Make bortskänkes. Mot hämtning. Typ OMGÅENDE!

Midsommar. Ja, det låter ju bra. För normala familjer kanske. Jag är stensur, och just nu så ska jag skilja mig i morgon när tingsrätten, eller vart f-n man vänder sig, öppnar.

Packade bilen full, tryckte in talibanen och drog ut i skärgården i torsdags, vid lunchtid. Maken skulle givetvis jobba, och därför komma på kvällen. Det var bra, för jag och W kunde packa upp alla våra grejer och sätta igång. Lyckligtvis har hon två barn; 8 och 10 år = väldans bra barnvakter, så vi fick lite lugn och ro. Maken anlände. Givetvis två timmar efter utsatt tid, men jag är van.

Midsommaraftons morgon. Hustrun är en god hustru och smyger ut ur gästhuset med talibanen kl 07.15. Upp till stora huset. Så att maken ska få sovmorgon. Mmm, jag är snäll jag.

Maken kommer flera timmar senare. Utvilad och på gott humör.

Dagen gick och det givna löftet från värdparet, till andra människor på närliggande ö, om att komma allihopa och dansa/klä midsommarstång, lyckades jag och W krångla oss ur. ”Alltså, jag måste baka en kaka, så att den är klar till middagen, och Wendy måste duka, och bla bla bla”. En extra timme för scrapping. Baka kaka snabbt. Duka ännu snabbare. Resten av familjen kommer tillbaka med ytterligare matgäster.

Tiden går. Undertecknade är småstressad över talibanens sovtider. Hon blir pain in the ass, om hon lägger sig för sent. Tryckte desperat i henne köttbullar och spaghetti och beordrade maken att lägga henne. Inga problem. Vi sätter oss till bords. Ett litet sällskap på 8 personer och alla barnen sover.

När alla femitelva ”förrätter” var intagna så började jag bli lagom irriterad över att läggandet av dottern tagit sådan tid. Jag ringer makens mobil, som bara tutat upptaget. Efter ytterligare 30 minuter så bolmar det ur mina öron. Fortfarande upptaget. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och se vart han tagit vägen.

Öppnar dörren till gästhuset och finner maken djupt sovandes intill talibanen. Inte oväntat kan jag säga. Dock förvånad över upptagettonen. Tills jag kom på att han vidarekopplat sin mobil till min då han glömt sin laddare. Fint, har suttit och ringt till mig själv i 1,5 timme. Jag är sur som ättika och låter väl inte alltför kärvänlig när jag väcker honom. Han muttrar. Jag säger, ”what ever”. Och går tillbaka till midsommarfirandet. Och intar rollen som kvällens clown. Som jag alltid gör när jag är riktigt jävla förbannad.

Maken väljer att sova vidare. Kvällern blir riktigt rolig. En del, som inte känner mig så bra, undrar varför jag aldrig har varit så här rolig förr. Ehh, kan bero på att jag ALDRIG känner för att vara rolig när maken är med. Nu blev det mer att jag skulle försöka ”fylla ut” hans plats. Korkskalle. Jag alltså.

Hur som helst. Nästa dag gryr. Jag smyger ut med talibanen. Så att maken får sova. Han dyker upp vid 11.30-tiden. Jag är, om möjligt, ännu surare. Nu har alla gäster åkt, endast värdparet kvar. Värden bjuder på middag. Det blir sent. Talibanen ser i kors. Jag ”beordrar” maken att lägga henne. Inga problem. Han går förbi en dator, på vägen ut i vardagsrummet, där talibanen sitter. Maken är workoholic. Måste se siffrorna i butikerna (svårt att förklara). Tiden går. Tiden går typ 40 minuter och nu jävlar brinner det i hela huvudet. Jag går till datorn och säger att par mindre väl valda ord. Talibanen övertrött. Talibanen skriker efter mamma. Mamma bestämmer sig för att lägga henne. Maken springer efter, som ett ufo. ”Jag skulle bara”. Jag lägger talibanen. Strax innan hon somnar, så somnar maken i sin säng. Jag lämnar huset och går upp och tittar på makens medhavda, och en för honom mycket efterlängtad film. Sen går jag tillbaka.

Maken har vaknat och ligger och läser. Hustrun har svårt att sova när det är 30 grader varmt i sovrummet. Efter 10 år så vet maken det. Särskilt då maken dagen innan drog ur kontakten till elementet. Hustrun öppnar fönstret i ett ANNAT rum. Lite på glänt sådär.
Hustrun vaknar femton gånger under natten och tror att hon har blivit dödligt sjuk då hon bokstavligen badar i svett. Går som vanligt upp tidigt med talibanen. Slänger ett getöga på elementet innan. Bara för att konstatera att maken tryckt i kontakten. Hustrun pratar inte med maken på hela jävla dagen. Och det var tur för honom att vi kom i två olika bilar.

Hustrun åker till jobbet. För att klara en deadline till i morgon. Ett riktigt skitjobb, som hustrun lovat maken att göra för tre månader sen. Hustrun har påbörjat flera gånger, men blivit ”omdirigerad” av maken; ”det här måste gå före”. (Svårt att förklara men jag har gått igenom 10 tusentals fakturor för att leta efter några specifika).Flera timmar senare, med ett icke slutfört uppdrag pga att hustrun inte hittat alla kartonger, så åker hustrun hem.

Huset har inga som helst livsmedel hemma. Däremot en tom påse från McDonalds. Tom alltså. Hustrun ger maken det till 90% utförda uppdraget. Inget tack hörs. Däremot så får hustrun veta att hon inte har skött sitt jobb ”så nu får jag åka in och göra det du inte klarat av”. Då jävlar brinner det där det aldrig har brunnit förr. Hustrun tar av alla jobbrelaterade nycklar från knippan, ger dem till maken och talar om att han kan med glädje få stoppa dem någonstans där solen inte skiner.

Tur att stora dottern är på Gotland, för gissa vem som sover i hennes säng de närmaste dagarna!

Märks det att jag är förbannad, eller?!

Certifikat i att packa!

Herregud.
Att det kan vara så svårt att packa. Detta inlägg kan endast ni som delar mitt scrappingintresse förstå. Hhm, försöker lägga in en länk här för att förklara, men jag är inte så bra på det här märker jag…

Ja ja, du som inte vet något om denna fanatiska, ja just det: faaaanatiska hobby kan sluta att läsa här….

Jag ska ut till amerikanska väninnan i skärgården i helgen. Våra makar tror att vi ska fira midsommar ihop, men jag och W har bestämt oss för att scrappa HELA helgen, medan makarna tar hand om barnen.

Och hur lyckas man då packa så att maken tror att det bara är en weekendtripp? Jag är värdelös på att planera de sidor jag ska göra, och därmed bara ta med ett urval av grejer.
Nu sitter jag här med 3 väskor fulla. Och inte en enda väska innehåller kläder till vare sig mig, eller resten av familjen. Eller vinflaskorna. Eller maten. Vojne Vojne, det här blir jobbigt att mörka för maken känner jag.

Jag har bestämt mig för att de kläder jag ska ha de närmaste dagarna MÅSTE rymmas i en ICA-påse. Ja, vad är det med det då?! Mina scrapsaker är uppenbarligen av mer betydelse än midsommaraftonsblåsan! Det är bara det att har du någonsin försökt packa kläder i en ICA-påse? Nä, inte jag heller. Vet bara att det måste gå på något sätt.

Samtidigt som jag springer upp och ned i hobbyrummet för att få ihop alla grejer, så sitter jag och gör löner, tömmer tvätt, in med ny tvätt, äter god god jättegod ananaskaka. Som jag skulle haft med ut i skärgården. Men den får inte plats. Måste visst baka ny där ute. Och så börjar Pussycat Dolls alldeles strax och jag är plötsligt svinstressad.

Så mina goda vänner; ha en riktigt trevlig midsommar, oavsett om ni firar med släkt, vänner, eller läser en god bok med ett glas dyrt vin. Vi hörs nästa vecka!

Pojkvännen har anlänt!

Ja. Nu har man klivit upp ytterligare ett pinnhål på åldersstegen. Det måste ju bara vara så, när man har barn som för första gången tar hem pojkvännen. Eller?! Alltså, jag menar att nu har man blivit så gammal att man har barn som har stadig pojkvän; med allt vad det innebär! Hmmpf!

Givetvis så har det väl passerat en del kandidater förr. Men nu är det en riktig. Riktig så till vida att mamsen till och med tillåter vederbörande att sova över.

Fast å andra sidan; om man kommer från Gotland så kan man ju inte gärna be honom sova i boden. Som är dragig. Eller, kan man det? Min amerikanska väninna dog på fläcken när jag berättade att han skulle komma. Hon kunde inte tro sina öron, för I would never agree to that!

Sen har jag ju fått STRIKTA förhållningsorder om att inte skriva om honom på min blogg. Ehh, tror dottern har missat nåt här. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Så det så J!

I alla fall så är miraklet helt i min smak. Han ringde till och med på min födelsedag i förra veckan. Och då måste man ju smälta. När han kom i söndags så fick jag fina presenter från hans föräldrar, men, och lyssna på det här: han hade ritat en jättefin teckning till mig, som han sen hade ramat in.

Så nu får han stanna här hur länge han vill!

Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 2.

Fredag morgon.

Planering i teorin:

7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg

Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:

8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)

Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.

Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta ”dit oss”. Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid…

Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.

Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.

Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar….från M och J. Blir superglad. In och panikpacka ”Det är bara att slänga ner nåt”, som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin ”more to love” vad beträffar fysiken.

Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.

Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.

Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.

Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.

Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.

Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma…