Får en mamma göra så här?

Dottern följde med pappa och hälsade på nya bebisen. Kommer hem och säger att hon är likgiltig.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.

I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.

Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.

”Tja, är hon där?”

”Ett ögonblick”, säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting…

Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.

Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.

Men frågan är om jag verkligen ”får” göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.

Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.

Och han kan fortfarande fara åt helvete.

Får man döda sin exmake?

Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.

Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; ”det är din hormorsa i telefonen”, eller ”din horjävel till morsa vill prata med dig”. Ja, ni hör nivån.

Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som ”inte pratade skit om mamma” (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.

Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi ”varannanvecka-modellen”, men sen flyttade hon för gott till oss.

4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.

Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha ”ett eget barn”. Dottern tycker mycket om den nya sambon, ”för hon är så bra med grabbarna”. Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: ”bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen”, och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.

För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är ”dags”. Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.

I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; ”det blir lite svårt, vi är på BB”. Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: ”värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm.”

(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)

Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. ”Men, var är killarna?”

– ”farmor och farfar kom vid 5 i morse”. (vid koll visar det sig att de kom 03.30)

Dottern tänker, ännu snabbare: ”men pappa, du lovade ju att ringa mig”.

Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)

Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift…

Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, ”eller skicka ett sms”. (!!!!)

Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; ”mamma, får jag svära?”
”ja, svarar modern”

”JÄVLA IDIOT!”

Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.

Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar ”neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata”, men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i ”vuxen ålder”. Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.

23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;

”Det blev en Sara”.

”Mamma, varför är jag inte glad?” säger dottern, och vet att hon är ersatt.

Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:

FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.

JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!

Tänk att man kan bli så glad!


Jösses Amalia vilken härlig Nationaldag!

Planerna på att fortsätta göra klart dom 160 placeringskorten till dotterns skolbal gick i stöpet direkt i morse. Fyra tjejer á 16 år kom nedhasandes och behövde akut hjälp i form av färgval av skor till balklänningar, låna smycken, argument till föräldrar för att få ihop pengar till alla utgifter till den stundande balen nästa vecka.

Efter att ha hjälpt dem att organisera dagen D, så gick de ut och lade sig på gräsmattan. Detta efter att de krasst konstaterat att de nu faktiskt inte har råd att sola solarium, om de skulle få råd till håruppsättning, naglar, lösögonfransar, limo, taxi och alla andra femtioelva accessoarer.
Efter en stund kommer någon av dem på den briljanta idén att man kan ju faktiskt hjälpa moder natur (läs:solen) på traven lite. Jag tittar ut i köket, endast för att finna dem stå och smörja in sig med olivolja!

2 timmar senare så såg dom lagom friterade ut kan jag säga!

Maken var på jobbet fram till lunch, sen bar det i väg till goda vänner för lunch OCH middag i Nationaldagens tecken. Mycket trevligt var det, näe förresten, det var VÄLDIGT trevligt. När man lever ett liv som i stort sett bara kretsar kring de företag man har så blir det sociala livet aningen reducerat, eller rätt obefintligt. Därför blir sådana här dagar mer än bara ”trevligt”.

I alla fall; vi kom hem och maken ber mig följa med upp till övervåningen. För en sekund så misstolkar jag situationen =) (I wish!) men kommer av mig helt när jag kommer upp;

Min kära mamma och hennes man har varit och köpt/installerat en SOVRUMSDÖRR!(Jag fyller år nästa vecka..) Ja, det är ju lätt att tro att det är varje människas rättighet. En egen sovrumsdörr. Men inte i min familj. Jag har varit utan sovrumsdörr i typ 5 år (vi skulle bygga om lite), med allt vad det innebär…

Jag lever med en man som har en tendens att sluta att ”se saker”. Ett rivet tak i trappan för tre år sen (”ska bara se om det finns något bakom det”), inget foder kring badrumsdörren, en saknad list här, en saknad list där. Han ser inte ett skit längre än till sina Excelfiler, men han är som sagt mycket bra på att riva ”för att undersöka” och ”vi fixar det sen”. Han är väldans duktig på allt annat än hantverk…

Och saken har ju inte varit bättre av att allas våra sovrum ligger på samma plan. Eller att stora dottern, i stort sett varje helg, har sina kompisar sovandes över.
Och de har ju inte riktigt samma dygnsrytm som vi gamlingar. Detta i kombination med att hustrun i huset vaknar av minsta lilla ljud, gör ju inte livet lättare direkt.

Så nu kan jag äntligen stänga en dörr. Jag kan till och med låsa den om maken är dum!

Cellbes Postorder VS Louis Vuitton, näe, vi kör både och!

Tjolahopp. Är det inte märkligt hur människor är funtade. Eller ja, jag i alla fall. Och det måste ju finnas fler än jag. Hoppas jag verkligen.

Idag fick jag mitt paket från Cellbes Postorder. JAAAA, ett skitföretag, jag vet! Never the less så fick jag lite nya shorts och annat smått och gott. Och på torsdag ska jag äntligen ta mig in till min väskleverantör och införskaffa en liten smidig resväska. Avstår den större varianten då jag inte tar risken med att förlora den vid incheckning.

Alltså, snacka om Jing och Jang, eller vad det nu heter. Några sketna kläder från cheapföretaget Cellbes och en svindyr resväska. Undrar vad pyyyskologen skulle säga. Fast jag bjuder på det. Jag är fullkomligt sinnesjuk när det gäller Louis Vuitton och egyptisk bomull (lakan) men resten skiter jag faktiskt i var det kommer i från.

Och sen, mitt emellan dessa två utomordentligt trevliga dagar, så ska jag på lunch, en väldigt lång lunch hoppas jag, hos en god vän. Och träffa flera kompisar. Fast jag måste först försäkra mig om att NI INTE PRATAR OM MIN BLOGG GIRLFRIENDS!!

Maken försöker snoka, men jag det räcker med att stora dottern har letat i hela cyberspace, och funnit den, jädra unge! Vore ju kul om jag kunde låta bli att begränsa mina utlägg av rädsla för en eventuellt uthängd makes vedergällning! Hmm, tur att han aldrig sett mina inlägg på PappRikas forum!

Så jag är jätteglad idag.

Blommor & Bin-snacket med dottern gick bra. Eller rättare sagt, vi tog det under middagen. Typ;

”om du tänker vara tillsammans med honom en längre stund så är det nog läge att vi skaffar p-piller.”

”jaaa”

Ungefär.

Ska fota henne när hon har sin balklänning på sig nästa vecka, så får ni se varför man oroar sig….