Snål, eller bara korkad?

Vi har ett hyfsat stort huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm. I dessa lokaler har vi suttit sen Dackefejden. Och på den tiden var det grymt svårt att få tag i schyssta lokaler i city så när man väl fick tag i en så fick man pröjsa också.

Så nu har vi bestämt oss för att flytta. Finns ingen anledning till att betala en skyhög hyra samt maximalt med vägtullsavgifter varje månad (vi åker ju fram och tillbaka till stan 17 ggr/dan, typ) när vi kanske kan hitta ett kontor i närheten av vårt hem.

Så idag har jag tillbringat ett par timmar med att surfa kontor och åka runt i området där vi bor. Hittar inget som passar oss. Pratar med maken och han kommer då med en av sina vanliga lysande, not, idéer;

”F-n, vi borde röja ur garaget, ta bort ditt hobbyrum, din stora klädkammare, bastun och inreda kontoret där!”

En liten passus:

Garage: mycket stort och mycket fullt av bråte från en försåld lägenhet samt ett försålt barndomshem. Prylar upp till taket alltså.

Hobbyrum: nyligen omorganiserat för att passa min hobby, har lagt ned en förmögenhet på hyllor och förvaring. Där finns också en av husets bättre gästsängar. Rätt stort rum.

Klädkammare: här finns klenoderna: alla mina ska-bara-gå-ned-20kg-så-att-jag-kan-ha-på-mig-dyrkläderna samt min hyfsat stora skosamling. Plus 6 stora flyttkartonger.

Bastu: en miljon flyttkartonger från golv till tak.

Så jag sitter helt tyst. Och undrar om urverket har stannat helt därinne.

Och säger;

”Mmmm. Och alla grejer som finns där idag, vart ska vi göra av det hade du tänkt?”

Lugnt och stilla. Inte mitt vanliga hetsa-upp-mig:-är-du-helt-hjärndöd-eller?-reaktion.

”Äh, ja just det, det förstås. Tänkte inte på det.”

Alltså. Min man är en ganska smart man. Mycket intelligent.

Men så fort det handlar om praktiska lösningar så blir han en fullkomlig idiot.

Rösta på mig

Ibland måste man ryta till!

Jag har tidigare bloggat om mina myrproblem som dyker upp framåt vårkanten. Herr Myrbekämpare på Anticimex har sagt att vi får leva med det, eftersom jag förmodligen hyser ett litet pensionat någonstans i mina väggar.

Och när Herr Myrbekämpare väl står innanför dörren med all sin apparatur så är det inga problem.

Men, tiden det tar innan han kommer är alltid lika problematisk.

I år trodde jag att det lilla pensionatet hade förflyttat sig eftersom jag inte sett en enda myra.

Tills för 10 minuter sen. Talibanen går ut i vardagsrummet och noterar att det är party på golvet. Innan hon ens hinner uttala meningen fullt ut så kastar jag mig på telefonen. För jag har numera Anticimex nr förprogrammerat. Och jag får samma jävla fråga varje år; vilken sorts myra? Kan du skicka in ett prov?

I år hade jag förberett med att ha förra årets servicesedel i handen. Med exakta bekämpningsmedel samt namn på tomten som var här. Jag krävde att samma kille skulle komma.

Tjejen envisas med att jag ska skicka in ett myrprov. Jag talade om att jag gjort det varje år, och varje år får jag, efter ett par veckor, tillbaka ett papper som talar om vad det latinska namnet för myrjävlen är. Punkt. Inget datum för åtgärd.

Och varje år ringer jag tillbaka och säger att jag inte är så intresserade av vad det är för art, jag vill bara ha bort skiten.

Och varje år hinner det gå ett antal veckor innan de väl kommer hit och då har jag myror precis överallt: golv, köksbänkar, trappor, bord, övervåning, badrumsgolv och så vidare. Väry najs.

Så nej tack, jag skickar inga jävla myrprov.

Måndag mellan 12-16. Tack så mycket, hej.

Rösta på mig

Back seat driver

Mmm, vet inte hur lyckat det är det där med att talibanen har lärt sig trafikskyltars betydelse.

Eller att hon numera sitter i baksätet. Och därmed har full översikt över intstrumentpanelen.

För nu låter det så här:

”Bapapapa mamma, man får bara köra 50 här och du kör snabbare! SAKTA NER!”

Rösta på mig