Fruktodlare

Åker med familjen till stormarknaden för den sedvanliga veckohandlingen.

I normala fall brukar det kosta runt 2.000 kr.

Jag ska börja banta i morgon.

Och äta i stort sett nada.

Det stod 4.026 kr på kvittot.

Verkar vara dyrt med Coca Cola Light och en miljard färska ananaser.

Nu ska jag ta fram all choklad som finns. Och äta satan.

Rösta på mig

Banta sig lite

Jag har ju lite problem med vikten. Eller, egentligen har jag inte det. Omvärlden har det. Och klädaffärer har det, för jag hittar sällan annat än sopsäckar att sätta på mig.

Jag är inte så mycket för motion. Och jag brukar inte banta. Men nu har en jobbarkompis hittat nåt bantarschema för 15 dagar. Utformat av bl a Stefan Rössner på Karolinskas överviktsenhet. Honom känner man ju till. Honom har man ju tilltro till.

Så jag går med på det här. Mycket för att det, för en gång skull, inte innehåller en massa kaninmat, som jag avskyr.

Går igenom menyn. Och börjar undra.

Dag 1 & 2 skall jag endast äta 1 kg bananer. Och dricka hur mycket Coca Cola Light jag vill.

Jag höjer på ögonbrynen. Bananer, fine. Coca Cola? Hhm, dricker mycket sällan Coca Cola över huvud taget.

Dag 8 & 9 får jag endast äta osötad ananas. ENDAST. Kaffe är lugnt. Och vatten. Men TVÅ dagar med ananas?

Nu på lördag ska jag på tjejmiddag. Måste därmed ha med mig egen mat. Gudskelov är menyn ananasfri. Under hela den dagen så får jag fritt fördela;

2 stekta ägg
1 skiva bacon
1 knäckebrödsskiva
spenat
1/2 kg räkor
1 skiva vitt bröd
roquefortost
1 potatis

Så jag antar att min medtagna middag kommer att bestå av räkor, roquefortost och potatis. Och lite spenat. Nice blandning.

Jag hoppas han vet vad han pysslar med, den där Rössner.

Rösta på mig

Antiklimax

Man kan ju lätt tro att vår familj tittar på extremt mycket film. Men det gör vi inte.

Så när jag väl sätter på en film, så vill jag gärna att den ska vara bra. Jag vill kunna plocka creme de la creme ur vårt sortiment.

Så igår kväll sätter vi på en film vid 21.30-tiden. Som ska vara sjukt bra. Tonåringen med kompisar är med. Maken somnar i och för sig efter 20 minuter. Som vanligt. Inga konstigheter.

Filmen är baserad på en sann mordhistoria om en seriemördare i USA. Den är över två timmar lång.

Blir man förbannad eller, när man har wejstat nästan 2,5 timme på en film, som slutar med att man aldrig kunde få fast mördaren?!

Jag var så irriterad att det tog ytterligare en timme innan jag kunde somna.

Rösta på mig

Vad är det med det här med kvinnligt o manligt?

Bakgrund:
Jag är hyfsat tekniskt begåvad. Ja, så länge det inte har med datorer att göra. Men typ tv-kabel-dvd-spelare osv.

Lyxen med att ha en möbel- och inredningsbutik är att man kan hämta grejer därifrån.

Very bekvämt.

Vi har precis tagit fram en ruggigt snygg tv-bänk. Nu när platt-tv:n är här för att stanna. En liten läcker sak med täckta dörrar. Magnetdörrar. En sån där sak som man stoppar in alla jädra kabeltv-mottagare, dvd-spelare, vhs, och hela köret i. Ja du förstår.

Men när den anlände så blev jag förskräckt. För jag insåg att jag skulle få ytterligare ett problem.

Jag har en man som inte förstår att skåpdörrar ska stängas. Han liksom glömmer det. Och jag blir irro. Som fan.

Nu konstaterar jag att tv-bänks-helvetets alla tre skåpdörrar för all framtid skulle stå öppna. För fjärrkontrollerna funkar ju inte genom stängda dörrar. Och jag får genast prickar över hela kroppen.

En kompis kom med lösningen. Köp en trådlös IR-bla bla bla-moj och komplettera med en special tv-fjärr. Så slipper man dessutom alla våra 6 fjärrkontroller. Och dörrarna kan vara stängda. Forever.

Halleluja.

Nutid:
Maken går i morse ut för att fixa en grej i trädgården. Jag tänker att jag ska vara en snäll fru, och överraska med att dra ut kablarna till alla maskiner, flytta in prylarna i tv-bänken, och poff: färdigt.

Maken kommer plötsligt in. Jag är inte klar. Alla prylar står spridda på golvet.
Maken får ett manligt anfall. Kommer med diverse ointelligenta kommentarer som: ”man måste TÄNKA innan man drar ur kablarna, man måste PLANERA, man måste vara NOGGRANN, inte bara vara TANKLÖS.

Han ber mig hålla mig undan. ”För det här hade jag planerat att göra.”

Jag lackar ur. Men backar. Och vet vad som komma skall.

Eftersom vissa kablage är kortare än andra, så måste man tänka till om vilka apparater som måste stå bredvid varandra.

Min man tänker aldrig när det kommer till sånt här. Nejdå. In med skiten i skåpet. Och när det är färdigt så konstaterar han att den ena sladden efter den andra, inte räcker fram till de olika maskinerna.

Jag spär dessutom på det hela lite. Och säger lite fint: ”eh, hur vore det om man ser till att alla tusen kablar dras IN i skåpet, istället för att det ligger i ett ormbo bakom?”

Han säger att det är försent. Att det inte går. Att jag är ”så jävla jobbig, att jag bara gnäller.”

Vi har en kompis hemma. Som är pedant. Som har en likadan tv-bänk. Maken tittar på honom för bekräftelse.

Tyvärr.

För kompisen svarar: ”Jamen så har jag gjort. Allt ligger inne i skåpet, endast EN sladd ut till vägguttaget.”

Så maken fick göra om allt. Igen. Han har tillbringat i stort sett 7 timmar på golvet.

Men tv-bänken är nu ren på prylar ovanpå. Och inga jävla onödiga sladdar på baksidan.

Och min man har en lite mindre gnällig fru. Fast jag hade gjort det på 2 timmar.

Lätt.

Och jag tror att han vet det. Men sånt här är mansgöra.

Rösta på mig