Tänker tillbaka lite

Med anledning av kaoset kring dotterns gymnasieval, så far tankarna ofrivilligt tillbaka typ 25 år.

Jag var 15 år och hade extrema ambitioner. Det var bara loosers som inte pluggade vidare. Jag hade bestämt mig för två yrken; antingen adjunkt i engelska (vafan det nu kom i från) eller flygledare.

I samma veva träffade jag ”mannen i mitt liv”. Jag blev tokkär i en kille som var 22. Jag blev så kär så jag tänkte att jag skulle ta ett sabbatsår direkt efter nian.

Jag är inne på mitt 27:e sabbatsår. ”Mannen i mitt liv”-killen försvann efter 6-7 år.

Och jag har alltid ångrat att jag inte pluggade vidare. Jag beundrar verkligen människor som har studerat och har en utbildning. Särskilt Tanja (länkad intill), som är just flygledare…Inte alls avundsjuk…

Så jag blev en av dom där ”loosers” som jag föraktade så högt.

Äntligen en lycklig dotter.

Min dotter kom inte in på sitt förstahandsval, och därmed inte på det gymnasium hon sökt till.

I två veckor har hon tvingat sig själv att gå en journalistutbildning, som visade sig mest innehålla webbdesign och photoshop, på en skitskola. Min dotter har begåvats med skrivartalang, så besvikelsen har varit enorm.

I onsdags så bröt hon ihop. Fullständigt. Och jag kände paniken komma. Jag har inte varit en sån närvarande mamma de senaste veckorna. Så hon har hållt sig. Tills mässan var över.

Och det finns inget värre än att se på när ens barn mår dåligt.

Redan i januari så kontaktade jag det eftertraktade gymnasiets syokonsulent. Ville berätta lite om min dotters tragiska bakgrund. Tala om att hon börjat från nästan noll i åttan med betygen. Att hon kanske inte skulle hinna jobba upp dem före avslutningen.

Vi fick en mycket bra kontakt, syokonsulenten och jag. Halva löften utlovades. När det väl var dags visade det sig att detta gymnasium tillhör Stockholms absolut populäraste, varför ansökningarna hade ökat med 30% vid denna intagning. Konkurrensen var mördande. Dottern hamnade på den officella reservlistan med plats 34. Fullständigt omöjligt med andra ord.

Fortsatt mailkontakt. Jag ombads vänta.

I onsdags talade jag om för dottern att hon kanske måste försöka sig på nåt annat gymnasium.

Igår mailade hon runt halva dagen och skickade in panikansökningar.

Ikväll ringer syokonsulenten på den populära skolan hem, och talar om att hon har antagits. Till sitt förstahandsval. Dessutom i samma klass som en av hennes bästa kompisar.

Jag är en mycket lycklig mamma just nu. Och det är bara ni andra mammor som kan förstå mig.

En liten ComHem-förklaring

En del av er har varit observanta, och frågat mig varför jag envisas med ComHem, när det finns andra.

Svaret är enkelt: jag kan inte byta förrän det nuvarande avtalet är överskrivet på oss. Plus att gamla ägaren inte har alla indianer i kanoten, så då skulle jag få börja om med att jaga honom för godkännande av överlåtelse…

Så gissa hur snabbt jag kommer byta leverantör när avtalet har gått igenom!

Jag och mäjka bissniss…

Min man tycker att jag suger på att göra affärer. Och det ligger kanske något i det. En liten röd tråd i mitt liv tycks vara, att när jag bestämt mig för nåt, så genomför jag det. Eller köper det. Oavsett konsekvenser.

För många år sedan så köpte jag två gamla 30-tals fåtöljer på loppis för 500 kr.

De var i uselt skick. Men jag ville ha dom. ”För att dom blir jättebra, om man bara fixar till dom lite.”

Sa jag.

Och lämnade in dom till den kände tapetseraren.

14 000 kr senare så hade jag ett par jättefina fåtöljer. Fast det är klart, dom var inte så där jättebekväma. Men snygga.

Maken har hatat dom i alla år.

Så till den grad att vi köpte ett par helt andra fåtöljer på möbelmässan i februari. Sanningen å säga så hade vi letat i säkert två år.

Min man och jag har ju inte direkt samma smak. Inte någonstans.

Till slut enades vi om två kalassnygga fåtöljer. Och fördelen med att ha en inredningsbutik är att man kan köpa sådana här fåtöljer till inköpspris. För dom var snordyra.

Jag har nu bestämt mig för att sälja mina älskade gamla fina renoverade fåtöljer. Så nu sitter jag här och väntar på en snubbe som skall komma och titta på dom. ”Mycket intresserad”.

Priset?

1500 spänn. För båda.

Och maken tycker jag suger på business….

Förstår inte alls vad han menar.