Min julgran


Okey. Ni frågar om bilder på min julgran. Detta var den enda jag hittade. Ingen bra bild. Men den var fin i verkligheten. Jag använder 100 st miniljus, som tyvärr inte syns på bilden. Temat förra året var lila och silver.

Och ja. Det är en plastgran. Min mamma är fortfarande superallergisk.

Och nej. Vi har inte tapetserat om i vardagsrummet ännu. Dock ser det inte så jävligt ut, som bilden försöker påvisa…

Rösta på mig

Undrar vad psykologen skulle säga.

Jag har en del fixa idéer.

Som t ex att jag samlar på julgranskulor.

När jag var liten så firades inte julen så mycket. Alltså, i den bemärkelsen att det inte var så mycket julprylar. Och i synnerhet inte en gran. För mamma var allergisk.

Så det har ”slagit över”. Kan man säga.

Under flera år så hade jag och maken en tradition tillsammans med ett annat par; vi åkte till en europeisk stad varje år i november. Vartannat år åkte vi till London.

Och vid varje resa så blev mina reskamrater vansinniga. På mina julgranskulor.

Julgranskulor är ömtåliga. Alltså big no no att lägga dem i resväskan. Så det blev handbagage. För samtliga fyra personer. Jag var inte så poppis. Ett understatement.

Jag har nämligen olika färgteman i min gran varje år. Mycket viktigt det där. Och ingen får röra min gran. Jag har kulorna förvarade i genomskinliga plastbackar. Givetvis färgkoordinerade.

Fast jag har ett problem. Nu är ju talibanen 4 år. Det betyder att det snart kommer regna in dagisgjorda julgransprydnader.

Och ingenting får komma i vägen för mina färgteman. Inte ens en talibans kärleksfullt handgjorda prylar. Men nu har jag kommit på en genial lösning. Hon ska få en egen liten gran. Så är vi båda nöjda.

Jag kom att tänka på det här, för häromdagen var jag på IKEA. Och dom julskyltar hårt just nu.

Så jag råkade köpa 2 stora kassar med kulor där. Sen var jag på Bauhaus. Nämen oj, det var visst julkulor där också.

Och maken klagar. Fast när folk kommer hem och ser min fina gran varje år, då jäser han minsann.

Måste bara köpa lite fler plastbackar.

Rösta på mig

Vad vore män utan kvinnor?!

Jag undrar om min pågående bantning har medfört nån kemisk reaktion i hjärnan, för jag har fått en energinivå som heter duga.

Klockan är 23.45 och jag har precis kommit hem. Uppe med tuppen i morse, iväg till kontoret för att lasta bilen med miljoner varor. Ut till butiken. Jobba jobba jobba.

Hade bestämt mig för att vara mamma idag, så jag hämtade talibanen vid 16-tiden.

Oj så fel jag hade.

Innan jag hinner lämna dagis, så ringer kollegan från nya butiken.

”You have to come back here. Your husband is driving everyone nuts. He can´t make any descisions of which of the walls to put up all the stuff on! Jesus, I do anything for you, just get your ass over here girlfriend!”

Så det vara bara att åka hem, fixa käk, lämna över talibanen i tonåringens vård, och dra tillbaka.

Och jag måste komma i håg att köpa hem en hallspegel. För självklart så hade jag vänt min tröja ut och in i morse.

Dagens meny: ananas och vatten. Andra dagen i rad….

Over änd out.

Rösta på mig

En sån där dag

I går kväll gick jag och lade mig vid 20.30. Och somnade på stört. Vaknar fullkomligt utsövd 07.00. Tror inte det har hänt på många, många år.

Hur kommer det sig då att man först under eftermiddagen konstaterar att man (återigen) har på sig två olika skor?

Eller när man går på toa, och upptäcker att man har vänt trosorna ut och in?

Kontentan måste ju bli att, det inte spelar nån roll om man är trött som en babian, eller utsövd.

Så bra. Då vet jag det.

Då kan jag vara vaken i några timmar till.

Rösta på mig