Saktfärdig

Jag är seg.

Är fortfarande hes som en babian. Och nåt är på gång i kroppen. För hur jag än bär mig åt, så kan jag inte få upp tempot.

Allt går så låååångsamt. En objektiv person skulle nog kalla det ”normalt arbetstempo”. Men jag är inte van vid noooormalt arbetstempo. Det måste gå undan.

Jag är så seg så jag kan bara göra en sak i taget.

Och nu ska jag laga mat. Lååångsamt.

Säljarpack!

Det märks att det är i början av september.

För varenda företag, med säljare anställda, har haft sin årliga kick-off. Eller nåt. Jag är totalt nedringd av diverse säljare.

Jag hatar säljare. Jag är gift med en supersäljare, så jag kan alla trick. Men jag är alltid trevlig. Trots det så har vissa säljare väldigt svårt att förstå svenska. I synnerhet två ord: Nej tack!

Men det är jag som måste ta dessa samtal. För om de får tag i maken, så lär det garanterat sadla om till ett annat yrke. För han är ingen lek. Och han är dessutom otrevlig, om de inte fattar hans ”Nej tack” och ändå svamlar på.

Fast det är klart. Det finns en del som är trevliga också. Som Jenny på tidningen Stora & Små. Henne gillar jag. Hon lyckades sälja på mig en annons i en tidning som vi inte alls borde annonsera i. För vi är ju inga återförsäljare. Vi säljer TILL återförsäljare.

Maken fick en hjärtinfarkt när fakturan kom. För jag har en tendens att gå på allt som verkar bra. I synnherhet om säljaren är trevlig. (Jävla Jenny. Som jag vet tillhör en av mina så kallade fluktare här inne.) Så han är mycket glad för att vi inte har några dörrknackare hemma. För jag skulle köpa allt som säljs.

Fan. Jag gillar ju att shoppa.

Tonåringar och utgång en tisdagkväll

Jag förstår inte.

Kungsholmens Gymnasium har nån sorts fest i kväll. Inte på skolan, utan på nån restaurang i stan.

Dotterns kompisar ramlar in vid 18-tiden. För att göra sig i ordning. Nu är klockan 22.00, och de håller fortfarande på.

Festen skulle tydligen börja 22.00. Sa dottern.

Jag sitter i soffan och börjar ruttna. Dels för att det är tisdag. Dels för att hon börjar tidigt i morgon.

Men framför allt för att klockan, som sagt, är tio på kvällen.

Helst vill jag gå upp och säga att hon ska stanna hemma. Men. Hon frågade om lov i förra veckan. Sa nåt om ”Kungsholmen ska ha fest på tisdag kväll, får jag gå?”. Jag frågade aldrig om tiden. För att jag är 42 år och förutsätter att man inte startar en fest 22.00 en tisdagsjävlakväll. Och hon går inte ens i den skolan…

Sen har jag ingen lust att gasta om det här när hon har kompisar här. Minns själv hur pinsamt sånt kunde vara.

Nu hör jag klackar i hallen.

Och jag får information om att 5 kompisar sover över. ”Men mamma, jag sa ju det i förra veckan.”

Och hon är för smart min kära dotter. ”I förra veckan”. Klart att hon frågar mig när jag har värsta hell-week. Klart att jag inte lyssnar, och säger ja till allt möjligt.

Nu går jag och lägger mig.

Och jag kommer garva läppen av mig när talibanen vaknar 06.00. Med en 30 cm’s vägg mellan sig och storasyrran. Och skriker för att hon förmodligen har kissat i sängen.

What goes around, comes around.

Tonåringar och stålingar, igen!

Alltså. Vad är det för fel på tonåringar och pengar?

Får ett sms av exmaken, som meddelar att dottern lyckats med konststycket att få en mobilräkning på 2900 kr.

??!!

Inte ens jag kommer upp i den summan. Inte ens om jag försöker.

Så nu ska den spärras på 300 kr.

Satan i gatan, vilket liv det kommer att bli.

Får nog gömma hemmatelefonen i handväskan. Eller nåt.