Som en tjur i startgropen. Och lite eftertanke.

I dag är det onsdag. I morgon börjar dagis. I dag kommer det dåliga samvetet. Över att jag under flera veckor har längtat efter att dagis ska öppna. Vad är det för morsa?

Sen tänker jag att det skulle givetvis ha varit annorlunda om maken kunde ha varit ledig samtidigt. Vi har haft en veckas semester tillsammans hela familjen. Är det kvalitet? Så klart inte.

Jag tänker på det maken säger varje gång jag drar upp saken: ”men jag jobbar för familjens skull.”

De senaste 4 åren har jag lärt mig att avsky denna mening. Vi har helt klart olika värderingar på familjeliv.

Vi hade under många år obegränsat med pengar, och därmed kunde göra vad vi ville, köpa vad vi ville och åka vart vi ville.

Sen gifte vi oss, och lade ned en obegriplig förmögenhet på bröllop och vigselringar. Sen sålde vi vår hyfsat stora verksamhet. Sen köpte vi ett svindyrt skrutthus i ”fina området”. Sen gjorde vi mig gravid. Sen började vi om från början. Startade nya verksamheter. Taskig tajming när man just får ett barn. Tänkte inte så mycket på det. Tiden bara rusade i väg. Varenda intjänade krona går tillbaka till återinvesteringar. Vi kämpar satan.

Maken vill komma upp på samma nivå som ”förr”. Jag tycker att man kan skynda långsamt. Maken har fått för sig, att bara han jobbar som ett svin under några år, så kan han slappna av sen.

Under tiden får jag skäll. ”Man måste leva utefter sina ekonomiska förutsättningar.”

Och ja visst. Jag har haft lite ”omställningsproblem”. För att uttycka det milt.

Från att aldrig någonsin ha behövt titta på prislappen. Från att köpa en LV-väska en gång i månaden, om jag velat. Från att köpa 8000 krs-lakan i egyptisk bomull, utan att blinka. Från att ”givetvis ska barnet ha en nappflaska från Dior”, utan att tveka. Och så vidare.

Till att faktiskt behöva titta på vad saker och ting verkligen kostar. Jag vet i och för sig fortfarande inte vad en liter mjölk kostar. Men jag lär mig. Och det är inte det att jag är bortskämd i vanlig bemärkelse. Jag har valt att skämma bort mig själv.

Jag hade ju ett annat liv, innan pengarna kom. Jag VET ju hur det är att vara ekonomisk. Jag är ju trots allt uppvuxen med en ensamstående mor till två barn. Jag vet exakt hur det verkliga livet ser ut. Men det är lätt att gasa på. Alldeles för lätt.

Fast de senaste åren så har jag fått lära mig att bromsa. Ordentligt. Jag får givetvis lite återfall då och då. Som kostar mycket skäll från maken. Men jag lär mig som sagt. Och det går ganska bra.

Men det har också fått mig att omvärdera vissa saker. Att familjen alltid kommer i första hand. Att man faktiskt kan vara lycklig utan att ha en massa pengar på banken. Jag hämtar talibanen vid 15.30-16.00-tiden varje dag. Då stänger jag av min mobil. Och jag blir fullständigt vansinnig om en anställd skulle ringa mig hem, på mitt hemnummer. Jag är bara ”mamma” efter 16.00. Maken har svårt att ta det där. ”All vaken tid är arbetstid”. Inte en chans, säger jag. Och låter fortfarande mobilen vara avstängd.

Problemet är att min man ser det lite annorlunda. Lyckligt familjeliv för honom är att man har mycket pengar på banken, och därmed kan göra trevliga saker tillsammans. Och visst, jag kan förstå vad han menar. Men jag håller inte med.

Jag kan se det mer objektivt. Jag ser en man som ALDRIG kommer att slappna av. Som alltid måste anta nya utmaningar. Som ser sig själv som misslyckad om han inte är mångmiljonär. Men som ändå sätter sin dotter främst i alla lägen. Fast, i mina ögon, på fel sätt.

Och tiden går. Och barnen växer. De växer jädrigt fort. Och jag har enorma problem att kliva av det snurrande hjulet. Eller alltså, inte kliva av. Dra ned tempot.

Fast det är klart. En sak kommer jag aldrig att sluta med. Mina väskor och mina lakan. Nån ordning får det väl ändå vara.

Och nu står jag här. Liksom en frustrerad tjur, med hovarna skrapandes i marken. Redo att kuta ut i ringen och jaga matadoren. Med en make, som köpte ytterligare ett företag i förra veckan.

I dag ska Jennifers sista sommarlovsdag bli något alldeles extra. För jag har redan dåligt samvete.

En skitmorsa. Det är exakt vad jag känner mig som.

Ojdå.

Jag fick just en ovanligt dum idé.

Jag sa precis till talibanen, att om hon vill, så kan hon få sminka mig. Med sitt smink. Sitt smink som hon har fått från gudmor W. (Som kommer från USA, och aldrig skulle komma på tanken att ge barn låtsassmink. ”What’s up with that? It’s better to teach them early!”)

Hon blev överlycklig och springer just nu in i badrummet och hämtar sin sminkväska. Det finns ALLT i den. Och ett mycket stort utbud av ögonskuggor. I allsköns färger.

Holy shit.

Dagens kommentar från en 4-åring.

Åker till IKEA. Inte ett alltför smart drag. Men var tvungen. Efter att ha pillat, dragit, lyft på allt i hennes väg, så bestämde hon sig för att hon skulle sitta i baksätet på vägen hem. Dessutom på min nyinköpta huvudkudde.

-Skulle inte tro det. Sa mamman.

Gap och skrik.

Efter ett antal fria val så sätter sig mamman bakom ratten, startar bilen och drar i väg.

Utan 4-åringen.

4-åring får panik. Mamman stannar bilen 50 meter längre fram. 4-åringen kommer rusande, öppnar dörren och kastar sig upp på hennes stol. Det tog 5 sekunder.

Lätt som en plätt. Mamman hade ingen ångest alls.

4-åringen hade lovat att sova på vägen hem från IKEA. Mellan våra stolar ligger en dvd-film. Det ska pillas,öppnas och stängas. Pillas, öppnas och stängas.

Mamman frågar då: ”hur går det med din sovning hörrudu”, och hör hur den gamle svenskläraren vänder sig i sin grav.

4-åringen svarar först att ”det går bra”. Sen stänger hon sina ögon. Hon fortsätter samtidigt att öppna och stänga filmfodralet.

En stund till går.

Mamman frågar igen, något irriterad, hur sovningen går.

4-åringen svarar, blundande:

”Men mamma, jag sover ju. Det är kroppen som är vaken. Och varför måste du prata med så stora bokstäver?”

Jahapp, och vad svarar man på det då?

Dagens fråga från en 4-åring.

Det är väldigt varmt i dag. Talibanen frågar om hon får vara naken. Givetvis, säger jag.

-Mamma, varför får man inte vara naken i affären?

Ehhm, är det någon som har ett riktigt bra svar? Ett svar som är logiskt för en 4-åring.

Kallt?
-Näe. Det är inte kallt.

Ofint?
-Vadå ofint, det är ju så naturligt att vara naken annars, säger ju alla, så varför inte i affären?

Det passar sig inte?
-Ja, det vet ju vi vuxna att det inte gör. Men en 4-åring…..

Vad jag svarade? Jag skyllde på kyl- och frysdiskarna. Att det är lite kallt i affären. Att man visst kan gå naken, men att man i så fall kommer frysa om rumpan.

-Aaha. Sa 4-åringen.