Får man döda sin exmake?

Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.

Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; ”det är din hormorsa i telefonen”, eller ”din horjävel till morsa vill prata med dig”. Ja, ni hör nivån.

Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som ”inte pratade skit om mamma” (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.

Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi ”varannanvecka-modellen”, men sen flyttade hon för gott till oss.

4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.

Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha ”ett eget barn”. Dottern tycker mycket om den nya sambon, ”för hon är så bra med grabbarna”. Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: ”bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen”, och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.

För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är ”dags”. Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.

I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; ”det blir lite svårt, vi är på BB”. Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: ”värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm.”

(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)

Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. ”Men, var är killarna?”

– ”farmor och farfar kom vid 5 i morse”. (vid koll visar det sig att de kom 03.30)

Dottern tänker, ännu snabbare: ”men pappa, du lovade ju att ringa mig”.

Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)

Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift…

Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, ”eller skicka ett sms”. (!!!!)

Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; ”mamma, får jag svära?”
”ja, svarar modern”

”JÄVLA IDIOT!”

Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.

Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar ”neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata”, men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i ”vuxen ålder”. Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.

23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;

”Det blev en Sara”.

”Mamma, varför är jag inte glad?” säger dottern, och vet att hon är ersatt.

Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:

FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.

JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!

Tänk att man kan bli så glad!


Jösses Amalia vilken härlig Nationaldag!

Planerna på att fortsätta göra klart dom 160 placeringskorten till dotterns skolbal gick i stöpet direkt i morse. Fyra tjejer á 16 år kom nedhasandes och behövde akut hjälp i form av färgval av skor till balklänningar, låna smycken, argument till föräldrar för att få ihop pengar till alla utgifter till den stundande balen nästa vecka.

Efter att ha hjälpt dem att organisera dagen D, så gick de ut och lade sig på gräsmattan. Detta efter att de krasst konstaterat att de nu faktiskt inte har råd att sola solarium, om de skulle få råd till håruppsättning, naglar, lösögonfransar, limo, taxi och alla andra femtioelva accessoarer.
Efter en stund kommer någon av dem på den briljanta idén att man kan ju faktiskt hjälpa moder natur (läs:solen) på traven lite. Jag tittar ut i köket, endast för att finna dem stå och smörja in sig med olivolja!

2 timmar senare så såg dom lagom friterade ut kan jag säga!

Maken var på jobbet fram till lunch, sen bar det i väg till goda vänner för lunch OCH middag i Nationaldagens tecken. Mycket trevligt var det, näe förresten, det var VÄLDIGT trevligt. När man lever ett liv som i stort sett bara kretsar kring de företag man har så blir det sociala livet aningen reducerat, eller rätt obefintligt. Därför blir sådana här dagar mer än bara ”trevligt”.

I alla fall; vi kom hem och maken ber mig följa med upp till övervåningen. För en sekund så misstolkar jag situationen =) (I wish!) men kommer av mig helt när jag kommer upp;

Min kära mamma och hennes man har varit och köpt/installerat en SOVRUMSDÖRR!(Jag fyller år nästa vecka..) Ja, det är ju lätt att tro att det är varje människas rättighet. En egen sovrumsdörr. Men inte i min familj. Jag har varit utan sovrumsdörr i typ 5 år (vi skulle bygga om lite), med allt vad det innebär…

Jag lever med en man som har en tendens att sluta att ”se saker”. Ett rivet tak i trappan för tre år sen (”ska bara se om det finns något bakom det”), inget foder kring badrumsdörren, en saknad list här, en saknad list där. Han ser inte ett skit längre än till sina Excelfiler, men han är som sagt mycket bra på att riva ”för att undersöka” och ”vi fixar det sen”. Han är väldans duktig på allt annat än hantverk…

Och saken har ju inte varit bättre av att allas våra sovrum ligger på samma plan. Eller att stora dottern, i stort sett varje helg, har sina kompisar sovandes över.
Och de har ju inte riktigt samma dygnsrytm som vi gamlingar. Detta i kombination med att hustrun i huset vaknar av minsta lilla ljud, gör ju inte livet lättare direkt.

Så nu kan jag äntligen stänga en dörr. Jag kan till och med låsa den om maken är dum!

Cellbes Postorder VS Louis Vuitton, näe, vi kör både och!

Tjolahopp. Är det inte märkligt hur människor är funtade. Eller ja, jag i alla fall. Och det måste ju finnas fler än jag. Hoppas jag verkligen.

Idag fick jag mitt paket från Cellbes Postorder. JAAAA, ett skitföretag, jag vet! Never the less så fick jag lite nya shorts och annat smått och gott. Och på torsdag ska jag äntligen ta mig in till min väskleverantör och införskaffa en liten smidig resväska. Avstår den större varianten då jag inte tar risken med att förlora den vid incheckning.

Alltså, snacka om Jing och Jang, eller vad det nu heter. Några sketna kläder från cheapföretaget Cellbes och en svindyr resväska. Undrar vad pyyyskologen skulle säga. Fast jag bjuder på det. Jag är fullkomligt sinnesjuk när det gäller Louis Vuitton och egyptisk bomull (lakan) men resten skiter jag faktiskt i var det kommer i från.

Och sen, mitt emellan dessa två utomordentligt trevliga dagar, så ska jag på lunch, en väldigt lång lunch hoppas jag, hos en god vän. Och träffa flera kompisar. Fast jag måste först försäkra mig om att NI INTE PRATAR OM MIN BLOGG GIRLFRIENDS!!

Maken försöker snoka, men jag det räcker med att stora dottern har letat i hela cyberspace, och funnit den, jädra unge! Vore ju kul om jag kunde låta bli att begränsa mina utlägg av rädsla för en eventuellt uthängd makes vedergällning! Hmm, tur att han aldrig sett mina inlägg på PappRikas forum!

Så jag är jätteglad idag.

Blommor & Bin-snacket med dottern gick bra. Eller rättare sagt, vi tog det under middagen. Typ;

”om du tänker vara tillsammans med honom en längre stund så är det nog läge att vi skaffar p-piller.”

”jaaa”

Ungefär.

Ska fota henne när hon har sin balklänning på sig nästa vecka, så får ni se varför man oroar sig….

Handen i kakburken och min bäääbis har blivit stor!

Efter att har varit i Skitiga butiken halva dagen igår, så var jag lagom mör på kvällskvisten. Maken hade parkerat sig i sovrummet tillsammans med Sverige-Danmark.

Själv bullade jag upp med en stor skål godis, kudde på soffbordet, fötterna ovanpå, dricka på armlängs avstånd och på med en jättebra film (Déjá Vu med Denzel Goding Washington). Typ 12 minuter in i filmen så hör jag låååååångt borta hur det ringer. Jag är på god väg in i John Blunds värld. Tänker att det är konstigt att filmen har samma dörrklocka som vi har. Fattar plötsligt att det faktiskt ringer på min dörr.

Hasar mig fram i min sedvanliga sexiga hemmastass: t-shirt och mjukisbyxor, i tron att det är grannen. Det var det inte. Det var ett par kompisar som jag inte träffat på länge, som var ute på kvällspromenad. Typ såna som man faktiskt måste ha städat huset inför. Som man faktiskt INTE kan visa sig i den sedvanliga sexiga hemmastassen för. Kvinnan är en i min mammagrupp. Mannen är till råga på allt en goding. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.

”Stör vi?, vi kan komma tillbaka en annan dag annars”.

”Oh nej, kom in. Absolut!” Sa jag.

Och in kom dom. Hela vägen förbi köket, som var i fullständig kaos, in i vardagrummet, där jag för en gång skulle inte hade städat upp efter talibanen och hennes kompisars vanliga räd. Jag bad om ursäkt hundra gånger och trodde jag skulle sjunka genom jorden. Bjöd på kaffe och försökte snabbstäda samtidigt. Det gick inte så bra.

Efter en timme så kunde jag för första gången, i mitt snart 42-åriga liv, konstatera att det faktiskt inte var så farligt att ha rörigt när man har objudna gäster. Att hemmet inte behöver vara 100% tipptopp. Jag hade faktiskt ganska trevligt. Fattar ingenting. Jag som känner en viss samhörighet med Bree i Desperate Housewifes (den rödhårige ni vet..) och som hellre skulle låtsas som om jag inte är hemma, om jag mot förmodan skulle få oväntat besök om det nu skulle vara stökigt. Jag var ju så säker på att det var grannen, som i så fall skulle ha stått kvar på trappan vid just den tidpunkten på kvällen. En saknad sko, en kvarglömd tröja, och allt det där vanliga som brukar beröra våra små döttrar…

Och jag borde ju ha vant mig under mina 10 år med maken. Han (och stora dottern för all del) är världens ”stökigaste” människa. Jag är en sån som mår fysiskt illa om jag har stökigt. Struntar dock fullständigt i hur det ser ut hos vänner, men klarar INTE av att ha det så hemma…

Stora dottern ja. Hon har ju skaffat sig en pojkvän som bor på Gotland. En mycket trevlig liten sak. De ringer varandra 14 gånger om dagen så vilken dag som helst så ska jag se till att skaffa Skype-abonnemang, eftersom jag inte längre har någon som helst tillgång till min telefon.

Hur som helst, hon har ju varit där nere några gånger nu, och eftersom jag alltid ringer henne typ 4 gånger om dagen, så har jag nästan varje gång skämtat och sagt:
”har ni haft sex?!”
Varje gång så har svaret alltid varit: ”maaaaaamma, sluta.” ”maaaamma lägg av nu” osv. Ställde samma fråga idag och hon svarade

”Ja”

”VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! SKOJAR DU MED MIG?”

”näe”

”ehh, vi får prata när du kommer hem i kväll” Sa jag.

Har suttit halva eftermiddagen och undrat hur man gör nu. Ska jag prata p-piller. Ska jag fråga om kondom. Ska jag fråga något över huvud taget? HUR FAN GÖR MAN?!

Hon kom nyss.

”Jaha, hur, ehhh, hur…

”vi gjorde det igår, i morse och mitt på dagen, och det var jättebra. Första gången tog det typ 5 sekunder, men sen var det bra!”

”???????? gulp”

”Jamen du frågar ju och då svarar jag. Finns det någon mat hemma?”

Bara så där. Over and out. Jag tror att jag måste ta upp p-piller-frågan en annan dag. Jag måste hämta mig från chocken tror jag visst.

Och jävlar vad glad jag är för att han bor på Gotland. Jag ska tänka lite mer på det när jag storstädar i morgon.