Lita aldrig på en stressad idiot.

Jag är en ordningsman. En ordningsman, som är jättebra på att organisera. Särskilt organisera mina så kallade To-Do-listor. Och jag är dessutom pålitlig. I alla lägen.

Min man har tummen mitt i handen. Och då menar jag verkligen det. Så min mammas man är den som göra alla ”jobbiga” saker i vårt Chateau Katastrof-hus. Och det är en hel del.

Min mammas man har en, för en man, konstig hobby. Gröna växter. Han älskar sina gröna växter därhemma. De sköts om på ett speciellt sätt. Och ingen får röra dom.

För två veckor sen åkte dom på semester, ja, inte blommorna alltså. Han gav mig då den mycket presitgefyllda uppgiften att vattna deras blommor. Trots att jag själv äger två gröna växter, och har noll intresse i växter. Men jag är ju pålitlig.

Jag har vilat hela dagen. För en kvart sen så stod jag och borstade tänderna. Tittade mig för en gång skull i spegeln och tänkte: ”jädrar, man är ju inte direkt nån rosenknopp”. Ehh, vad jag nu fick det ordet ifrån. En sekund gick.

Rosenknopp. Växter. BLOMHELVETSJÄVLARNA! Jag har glömt att vattna blommorna! Jag är värsta loosern. De kommer hem idag. Jag hinner inte ens dit och byta ut dem mot nya. Och jag som ALLTID är pålitlig.

Han kommer att slå i hjäl mig. På riktigt. Nu drar jag ur jacket och låser/larmar huset.

Mållös, och utan stålingar.

Mässan är över. Plånboken är tom, och jag kan inte prata.

Det har varit några mycket tuffa veckor, men nu kan jag andas ut. Till nästa mässa, om en månad.

Var för övrigt övertygad om att jag skulle anhållas för mord innan denna mässa var över. Jag behärskade mig i sista sekund.

Jag börjar också nästan tro att det finns en Gud. Och en Djävul. I går var sista mässdagen. Som för så många andra utställare så är det den bästa dagen. Inte bara för att man äntligen får packa ihop, utan för att man kan shop til your drop.

Jag har en liten hobby. Jag samlar på smycken. Alltså, bijouterier. Just nu så är det allt som glittrar, som gäller. Jag har hittat en ”hovleverantör”. Sveriges i särklass bästa företag inom denna genre. Och jag har lärt känna tjejen som äger företaget. Så jag har bra priser på dessa sjukt dyra smycken.

M a o så hade jag laddat pluskan med flera tusen. Mina ”maken-behöver-inte-veta-om-pengar”. Gårdagen var inte särskilt stressig, så planen var att gå över dit nån halvtimme innan mässan stängde.

Plötsligt small det till på eftermiddagen så det blev något bråttom att hinna dit. Eftersom vi har ont om plats i montern där jag stod, så hade vi handväskförbud.
Vilket innebar att man fick stoppa stålingarna i fickan.

På vägen ut till bilen, för att hämta tomboxar för nedpackning, så kutar vi förbi smyckebruden, hittar några godbitar. Betalar. Säger att vi kommer tillbaka på vägen in igen. (Precis när jag betalar ringer maken: ”var är ni?”. ”Ehh, vi är på väg till bilen”. Tänkte att han inte alls behöver veta hur mycket min ”kollektion” har ökat.)

Ut till bilen. Näckade på parkeringen då vi bytte från ”mässkläder” till ”packkläder”.

Så. Någonstans på väg från smyckebruden, till bilen, och tillbaka, tappar jag flera tusen kronor. Jävla looser.

Och inte kunde jag säga något till maken heller. Snacka om att det straffar sig att inte köra med öppna kort. Måste nog visa honom min samling. Så att han verkligen förstår vikten av att fortsätta. The more, the better.

Kl 18.00 kör jag den omtalade säljaren till Bromma flygplats. Sitter och pratar och känner att min rösta börjar svaja något.

En timme senare så har jag en obefintlig röst. Och värk i halsen.

Så jag tror att Gud finns. Att han såg till att jag skulle klara dessa sinnessjukt jobbiga veckor som varit. Så att jag skulle klara hela mässan. Och checka ut bara några timmar efter att mässan stängt.

För jag kan väl inte tänka mig att det är kroppen som säger att det är läge att ta det lite lugnt!

Hur som helst så är jag hemma i dag. Ligga sig lite i sängen och jobba med datorn på kudden.

Och jösses vad skönt det är att inte behöva PRAAAATA.

När Big Mama is gone..

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid hemma just nu. Och det märks.

Talibanen röjer friskt och har ingen som säger att hon måste städa efter sig.

Det ser ut som en bomb har briserat i huset, och jag har svårt att tro att det är mitt hus jag kommer hem till. Jag blundar ända upp till sovrummet. Lägger mig, sover, duschar och drar till mässan. Varje dag hela denna veckan.

Jag upptäcker också att stora dottern naturligtvis har hittat gömstället, där jag lagt mitt smink. Otippat!

Men jag har hittat ett nytt….

Tiden går inte direkt fort nu!

Jobbar som en galärslav för att få våra mässmontrar färdiga till i morgon. Eller ja, klockan är nu 00.30 och mässan öppnar om 9 tim. (Har precis kommit hem.)

Bortsett från att jag nog kommer att bli arresterad för mord vilken sekund som helst, p g a tidigare omtalad människa på jobbet, så kommer nog allt bli bra till slut.

Dessvärre så har jag i dag fått joura (jobba) på dagis halva dagen, och jag åker dessutom på att jobba där hela dagen i morgon. Inte så att jag gråter direkt, mässan stänger ju 20.00 i morgon kväll och jag är rätt slut nu. Faktiskt väldigt mycket slut.

Vad jag egentligen ville säga är att jag nog inte hinner vara särskilt rolig här på några dagar.

Men tappa inte sugen. Jag ska försöka anstränga mig, så att ni inte glömmer bort mig!