Det är nåt mysko med maken

Jag är ju gift med en man som inte kan stava till ordning och reda.

Nåt har hänt.

Jag var borta i 4 dagar. På vägen hem är jag trött, sjuk och för att inte tala om superstressad över att hemmet kommer att se ut som fan. Har ingen ork att städa.

Kliver innanför dörren och fattar ingenting. Det är städat. Inte en pryl står framme.

Han kan väl inte bara ha ändrat sig hux flux efter 10 år?

Eller så sov han inte hemma dom här dagarna.

Ja, nåt skumt är det i alla fall. Till och med talibanen reagerade: ”Har pappa städat?”

Rösta på mig

Hur kan man…

vara så jävla dum att man laddar ned mailen en söndagkväll? För att konstatera att man har 46 stycken nya jobbmail.

Så att man förstör en hel kväll. Hur fan kan man vara så dum?

Va?Va?Va?!

Var någonstans hittar man en ansökan om att få bli lyxhustru?

Rösta på mig

Det blir nog tufft för tomten i år

Strax efter varje sommars slut, så börjar vi prata om tomten här hemma. Att han brukar ringa till mammorna och papporna på hösten, och fråga hur det står till på lydnadsfronten.

Det här är viktigt för talibanen. Jag måste i detalj gå igenom dessa samtal. Sen skrivs det en önskelista. Som postas.

Igår satt Jultomten på Gröna Lunds stora scen. Och alla barn fick gå fram och sitta i knät.

Talibanen stirrar på tomten när vi står i kön. Tomten ser mycket trovärdig ut i vuxens ögon.

Talibanen vänder sig till mig och säger: ”den där mannen är inte tomten, han har klätt ut sig. Riktiga tomten har inga glasögon mamma (och har snabbt glömt att vår tomte har feta svarta solglasögon på sig varje år) och hans röda jacka är smutsig.”

Jag försöker släta över det hela, och snart blir det hennes tur. Hon sätter sig hos honom och jag hör inte vad de pratar om.

När hon kommer tillbaka så säger hon;

”Mamma, det där var INTE tomten, han frågade vad jag önskade mig och då sa jag ”men det vet ju du, jag har ju skickat min önskelista!”

Det hela slutade med att jag fick ljuga mig blå och säga att det var Tomtefar. Tomtens pappa alltså.

Hon lät sig med nöd och näppe övertalas.

Jävlar i havet vad morfar kommer få det tufft i år.

Rösta på mig

Gröna Lund, 4 år och för kort i rocken.

Igår arrangerades en Gröna Lund-dag för skärgårdsbarnen som jag besökte. Talibanen och jag fick följa med.

Det är inte så lätt att vara en taliban, 4 år och vara 102 cm lång.

Särskilt inte när 99% av attraktionerna var från 1,20, och det bara, i stort sett, var Nyckelpigan kvar.

Och i synnerhet inte när man inte är lång nog för Vikingagungan. Det finns en minivariant bredvid den stora. Jag försökte låta överentusiastisk och övertala henne till att åka den.

”Mamma, den går inte ens fort. Den är för småbarn!”

Vi pratar om en taliban som inte fattar varför HON inte får POP-Expressen och Fritt Fall (den stora). ”Jag klarar visst det mamma!”

Hon var till och med så kaxig att hon klev fram till ”vakten” vid POP-Expressen och frågade varför hon inte fick åka. Och inte hjälpte det ett dugg att hon puffade till sin mössa, för att hon möjligen skulle nå 140 cm-ribban som han fällde ut.

Skitsur, och 14 varv senare i Nyckelpigan, så åkte vi båten tillbaka till skärgårdsön.

Rösta på mig