Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 1

Dra på trisser vad tiden går fort! Jag hinner inte ens titta mig i spegeln på morgnarna, och det är verkligen sant; vakna, in i duschen, ut ur duschen, på med kläder, en kam genom håret, pussa på talibanen, nedför trapporna, greppa datorn och handväskan och poff, iväg till jobbet! Frukost? Nä, tror inte det!

Jag syltade in mig totalt i dotterns balförberedelser. Sa ju ”ja” i ett svagt ögonblick i februari, och hade väl kanske inte riktigt räknat med HUR mycket jobb det skulle bli. En balkommitté tillsattes, med en lärare som ansvarig. Denna lärare fanns till hands fram till 17.00 på balkvällen, sen var hon puts väck. Balen skulle börja 18.00. Sjundeklassarna skulle servera under kvällen. Föräldrar skulle jobba i skift i bakgrunden med att lägga upp mat och se till att allt kom ut i tid, och i rätt ordning. Jag backar bandet lite.

Jag tog på mig uppgiften att dekorera och göra dekorerade och handskrivna placeringskort. Skolan är, trots det geografiska läget, ”fattig”. Budgeten var 100 kr per elev, och i det ingick maten samt hyra av porslin och glas till 165 personer. De korvören som blev över skulle gå till dekoration. Ehh, just det: korvören.

Den ansvarige läraren var mycket bestämd med färger. Ville bl a ha vita bordsdukar. Ja, det vore ju fint, om de var linne förstås, sa jag. Och den budgeten fanns förstås inte. Här var det två starka viljor som skulle enas. Jag kände på en gång att jag var ute på hal is. Visserligen ville tjejerna att jag skulle ansvara för dekorationen. Å andra sidan så var det en bal i skolans regi. Då kom jag på en strålande idé. Jag lutade mig fram mot den ansvarige läraren och sa: du, om jag betalar allt, får jag bestämma allt då?

Givetvis fick jag som jag ville! Så jag bestämde tillsammans med tjejerna att temat skulle vara Gala. Allt skulle gå i svart/guld/rött. Svarta skitsnygga pappersdukar med tygkänsla. Av någon anledning så har jag ett gäng rullar med guldpapper, riktigt bladguld, liggandes. Visserligen tunt som f-n, men det blev en väldigt bra effekt att använda det som löpare på alla långbord. Sen har vi ju turen att hålla på med inredning så jag ”lånade” snygga röda ljuslyktor i glas, supersnygga. Till sist hängde vi flera hundra svarta och guldfärgade ballonger överallt.

Ja, och sen kom de små liven på att de skulle göra diplom med en personlig reflektion till varje lärare. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att de aldrig kom till skott. Så då blev det mamsen som fixa det också.

Hur som helst så hade jag fått listor på alla elever från den ansvarige envise läraren. Hon hade tidigt meddelat mig att hon skulle lägga ut placeringen typ en timme innan balens start; ”så att inte ungarna ändrar om i placeringen”.

Baldagen startar med att familjen uppvaktar mig med presenter på morgonen, det råkade ju vara min födelsedag. Efter det var det järnet iväg för lite mer inköp till kvällens festligheter. Sen startade den riktiga karusellen av körandes fram och tillbaka till den lokala hårsalongen för diverse uppsättningar. Hjälpa till med lösögonfransar och make up. Ut i trädgården för att fotografera innan det var dags för limousinen.

Jag rattar in till skolan 17.00 och får se en annan förälder lägga ut placeringskorten ”för den ansvarige läraren är inte här”. Rätt var det är noterar jag att det står en del handskrivna lappar vid tallrikarna. Det visar sig att den ansvarige läraren inte gett mig en fullständig lista. Grrr, jag var skitsur. Till råga på allt så var all planering obefintlig; när skulle förrätt, varmrätt och efterrätt ut. Vilka skulle göra vad? Den ansvarige läraren var som sagt spårlöst försvunnen, så vi fick rodda allt själva.

Hur som helst, jag fick agera fotograf hela kvällen och tog runt 650 bilder på de små vackra liven. 22.00 kände jag att det nog fick räcka, så jag åkte hem, drack ett glas vin, sa grattis till mig själv, och dog i sängen.

Ja just det; någonstans mellan lösögonfransar och fotografering i trädgården så fick jag att raus-anfall på exmaken. Han ringde, och eftersom hans tajming sög, så var det bara att trycka på knappen. Jag talade om exakt vilken skithög han var/är och sa att han kunde fara åt pipsvängen om han inte kammade till sig. Avslutade med att informera honom om vår Greklandsresa. Vid det laget så var han så mör att han inte hade mage att protestera.

Japp, det var del 1….

Kolla in min vackra dotter!



Jag är helt slut. Har jobbat som en galärslav med att hjälpa dotterns skola med den efterlängtade balen. Har precis kommit hem och laddat ned bilderna. Håll med om att det är en babe!

Får en mamma göra så här?

Dottern följde med pappa och hälsade på nya bebisen. Kommer hem och säger att hon är likgiltig.

Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.

I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.

Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.

”Tja, är hon där?”

”Ett ögonblick”, säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting…

Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.

Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.

Men frågan är om jag verkligen ”får” göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.

Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.

Och han kan fortfarande fara åt helvete.

Får man döda sin exmake?

Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.

Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; ”det är din hormorsa i telefonen”, eller ”din horjävel till morsa vill prata med dig”. Ja, ni hör nivån.

Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som ”inte pratade skit om mamma” (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.

Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi ”varannanvecka-modellen”, men sen flyttade hon för gott till oss.

4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.

Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha ”ett eget barn”. Dottern tycker mycket om den nya sambon, ”för hon är så bra med grabbarna”. Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: ”bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen”, och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.

För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är ”dags”. Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.

I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; ”det blir lite svårt, vi är på BB”. Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: ”värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm.”

(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)

Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. ”Men, var är killarna?”

– ”farmor och farfar kom vid 5 i morse”. (vid koll visar det sig att de kom 03.30)

Dottern tänker, ännu snabbare: ”men pappa, du lovade ju att ringa mig”.

Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)

Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift…

Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, ”eller skicka ett sms”. (!!!!)

Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; ”mamma, får jag svära?”
”ja, svarar modern”

”JÄVLA IDIOT!”

Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.

Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar ”neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata”, men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i ”vuxen ålder”. Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.

23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;

”Det blev en Sara”.

”Mamma, varför är jag inte glad?” säger dottern, och vet att hon är ersatt.

Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:

FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.

JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!