Nära-döden-upplevelse

Idag var jag väldigt säker på att jag skulle dö. Och jag skojar INTE!

Vaknar stentrött i morse och maken påminner mig om att han idag skall ”inkassera” sin flyglektion som han fick i födelsedagspresent för ett par år sen (mmm, det tar lite tid i den här familjen).

Det blev plötsligt väldigt bråttom. Vi hann knappt äta frukost, sen var det 180 knyck ut till Barkaby flygplats.

Jag är skiträdd för att flyga. Och presenten var till maken. Men jag var trött som fan.

Så innan jag hann fatta det själv så satt både jag och talibanen i baksätet på planet.

Och låt mig berätta om detta plan.

En Cessna från 1966. Förvisso med ny motor. MEN PLANHELVETET VAR FRÅN 1966! Kolla in instrumentpanelen och HÅLET!

Vi ”taxar” ut och piloten meckar med radion för att få nån sorts tillstånd. Plötsligt vänder han tillbaka över gräsmattan och säger att det är nåt fel och att han måste mecka lite till. Sen går radion igång och han drar i väg.

Jag inser just då att inte en käft visste var vi var: tonåringen låg i godan ro och sov hemma och ingen annan släkting hade en aning.

Jag får tvärpanik och ska hala upp mobilen när jag minns att man inte får ha mobiler på i plan. Jag har flygit ganska mycket i mina dar. Men eftersom jag är så jävla flygrädd så verkar jag ha lämnat hjärnan hemma varje gång. Inte förrän vi är uppe i luften inser jag att det inte fanns något som helst digitalt i detta plan FRÅN 1966, så jag hade lätt kunnat skicka ett sms.

Vi hinner inte mer än upp förrän talibanen somnar. Själv håller jag på att lägga en spya i makens nacke och sitter mest och blundar. Vilket gjorde det hela ännu värre.

Maken får svänga och gira, upp och ner och mår som en prins. Jag vill bara ner. Dom 45 minutrarna känns som 4,5 timme och jag kryper ur planet och vet inte om jag är vid liv över huvud taget.

Talibanen väcks och fattar ingenting, och frågar om vi är i ett annat land nu.

Maken har bestämt sig för att köpa ett flygplan.

Jag har bestämt mig för att aldrig i helvete kliva in i ett sånt där plan igen. Aldrig någonsin mindre än en Boeing.

Möjligen helikopter. För av någon anledning så har jag aldrig varit rädd när jag åker i dom.

Fy satan (f’låt) vilken mardrömsstart på dagen.


När man inte har koll.

Min man är inte den vassaste kniven i lådan i bland.

Fredagar innebär att talibanen är sinnesjukt trött när hon hämtas från dagis kl 15.00

I dag hade hon till råga på allt ramlat tokigt och återigen slagit i sin framtand. Hon kommer att se ut som ett miffo om några år.

Men.

Maken bokar in ett möte med en branschkollega hemma hos oss kl 16.00, som han även vill att jag deltar i.

Talibanen är trött.

Talibanen vill ha uppmärksamhet.

Och det hjälpte inte att kollegan hade med sig en liten hund som hette Smulan.

Talibanen glömde hela tiden bort namnet och kallade den för Våfflan.

Nåväl.

En trött taliban i kombination med föräldrar som inte har koll, innebar följande upptäckt efter mötet;

En snyggt ritad ”teckning” på ekparketten.

En dito ritad på den absolut svindyra äkta, ljusa, mattan i vardagsrummet.

En stor fet jävla röd sol ritad mitt på soffan.

”Men mamma, jag ville att soffan skulle vara glad!”

Jag tror knappast maken bokar in fler möten på fredagseftermiddagar.

Rösta på mig

Brudar bakom ratten.

Det finns en kategori av brudar (och säkert män också för all del) som inte ska sitta bakom en ratt.

Det som ofta kännetecknar dessa, utan att trampa någon på tårna, är att de gärna sitter så nära vindrutan som möjligt. Med brösten intryckta i ratten.

I dag kommer jag på jobbgatan och ska bara stanna tillfälligt för att hämta något på kontoret. Jag noterar att en ovan beskriven person sitter bakom ratten på en bil som just ska köra ut från platsen. Jag pratar alltså om en rak gata med bilar parkerade längs med.

Jag kör förbi henne för att stanna min bil 5 meter framför henne. Så att hon lätt kan svänga ut. Bakom mig kommer en annan bil med sammalika sorts förare. Hon vill ha parkeringsplatsen. Och jag bryr mig inte, eftersom jag då skall dubbelparkera lite längre fram.

Mähä:t i den parkerade bilen börjar gestikulera vilt. Att jag inte får ta hennes plats, för den ska bruden bakom mig ha.

Jag försöker gestikulera tillbaka att jag ska LÄNGRE FRAM och dubbelparkera.

Mähä:t fattar ingenting, jag är irro så jag kör ÄNNU längre fram och dubbelparkerar jämte en annan bil.

Mähä:t drar till slut och jag hoppar ur min bil med varningsblinkersen igång. Jag står alltså VÄLDIGT långt borta från den lediga platsen, typ 5 bilar bort. Jag står så lång borta att en SL buss lätt hade kunnat ställt sig bakom mig, backat och kommit in på den lediga platsen. Då fattar du.

Åsnan, med brösten intryckta i ratten och näsan i vindrutan, drar ned fönstret och börjar skrika: ÖHHH, KAN DU FLYTTA PÅ BILEN, JAG MÅSTE PARKERA!

Jag vänder mig om och det brinner lätt i peruken. Jag har dock lovat mig själv att sansa ned mig i trafiken så jag andas lugnt och svarar ”glatt”:

”Nämen oj, ursäkta mig! JAG SÅG INTE ATT DET SATT EN TJEJ BAKOM RATTEN!”

Så flyttar jag bilen.

Så går jag mot porten till kontoret.

Där står 3 okända snubbar och garvar läppen av sig åt åsnan. ”Kärringar!”

”Mmm”, sa jag. ”Och vissa är värre än andra.”

Det är skillnad på folk och folk.

Jag blir alltid lika fascinerad av människor och deras förutfattade meningar. Ibland är det till och med ganska roande. (Hhhm, märkligt ord det där.)

För en gång skull så tillbringar jag ett par timmar i en av våra butiker. Skulle fixa en sak.

Den anställde som jobbade råkar även vara butikschef. Hon har detta jobb som extraknäck.

In kliver en mycket parant kvinna från ÖFVRE Östermalm. Diamantklocka, pradaväska, Gucci-glasögon och dyra kläder.

Förvisso en mycket trevlig dam, men vi noterar snabbt att hon talar till oss som om vi var mindre begåvade.

Low life people liksom.

När hon går pratar vi om saken.

Vi, the low life people; en ”företagsägare” med hyfsat bra omsättning och en statsvetare.

Jo jo. Och hunden ska man inte döma efter håren.

Bara om man bor på ÖFVRE Östermalm.

Rösta på mig