Helt jädra sinneslös vecka! Väldans långt inlägg…

Jaha. Tänkte inte skriva om dagen, men jag får väl göra det då.

Har av tidigare kända skäl superbråttom att komma i väg i morse. Precis innan jag ska ut genom dörren så får talibanen ett ”jag-kommer-aldrig-mer-att-få-se-min-mamma-du-får-inte-lämna-mig-jag-gråter-krokodildårar”-anfall.
Jag blev lite mör, kanske mest för att hon väckte mig mycket försiktigt med en mjuk puss på kinden. En klar effekt av gårdagens traumatiska upplevelse med en inte-så-klämkäck-mamma-kl-05.30.

Jag rattar in på jobbet en kvart sen, för att finna datagurun sittandes i trappen. Efter en timmes meckande tror han att det är fel på en s k router (fråga mig inte vad det är men det låter som nåt nödvändigt) så han undrar om jag kan köra honom snabbt till hans ordinarie arbetsplats, en databutik. Givetvis gör jag det. Prylen hämtas och vi kör tillbaka. Parkerar i garaget och slänger igen garageporten. Går 4 meter och kommer på att nyckeln till garaget ligger i Jennifers bilbarnstol. Gräääjtans, hur f-n ska jag ta mig in där nu då. Släpper problemet för stunden.

Två timmar till går och trots fixet så fungerar det inte. Jag råkar stå i en bortrest kollegas rum när datakillen kommer och meddelar mig det. Han säger något i stil med att det verkar som om nätverket är överbelastat till max, och han kan inte alls begripa varför.

Medan vi pratar så får han syn på en datakabel inne i rummet. Här behöver jag förklara lite för den som inte vet: ofta på kontor så har man kabeluttag placerat i en ”ränna” på väggen. Det normala är att man har två stycken ovanpå varandra: en för tele, och en för data. Och så har också vi. Datakillen tar ett steg in i rummet och tittar lite närmare på uttagen. Båda två är upptagna, alltså två kablar sitter i. Jag förstår ingenting, för det ser ju ut som det ska.

Han tar tag i den övre kablen, som går ned bakom skrivbordet, drar och konstaterar att den andra änden av kabeln, som rimligtvis ska sitta i en dator, men som inte gör det, utan sitter i det undre hålet! Okey, har du hängt med så här långt så fattar du läget. En och samma kabel som sitter i båda uttagen.

Datakillen, som vid det här laget är en timme sen till sitt arbete, utbrister en suck som skulle kunna väcka en död: ”jaha du, här har vi problemet”. Vadå, säger jag och tänker att vad spelar det för roll, det är ju bara nån som har satt lite fel. Till saken hör att vi håller på att flytta runt lite, så det har varit lite rörigt.

”Du, den som har satt in den här har (vilket senare visade sig vara maken i tron om att han minsann kan koppla saker rätt), hmm, hur ska jag uttrycka det så att du förstår, mycket väl medveten om mina tillkortakommanden avseende datorer, man kan säga att på grund av det här så har det blivit en total kortslutning i nätverket.”

Poff poff fixat. Glad som en amöba surfar jag ut på nätet. Tjoho, I am back! Jag kan jobba. Jätteglad. Tills jag ska printa ut nåt. Det fungerar inte. I hastigheten glömmer både han och jag att alla skrivare är anslutna till nätverket. Har nätverket varit ur funktion så kommer den inte ihåg tidigare inställningar, eller hur man nu förklarar det. Okey, ingen skrivare idag heller. Men, jag väntar ju på trumman till vår kombinerade fax/skrivare så då löser det sig. För den skulle ju ha kommit igår.
Okey, dags att ringa kontorsleverantören. Som upplyser mig om att ”jovisst, Posten ringde på hos er kl 11.13 (!) igår, men ingen öppnade. ???!!!!

”Ehhh, du, jag var borta på lunch mellan 13.00-13.30 OCH DET SKREV JAG PÅ ORDERN ATT JAG SKULLE VARA!”
”Ja, det var ju tokigt, men du kan få det utkört från Posten, fast då mot en avgift på några 100-lappar”.
Skulle inte tro det, sa jag. ”Ja, då får du hämta det på posten”, sa den kundservicemaaajndade kontorleverantörskillen, som jag aldrig mer ska handla av.

Ungefär här ringer maken från mässan i Göteborg. Vi jobbar även som leverantörer av present- och inredningsartiklar. Han är i upplösningstillstånd för att vi ÄNTLIGEN har lyckats komma in på några av Cervera-butikerna. Dvs om vi kan leverera varorna till ett gäng butiker till i morgon. Säljare som han är min man, så upplyser han kunden om att det aboslut inte är några problem.
Bortsett från att han i all hast hade glömt att man måste boka sändningarna från Schenker före kl 12.00. Nu är hon bortåt 12.30. ”Ring Schenker och smöra”. Han pratar så fort att jag bara uppfattar ”ett paket till Borås, på typ några kg”.

Jag slänger mig på luren. Får tag i en inte så serviceminded bokningstantalona som till slut går med på ”ett paket, ca 5 kg med hämtning kl 14.00, och det är ett undantag!”

Ringer tillbaka till maken och informerar. Då informerar han mig om att det är till flera Cervera-butiker och således lär det inte bli ”ett paket på ca 5 kg”. Hmm, får ta den smällen sen, tänker jag.

Okey, för att skicka paket måste man kunna printa ut följesedlar. Och fraktsedlar med klisterunderlag.

Jag har ingen skrivare. Men jag har en fax/skrivare. Och på posten ligger trumman. Och bilen står i garaget. Och jag har ingen nyckel. Och maken hotar med typ skilsmässa om jag inte fixar uppdraget ”f-n, fattar du att vi kommer in på Cervera, dom kommer att köpa hur mycket som helst”.

Jag känner trycket. Jag känner däremot inte våra företagsgrannar så bra. Jag känner till typ ett företag. Samma företag, vars på en av deras bilar i garaget jag härom veckan skrev en allt annat än trevlig lapp, efter det att bilen totalblockerade min. Dock utan avsändare… så det är nog riskfritt att gå upp och smöra till sig en nyckel…

”ja, f-n, det är ju bara problem med det där garaget, nån jävel satte en jävla rutten lapp på rutan härom dagen och jag trodde för ett ögonblick att det var du”. (Har kallpratat en del med henne genom åren i hissen och hon tyckte sig känna igen min jargong, liksom).

”Ehh, ojdå, nä du, det vet jag inget om”. Sa jag och fick låna nyckeln. Kör ned till posten och resan tar ca 30 sekunder (NÄE, jag kunde inte gå eftersom det var 6 st stora kartonger!). Kutar in och slänger fram mina noteringar om paketnummer. Killen tar fram alla paket och ber om leg.

”Äähum, jag har inget”, säger jag. Och får åka tillbaka till kontoret.

Eftersom vägen tillbaka är enkelriktad och den vanliga vägen, som tar 45 sekunder, är under ombyggnad så får jag åka runt halva Kungsholmen vilket tar närmare en kvart. Upp och hämta pluskan, tillbaka, gå fram och tillbaka till bilen sex gånger. Nu noterar kroppen att det är 23 grader ute.

Parkerar bilen. Orkar inte bära alla paket, utan tar två stycken, varav den ena är trasig och jag ser loggan på ”trumföretaget”. Upp på kontoret, sliter upp kartongen. Ingen jävla trumma, det var bara svart färg, som jag också hade beställt. Öppnar andra paketet, ingen trumma. Okey, ned till bilen, kånka stort tungt paket upp igen. Ingen trumma. Kollar följesedeln, jo den ska vara med. Ned till bilen igen. Jaaaaa, jag fick gå tre gånger till bara för att konstater att trumhelvetet inte fanns med. Ringa till kontorsleverantören. ”Ojdå, då måste lagret ha gjort fel”. NÄE, MENAR DU DET!

”Alltså, det är panik, jag måste ha trumman nuuuu! Då får ni köra hit en på en gång.”

”Ehh, vi är lokaliserade i Skåne, det är bara säljföretaget som ligger i Stockholm.”

”Jag betalade med mitt kreditkort så då får ni kreditera det OMGÅENDE”

”Jag är ledsen, men det tar ett par tre dagar innan pengarna kommer in på kontot”.

Ahhh, jag orkar inte. Tiden rusar i väg. Jag får till slut inse att jag inte klarar att leverera. Ringer Schenker och får skämmas. Ringer till maken, som är jätteupptagen, och berättar. I efterhand visar det sig att han inte uppfattar.

Eftersom jag ändå måste ha en trumma så ringer jag runt till olika leverantörer, slut överallt utom i Ulvsunda/Bromma. Rattar dit och hoppas till Gud att mitt andra VISA-kort fortfarande fungerar. På vägen dit ringer maken. Jag berättar om dagens vedermödor och då först fattar han att leveransen inte har gått! Han blir helt desperat.
Det slutar med att jag hämtar trumman, sladdar hem, fixar igång min dator, medan den startar upp så kutar jag i väg till dagis och hämtar talibanen, som får ett tokspel eftersom ”storasyster skulle hämta mig och hon skulle ringa dig om det”. Till vilken telefon då!
Släpar hem henne. In på hemmakontoret, printar ut frakt och följesedlar, lämnar en skrikandes 3-åring i tonåringens omsorg, hamnar mitt i alla köer in till stan. Kör i bussfil, gångfil och alla andra filjävlar. Kommer upp på kontoret, där vår budkille står och väntar. På med alla lappar och han drar i väg till Schenkers kontor Spånga. Drar hem på två hjul samtidigt som jag ringer telefonoperatören och frågar vad i hel—-e dom håller på med.

”ja, vi har ganska mycket att göra just nu och vi kan inte säga när problemet är löst.”

”men du, handlar det om en vecka, eller vadå? Jag har redan varit utan telefon HELA den här veckan!”

”nä, som sagt, vi kan inte lova något”

Jag lade på luren mitt i hans mening. Parkerade, gick in och gjorde middag och nu är jag helt slut i huvudet.

Hur klarade man sig förr i tiden och mina små svarta vänner har checkat in igen..

Jag förstår inte varför lagen om all jävelskap alltid skall hända när det inte är läge;

I två dagar så har jag varit utan min mobiltelefon. Eller ja, inte utan rent fysiskt, utan den har helt enkelt inte fungerat. Först trodde jag att själva telefonen var paj och såg en möjlighet att införskaffa en ny men så enkelt var det ju naturligtvis inte! Jag ringer min nätoperatör som säger att dom inte heller kan förstå problemet ”men vi gör en felanmälan omgående”. Det var i går det.

Denna dag börjar med att talibanen bestämmer sig för att vakna 05.30. Jag har jobbat hårt för att hon ska förstå skillnad mellan natt och dag, men när jag i morse försöker förklara att DET ÄR FAKTISKT MITT I NATTEN, varpå hon genast svarar ”men mamma, solen lyser ju” så är det ju lite svårt att gå i svaromål. Nåväl, hon vaknar som sagt men innan jag har ovan konversation med henne så ligger hon och skriker efter sin pappa.
Hon har plötsligt glömt bort att han är borta på mässa hela veckan. Nu skulle man ju kunna tro att hon är 1 år eller nåt, men hon har börjat med en ny olat: skrika på pappa att han ska komma och BÄRA in henne till oss. Han som alltid jobbar och endast har morgnarna med henne, ger alltid efter. Givetvis.

Men inte jag. Till saken hör också att jag är, eehh, ja, lite sur på morgnarna. För att uttrycka mig diplomatiskt. Jag är ännu mer sur när jag inte kunnat somna kvällen innan för att jag har legat och stressat upp mig över arbetsuppgifter som brinner. Som typ att skapa en ny broschyr, som jag gick på dyr kurs för häromsistens. Somnade vid 2-rycket.

Så förutsättningarna för att vara en god moder kl 05.30 var inte direkt stora. Man kan säga att jag var allt annat än klämkäck.

Efter dagisdumpningen så sätter jag på min mobil. Fungerar fortfarande inte. Suck. Kommer till jobbet och riggar upp min bärbara och ska printa ut lite dokument. Skrivaren har pajat. Nåväl, kan klara mig utan idag. Får väl lov till det. Bestämmer mig för att faxa in lite grejer till Bolagsverket. Strul med faxen, öppna och försöker leka mekaniker. Går inte så bra, den så kallade trumman har tagit slut. Vilken tur att jag beställde en ny häromdagen ”så den kommer absolut senast idag”, tänker jag.

Går tillbaka till mitt rum och har lite ärenden på internet. Kommer inte in. Nu börjar jag lacka helt. Nåt skitfel med nätverket. Jag tänker att jag måste ringa vår datakille. Ögonblicket senare konstaterar jag att jag nog inte är ensam om att INTE ha alla telefonnummer i huvudet. Alla mina nummer ligger ju så klart i MIN MOBIL.
Jag har dessutom slängt alla telefonkataloger för ”vem behöver det när man har internet”!! Jag har också ganska många samtal att ringa i dag. Pricken över i:et kommer nån timme senare. Då ringer Temo och säger att dom på uppdrag av Eniro vill göra en undersökning: ”vi ser att du har använt dig av Eniros telefonupplysningstjänst idag”. Jag trodde först att det var nåt skämt. Nejdå, jag svarade så fint på frågorna och jag var sååå nöjd över att telefonisterna givit mig alla nummer jag efterfrågat.

Jagar datakillen hela dagen och lämnar förtiåtta desperata meddelanden. Ger upp tidigt på eftermiddagen; ingen jädra datakille, ingen leverans av trumma, ingen jävla kontakt med omvärlden. Är på grymt dåligt humör. Får med mig ett par kuvert (med handskrivna brev!) och ska posta utanför lokala ICA-affären. Rattar in på parkeringen och kliver ur bilen, gräver i väskan efter kuverten. Öppnar luckan till den gula postlådan. När jag precis släpper det jag släpper, så inser jag att jag precis postat min kalender. Min stora svarta tunga omöjligt-att-ta-fel-kalender! Ser hur hela min framtid försvinner. Nåja, de närmaste veckornas viktiga möten och andra avtalade tider i alla fall. Står helt handfallen och tänker att det händer faktiskt inte mig. Till slut inser jag att ICA-personalen måste kunna hjälpa mig, och mycket riktigt, de har en extranyckel. Thhhännk ju gaaad, säger jag.

Kommer hem med trött taliban och matkassar som väger bly. Telefonen ringer och det är vår datakille. Han har råkat ringa till maken, som by the way tar upp vårt nätverksproblem och undrar om jag fått tag i honom. Det visar sig att jag lämnat meddelande till helt fel person. Hhm, den personen lär ju undra vad jag var för desperat wacko med tanke på mina meddelanden.

Packar ur matkassarna och tycker nog att dom där enstaka myrorna jag såg på köksgolvet igår har förökat sig en aning. (Mina gamla forumkompisar minns kanske mitt myrhelvete som jag hade förra året.) Jag tänker att jag orkar nog inte mer nu. Går upp på övervåningen, dit förra årets generation av myror aldrig tog sig, och ser att västra Stockholms alla myror insett att det är gratis inkvartering hos oss i år igen OCH att hotellet dessutom har en penthousevåning! Fanihelvetesjävlaskit. Jag ooooorkar inte igen. Det är myror ÖVERALLT. Jag ringer Anticimex och följande samtal äger rum:

-nä du, jag kan inte hitta dig i systemet så du får….

Jag avbryter: – om du kommer att säga att jag ska samla in myror igen i en liten jädra burk och skicka in, bara för att ni om två veckor komma skicka ett brev där ni talar om för mig VILKET JÄVLA LATINSK NAMN DOM HAR, utan att ens meddela ett datum för sanering; SÅ KAN DU FAKTISKT GLÖMMA DET! Det tog er nästan två månader förra året, innan ni kom hit och jag vägrar gå igenom det igen!

– alltså, är du säker på att det är svartmyror då?

-JAG ÄR VÄÄÄÄLDIGT SÄKER PÅ DET SERRU!

-okey, då bokar vi in en tid den 28:e. Tänk på att du måste….

-JAG VET EXAKT VILKA FÖRBEREDELSER JAG MÅSTE GÖRA. Det här är 4.e året i rad som jag har agerat hyresvärd, så jag veeet! Tacksåmyckethej.

Så nu har vi tofflor på oss.

Och i morgonbitti ska jag stå givakt på kontoret kl 07.30 och öppna för datakillen. Lyckades övertala tonåringen, som börjar kl 11 att lämna talibanen på dagis. Och så måste jag visst släpa med mig min hemmaskrivare. Och kommer inte leveransen av trumman till faxen, så vet jag inte vad jag gör. Sen kommer jag att ringa och säga några mindre väl valda ord till min mobiltelefonoperatör om dom inte löser problemet.

Är det inte märkligt hur sårbara vi är utan all denna apparatur och hur några små söta minimyror kan få en att bli hysterisk?! Eller ja, det där sista tar jag nog tillbaka….

Fast min fot mår bra nu. Det är ju i alla fall något.

Satan i gatan vad det gör ont!

Den här långhelgen har varit perfekt. Eller ja, det började i alla fall bra. Först åker stora dottern till nyfunnen pojkvän på Gotland. En något nervös mamma vinkade av, men fick till slut inse att hon själv var mycket mer ”världsvan” vid samma ålder. Visserligen ringde jag dottern typ 4 ggr om dagen. Som om det skulle hindra henne från att göra något otillbörligt…

Sen lyckades jag övertala maken att yngsta dottern visst kunde få följa med honom och stå på marknad en hel dag (hans nya hobby). Han var ytterst tveksam men jag spelade på hans dåliga samvete: ”du jobbar ju så mycket, och du ska ju dessutom vara borta på mässa hela nästa vecka, bla bla bla”. Det värsta var att det faktist gick kalasbra, hon var en ängel. (Typiskt, det händer aldrig mig!)

Hur som helst: jag fick en hel lördag för mig själv. Vaknade helt själv och inte av det vanliga ”mamaaaaaa, dags att gå upp”-vrålet i örat. Åt en lång härlig frukost och hann läsa HELA Dagens Nyheter. Sen var det till att dra iväg till PappRika och träffa Malin, T och A.
En heeeel dags scrappande. Inte för att jag hann så mycket, men jag hann snacka desto mer! Dessutom så var ju T där och satt och gjorde armband. Jag hade äran att få köpa ett av henne. Det var sjukt snyggt och för en armbandssamlare så var ju dagen gjord!

Kvällen avslutades med att maken satt i soffan och sov. Det var bara skräp på tv så det blev tidigt i säng. (Hhhm, man kan ju fråga sig varför man äger 10 videobutiker..) Undrar om jag är ensam om att alltid ha en sovande make som sällskap i soffan på helgerna..

I morse var det dags att slutföra Operation Totalrenovering av yngsta dotterns rum. Hon har fått välja tapeter själv och givetvis så blidde det rosa och en sovalkov i lila. Faktum är att det blev otroligt snyggt. Lite Designers Guild-gardiner gjorde ju inte saken sämre heller.

Nåväl, idag skulle jag måla en gammal avlutad allmogestol lila (uppenbarligen inte mitt val..) så jag gick upp på hennes rum för att bära ner den till altanen. Har mina supersköna, helt osexiga, Birkenstock-tofflor på mig. Ja, du kan ju själv gissa vad som händer! Missar sista trappsteget, ramlar raklång ut på hallgolvet, stolen flyger i väg åt andra hållet och JAG TROR ATT JAG DÖR AV SMÄRTA!

I samma sekund som jag skriker, så skriker även talibanen ute på altanen. Hon leker med granndottern och de börjar bråka om något. Jag försöker överrösta henne, men ingen jävel hör mig eftersom hon är ”begåvad” med en röst som skär igenom precis allt! Jag har så fruktansvärt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Samtidigt så hinner jag tänka: f-n, jag ska ju hämta stora dottern vid Gotlandsfärjan om två timmar!

Det går nån minut och till slut så hör maken i garaget mina vrål. Han kommer rusandes, talibanen inser att någon annan faktiskt skriker längre än henne, så hon kommer också rusandes. Maken springer ned till frysen och hämtar bautapaketet med tigerräkor för att få ned svullnaden. Han lyckas och jag tar mig upp. Det gör lite ont men jag är, som en del vet, ingen Pipstina, så jag jobbar på. Drar iväg och hämtar dottern. Åker till måleriaffären, handlar mat och använder mina fötter så där som alla andra gör en vanlig hektisk helg.

Jag kan säga att det är payback time nu i kväll. Värken är fruktansvärd och jag kan knappt stödja på foten. Doktorn? Näpp, skulle inte tro att jag har tid: till att börja med så har vi föräldrakooperativ = min jourdag hela dagen i morgon om personalen är sjuk.
Om inte = min måndagsjour; dvs jobba på dagis mellan 15-17 då personalen har sitt sedvanliga måndagsmöte. Japp, jag ska alltså, i vilket fall som helst, jobba där på eftermiddagen. Maken? Han drar till Göteborg för att ställa ut på Present & Inredningsmässan = jag ska vara solo till fredag morgon.

Fy farao vilken vecka jag har att se fram emot. Jag måste nog trösta mig med lite choklad tror jag visst.

”Jag tror jag behöver en köpgräns på mitt Mastercard”

Ja, så skrev en kompis på sin blogg för ett tag sen. Jag smålog när jag läste, och tänkte väl något i stil med: ”ja, tur är väl att man inte har någon gräns på kortet”.

Jag ska först referera till följande samtal mellan mig och min man, som ägde rum 13 februari i år (till saken hör att jag har ett Amex Platinakort = ingen köpgräns);

Plats: en dag vid matbordet
Ämne: make skäller ut hustru för att make fått lite väl hög Amex-räkning (hustru har extrakort, you see)

Make: jamen du kan ju fanimej inte överleva utan att handla ihjäl dig på ditt kort.

Hustru: vadå, vad menar du? Som om jag inte skulle klara mig utan kreditkort!

Make: Exakt, du skulle inte klara dig en sekund utan, och det vet du mycket väl!

Hustru: Amen nu får du f-n lägga av, självklart klarar jag mig utan att handla.

Make: ELLER HUR! Aldrig att du skulle klara dig en månad!

Hustru: (nu jävligt förbannad med tävlingsinstinkten jäsandes: DU, vad sägs om att vi slår vad. Jag slår vad om att jag kan låta bli och handla i 3 månader!

Make: Mmm, tjena att du klarar det.

Hustru: (som var för upprörd för att komma ihåg att föreslå en vinst) Jodu, du ska få se att jag VISST kan!

Tiden har gått och jag har inte använt kortet. Nu är det ju så att jag även har två VISA-kort, men jag tänkte att nä, jag ska nog visa honom att jag inte alls är beroende av nåt jädra kreditkort.

Förra söndagen så var det den 13 maj.
Jag till och med vaknade och visste att det var den 13 maj. Jag kan säga att jag var rätt snabb på att hoppa ur sängen, duscha, äta frukost och dra igång min bärbara för NU JÄVLAR SKULLE DET HANDLAS! Först kunde jag inte komma på något alls. Kände att; vad sjutton, har jag tappat shoppingtarmen någonstans under dessa 3 långa, fullständigt OUTHÄRDLIGA månader? Efter någon timme så var jag inne i matchen. Hittade lite MÅSTE-HA-saker utan problem. Fast jag måste tillägga att jag lovat mig själv att faktiskt inte använda hans extrakort. Inte alls. Över huvud taget. Jag har ju som sagt två VISA-kort.

Nåväl, veckan har gått och jag tycker att jag har hållit mig ganska lugn. Det kändes så i alla fall. Jag har dessutom känt mig extremt stolt över att inte handlat på hans skitAmex-kort.

Så rattade jag in på Shell-macken igår och tankade. In och betala 800 kr i kassan. Då säger killen bakom disken:

-Du, ditt köp godkändes inte.

-Vadå, vad pratar du om? Jag har ju en kredit på massor (30 000 kr), sa jag.

-Ja, men ibland kan det ju bli lite fel…

Han fick mitt andra VISA, utan problem. Jag åkte hem, upp på nätet och in på kontot:

VAD I H-E! Jag hade nått taket på krediten under en enda sketen vecka! Jag loggade ur, kände att jag nog inte skulle tänka på saken mer den dagen.

Samma kväll säger dessutom maken:

-Vad duktig du har varit med Amex-kortet. Jag var inne och kollade i dag och det finns inga registrerade köp den här månaden heller. Bra jobbat, det trodde jag aldrig om dig!

Så nu sitter jag här, typ 2 veckor kvar tills alla räkningar ska betalas, och funderar på hur mycket snäll fru jag måste vara under tiden. Så att han glömmer att vara arg när räkningen kommer.

Känner mig något varm i pannan.