Jag blir så trött

Min så kallade mammagrupp träffas varannan månad på den lokala krogen. För att vi behöver det. För att vi har jävligt trevligt. För att krogen ligger nära hem. För att dom har kalasgod mat.

Och så gillar jag att jag kan ringa dit och bara säga mitt förnamn, och fråga vilken tid jag ska vara där. För att jag är så förvirrad.

Så kvällen är förutsägbar. Och blir därmed lika trevlig som alltid.

Vi avslutar middagen och åker hem.

Jag sladdar in på garageuppfarten och noterar att maken tittar på tv. För jag ser tv:n. Som sitter på väggen.

Går som vanligt köksvägen, men upptäcker att dörren är låst. Går runt till huvudentrén. Bara för att upptäcka att den också är låst.

Jag har inga nycklar.

Det är kallt som attan ute.

Maken har dragit för gardinerna till vårt mega-altanfönster/dörrar.

Jag går runt huset för att kunna kika in i vardagsrummet. Fönstrena sitter för högt.

Bankar på köksfönstret. Bankar på altanfönstret. Fryser satan och börjar bli förbannad.

Ringer hans mobil.

Ringer hemmatelefonen, som jag ser genom köksfönstret.

Kastar sten på sovrummet på övervåningen. Eftersom tv:n är på så borde han sova på soffan, men man vet ju aldrig. Sätter fingret på dörrklockan, och låter det sitta där i två minuter, utan att släppa.

Hämtar en stege, och ställer den utanför balkongen till sovrummet. Klättrar upp, men inser att jag inte når att komma över balkongkanten.

Det ryker ur öronen på mig.

Ringer tonåringen, som är ute nånstans. Upptaget.

Funderar över att ta in på Scandic Hotell en bit ifrån. Inser att jag skulle få svårt att låta trovärdig inför maken i morgon.

Förbannar min envishet att vägra ha en telefon på övervåningen.

Överväger att checka in i skräpboden på tomten. Inser att det är för dragit. Och så gillar jag inte tvestjärtar.

Får till slut tag i tonåringen. Som sitter på tåget, och som för övrigt ska ha med sig 7(!) kompisar hem i natt. Vid nästa stopp hoppar hon ut och lägger nycklarna bakom en bänk på perrongen.

Jag kastar mig i bilen och åker dit och hämtar dom.

Nu är jag inne. Stelfrusen. Skitsur. Skitsur för att jag, som alltid tjatar om att vi måste låsa alla dörrar, vilket aldrig sker annars, plötsligt är utelåst.

Måste sluta och tjata om viktiga saker.

I morgon ska jag köpa en till telefon och installera på övervåningen.

Varför händer sånt här bara mig?

Rösta på mig

Och så var det fredag igen…

Börjar dagen hos hårfrissan. Lite väl många grå hårstrån börjar titta fram. 2,5 timme senare så syns inte ett spår av dem.

Hämtar ena butikschefen, och åker till specialgodisleverantören. Fyller bilen och dumpar i butiken.

In på kemtvätten och hämta jackor för 1000 kr. Vårjackor. Vad fan tänkte jag med?

Maken har vidarekopplat kontorstelefonen, så kunder ringer och beställer varor. Svårt när man sitter och kör…

Ut till Vällingby och spana in målarnas arbete i nya inredningsbutiken. Plötsligt blir jag glad. Den röda färgen, som matchar loggan, är perfekt.

Ringer snickeriet i Skåne för att jaga på dom om vår nya, specialdesignade kassadisk. Gått för dagen. Går man för dagen kl 13.00? Måste byta jobb.

In på Indiska. I tron om att jag ska hitta nåt som passar min ”fylliga” figur. Går därifrån med en sjal. Ja. Dom passar ju alltid…

Järnet till ICA för att handla middag. Åt maken, talibanen, tonåringen och hennes 4 kompisar.

Rattar in på dagis för att hämta talibanen. Inga tårtor, so far.

Då ringer maken och säger att en Fortum-gubbe står utanför hemma, och vill in och byta mätare.

Sladdar hem, kastar mig in för att öppna till honom. Som var sur. Hur fan skulle jag kunna veta, när maken glömt att berätta.

Upp med alla matkassar. Taliban skriker att hon är hungrig, och vill ha vindruvor.

Tömma tvättmaskinen, och in med nytt.

Längtar till kl blir 18.30, då jag ska på den lokala gourmetkrogen för att inmundiga en middag med mina ”mammagruppskompisar”. Ska börja med ett dubbelt glas rött vin. Går det?

Rösta på mig

Radar, dygnet runt

När man lever tillsammans med en man som är intensiv, så gäller det att ha radarn på dygnet runt. Inte slappna av för en sekund.

Maken bestämmer sig för att hämta talibanen från dagis idag (han hämtar annars endast på fredagar samt lämnar varje dag) och sen åka ut till farmor och hälsa på.

I lite drygt 4 år så har vi haft vår taliban. I lite drygt 4 år så har jag försökt banka in i min mans huvud, att hon måste äta mellan 17-18. För hon tillhör dom här som vägrar äta, om man har passerat ”mattiden”. Och får humör därefter.

Jag anar ugglor i mossen när maken kommer med detta förslag. Dessutom på en torsdag.

Klockan 17.40 ringer han. Jag står med maten på spisen. Han meddelar att det är köer. Jag frågar när han kommer hem. Han svarar: ”ärurolig eller, vi är på väg till farmor”.

Det är två timmar sedan talibanen hämtades från dagis. Han ”råkade” åka förbi vår nya butik i Vällingby, som är under uppbyggnad. Detta besök ”råkade” ta lite tid.

Så nu är talibanen alltså på väg till farmor. Och här står jag med maten. Och tonåringen är ute på stan.

Jag bestämmer mig för att inte hetsa upp mig. För en gång skull.

Och jag stänger av spisen. Tänder lite ljus. Häller upp ett glas vin. Och passar på att njuuuta av min ensamhet.

Jomenjajustdet.

Maken tillade även att ”måste upp tidigt i morgon, och jobba sent. Så du får både lämna och hämta.”

Jag konstaterar att min radar fungerar ypperligt.

Rösta på mig

Och när jag ändå är i gång..

Så kan jag ju berätta om en granne mitt emot oss. Han och hustrun är pensionärer.

Jag är övertygad om att han har ett förflutet inom nån myndighet.

Vi bor på en hörntomt. Med en häck runt hela tomten. Vi är inga trädgårdsentusiaster.

Nåt halvår efter att vi flyttat in, så låg en lapp i brevlådan. En så kallad standardskrift från Gatukontoret.

På lappen så stod det nåt om att enligt paragraf bla bla, så får häcken på en hörntomt inte vara högre än 70 cm, i 10 meter åt vardera håll. Eller nåt. Vår var dryga en meter.

Jag slängde lappen.

Det gick ett tag, så låg det en ny där.

Vi kände inga grannar då, men just det här paret låg bra till. Av olika anledningar. Men man kunde ju inte vara helt säker.

När vi fått den fjärde lappen, nåt år efter, så brann det i huvudet på mig. (Vi hade med flit låtit häcken växa, så den var nu runt 2,5 meter.) På baksidan av den så skrev jag:

HÖRRU DIN DUMMA JÄVLA IDIOT. OM DU SKA HÄNVISA TILL GATUKONTORET SÅ KAN DU VÄL ÅTMINSTONE SE TILL ATT DET TELEFONNUMMER SOM ÄR ANGIVET, FORTFARANDE ÄR I FUNKTION. HAR DU SYNPUNKTER PÅ VÅR HÄCK, SÅ RING PÅ, ANNARS KAN DU FARA ÅT HELVETE DIN JÄVLA FEGIS!

Sen tejpade jag fast den utanpå vår brevlåda. Den fick sitta där ett tag.

Det har gått 4 år nu. Har inte hört ett skit.

Vad är det med människor egentligen?

Rösta på mig