar mig.

För, fy fan för att komma hem till orangea medaljongtapeter.

Måste ned till källaren snart.

Rösta på mig

Nu är det dags för filbyte.

Vaknar med enorm huvudvärk och en rygg som bestämt sig för att checka ut.

Och med tanke på att jag redan i normala fall är på dåligt humör de första 20 minutrarna jag slår upp mina bruna, så var ju förutsättningarna för en trevlig tisdag åt helvete.

Jag skulle ju ha sovit middag i går. Det gick inte så bra. Jag låg istället och funderade på om jag ska fortsätta i den här raketfarten.

Jag bestämde mig för att kliva av. För jag håller på att bli helt galen. Jag bestämde mig för att ägna mer av min tid till mitt hem i stället. Och att ta tag i den där resan som jag och bästa vännen vill göra. Till Las Vegas. I början av december. Och shop-til-I-drop. För allt kan inte bara handla om jobb.

Fast. Jag kanske måste tala om det för maken också.

För jag antar att det är bra om han vet att jag bestämt mig för ett filbyte. Innan jag går sönder.

Jag tror att jag börjar med en bio tillsammans med talibanen i helgen.

Nu ska jag nog gå ned till källaren och leta efter vodkan. Och ta mig en rackabajsare. Innan jag berättar för maken.

Får nog ta med mig ett stort glas.

Rösta på mig

Tjafsa inte med mig i trafiken!

I morse, när jag åkte från mässan, så skulle jag upp på Essingeleden. Jag signalerar att jag vill in i kön.

En kille i 30-års åldern vägrar släppa in mig. Han lägger sig så nära han kan framförvarande bil.

Klockan var 8.15 och det var megaköer. Klockan var 8.15 och jag var svintrött. Klockan 8.15, efter en veckas mässande är ingen bra tidpunkt att jävlas med mig.

I ena handen har jag en latte. I den andra en bagel från McDonalds. Jag trycker ned rutan och gestikulerar åt honom att släppa in mig. Innan den streckade linjen tar slut, och jag hamnar i broräcket.

Han säger nåt. Med rutan stängd. Jag känner att det brinner i håret, och jag fortsätter att gestikulera.

Plötsligt tar han mod till sig och trycker ned sin ruta. Säger nåt om att ”man måste svänga in tidigare i kön. Att man måste göra det när den streckade linjen börjar. Inte köra ända fram tills den slutar.

Då jävlar.

Jag känner att jag är färdig att flyga ut genom min ruta och trycka in bageln i ansiktet på honom.

Med några väl valda ord så talar jag om för honom vilka trafikregler som gäller ”och släpp in mig för i helvete.” Jag är halvvägs utanför mitt fönster.

Kollegan W sitter intill och blir plötsligt varm i pannan. För hon känner mig. Jag har inga problem med att mula en idiot med en bagel.

Killen blir skitnödig och drar upp rutan.

Och bromsar.

Så att jag fint kan glida in framför honom.

Och fortsätta med min latte och bagel.

Idiot.