Dåligt samvete. Minsann.

Jag har varit sur hela dagen. Och blivit påmind;

Kollegorna på kontoret frågade förväntansfullt hur gårdagen hade varit.

Lite senare ringer en anställd, och frågar by the way, vad jag fick av maken.

Vi går till den sedvanliga lunchrestaurangen, där ägaren/personalen frågar hur maken uppvaktade mig.

Åker förbi den lokala krogen efter jobbet för att hämta mat, och ägaren frågar i fall maken hade gjort mig lycklig igår.

Och jag blev surare och surare.

Kommer hem, och se där ja; maken, som har varit hemma idag, har tänt massor av levande ljus, och på matbordet står två fint inslagna paket och en blombukett!

Jag tror att jag förlåter honom. För den här gången.

Enda smolket i bägaren är talibanen. Som ligger och sover på soffan. Och har 39 graders feber. Influensa.

Det var den helgen det…

Rösta på mig

Alla Hjärtans Dag

Märkligt.

Jag gick nyss in här och noterade att mitt senaste inlägg, om mina högt ställda förväntningar på maken angående Alla Hjärtans Dag, inte fanns. Jag hade glömt att trycka på ”publicera inlägg”.

Och det var väl en jävla tur det.

För är det något som vi kvinnor skall förlita oss på till 200% så är det vår kvinnliga intuition.

Så alla konstiga signaler (från andra) om att det var en stor överraskning på gång, eller ett fång vackra rosors intåg i mitt hem gjorde mig förvirrad för ett ögonblick.

Men, med 10 års erfarenhet med min man, samt min enormt utvecklade kvinnliga intuition borde klockjävlarna ha ringt så att det dånade.

För GIVETVIS passerade dagen obemärkt.

Och GIVETIVS exploderade jag. Som en patetisk försmådd hustru, och krävde en förklaring.

”Förlåt, det har varit så stressigt. Och förresten, du kunde väl ha ordnat nåt till mig!”

?? Vänta lite här nu. Jag är gammalmodig. Jag förväntar mig romantisk uppvaktning. Maken tjatar jämt om att allt ska vara så jämställt. Och jag har i 10 år kontrat med att jag skiter fullständigt i jämlikhet när det kommer till uppvaktning och att bära matkassar.

Sen uppstår då genast lite funderingar;

Ska jag byta ut honom?
Ska jag skaffa mig en ”hemlig beundrare” som vet hur en kvinna skall uppvaktas?
Ska jag ta kreditkortet och ta mig en shoppingtur, och uppvakta mig själv? Till syvene och sist så är jag ju JAG den som är bäst lämpad för det.

Nå, vad tycker du?

Rösta på mig

Räddad, i grevens tid!

Nattar talibanen. Efter sagan så säger hon plötsligt;

”Mamma, det är hål i min snippa!”

”Va? Hur då menar du?”

”Jo, det är som ett jättestort hål därinne!”

”Hur vet du det”, sa jag och kände svetten i pannan.

”Jag kände det, för jag stoppade in fingret där!”

”Amen varför stoppade du in fingret i snippan?”

”Jag bara pillade och då ramlade fingret in. Men varför är det så stort hål?”

”Ehh, ja, ehh.” Tänk fort, tänk fort. ”För att allt kiss ska få plats!”

Hon är tyst tre sekunder. Sen öppnar hon munnen, och jag känner att nåt jobbigt är på väg, men då, precis då, kommer pappa hem, som sällan kommer hem när hon är vaken, och alla följdfrågor försvann i ett nafs.

Jag halvsprang ut ur rummet och minns alltför väl hur vår förra ”lektion” i anatomi slutade.

Fan, jag måste träna på det här.

Rösta på mig

Februari. En bajsmånad.

Som jag tidigare har berättat så har vi ett föräldrakooperativ. Med allt vad det innebär. T ex jour vid eventuell personalsjukdom.

I morgon ska jag vara dagisfröken. Mellan 9-17.

Precis vad jag behöver, efter att ha varit hemma i en vecka pga sjukt barn, samt egen rännskita. Som hette duga.

Jag hann jobba en dag.

Och jag har liksom fått nog av bajs, som tillhör en dagisfrökens vardag.

Lovely.

Rösta på mig