Handen i kakburken och min bäääbis har blivit stor!

Efter att har varit i Skitiga butiken halva dagen igår, så var jag lagom mör på kvällskvisten. Maken hade parkerat sig i sovrummet tillsammans med Sverige-Danmark.

Själv bullade jag upp med en stor skål godis, kudde på soffbordet, fötterna ovanpå, dricka på armlängs avstånd och på med en jättebra film (Déjá Vu med Denzel Goding Washington). Typ 12 minuter in i filmen så hör jag låååååångt borta hur det ringer. Jag är på god väg in i John Blunds värld. Tänker att det är konstigt att filmen har samma dörrklocka som vi har. Fattar plötsligt att det faktiskt ringer på min dörr.

Hasar mig fram i min sedvanliga sexiga hemmastass: t-shirt och mjukisbyxor, i tron att det är grannen. Det var det inte. Det var ett par kompisar som jag inte träffat på länge, som var ute på kvällspromenad. Typ såna som man faktiskt måste ha städat huset inför. Som man faktiskt INTE kan visa sig i den sedvanliga sexiga hemmastassen för. Kvinnan är en i min mammagrupp. Mannen är till råga på allt en goding. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.

”Stör vi?, vi kan komma tillbaka en annan dag annars”.

”Oh nej, kom in. Absolut!” Sa jag.

Och in kom dom. Hela vägen förbi köket, som var i fullständig kaos, in i vardagrummet, där jag för en gång skulle inte hade städat upp efter talibanen och hennes kompisars vanliga räd. Jag bad om ursäkt hundra gånger och trodde jag skulle sjunka genom jorden. Bjöd på kaffe och försökte snabbstäda samtidigt. Det gick inte så bra.

Efter en timme så kunde jag för första gången, i mitt snart 42-åriga liv, konstatera att det faktiskt inte var så farligt att ha rörigt när man har objudna gäster. Att hemmet inte behöver vara 100% tipptopp. Jag hade faktiskt ganska trevligt. Fattar ingenting. Jag som känner en viss samhörighet med Bree i Desperate Housewifes (den rödhårige ni vet..) och som hellre skulle låtsas som om jag inte är hemma, om jag mot förmodan skulle få oväntat besök om det nu skulle vara stökigt. Jag var ju så säker på att det var grannen, som i så fall skulle ha stått kvar på trappan vid just den tidpunkten på kvällen. En saknad sko, en kvarglömd tröja, och allt det där vanliga som brukar beröra våra små döttrar…

Och jag borde ju ha vant mig under mina 10 år med maken. Han (och stora dottern för all del) är världens ”stökigaste” människa. Jag är en sån som mår fysiskt illa om jag har stökigt. Struntar dock fullständigt i hur det ser ut hos vänner, men klarar INTE av att ha det så hemma…

Stora dottern ja. Hon har ju skaffat sig en pojkvän som bor på Gotland. En mycket trevlig liten sak. De ringer varandra 14 gånger om dagen så vilken dag som helst så ska jag se till att skaffa Skype-abonnemang, eftersom jag inte längre har någon som helst tillgång till min telefon.

Hur som helst, hon har ju varit där nere några gånger nu, och eftersom jag alltid ringer henne typ 4 gånger om dagen, så har jag nästan varje gång skämtat och sagt:
”har ni haft sex?!”
Varje gång så har svaret alltid varit: ”maaaaaamma, sluta.” ”maaaamma lägg av nu” osv. Ställde samma fråga idag och hon svarade

”Ja”

”VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! SKOJAR DU MED MIG?”

”näe”

”ehh, vi får prata när du kommer hem i kväll” Sa jag.

Har suttit halva eftermiddagen och undrat hur man gör nu. Ska jag prata p-piller. Ska jag fråga om kondom. Ska jag fråga något över huvud taget? HUR FAN GÖR MAN?!

Hon kom nyss.

”Jaha, hur, ehhh, hur…

”vi gjorde det igår, i morse och mitt på dagen, och det var jättebra. Första gången tog det typ 5 sekunder, men sen var det bra!”

”???????? gulp”

”Jamen du frågar ju och då svarar jag. Finns det någon mat hemma?”

Bara så där. Over and out. Jag tror att jag måste ta upp p-piller-frågan en annan dag. Jag måste hämta mig från chocken tror jag visst.

Och jävlar vad glad jag är för att han bor på Gotland. Jag ska tänka lite mer på det när jag storstädar i morgon.

Thank God it’s Friday. Eller?

I dag fick vi äntligen tillträde till vår 10:e videobutik. Vi har aldrig startat en enda butik, utan endast tagit över befintliga.

Så jag har varit med några gånger kan man säga.

Idag fick jag dock uppleva den skitigaste videobutik jag någonsin sett. Förra ägaren har haft den utarrenderad sedan oktober förra året och det kanske säger något om jag berättar att det inte ens fanns en dammsugare där! Disktrasorna var i det närmaste förmultna. Som tur är så ligger butiken 2 min hemifrån så det var bara att ratta hem och hämta dammsugare och tvättprylar.

Jag är ju en kontorsråtta, så att stå upp 8 timmar i sträck tog på krafterna kan jag säga. När jag åkte hem för att hämta alla städgrejer så kom jag på att jag faktiskt har en dotter som skulle hämtas på dagis, så det var bara att plocka upp henne på vägen.

Inte så smart idé att ta med sig en 3-åring, en fredageftermiddag till ”jobbet”.

Försökte lite käckt få henne att hjälpa mig att diska alla godislådor. Inte heller så smart med tanke på att hon inte får äta godis förrän hon slutar att suga på tummen. Hon är dock mycket väl medveten om det, så hon kom på att hon kunde räkna allt godis. ”Ehh, Jennifer, inte så bra, det här är LÖSGODIS i alla lådor, det får man inte röra förstår du.”
Det hela slutade med att hon radade upp olika sorters styckegodisar och klubbor och ville ha mig att lova ”att jag får dom här när jag blir stor”.
”Självklart så ska du få det, sa jag.

En stor fet glass och 40-minuter-Bamse-på-butiksteven senare, så intog vi en delikat ”Fredagsmysmiddag” på lokala McDonalds. Samma skitMcDonalds där jag för något år sedan satt på toa, medan Jennifer snällt öppnade dörren, så att alla som stod i köerna kunde se rakt in på mig. Har av dessa skäl noga sett till att i möjligaste mån undvika just den restaurangen. Lyckligtvis så är säkert all personal utbytt, och det var nog inte heller samma människor som stod i kön denna gång.

Ja, så nu sitter jag här i soffan med sanslöst värkande fötter på soffbordet och bara vill sova, fast kl är strax efter 20.00! Jag orkar inte ens sträcka mig efter fjärrkontrollen och ännu mindre släpa mig upp till sängen.Stora dottern flög till Gotland i dag och maken är kvar i Skitiga Butiken och fejar.

Tjolahopp vilken najs fredagkväll! Måste påminna båda döttrarna att ALDRIG bli egna företagare.

What goes around comes around och dyr 16-åring

Okey. Minns du denna mening?

”- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?”

Så klart att Gud straffar alla som är kaxiga. Anticimex kom i måndags. Jag förklarade för mannen att det var lite frustrerande att dom detta år hittat till övervåningen. Han frågade om jag var säker på att det var svartmyror. Till saken hör att när jag vaknade samma morgon så fanns inte en myra någonstans.

Jag informerade honom att jovisst, jag var säker, och nu när han skulle komma så var det ju typiskt att inte en myrjävel gick att uppbringa. Han talade om att när det är regn och kallt så drar alla myror sig tillbaka till boet….

Mannen började spruta övervåningen och kom sedan ned. Han var mycket förbryllad och jag hade under tiden lyckligtvis hittat en liten myra som jag stolt visade honom.

-Du, det här är ingen svartmyra!

-Vadå, den är ju tvärsvart!

Han tog fram en ficklampa och lyste på den från sidand och se på sjutton, den var lite gulaktig. Jag blev genast orolig för att hans medhavda gift inte skulle hjälpa, men hann tänka att ja, då får han väl komma tillbaka då.

Problemet var dock större än så;

-Det här är en gulmyra. Det är en utomhusmyra.

-Ehh, jaha, men var gör den då INNE i mitt hus, sa jag lite käckt.

-Jadu, jag skulle tro att du har en fuktskada någonstans. Har du upptäckt något någonstans?

-Näe. Sa, jag och blev genast orolig för vårt sjukt dyra nybyggda (well, det började byggas för 4 år sen och är inte rikigt klart än) badrum däruppe.

Han informerade mig om att jag absolut inte skulle börja riva alla väggar och tak, utan bara kolla där det gick att kolla. Att en myrdrottning lever minst 6 år, och producerar andra drottningar.

-Jamen, flera drottningar kan väl inte leva i samma hus, så då måste dom ju flytta när hon dör, sa jag. Alltså är det bara att vänta ut henne tills hon kolar och de andra drar. Förresten, Mona heter jag, sa jag och sträckte fram handen. Han log och sträckte fram sin; Christer.
-Bra Christer, då har jag ett namn för då lär jag få ringa dig en gång om året tills hon dör då med andra ord!
Han skrattade, tackade för sig och gick.

Så nu vet jag att vi antagligen har en fuktskada någonstans. Denna utgift passar liksom inte in bland dränering, köksombyggnation, tapetsering och allt annat skit vi måste göra. Maken måste visst jobba lite hårdare..

Och apropå utgifter….

Den snart 16-åriga dottern slutar nian om några veckor. Hade ingen aning om att man brukar ha skolbaler i nionde klass. Nu har jag det. Med allt vad det innebär. Tänkte att vi skulle hyra en långklänning, men 2400 kr senare så var den visst hennes. Ja, så var det ju lösnaglar, typ en 700-hundring. ”Mamma, jag måste ju fixa håret också”´. Okey, 600 spänn till för håruppsättning. ”Ja, så har XX ordnat en limo och det kostar 300 kr per man”. Okey.

Bortskämd? Nja, egentligen inte. Jag är rätt tuff så där, men den här balen har tydligen alla kompisars föräldrar sett mellan fingrarna med. Ja, så då får det väl bli så denna gång.

Som pricken över i:et så sa jag ja, när tjejerna i februari frågade mig om jag ville vara med och dekorera, och vara en av föräldrarna som ska finnas med I BAKGRUNDEN under kvällen. Jag har under våren tjatat och frågat dels om budget för inköp av dekorationer samt vilket datum balen skall äga rum. Jag var alltså oåterkalligen insyltad i det hela när datumet presenterades.

13 juni.

Ett bra datum. En onsdag. Mitt i veckan.
Det är bara det att det är min födelsedag, så nu vet jag var jag kommer tillbringa kvällen någonstans då.
Jag som ääälskar mina födelsedagar med många presenter. Vad gör man inte för sin älskade dotter!

Men mobiltelefonen fungerar nu i alla fall…

Helt jädra sinneslös vecka! Väldans långt inlägg…

Jaha. Tänkte inte skriva om dagen, men jag får väl göra det då.

Har av tidigare kända skäl superbråttom att komma i väg i morse. Precis innan jag ska ut genom dörren så får talibanen ett ”jag-kommer-aldrig-mer-att-få-se-min-mamma-du-får-inte-lämna-mig-jag-gråter-krokodildårar”-anfall.
Jag blev lite mör, kanske mest för att hon väckte mig mycket försiktigt med en mjuk puss på kinden. En klar effekt av gårdagens traumatiska upplevelse med en inte-så-klämkäck-mamma-kl-05.30.

Jag rattar in på jobbet en kvart sen, för att finna datagurun sittandes i trappen. Efter en timmes meckande tror han att det är fel på en s k router (fråga mig inte vad det är men det låter som nåt nödvändigt) så han undrar om jag kan köra honom snabbt till hans ordinarie arbetsplats, en databutik. Givetvis gör jag det. Prylen hämtas och vi kör tillbaka. Parkerar i garaget och slänger igen garageporten. Går 4 meter och kommer på att nyckeln till garaget ligger i Jennifers bilbarnstol. Gräääjtans, hur f-n ska jag ta mig in där nu då. Släpper problemet för stunden.

Två timmar till går och trots fixet så fungerar det inte. Jag råkar stå i en bortrest kollegas rum när datakillen kommer och meddelar mig det. Han säger något i stil med att det verkar som om nätverket är överbelastat till max, och han kan inte alls begripa varför.

Medan vi pratar så får han syn på en datakabel inne i rummet. Här behöver jag förklara lite för den som inte vet: ofta på kontor så har man kabeluttag placerat i en ”ränna” på väggen. Det normala är att man har två stycken ovanpå varandra: en för tele, och en för data. Och så har också vi. Datakillen tar ett steg in i rummet och tittar lite närmare på uttagen. Båda två är upptagna, alltså två kablar sitter i. Jag förstår ingenting, för det ser ju ut som det ska.

Han tar tag i den övre kablen, som går ned bakom skrivbordet, drar och konstaterar att den andra änden av kabeln, som rimligtvis ska sitta i en dator, men som inte gör det, utan sitter i det undre hålet! Okey, har du hängt med så här långt så fattar du läget. En och samma kabel som sitter i båda uttagen.

Datakillen, som vid det här laget är en timme sen till sitt arbete, utbrister en suck som skulle kunna väcka en död: ”jaha du, här har vi problemet”. Vadå, säger jag och tänker att vad spelar det för roll, det är ju bara nån som har satt lite fel. Till saken hör att vi håller på att flytta runt lite, så det har varit lite rörigt.

”Du, den som har satt in den här har (vilket senare visade sig vara maken i tron om att han minsann kan koppla saker rätt), hmm, hur ska jag uttrycka det så att du förstår, mycket väl medveten om mina tillkortakommanden avseende datorer, man kan säga att på grund av det här så har det blivit en total kortslutning i nätverket.”

Poff poff fixat. Glad som en amöba surfar jag ut på nätet. Tjoho, I am back! Jag kan jobba. Jätteglad. Tills jag ska printa ut nåt. Det fungerar inte. I hastigheten glömmer både han och jag att alla skrivare är anslutna till nätverket. Har nätverket varit ur funktion så kommer den inte ihåg tidigare inställningar, eller hur man nu förklarar det. Okey, ingen skrivare idag heller. Men, jag väntar ju på trumman till vår kombinerade fax/skrivare så då löser det sig. För den skulle ju ha kommit igår.
Okey, dags att ringa kontorsleverantören. Som upplyser mig om att ”jovisst, Posten ringde på hos er kl 11.13 (!) igår, men ingen öppnade. ???!!!!

”Ehhh, du, jag var borta på lunch mellan 13.00-13.30 OCH DET SKREV JAG PÅ ORDERN ATT JAG SKULLE VARA!”
”Ja, det var ju tokigt, men du kan få det utkört från Posten, fast då mot en avgift på några 100-lappar”.
Skulle inte tro det, sa jag. ”Ja, då får du hämta det på posten”, sa den kundservicemaaajndade kontorleverantörskillen, som jag aldrig mer ska handla av.

Ungefär här ringer maken från mässan i Göteborg. Vi jobbar även som leverantörer av present- och inredningsartiklar. Han är i upplösningstillstånd för att vi ÄNTLIGEN har lyckats komma in på några av Cervera-butikerna. Dvs om vi kan leverera varorna till ett gäng butiker till i morgon. Säljare som han är min man, så upplyser han kunden om att det aboslut inte är några problem.
Bortsett från att han i all hast hade glömt att man måste boka sändningarna från Schenker före kl 12.00. Nu är hon bortåt 12.30. ”Ring Schenker och smöra”. Han pratar så fort att jag bara uppfattar ”ett paket till Borås, på typ några kg”.

Jag slänger mig på luren. Får tag i en inte så serviceminded bokningstantalona som till slut går med på ”ett paket, ca 5 kg med hämtning kl 14.00, och det är ett undantag!”

Ringer tillbaka till maken och informerar. Då informerar han mig om att det är till flera Cervera-butiker och således lär det inte bli ”ett paket på ca 5 kg”. Hmm, får ta den smällen sen, tänker jag.

Okey, för att skicka paket måste man kunna printa ut följesedlar. Och fraktsedlar med klisterunderlag.

Jag har ingen skrivare. Men jag har en fax/skrivare. Och på posten ligger trumman. Och bilen står i garaget. Och jag har ingen nyckel. Och maken hotar med typ skilsmässa om jag inte fixar uppdraget ”f-n, fattar du att vi kommer in på Cervera, dom kommer att köpa hur mycket som helst”.

Jag känner trycket. Jag känner däremot inte våra företagsgrannar så bra. Jag känner till typ ett företag. Samma företag, vars på en av deras bilar i garaget jag härom veckan skrev en allt annat än trevlig lapp, efter det att bilen totalblockerade min. Dock utan avsändare… så det är nog riskfritt att gå upp och smöra till sig en nyckel…

”ja, f-n, det är ju bara problem med det där garaget, nån jävel satte en jävla rutten lapp på rutan härom dagen och jag trodde för ett ögonblick att det var du”. (Har kallpratat en del med henne genom åren i hissen och hon tyckte sig känna igen min jargong, liksom).

”Ehh, ojdå, nä du, det vet jag inget om”. Sa jag och fick låna nyckeln. Kör ned till posten och resan tar ca 30 sekunder (NÄE, jag kunde inte gå eftersom det var 6 st stora kartonger!). Kutar in och slänger fram mina noteringar om paketnummer. Killen tar fram alla paket och ber om leg.

”Äähum, jag har inget”, säger jag. Och får åka tillbaka till kontoret.

Eftersom vägen tillbaka är enkelriktad och den vanliga vägen, som tar 45 sekunder, är under ombyggnad så får jag åka runt halva Kungsholmen vilket tar närmare en kvart. Upp och hämta pluskan, tillbaka, gå fram och tillbaka till bilen sex gånger. Nu noterar kroppen att det är 23 grader ute.

Parkerar bilen. Orkar inte bära alla paket, utan tar två stycken, varav den ena är trasig och jag ser loggan på ”trumföretaget”. Upp på kontoret, sliter upp kartongen. Ingen jävla trumma, det var bara svart färg, som jag också hade beställt. Öppnar andra paketet, ingen trumma. Okey, ned till bilen, kånka stort tungt paket upp igen. Ingen trumma. Kollar följesedeln, jo den ska vara med. Ned till bilen igen. Jaaaaa, jag fick gå tre gånger till bara för att konstater att trumhelvetet inte fanns med. Ringa till kontorsleverantören. ”Ojdå, då måste lagret ha gjort fel”. NÄE, MENAR DU DET!

”Alltså, det är panik, jag måste ha trumman nuuuu! Då får ni köra hit en på en gång.”

”Ehh, vi är lokaliserade i Skåne, det är bara säljföretaget som ligger i Stockholm.”

”Jag betalade med mitt kreditkort så då får ni kreditera det OMGÅENDE”

”Jag är ledsen, men det tar ett par tre dagar innan pengarna kommer in på kontot”.

Ahhh, jag orkar inte. Tiden rusar i väg. Jag får till slut inse att jag inte klarar att leverera. Ringer Schenker och får skämmas. Ringer till maken, som är jätteupptagen, och berättar. I efterhand visar det sig att han inte uppfattar.

Eftersom jag ändå måste ha en trumma så ringer jag runt till olika leverantörer, slut överallt utom i Ulvsunda/Bromma. Rattar dit och hoppas till Gud att mitt andra VISA-kort fortfarande fungerar. På vägen dit ringer maken. Jag berättar om dagens vedermödor och då först fattar han att leveransen inte har gått! Han blir helt desperat.
Det slutar med att jag hämtar trumman, sladdar hem, fixar igång min dator, medan den startar upp så kutar jag i väg till dagis och hämtar talibanen, som får ett tokspel eftersom ”storasyster skulle hämta mig och hon skulle ringa dig om det”. Till vilken telefon då!
Släpar hem henne. In på hemmakontoret, printar ut frakt och följesedlar, lämnar en skrikandes 3-åring i tonåringens omsorg, hamnar mitt i alla köer in till stan. Kör i bussfil, gångfil och alla andra filjävlar. Kommer upp på kontoret, där vår budkille står och väntar. På med alla lappar och han drar i väg till Schenkers kontor Spånga. Drar hem på två hjul samtidigt som jag ringer telefonoperatören och frågar vad i hel—-e dom håller på med.

”ja, vi har ganska mycket att göra just nu och vi kan inte säga när problemet är löst.”

”men du, handlar det om en vecka, eller vadå? Jag har redan varit utan telefon HELA den här veckan!”

”nä, som sagt, vi kan inte lova något”

Jag lade på luren mitt i hans mening. Parkerade, gick in och gjorde middag och nu är jag helt slut i huvudet.