När man har läsare som känner en

Igår kom maken hem med ett paket från Norpan.

Hahaha, kolla noga: hon har pimpat paketet med blingstenar … I love!

 

Och vet du vad Norpan? Den VAR extra god, tack!❤️

 

Jag är inne i en riktig depressionssvacka just nu och det här kom som en överraskning. Det är sånt som gör att man inser att livet inte alltid är skit.

När man äntligen kommer till ro

Jag har inte skrivet på ett tag om ”Moa”. Inte för att det inte finns något att skriva om utan mer för att det skyndas långsamt i hennes process att ta sig ur det helvete hon har levt i under större delen av hennes liv.

 

Ni som är nya här; Moa är en kvinna som lever med skyddad identitet då hennes sambo sedan flera år lovat att ha ihjäl henne. Hon har fått enorm hjälp av polisen men kanske inte lika bra hjälp från det sociala. Dock har hennes handläggare där kämpat livet ur sig för att hjälpa Moa. Så mycket att hon använt sin privata tid för att göra det, vilket har fått konsekvenser. Tyvärr.

 

Det är lätt att tro att en misshandlad och våldtagen kvinna per automatik får 100% hjälp av det sociala men ack, om ni bara visste hur fel det kan gå ibland. Jag har ju en del läsare här inne som jobbar inom den myndigheten och de blir väldigt förvånade när jag berättar hur Moa har blivit behandlad. Eller inte behandlad. Regler och rutiner som gäller här, gäller inte alltid där .. och tvärtom.

 

Hur som. Moa har varit på flykt i drygt ett halvår. Under många månader flyttade hon från pensionat till pensionat varje månad. Ägde bara det som rymdes i en plastpåse. PLASTPÅSE! Hon fick nämligen fly hals över huvud och lämna hela sitt liv. Två gånger tidigare hade hon försökt lämna sin sambo och med viss påtryckning från polisen kunnat gömt sig på hemlig ort, men han fick tag i henne. Nu, denna tredje gång, har det hela förändrats en aning.

 

När jag fick ta del av hennes historia bestämde jag mig för att hjälpa henne. Tillsammans med er har hon nu fått ett mycket drägligare liv. Ni har skänkt kläder, prylar och pengar. Ni har skrivit uppmuntrande saker till henne bland kommentarerna och det har fått henne att förstå att hon kanske ändå är värd att få leva. Låter möjligen patetiskt men så har det varit. I hela sitt liv har hon, utan att gå in på detaljer, varit värd noll. Hon har blivit våldtagen sedan hon var mycket liten. Sparkad och nedtryckt. Åren har gått och hon lyckades ändå vara duktig i skolan. Aldrig hållit på med droger. Alltid skött sig … men alltid träffat män som gjort henne mer illa än ni kan föreställa er. Jag har fått tagit del av den pappersinfo som finns om henne. Från polisen och soc. Jag var fullständigt oförberedd på den info jag fick och det vände sig i magen. Av säkerhetsskäl kan jag inte berätta om det hon varit med om men hade det inte varit för att det finns i myndigheternas papper hade jag haft väldigt svårt att tro på allt hon fått utstå i sitt 30+-liv.

 

För några månader sedan fick Moa äntligen ett fast boende. Hon skulle få en liten lägenhet i en större stad. Hon var överlycklig. Nu kunde hon äntligen börja sitt liv, skaffa sig ett jobb och se till att inte längre vara en börda för samhället. Hon fick förvisso inget flyttbidrag och kunde därmed inte köpa några som helst möbler men skänkte inte en tanke åt det; hon fick ju en lägenhet, det räckte gott nog. Två dagar innan hon ska flytta får hon reda på att lägenheten gått till någon annan och att hon skulle få ett annat boende. Hon var tacksam för precis allt så när hon får veta att boendet ligger mycket långt från storstan tänker hon bara att ingen kommer hitta henne. Eller ja, HAN kommer inte hitta henne. Hon inser inte, vilket jag gör i samma sekund jag får reda på det, att hon inte har en chans i helvetet att ta sig in i samhället igen då denna avkrok endast bjöd på en obemannad bensinstation.

 

Hon är glad. Får en fast punkt. Ska slippa och flytta runt med sin ICA-påse på olika pensionat. I lägenheten finns ju en madrass. Och en tunn filt. Ett glas, en kniv, en gaffel och en tallrik. Rena lyxen för henne. Jag gråter inombords när hon berättar om sin lycka. Tänker att; ”fifan så bortskämd jag är.”

 

Jag startar en insamling i bloggen. Vi får ihop pengar, kläder, prylar och möbler. Packar bilen full och tillsammans med ”L”, en kompis, åker vi till Moa. Hon öppnar dörren och blir grinfärdig när hon ser hur mycket saker hon fått. Hon får inte in i huvudet att okända människor är beredda att hjälpa henne. Hon som inte är värd ett jefla skit.

 

Jag och kompisen gör i ordning lägenheten hon bor i, vi åker iväg till en större matvarubutik och fyller en vagn med mat. Mycket mat. Vi bjuder på lunch i stora staden och Moa får för stunden känna att hon är som vem som helst som är ute och äter med sina kompisar. Hon har NOLL kontakt med folk utanför polisen, soc och sin advokat. Och så med mig och min kompis ”L”.

 

Vi åker hem till Stockholm och funderar i veckor på hur i helskotta vi ska få henne att skaffa kompisar. Hon är livrädd för att träffa folk som ska börja fråga ut henne om hennes liv. Hon är mycket öppen men vill berätta när hon själv känner för det, inte när folk frågar. (Moa var orolig över grannarnas frågor om vem hon var och vad hon gjorde i denna byhåla. Vi kom därför på en vattentät historia som hon kunde dra för alla, vilket gjorde henne lugn.)

 

Till slut kommer jag på en lösning till en del av det sociala problemet: gymkort. Träna. Då träffar man ju folk. Har jag hört. Jag går ut i bloggen och frågar om vi kan samla ihop till gymkort och en cykel. Det finns ett gym i ett samhälle nån mil bort.

 

Jag får in pengar. Moa åker och tittar på gymmet. Det känns inte helt hundra och något säger henne att hon ska åka till den stora staden och titta på ett gym där i stället. Kommunikationerna dit är inte särskilt bra, men hon tänker att det kanske är bättre att träffa människor där.

 

Under tiden bestämmer vi att jag ska bli officiell kontaktman för henne. Att jag blir registrerad hos Soc som det. Så att jag kan hålla i alla kontakter med myndigheter och annat. Detta eftersom hon har ett komplext ”fall” och det är tungt för henne att hålla i dessa bitar. Hon har dessutom, genom alla år av förtryck, blivit intalad att hon inte kan något. Blir jag kontaktman så slipper hon ha ångest. Mitt mål är att få soc att inse att de MÅSTE ge henne en annan lägenhet. En mer centralt belägen. För att slippa vara samhället till last och för att hon ska kunna få traumabehandling såsom den diagnostiserade PTSD-patient hon här. Hon har aldrig kunnat få det eftersom hon har flyttat runt i hela sitt liv.

 

Jag bjuder Moa till Stockholm. Hon har aldrig varit här. Hon vill inte vara ute bland folk så mycket så vi kör en turistvariant via bilen. Jag och ”L” visar henne stora delar av Stockholm. Hon njuter. Vi åker till Mall of Scandinavia, för hon vill se Europas största galleria. Vi äter lunch. Vi umgås. Vi är kompisar. Moa får känna gemenskap. Får känna sig uppskattad. Hon skrattar. Men det bor en osäker människa i henne. Hon har NOLL självförtroende och en obefintlig självkänsla. Ställer man en direkt fråga till henne så svarar hon oftast osäkert.”Vad tycker du?” är hennes standardsvar. När vi hängde upp hennes gardiner och jag frågade hur hon ville ha dom. ”Vad tycker ni?” svarade hon. Jag svarade: ”Moa, det här är DIN lägenhet och DU ska bo här. Hur vill DU att dom ska hänga?” 

 

Så får jag hålla på. Hela tiden. Det går framåt. Ibland blir hon irriterad på mig för jag tvingar henne att göra saker. Men hon säger alltid: ”Förlåt att jag låter grinig men det är jättejobbigt att göra det där men jag vet ju, att när jag väl gjort det, så känns det bra … så jag gör det ändå … fast det är jobbigt.”

 

Moa är ensam och räddningen är tv:n. Hon har fått en tv och programledarna på tv4 har nu blivit hennes närmaste kompisar. Tv:n är på jämt eftersom hon känner sig mindre ensam då. Jag sammankopplar henne med ett par av mina läsare här inne, som bor i hennes närhet och som jag litar på. Hon blir glad. Ett par andra pålitliga läsare får hennes mailadress för att hon ska vidga vyerna lite. Hon blir glad. När hon är här i Stockholm presenterar jag henne bl a för Bajs-Malin. De fattar stort tycke för varandra och har nu etablerat en egen relation. Jag är inte längre hantlangaren.

 

De pengar vi har skänkt henne har gått till att bygga upp ett hem. Hon kunde köpa en säng och slänga ut den äckliga sängen som stod där. Hon kunde köpa en soffa. En som hon själv fick välja. Hon blir glad men allt känns på låtsas. Hur kan människor vara så snälla? Hon är ju inte värd det här. Trasiga tankar i en trasig själ.

 

Pengar kommer in till gymkort. Jag tvingar Moa att köpa ordentliga gympadojor. Hon vill köpa billiga men jag säger att hon måste köpa kvalitet eftersom man inte vet hur länge det dröjer innan hon får råd att köpa nya. När Moa är i Stockholm blir det väldigt tydligt att hon är i stort behov av glasögon. Hon ser skitdåligt och kisar hela tiden. Pengarna räcker till ett par glasögon också. Tack vare er. Dom hämtade hon ut härom dagen och nu kan hon för första gången på mycket länge se.

 

Tiden går och det blir mer och mer uppenbart att hennes bostadsort inte är optimalt för henne. Hon behöver ett arbete men det finns inte en chans att skaffa det när hon bor där.

 

Nyligen var hon hos soc. Då får hon den nyhet vi så länge väntat på. De ger henne en lägenhet i en stor stad. Ä n t l i g e n. Hon blir glad. Men ledsen. Hur ska hon fixa flytten? Det kostar pengar. Soc säger att hon kan ansöka om bidrag, men det ska ju malas genom alla byråkratiska kvarnar och hon måste vara ute ur sin nuvarande bostad senast 1 juni. De vill att hon flyttar omgående. Hon får panik och ringer mig.

 

Om ett par timmar är jag på väg till Örebro. Hela denna weekend är det SM i disco. Jag är toklåst eftersom jag inte bara är förälder, jag jobbar för dansskolan som lagledare. Kan inte släppa allt. Jag säger till Moa att vi måste dra in pengar på annat sätt så att hon kan köpa sig flytthjälp och det är bråttom. Tänker stilla att ni läsare kommer ruttna på mig när jag nu kommer med en utsträckt hatt igen. Jag rådfrågar några vänner. Ska jag? Ska jag inte? Hade jag råd skulle jag betala rubbet själv men vi har precis tackat jag till en offert om en större renovering här hemma så jag är luspank just nu.

 

Så jag måste be er om hjälp för sista gången. Kan vi skramla ihop till hennes flytt tror ni? I den lägenhet hon kommer till får hon bo i hur länge som helst. Den är hennes. Hon kommer nu kunna skaffa sig ett jobb via den utbildning hon har. Hon kommer ut i samhället på riktigt. Nu har hon ”bara” rättegången mot sambon att ta sig igenom. Och en långvarig terapi.

 

Men, hon säger själv att hon ALDRIG hade klarat det här utan vår hjälp. Om ett kort tag åker jag till henne och det ska bli s å kul att se hur hon har det. Då får jag även träffa hennes nya kärlek: en av mina läsare här inne har gett Moa en hundvalp och han kommer till henne några veckor! Hon har hundvana och har velat ha en hund i flera år så hon är överlycklig just nu.

 

Men, som sagt, har ni möjlighet att swisha en peng, please do: 070-444 42 42. Det blir sista gången för sen ska den här skadeskjutna fågeln klara sig själv. Och det kommer hon att göra för hon har flera tusen läsare som mentalt stöd. Det ni skriver till henne här inne suger hon i sig varenda stavelse av.

Vänner med snyggaste huset ever … och rabatt till läsare

I SAMARBETE MED PAMELIA – PONS 

Igår hämtade jag Wilmer-Malin och drog hem till Pons-Carmen. Hon bor en bit utanför Stockholm, mitt ute i bushen, i världens snyggaste hem. 

Alltså, jag kan flytta in här när som helst. Älskar varenda detalj.

Dom här stolarna har jag också. Både jag och Carmen har köpt dom av en gemensam vän, Maria på Reunion Home. Blev svårt sugen på bordet och messade genast Maria men givetvis är dom slut!

Syftet med vårt besök var att Malin ville köpa Pons-sandaler. Carmen har agenturen i Norden och vi får därför kompisrabatt.

Eller ja, jag var bara med som smakråd eftersom jag redan har femtioelva Pons. Som dom ovan. Älskar dom!

 

Problemet var bara att Carmen drog fram en ny Pons-variant; en med kilklack. Har sett dom på bild och inte varit jättesugen. Har som sagt så det räcker även om just kilklack är bra för min rygg. Carmen har flera gånger tidigare sagt att ”dom är SÅ sköna”, men nä, inget för mig. Hon tog ändå fram ett par och bad mig prova.

Suck a duck så sköna dom var! Jefla Carmen. Men, jag var duktig och lade tillbaka dom i kartongen och koncentrerade mig på att hjälpa Malin att välja. Sitter och sneglar på en karta hon har med olika skinn/färg-prover. Frågar om hon möjligen har kilklacks-dojan i andra färger. Jodå, de fanns i gråsvart silver också.

Jag tokfastnar och Malin hittar även två par hon vill ha. Både supersnygga, särskilt den i svart mocka. 

Men, jag gillar dom rosa också. ”Okej, jag tar båda, kan inte välja!” säger jag. 

Sulan i dom är mjuk och de känns inte alls som om man har en klack.

Nu fattas det bara lite solbränna på benen sen kan det bli sommar!

Vi passade på att fika en stund och jag frågade Carmen om ni läsare kunde få lite rabatt (får ju mail då och då om att jag ska fixa det) och hon sa ja. 25% på ordinarie pris om ni använder koden MONA2017. Viktigt att ni skriver just med versaler!

HÄR går ni in! Rabatten gäller veckan ut. OBS! Väljer du kilklack så gå upp en storlek. Jag har 37 i vanliga platta, men var tvungen att ta en 38:a i de andra.