JAG HATAR COM HEM

Stockholm den 6 september 2007

Överlåtelse av avtal

Okey. Nu är detta det fjärde överlåtelseavtal som jag fyller i. Utöver det så har jag, sedan den 1 juni, ringt er vid 22 (!) tillfällen, pratat med diverse människor, som alla givit mig olika instruktioner. Det vill säga, när jag väl har kommit fram. Jag har ALDRIG väntat mindre än 20 minuter!

Den/de som är ansvariga över ComHem’s kundtjänst erhåller härmed priset som årets sämsta chef/chefer. Hur i hela friden kan låta er kundtjänst vara så fullkomligt underbemannad?

Vi tog över en videobutik den 1 juni 2007. Av någon, helt orimlig, anledning, så får jag besked om att ingen juridisk person kan stå på abonnemanget. Detta är för mig helt absurt.

Vårt datasystem är dessutom online, vilket innebär att varje gång ni stänger av det, för att gamla ägaren (givetvis) inte har reglerat fakturan, så är det katastrof för oss.

Nåväl. Jag fyller i överlåtelse efter överlåtelse, enligt telefoninstruktioner från er. Jag får dem i retur, med små post it-lappar, där det ena felet efter det andra framgår. Dessa är alltid signerade med ett förnamn. Inget efternamn. När jag sen ringer, så kan givetvis ingen hitta personen i fråga.

Vad håller ni på med egentligen? Hur svårt kan det vara?

Okey. Om nu vi inte kan ha vårt juridiska namn på avtalet, så blir det min make, och tillika ägare av det juridiska bolaget, som ska stå för abonnemanget. På er överlåtelse finns ingenting som heter BETJÄNINGSADRESS. Vilket ni på den senaste post it-lappen ber oss att fylla i. Den enda adress man ska fylla i är den privata personens adress. Och då blir det ju fel. Igen.

Så nu kräver jag att ni ordnar detta omgående. Nu har jag fyllt i makens namn och personnummer, men angivit butikens gatuadress. Efter makens namn så har jag lagt till butikens namn: BOXX.

Det skall bli högst intressant och se om jag får detta avtal att gå igenom.

Hälsningar

Mona XXXXXXXX-XXXXXXX, fly förbannad.

Vad vore livet utan en städerska!

För en månad sen åkte min städerska på semester.

Jag har ett hyfsat stort hus. Och jag bor med tre små grisar. Så det blev som väntat en katastrof.

De senaste 6 veckorna har jag i stort sett bara lagat mat, de dagar jag ens varit hemma på kvällen, och försökt vara en någorlunda ”god mor”. Det har inte gått så bra.

Således har mitt hus förfallit. Jag är en sån typ som mår fysiskt illa om det är oordning.

Så jag har mått illa i typ en månad nu. I går hade jag en ”anställningsintervju” med en ny städerska. Visserligen kom min gamla tillbaka häromdagen, men jag har bestämt mig för att hon inte lever upp till det hon fakturerar mig.

Jag föreslog dessutom för maken att jag själv skulle ta ledigt varje fredag, och bara städa. Hhm, inte så aktuellt, sa maken. Som samtidigt skriker som en gris varje gång fakturan skall betalas.

Så på fredag kommer mitt hus äntligen att bli rent. Den stackaren kommer att få hålla på från morgon till kväll. Och det lär inte räcka. Det kommer att ta en månad innan mitt hus mår bra igen.

Jaha. Och vad ville jag ha sagt med det här då? Ingen aning. Jag är bara uttråkad och hittar på alla möjliga ursäkter för att inte behöva fortsätta med min äckliga hemsida…

Saktfärdig

Jag är seg.

Är fortfarande hes som en babian. Och nåt är på gång i kroppen. För hur jag än bär mig åt, så kan jag inte få upp tempot.

Allt går så låååångsamt. En objektiv person skulle nog kalla det ”normalt arbetstempo”. Men jag är inte van vid noooormalt arbetstempo. Det måste gå undan.

Jag är så seg så jag kan bara göra en sak i taget.

Och nu ska jag laga mat. Lååångsamt.

Säljarpack!

Det märks att det är i början av september.

För varenda företag, med säljare anställda, har haft sin årliga kick-off. Eller nåt. Jag är totalt nedringd av diverse säljare.

Jag hatar säljare. Jag är gift med en supersäljare, så jag kan alla trick. Men jag är alltid trevlig. Trots det så har vissa säljare väldigt svårt att förstå svenska. I synnerhet två ord: Nej tack!

Men det är jag som måste ta dessa samtal. För om de får tag i maken, så lär det garanterat sadla om till ett annat yrke. För han är ingen lek. Och han är dessutom otrevlig, om de inte fattar hans ”Nej tack” och ändå svamlar på.

Fast det är klart. Det finns en del som är trevliga också. Som Jenny på tidningen Stora & Små. Henne gillar jag. Hon lyckades sälja på mig en annons i en tidning som vi inte alls borde annonsera i. För vi är ju inga återförsäljare. Vi säljer TILL återförsäljare.

Maken fick en hjärtinfarkt när fakturan kom. För jag har en tendens att gå på allt som verkar bra. I synnherhet om säljaren är trevlig. (Jävla Jenny. Som jag vet tillhör en av mina så kallade fluktare här inne.) Så han är mycket glad för att vi inte har några dörrknackare hemma. För jag skulle köpa allt som säljs.

Fan. Jag gillar ju att shoppa.