Lite tjat lönar sig. Om man inte tänjer på gränserna förstås!

Jojo, ibland lönar det sig att tjata. Min fondvägg. Japp, maken har gått med på röd fondvägg i hallen. Halleluja! Det var bara det att när han sa ja till det, och sen åkte till jobbet i lördags morse så fattade jag ett beslut: jag vill ha mer rött.
Bestämde helt sonika att en del av väggen i trappan upp till övervåningen skulle bli röd. Drog iväg till lilla målariaffären och köpte djupröd färg. Målade som en gnu hela dagen. Det blev sååå fint.

Maken hade dock en annan uppfattning.

”Det ser för jävligt ut”, för att vara exakt.

Då brann det i peruken kan jag säga: ”DU HAR SETT TILL ATT JAG FÅTT GÖRA MIG AV MED MITT FINA MATSALSBORD FÖR ATT DU VILL HA ETT EKBORD SÅ NU JÄVLAR BLIR DET RÖTT HÄR. Fattaru. Och när vi ändå pratar målarfärg så vill jag bara tala om att jag beställt hem en målare som ska måla taken vita där där och där, för nu har jag väntat i 5 jävla år, så det är färdigväntat. Fattaru'”

Jajamensan. Tror visst man kan kalla det att jag fattade ett exekutivt beslut. Och det kändes jävligt bra kan jag säga. Sen att maken var sur resten av kvällen kanske inte var så viktigt i sammanhanget. Eller?

Många butiker och nya tapeter och jag ooorkar inte..

Jaha. Jag brukar gå in på min blogg typ var och varannan dag. På nåt sätt är det som om jag förväntar mig att det ska stå något här. Alltså att en ny historia ploppat upp. Av sig själv. Ehhh, eller hur! Har egentligen massor att skriva men får inte tummen ur. Har kommit in i nån antispiral och är totalt jätteneggo. Lyssna på det här;

1) Jag oooooorkar inte börja gå ut och gå med grannen, som vi har lovat varandra att vi ska. I typ ett år..och vi är feta som f-n…

2) Jag oooorkar inte protestera längre när maken i förra veckan köpte 4 nya videobutiker….

3) Jag oooorkar inte protestera när maken IDAG köpte sin tionde butik till ”kollektionen”…

4) Jag oooorkar inte ens åka till Louis Vuitton och köpa min 16000 krs-väska, som jag hotade att köpa om han så mycket som köpte en enda butik till. Och att jag skulle köpa en ny väska där igen, för varje ny jävla butik. Detta löfte gav jag före de fem senaste köpen men som sagt, jag oooorkar inte ens åka dit. Och då är det VERKLIGEN kris, det förstår ju alla som känner mig…!

5) Jag ooorkar inte tjata mig till att få en röd fondvägg i hallen bara för att han totalvägrar rött. ”Jag vill ha vitt överallt”. Var hittar man en man som inte lägger sig i…eller som vill vad jag vill?!!

6) Jag oooorkar inte säga till Jennifer att man inte får sitta i soffan och äta glass från en skål i knät. Och se på när det rinner ut….

7) Jag ooorkar inte sluta äta mörk choklad varje kväll framför tv:n…

8) Jag ooorkar inte ringa min exman och säga att han är en skit som inte ställer upp mer på min stora dotter.

9) Jag ooorkar inte söka jobb i kassan på Ica, eller nåt, så att jag får ett roligare liv. (Hmm, frågan är ju om jag verkligen får det..?)

Det här ju inte klokt! Jag orkar ju ingenting! Tror nog att jag ändå ska orka att åka till PappRika. En dag, någon dag, när som helst tror jag!

ÄR DET BARA JAG SOM ÄR VÅRTRÖTT?

Jösses vad jag är trött på allt just nu. Får man verkligen vara det? Efter vår lilla semestervecka så blev det rivstart igen på jobbet. Detta meför naturligtvis att det just nu känns som om det var flera år sedan vi hade semester.

Jag jobbar som en galning; pressar in 10 timmars arbetstid på mina fjösiga 6 timmar, kör på två hjul till dagis, järnet hem, packar upp matpåsen, laga sig lite mat, tröstar en totalt slut 3-åring, tjatar sönder en seg tonåring som aldrig tömmer diskmaskinen, plockar undan efter maten, på med lite barn-tv, räknar sekunderna till klockan blir 19.00, har den sedvanliga ”tävlingen” om vem som snabbast kommer upp till badrummet för påklädning av pjamsing, läsa samma jävla saga (Mamma Mu får ett plåster, eller nåt) som vi kört de senaste 4 veckorna, pussa go’natt, ned till soffan, logga på datorn, fortsätta att arbeta med nya hemsidan, som ska vara klar 30/4, som inte kommer att vara klar för det är helt jävla orimligt, gå och lägga sig, ställa in tv-timern, somna efter en timme, vakna, trött som en babian, järnet i väg till kontoret, jobba, jobba jobba. Hur hinner M och T med att uppdatera sina bloggar? Och dessutom låta glada på kuppen. Usch, jag är verkligen megagrinig.

Geeez, jag är supertrött! Saknar mina scrapkompisar, som jag suger på att höra av mig till. Försöker få maken att inse vad skönt han skulle ha det om han tar med sig talibanen ut i skärgården en helg, SÅ ATT JAG KAN TA HEM MINA SCRAPVÄNNER!

Han har fått nån jädra mersmak på att vara hemma på helgerna! Plötsligt deklarerar han ena helgen att det är dags att ta upp löven (som han så fint glömde i höstas) och nästa helg att han ska slipa alla utemöbler. Alltså, här pratar vi om någon som vanligtvis inte tar ett steg ut i trädgården, utom för att åtnjuta lite sol vid frukost- eller middagsbordet. Visst, det jobbas ju lite mellan varven på helgerna, men ändå! Jag som är van att vara helt själv hela dagarna på helgerna har plötsligt en man som vill vara hemma lite mer. Och då gnäller jag över det!

Så där ja, då har man fått gnälla av sig lite. Känns genast lite bättre. Eller så beror det på att talibanen är hos grannen och äter middag, tonåringen på besök hos sin far, maken på jobbet.

Vid närmare eftertanke så kanske livet inte suger så hårt ändå!

HEMMA FRÅN SEMESTERN, UTAN FÖRDOMAR!

Har precis kommit hem från en liten semestertripp från Spanien. Av någon anledning så har jag alltid tyckt att Kanarieöarna varit ett, hhmm, ja, inte ett ställe som har tilltalat mig. Nu blev det i alla fall så att vi hamnade där. För familjefridens (läs: makens) skull så var vi i akut behov av semester tillsammans, alla fyra. Sanningen för min del var nog att jag var skräckslagen och såg verkligen INTE fram emot att åka.

Alltså, bortsett från en sketen vecka i Grekland för snart 3 år sedan, tillsammans med min exman (!), vilket är en annan galen historia, så har vi inte varit i väg någonstans. Fram till Jennifer föddes för snart 4 år sedan så reste vi enormt mycket. Vi reste långt. Vi reste till jordens alla möjliga paradis och ratade allt vad charter hette. För att vi kunde.

I samband med att Jennifer föddes så sålde vi ett företag och startade om helt och hållet med flera nya verksamheter, så de senaste åren har varit ”all vaken tid är arbetstid” för maken min. Han jobbar sena kväller och oftast varje helg, vilket har lett till att vi faktiskt inte umgås så mycket. Och nu skulle vi plötsligt iväg på semester tillsammans…Visserligen så skulle ju då barnen (snart 4 och snart 16) med, så man kunde ju gömma sig lite bakom dom, men herre jisses; vad skulle vi prata om egentligen. De senaste åren så har allt, och då menar jag ALLT kretsat kring våra företag. Jag var så desperat så jag, som alltid varit förbannad på att maken under alla våra 10 år tillsammans alltid släpat med sig sin jäkla dator, vart än i världen vi har varit, SLÄPADE MED MIG MIN DATOR!

”Jamen, fan du vet ju att jag ligger efter med hemsidan!” Yea right! Men helt ärligt; jag var panikslagen och det låter ju märkligt för alla vanliga människor därute, men plötsligt så skulle jag och min man UMGÅS som gifta, som familj, som partners!!

Hur som helst: bortsett från;

att gå upp kl 04.00 (när man sovit i 1,5 timme pga en branschgala på Cirkus) för att hinna med planet som skulle lyfta 06.35

att planet taxade ut på startbanan (eller vad fasen det nu heter) gasade satan, bara för att tvärnita med beskedet om att ena bromsen pajat, vända tillbaka till parkeringen, vänta på mekaniker; ”det tar bara ca 15 min” som blev till två timmar..

att man fick en sketen jävla lunch servererad 09.30 och ingenting därefter (flygtid: knappt 6 tim)

att vänta på charterbussen 1,5 tim

att anlända till hotellet med en migrän som fullkomligt exploderade i hotellentrén

att jag, för första gången i mitt snart 42-åriga liv, spydde så kopiöst mycket pga migränen, att jag till och med kissade på mig (!)

att maken och jag hade två välutvecklade världskrig med varandra

att jag gick med på att sista dagen åka till en strand eftersom familjen tjatade. (Jag HATAR sand på fötterna = pool, parasoll och lite goda drinkar är mitt gig.)Kände mig som en strandad val i 6 timmar och råkade glömma att stoppa in ena foten under mitt parasoll (här solas ingenting) så jag brände upp den totalt.

att jag och Jennifer sista dagen gick ut med handbagaget i förväg, noterade att vår charterbuss till flygplatsen anlände och jag gick på, för att sätta Jennifer på plats, för att kunna gå tillbaka till receptionen och hämta resten av familjen och alla väskor, bara för att i samma sekund jag placerade henne på sätet kunde konstatera att busschaufförsjäveln kör i väg i 180 knyck med oss två och 50 danskar ombord, rusandes fram för att få chaufförsjäveln att stanna bussen, men han pratade ingen jävla engelska.
Tillbaka till Jennifer som vid det laget fattat galoppen, skrek som en babian att hon ALDRIG MER KOMMER ATT TRÄFFA PAPPA OCH JOHANNA! Jag febrilt letandes i handbagaget efter telefonjäveln, svetten drypandes, och i allmänt chocktillstånd eftersom jag insåg att om hade det gått 10 sekunder till så hade jag klivit av bussen och den hade åkt iväg med Jennifer ensam. En danska vänder sig om och frågar om jag verkligen är på rätt buss! UPPENBARLIGEN INTE! Hur som helst så gick den till flygplatsen. Maken och stora dotter går under tiden ut från hotellet och undrar vart vi tagit vägen. Efter 15 min så hittar jag telefonen och kan ringa och lugna dem…..

att Jennifer, som var den ende av oss 4 som under hela veckan, från det att vi låste huset, varit en ÄNGEL, tog igen hela skiten på flygplanet hem. Spillde bl a ut pappas coca cola så att den skyndsamt rann ned i hans dataväska, där även hans nya 6500 krs telefon låg. Och jag svär till Gud: hade fönstrena kunnat öppnas så hade vi varit en familjemedlem färre…

så var hela resan hur nice som helst! Vi till och med funderar på att köpa en andelslägenhet där. Jag veeet, loosers! Men denna affärsidé är inte dum: man köper en pent house lgh med plats för 8 personer och vill man inte utnyttja sina veckor där så väljer man lägenhet överallt i hela världen. Alltså inte fast på samma ställe, som det traditionsenliga.

Och nu vill dessutom resten av familjen att vi ska ö-luffa i Grekland i sommar!

Ääähum, vet inte riktigt om det är läge att utmana ödet så hårt….