Vore inte solokvist ändå det bästa?

Jag blir helt galen på min man. Varför kan han inte vara som ”alla” andra män?!

Vårt kök är från 1800-talet. Mja, det känns så i alla fall. 1989 renoverades det av förra ägaren. Back then så var det förmodligen västra Stockholms glassigaste kök.

Men åren går. Och idag är det inte roligt längre. Vi har med avsikt väntat med att göra om det. Just för att det kommer gå på en förmögenhet att renovera det. Fast nu börjar maskinparken att säga upp sig.

Öppnade diskmaskinen häromdagen och fann att en avgörande del, för att alla glas skall bli rena, hade ramlat bort. Bara så där. Ingen förvarning. Pang tjoff.

Så nu letar vi diskmaskin. Och här kommer min eventuella skilsmässa in. Maken skall ABSOLUT ha en rostfri.

Och det är ju fint. Men inte så fint om man, som jag, lever med tre små grisar.

”Amen, nu för tiden så har dom ju nåt sånt där skydd på. Så att det inte blir några fingeravtryck.” Sa maken.

Fingeravtryck, my ass. Sa jag.

Och refererade till exmakens nyinköpta maskinpark. Med just den där superfinishen. Som på ett år har försvunnit.

Själv hittade jag ju givetvis en värsting: Miele för det gentila priset om 15.000 kr. Och jag trodde jag kunde lura maken, som vanligen inte har koll på sånt här:

”Asså, det blir ju lite dyrt det här. En diskmaskin ligger på runt 12-15 000 kr, bara så att du vet”. Sa jag. ”Och då är den ju miljövänlig.” Sköt jag för säkerhets skull in. För det antar jag att den är för 15 000 spänn…

Maken harklade sig, och tog sig för hjärtat. Och bad att få återkomma om saken.

Det tog en dag. Sen tömde han brevlådan, som han aldrig annars gör. Och just i det ögonblicket skickade jag en tankebomb till alla jädra Onoff, Elgiganten etc. För givetvis hittar han en maskin för runt 8500. Men då en rostfri.

Så nu ska vi in i den sedvanligt långdragna förhandlingen sinsemellan.

Men. Precis när han tror att han har övertaget, då ska jag slå till med min vanliga devis, och mitt motto här i livet;

HAPPY WIFE, HAPPY LIFE.

Så det är nog bäst för honom att jag får min vita diskmaskin.

För, var jag inte en gnällkärring innan, så lär jag bli det.

Lövångest

Hur gick det här till egentligen?

Tittar ut genom altanfönstret och ser att jag har glömt kvar sommaren i trädgården. Badbassäng, bollar, miniträdgårdsset, hammock, utemöbler, gungor, rutchkana. Ja, rubbet.

Sen noterar jag att mitt hatobjekt nr 1 ger sig till känna: lööööv. Överallt. Nu börjas det.

Jag måste genast sätta upp en lapp på ICA. Det måste ju finnas nån som har lust att ta tag i det där. Nån annan.

För jag lovade mig själv i våras att jag aldrig, någonsin, kommer att hålla i en kratta igen. EVER!

Har försökt övertala maken att vi ska asfaltera hela trädgården. Och hugga ned alla 8 äppelträd och vår monsterek. För det var inte jag som ville ha den här trädgården.

Men han säger, som vanligt; ”det ordnar sig”.

Grrr

Hhhmpfh

Ähhum. Det kanske lönar sig att vara hamster.

Jag knölade mig in i garaget, och råkade lyfta på något. Och vad hittar jag. En helt ouppackad, skitsnygg takplafond anno 2003, som passar perfekt i hallen.

Hade ingen aning om att det fanns snygga sådana. Och om jag drar mig till minnes så har jag ett vagt minne av att ha inhandlat den.

Ja, det måste ju ha varit jag. Den var ju snygg..

Och efter konstens alla regler, aningen många svordomar samt med lite hjälp av talibanen, så fick jag upp lampan.

Ojdå. Nu syns det att vi borde riva ner dom äckligt gula tapeterna. Som föregående ägare satt upp. Och som jag förträngt de senaste 5,5 åren.

Ringa målaren nästa vecka, tror jag visst.

Inspiration

Är duschad, påklädd och färdigäten 07.30. Läser Christinas blogg och blir inspirerad.

Inspirerad att slänga skit. Jag lever ju med en hamster, som har sparat alla jul- och gratulationskort sen 1802. Ungefär. Och när jag frågar vad han ska ha dem till, så blir jag ombedd att inte lägga mig i.

Nähä. Men skiten upptar 1 av mina kvadratmeter. Inte mycket, kan tyckas. Men då har vi resten som han sparat på: kläder från anno 1981, gärna med axelvaddar, gamla fula prydnadssaker från första, andra och tredje hemmet. Oanvända almanackor sen typ 1968. En miljon vhs-kassetter.
(Vi har ju bara 10 videobutiker med i huvudsak dvd. Så varför inte spara vhs. Som vi aldrig någonsin kommer att titta på.)

När människor kommer hem hit, så undviker jag att visa dem garaget. För det går knappt att komma in där. Jag skulle inte ens komma på tanken att försöka få in en bil där. Möjligen får en leksaksbil plats. Kanske.

Min dröm är att få hem grabbarna från Roomservice. Men det är tveksamt om ens dom vill ta i skiten.