På ålderns höst

Om två timmar skall jag befinna mig vid Globen. Redo för årets Filmgala för videofilmbranschen.

2 timmar.

Förr i tiden så gjorde jag mig klar på 30 minuter. Hade stenkoll på ”utrustning”, smink och accessoarer. Och var dessutom ung och snygg.

Nu öppnar jag garderoben. Suckar. Går ned till ”guldgruvan” i källaren. Där alla mina snygga ”smal”-kläder hänger. Dubbelsuckar. Går upp till garderoben igen.

Förr i tiden så styrde kläderna accessoarerna, men nu väljer jag smycken först och kläder sen. Måste ha hål i huvudet, eller nåt.

Ger upp.

Knackar på tonåringens dörr och frågar vad jag ska ha på mig. Visar smyckena och hon utgår från dem.

2 minuter senare så har jag en färdig outfit. Men det är just det; hon är 16.

Sen ska jag bestämma mig för smink. Oj vad jobbigt.

Ska det långa håret för en gång skull vara utsläppt, eller ska jag köra min vanliga håret-i-klämma-stylen?

Ska jag ha högklackat eller boots. Dottern röstar för höööga klackar. Jag suckar. Jobbigt om jag måste stå länge när jag socialiserar.

Orkar inte tänka.

Så jag går ned till datorn och sätter mig här.

Och plötsligt är det 1,5 timme kvar tills jag skall vara på plats.

Måste nog gå och sminka mig nu.

För när man är 42 år så tar det lååång tid att försöka göra sig bjutifull.

Särskilt när man har NOLL lust att gå utanför dörren.

Oh my God vilka i-landsproblem jag har.

Fast en sak är säker: jag tar i alla fall bilen. Måste vara beredd när polisen ringer..

Rösta på mig

Män i uniform

Vad är det med män i uniform egentligen?

Som av en ”händelse” så har jag de senaste dagarna stött på lagens väktare, och trots omständligheterna, så blev jag för några sekunder satt ur balans. Och vid båda tillfällen så har jag sett ut som en träskpadda: inget smink, slafsigt klädd och ja, ni vet.

När jag sladdar in på Östermalmstorg i söndags kväll så kryllar det av poliser. Självklart.

En av dessa håller ett förhör med vår anställde och han tittar upp när jag stormar in.

Ögonkontakt.

Hälsa sig lite.

Prata sig lite

Två timmar senare ett ”hej och lycka till” och ögonen är borta.

I går åker jag mot rött ljus, 130 km/tim på Norr Mälarstrand, och sladdar in på två hjul till veckans andra drabbade butik. Jag sätter ett icke alltför stolt världsrekord från A till Ö.

Många poliser. Hej och mors och ”det var tråkigt att det händer er igen.” Nån timme senare kommer ytterligare en patrull, som dock stannar utanför.

Jag öppnar dörren för att släppa ut lagens väktare. Dörren på den nyanlände patrullbilen öppnas och några välbekanta ögon kliver ut.

Handskakning, skämt så som ”ehh, ja..vi lär ju knappast behöva presentera oss”, lite deltagande ord och jag avslutar det hela med:

”Jamen okey, tack för att ni kom och ja…jag hoppas att vi inte ses mer…skratt!”

Ögonen är blixtsnabb;

”Haha, men inte på det här sättet i alla fall!”

Gulp.

Jösses. Det där var år och dar sen.

Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är fanimej jävligt mycket gift.

Rösta på mig

En dag i mitt liv.

I morse kl 07.00 kommer en container till vårt ena lager. För planen var att jag skulle fylla den hela dagen.

Och det gör jag. Dock fylldes den snabbt, så jag kunde leka budbilschaufför och psykolog resten av dagen. Kraftigt ledbruten av allt containerjobb.

Men först får jag ett telefonsamtal från arrangören av videogalan: ”Ledsen, men vi har inga platser kvar.”

Jag trodde fan att jag skulle svälja telefonen. Smör, smör, be, be och jag fick svaret ”Vi ska se vad vi kan göra.”

4 timmar senare har vi våra biljetter och jag lär därmed överleva lynchningen.

Sen var det runt på stan och leta efter skyltar ”Kameraöverakning”. Och de fanns ingenstans! Hamnade till slut i Vällingby där det fanns, tillbaka in till stan, runt till varje butik. Prata, prata, prata med personalen.

Spika mötestid på fredag med psykologer för krismöte med all ”stan-personal” (vi har ju butiker utanför city också). Ringa och anmäla det hela till Arbetsmiljöverket för ”det måste man”. Prata med Länsstyrelsen, som upplyste mig om att inga skyltar får sättas upp innan beslut om tillstånd gått igenom.

AS IF I FUCKING CARE!

”Och sen måste all personal skriva under att de godkänner kameraövervakning.”

AS IF I FUCKING CARE!

Som om någon personal skulle säga nej! Jävla puckon. Men, jag skall trots allt fixa det.

Nästa vecka.

Hämtar talibanen på dagis och beklagar min onda rygg. Hon är en snäll liten 4-åring för hon erbjuder sig genast att massera den.

Dagen och eftermiddagen avslutas med att tonåringens pojkvän dyker upp helt oanmäld för att hämta en kvarglömd sak. Tonåringen är inte hemma.

Detta betyder att jag öppnar dörren intet ont anande och TOTALFÖRLORAR vår tävling!

Jag HATAR att förlora!

Som straff sa han att jag måste hitta på en ny tävling till i morgon kväll. Jag tror att jag ska övertala tonåringen att göra slut i stället.

Verkar lättare.

Rösta på mig

Och så blir vi rånade igen…

Klockan är 00.30 och jag har just kommit hem från vår 2:a butik på Östermalm.

22.30 ringer personalen och talar om att butiken blivit utsatt för rån. Denna gång hade gärningsmannen en kniv, vilket känns klart olustigt. Lyckligtvis så kom ingen till skada.

Poliserna var snabbt på plats och flera bilar var ute och letade, men utan resultat.

Det sorgliga i det hela är att vi har ytterligare en butik på Östermalm och polisen var ganska säkra på att den står på tur.

Jag blir så satans förbannad.