Eftertanke

Jag sitter och jobbar, men avbryter för att ringa ett jobbigt samtal. Jag har tidigare berättat om mannen, vars fru hastigt dog för ett par veckor sen.

Jag ringer honom, och vet inte vilken reaktion jag ska få. Men han vill prata. Han berättar att de precis skulle gå ut på golfbanan, när hustrun plötsligt säger ”aj, mitt huvud” och segnar ner. Hon hinner säga ”ring”, innan hon faller i koma.

7 minuter senare kommer ambulansen. 21 minuter efter att hon ramlat ihop anländer hon till sjukhuset. Och blir förklarad hjärndöd. En hjärnblödning. Hon hann fylla 50 år för några månader sen. Hon dog exakt 50 dagar efter sitt bröllop. Alla tackkorten hade samma dag landat i vännernas brevlådor.

”Men hon dog i alla fall i mina armar”. Sa mannen.

Och jag undrar vad fan jag håller på att tjafsa om att klampa in med skorna om. Eller smulor på golvet.

Grisa ner ni. Bara ni finns kvar i mitt liv.

I löööv fredagar!

Vilken härlig dag!

Tonåringen skuttade, med lätta ben, iväg till bussen, för avfärd mot Gotlandsfärjan. Inte ett pip om att hon behövde skjuts till Nynäshamn. Hon är fortfarande chockad.

Talibanbabianen skuttade iväg till dagis.

Maken skuttade iväg till kontoret.

Själv skuttade jag in till arbetsrummet här hemma. Och jobbar. Medan jag hör det bästa ljud jag vet på fredagar; dammsugaren.

I går kväll informerade jag samtliga familjemedlemmar att the vacation is over.

Det är ju en månad sen jag hade någon proffsstädare hemma. Detta har medfört att man klampat in med skor i tid och otid. Struntat i att plocka upp efter sig. ”Ooops, tappade visst lite smulor på golvet. Ähh, mamma/hustru fixar”. Och så vidare.

Så nu talade jag om att jag kommer att bli värsta bitchen, om dom inte kammar till sig. Att jag också kommer att gå in hårt för ”Operation rensa onödiga prylar”.

Talibanen försvarade sig genast med att ”men mamma, det är ju bara pappa och Johanna som är slarvpottor, du och jag är ju ordning & reda!”

En sanning med modifikation.

Jag undrar om jag ska börja införa såna där blå ”mäklarpåsar”, som man har på sig på husvisningar. Kanske vita sanitetsoveraller också. Eller rensa ur garaget och be dom flytta ner där. Det vore nog det smidigaste.

Hhhm, kanske inte en sån dum idé…

Tänker tillbaka lite

Med anledning av kaoset kring dotterns gymnasieval, så far tankarna ofrivilligt tillbaka typ 25 år.

Jag var 15 år och hade extrema ambitioner. Det var bara loosers som inte pluggade vidare. Jag hade bestämt mig för två yrken; antingen adjunkt i engelska (vafan det nu kom i från) eller flygledare.

I samma veva träffade jag ”mannen i mitt liv”. Jag blev tokkär i en kille som var 22. Jag blev så kär så jag tänkte att jag skulle ta ett sabbatsår direkt efter nian.

Jag är inne på mitt 27:e sabbatsår. ”Mannen i mitt liv”-killen försvann efter 6-7 år.

Och jag har alltid ångrat att jag inte pluggade vidare. Jag beundrar verkligen människor som har studerat och har en utbildning. Särskilt Tanja (länkad intill), som är just flygledare…Inte alls avundsjuk…

Så jag blev en av dom där ”loosers” som jag föraktade så högt.

Äntligen en lycklig dotter.

Min dotter kom inte in på sitt förstahandsval, och därmed inte på det gymnasium hon sökt till.

I två veckor har hon tvingat sig själv att gå en journalistutbildning, som visade sig mest innehålla webbdesign och photoshop, på en skitskola. Min dotter har begåvats med skrivartalang, så besvikelsen har varit enorm.

I onsdags så bröt hon ihop. Fullständigt. Och jag kände paniken komma. Jag har inte varit en sån närvarande mamma de senaste veckorna. Så hon har hållt sig. Tills mässan var över.

Och det finns inget värre än att se på när ens barn mår dåligt.

Redan i januari så kontaktade jag det eftertraktade gymnasiets syokonsulent. Ville berätta lite om min dotters tragiska bakgrund. Tala om att hon börjat från nästan noll i åttan med betygen. Att hon kanske inte skulle hinna jobba upp dem före avslutningen.

Vi fick en mycket bra kontakt, syokonsulenten och jag. Halva löften utlovades. När det väl var dags visade det sig att detta gymnasium tillhör Stockholms absolut populäraste, varför ansökningarna hade ökat med 30% vid denna intagning. Konkurrensen var mördande. Dottern hamnade på den officella reservlistan med plats 34. Fullständigt omöjligt med andra ord.

Fortsatt mailkontakt. Jag ombads vänta.

I onsdags talade jag om för dottern att hon kanske måste försöka sig på nåt annat gymnasium.

Igår mailade hon runt halva dagen och skickade in panikansökningar.

Ikväll ringer syokonsulenten på den populära skolan hem, och talar om att hon har antagits. Till sitt förstahandsval. Dessutom i samma klass som en av hennes bästa kompisar.

Jag är en mycket lycklig mamma just nu. Och det är bara ni andra mammor som kan förstå mig.