Folkvett

Vi bor i ett villaområde. I ett av Stockholms så kallade ”rikemansområden”. Dagiset ligger en stenkast från hemmet. Alltså i ett villaområde.

En familj rakt över gatan, från dagiset, har bestämt sig för att bygga en källare under deras hus.

Ett stort projekt alltså.

När jag har hämtat talibanen varje dag denna vecka, så har ljuden från alla maskiner varit öronbedövande. Man måste skrika till varandra för att höras.

I går fick jag reda på att dom idag, och i morgon, ska spränga under huset. Denna information har personalen själva fått ta reda på. Genom att fråga byggkillarna.

Detta dagis tillbringar mycket tid utomhus. Och det är som sagt näst intill outhärdligt just nu.

Så igår gick jag över och lade en lapp i deras brevlåda. Skrev att jag förutsätter att dom kommer över med ett gäng tårtor till personal och barn, för att dom måste stå ut med detta.

Personalen bara garvar åt mig, men tycker att det är bra att nån reagerar.

Jag skrev under med mitt namn.

Och det ska bli ytterst intressant och se om dessa villaägare har nån skam i kroppen. Folk som bor i sådana här, så kallade fiiiina områden, har en tendens att tro att dom är förmer än andra.

Tills de träffar mig. Byns ragata.

Rösta på mig

En skruv lös

Åker till banken en snabbis.

Kommer ut, och konstaterar att nån snott bilen. Makens bil. Med min dator i. Den skiter jag i. Och jag skiter i bilen också. Men inte i min datorväska. En Louis Vuitton. Dyr som satan. Och maken vet inte hur dyr.

Irrar omkring på parkeringen och funderar på att ringa maken, och undrar på vilken skala från 1-10 han kommer utgå ifrån, när han skriker sönder mitt öra.

Då ser jag bilen.

Jag hade tagit min egen bil till banken.

Måste ta mig ned till källaren snart.

Rösta på mig

Misstänksam

Nåt är fel på min man.

Han är trevlig.

Min man är ALDRIG trevlig mot mig när vi har extrema arbetsbördor.

Och efter att ha arbetat tillsammans i 10 år, så vet jag att nåt är fel.

För inte kan väl en gammal hund lära sig att sitta?!

Rösta på mig