Pojkvännen har anlänt!

Ja. Nu har man klivit upp ytterligare ett pinnhål på åldersstegen. Det måste ju bara vara så, när man har barn som för första gången tar hem pojkvännen. Eller?! Alltså, jag menar att nu har man blivit så gammal att man har barn som har stadig pojkvän; med allt vad det innebär! Hmmpf!

Givetvis så har det väl passerat en del kandidater förr. Men nu är det en riktig. Riktig så till vida att mamsen till och med tillåter vederbörande att sova över.

Fast å andra sidan; om man kommer från Gotland så kan man ju inte gärna be honom sova i boden. Som är dragig. Eller, kan man det? Min amerikanska väninna dog på fläcken när jag berättade att han skulle komma. Hon kunde inte tro sina öron, för I would never agree to that!

Sen har jag ju fått STRIKTA förhållningsorder om att inte skriva om honom på min blogg. Ehh, tror dottern har missat nåt här. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Så det så J!

I alla fall så är miraklet helt i min smak. Han ringde till och med på min födelsedag i förra veckan. Och då måste man ju smälta. När han kom i söndags så fick jag fina presenter från hans föräldrar, men, och lyssna på det här: han hade ritat en jättefin teckning till mig, som han sen hade ramat in.

Så nu får han stanna här hur länge han vill!

Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 2.

Fredag morgon.

Planering i teorin:

7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg

Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:

8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)

Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.

Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta ”dit oss”. Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid…

Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.

Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.

Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar….från M och J. Blir superglad. In och panikpacka ”Det är bara att slänga ner nåt”, som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin ”more to love” vad beträffar fysiken.

Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.

Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.

Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.

Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.

Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.

Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma…

Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 1

Dra på trisser vad tiden går fort! Jag hinner inte ens titta mig i spegeln på morgnarna, och det är verkligen sant; vakna, in i duschen, ut ur duschen, på med kläder, en kam genom håret, pussa på talibanen, nedför trapporna, greppa datorn och handväskan och poff, iväg till jobbet! Frukost? Nä, tror inte det!

Jag syltade in mig totalt i dotterns balförberedelser. Sa ju ”ja” i ett svagt ögonblick i februari, och hade väl kanske inte riktigt räknat med HUR mycket jobb det skulle bli. En balkommitté tillsattes, med en lärare som ansvarig. Denna lärare fanns till hands fram till 17.00 på balkvällen, sen var hon puts väck. Balen skulle börja 18.00. Sjundeklassarna skulle servera under kvällen. Föräldrar skulle jobba i skift i bakgrunden med att lägga upp mat och se till att allt kom ut i tid, och i rätt ordning. Jag backar bandet lite.

Jag tog på mig uppgiften att dekorera och göra dekorerade och handskrivna placeringskort. Skolan är, trots det geografiska läget, ”fattig”. Budgeten var 100 kr per elev, och i det ingick maten samt hyra av porslin och glas till 165 personer. De korvören som blev över skulle gå till dekoration. Ehh, just det: korvören.

Den ansvarige läraren var mycket bestämd med färger. Ville bl a ha vita bordsdukar. Ja, det vore ju fint, om de var linne förstås, sa jag. Och den budgeten fanns förstås inte. Här var det två starka viljor som skulle enas. Jag kände på en gång att jag var ute på hal is. Visserligen ville tjejerna att jag skulle ansvara för dekorationen. Å andra sidan så var det en bal i skolans regi. Då kom jag på en strålande idé. Jag lutade mig fram mot den ansvarige läraren och sa: du, om jag betalar allt, får jag bestämma allt då?

Givetvis fick jag som jag ville! Så jag bestämde tillsammans med tjejerna att temat skulle vara Gala. Allt skulle gå i svart/guld/rött. Svarta skitsnygga pappersdukar med tygkänsla. Av någon anledning så har jag ett gäng rullar med guldpapper, riktigt bladguld, liggandes. Visserligen tunt som f-n, men det blev en väldigt bra effekt att använda det som löpare på alla långbord. Sen har vi ju turen att hålla på med inredning så jag ”lånade” snygga röda ljuslyktor i glas, supersnygga. Till sist hängde vi flera hundra svarta och guldfärgade ballonger överallt.

Ja, och sen kom de små liven på att de skulle göra diplom med en personlig reflektion till varje lärare. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att de aldrig kom till skott. Så då blev det mamsen som fixa det också.

Hur som helst så hade jag fått listor på alla elever från den ansvarige envise läraren. Hon hade tidigt meddelat mig att hon skulle lägga ut placeringen typ en timme innan balens start; ”så att inte ungarna ändrar om i placeringen”.

Baldagen startar med att familjen uppvaktar mig med presenter på morgonen, det råkade ju vara min födelsedag. Efter det var det järnet iväg för lite mer inköp till kvällens festligheter. Sen startade den riktiga karusellen av körandes fram och tillbaka till den lokala hårsalongen för diverse uppsättningar. Hjälpa till med lösögonfransar och make up. Ut i trädgården för att fotografera innan det var dags för limousinen.

Jag rattar in till skolan 17.00 och får se en annan förälder lägga ut placeringskorten ”för den ansvarige läraren är inte här”. Rätt var det är noterar jag att det står en del handskrivna lappar vid tallrikarna. Det visar sig att den ansvarige läraren inte gett mig en fullständig lista. Grrr, jag var skitsur. Till råga på allt så var all planering obefintlig; när skulle förrätt, varmrätt och efterrätt ut. Vilka skulle göra vad? Den ansvarige läraren var som sagt spårlöst försvunnen, så vi fick rodda allt själva.

Hur som helst, jag fick agera fotograf hela kvällen och tog runt 650 bilder på de små vackra liven. 22.00 kände jag att det nog fick räcka, så jag åkte hem, drack ett glas vin, sa grattis till mig själv, och dog i sängen.

Ja just det; någonstans mellan lösögonfransar och fotografering i trädgården så fick jag att raus-anfall på exmaken. Han ringde, och eftersom hans tajming sög, så var det bara att trycka på knappen. Jag talade om exakt vilken skithög han var/är och sa att han kunde fara åt pipsvängen om han inte kammade till sig. Avslutade med att informera honom om vår Greklandsresa. Vid det laget så var han så mör att han inte hade mage att protestera.

Japp, det var del 1….

Kolla in min vackra dotter!



Jag är helt slut. Har jobbat som en galärslav med att hjälpa dotterns skola med den efterlängtade balen. Har precis kommit hem och laddat ned bilderna. Håll med om att det är en babe!