När Big Mama is gone..

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid hemma just nu. Och det märks.

Talibanen röjer friskt och har ingen som säger att hon måste städa efter sig.

Det ser ut som en bomb har briserat i huset, och jag har svårt att tro att det är mitt hus jag kommer hem till. Jag blundar ända upp till sovrummet. Lägger mig, sover, duschar och drar till mässan. Varje dag hela denna veckan.

Jag upptäcker också att stora dottern naturligtvis har hittat gömstället, där jag lagt mitt smink. Otippat!

Men jag har hittat ett nytt….

Tiden går inte direkt fort nu!

Jobbar som en galärslav för att få våra mässmontrar färdiga till i morgon. Eller ja, klockan är nu 00.30 och mässan öppnar om 9 tim. (Har precis kommit hem.)

Bortsett från att jag nog kommer att bli arresterad för mord vilken sekund som helst, p g a tidigare omtalad människa på jobbet, så kommer nog allt bli bra till slut.

Dessvärre så har jag i dag fått joura (jobba) på dagis halva dagen, och jag åker dessutom på att jobba där hela dagen i morgon. Inte så att jag gråter direkt, mässan stänger ju 20.00 i morgon kväll och jag är rätt slut nu. Faktiskt väldigt mycket slut.

Vad jag egentligen ville säga är att jag nog inte hinner vara särskilt rolig här på några dagar.

Men tappa inte sugen. Jag ska försöka anstränga mig, så att ni inte glömmer bort mig!

Ehh, var får dom allt i från?!

Överhör talibanen tala med en dagiskompis:

”..men min mamma MÅSTE ha en jättestor rumpa, annars kan hon ramla av sin kontorsstol och slå sig, och jag ska också ha en sån stor rumpa när jag blir stor, det har hon lovat”

Okey.

Nog för att jag älskar min dotter, men vaf-n!

Allvarligt talat.

En kopp kaffe, och jag är kvar i matchen.

Sitter framför tv:n och jobbar. Har kanal 5 på. Nåt nytt tävlingsprogram som heter ID, med Hans Fahlén som programledare. En deltagare som skall gissa 10-12 personers identitet.

Jag stannar upp.

För att det står nån fånig tjej och gör bort sig fullkomligt i svensk television. Och jag förundras över att ingen vän till henne kunnat stoppa henne i tid. Hon är helt jädra hysteriskt flamsig. Jag kan inte längre koncentrera mig på datorn. Vilket mähä. Hon säger dessutom att hon pluggar till psykolog. Hujedamig.

Det får mig att tänka på andra människor i ”rampljuset”. En viss politikerledare tex. Jag kan aldrig höra vad han säger, för jag hör bara att han låter som ett miffo.

Eller Ulrica Messing. Som intervjuades i lördagssoffan på tv 4. My Godness. Det var nog första gången någonsin, som jag LYSSNADE på henne. Och konstaterade att det inte var någon större förlust för oss väljare (eller hennes väljare ska jag väl säga) att hon lägger av! Vilket stolpskott.

Men vem är jag att döma andra? Och är inte mångfald, i alla dess skepnader, det som gör vår värld så unik?

Fast det borde finnas gränser.