Om när man nästan kissar i byxan när man ska prata radio

Jag och Magdalena skulle ju till Eskilstuna och prata i radio P4 igår. Säkra källor, läs: programledaren, talade om att det skulle ta en timme från Stockholm.

”..så det är bra om ni är här vid 11.00.”

Jag hämtar upp Magda och 10.05 åker vi från Fleminggatan i Stockholm.

Halvvägs ned, eller vad det nu är åt för håll, så kom jag på att jag inte hade nån gatuadress. Googla sig lite och ställa in GPS:en.  Maken ringer och gör sig lustig över våra geografiska kunskaper. Tycker att det är lite Ola-Conny och Morgan över vår tripp. Jag gör mig lustig över att han kan glömma att få ligga den här veckan.

Prata, prata, prata, tittar på klockan. 10.50. Kollar in GPS:en, ehhh, 3,5 mil kvar. Inser att vi inte har en chans att hinna till kl 11.00. Jag som är norra Stockholms mest anala när det kommer till att passa tider. Och det är ju inte direkt så att ett radioprogram väntar in en.

Så det var pellen i botten.

11.10 sladdar vi in.

Mycket trevlig personal hälsar oss välkomna och bjuder på kaffe och te.

 Jag och Maggan hinner coola ned oss en aning. Jag tittar på hennes tröja.

Vänd på tröjan, du har den ut och in!”

”Eh, nä, den ska vara så här!”

Jamen eller hur! Jag tror att hon hittade på bara för att täcka upp att hon försov sig. För kvällen innan så var hon på galej med Desmond Tutu och Sean Penn. Vi andra dödliga satt hemma och tittade på Rapport. Eller ja just det ja, jag var ju på galapremiär förresten..

Sen kom fina och  härliga Charlotte Lauterbach ut och hämtade oss. Hon har jobbat med radio i sisådär 150 år. Vi visades in i studion. Jag var kolugn.

Maggan är aningens mer van vid media så hon tog ett stadigt grepp om mikrofonen och kollade så att den höll.

Lampan visar plötsligt grönt och då hände något konstigt. Ni som känner mig vet att jag inte har några som helst problem att prata. Jomenhej. Jag fick fullständig tunghäfta. Vi skulle prata om det här fenomenet med bloggar, att det är nutidens sätt att lära känna varandra. Om vad bloggeriet har för betydelse i våra liv. Och så vidare.

Magdalena satt där och såg så jävla ljuv och självsäker ut. Svarade på alla frågor galant och det lät som om hon inte gjort annat än radiointervjuer. Själv skakade jag som ett asplöv.

Jag försökte slappna av med att kolla in alla siffror och annat som blinkade här, men det gick sådär.

 

Till slut hasplade jag ur mig nåt och tackade Gud Charlotte för att hon sagt att det vara bättre att inte sätta på sig lurarna, för då hör man sin egen röst. Då HADE jag kissat ner mig, för det finns inget värre än att behöva lyssna på sin egen stämma. Ni är ju ett gäng förrädare som har synpunkter på hur jag lät och att jag inte låter som man tror att jag ska göra, hehe. Nä, jag låter som en snubbe. Men det gör Maggan också. Problemet är bara att hon låter som en snygg snubbe!

Koncentrerade mig hårt på att glo på Charlottes Wall of Fame och tänkte att jag borde skicka henne två fina foton av mig och Maggan. Vi skulle passa jättebra in där.

 Eller kanske inte..

Sen ville Charlotte ha en bild till hemsidan och jag ansträngde mig för att se lika ljuv ut som  Maggan alltid gör.

Det spelar f-n ingen roll HUR jag bär mig åt, jag blir a l l t i d så grisful på bild. Jag avskyr att fotograferas.

Efter sändningen så gick vi runt hörnet till ett ställe som hette Kaka. Vi satte oss i uteserveringens solgass. Hur nice som helst. Mästerfotografen tog ett kort.

…och för säkerhets skull så satte hon fingret för linsen så kvar på bilden blev två vita boppar.

Maten kom och den var kalasgod. Magdalena kör LCHF…men det gör inte jag. Kyckling med ädelost.

Medan vi sitter där så kollar jag Maggans blogg. Precis just då skriver någon att hon befinner sig på samma restaurang som oss, men inte vågar gå fram och hälsa. Till slut gör hon det ändå. Det är en av Maggans läsare och hon sitter vid bordet bakom oss.

Strax efter det kommer en av mina bloggläsare fram, Chrissan. Henne har jag träffat förut så det var hur kul som helst!

och när hon åkte, så kom bloggläsaren Stina cyklandes.

Hon var jätterolig: vi stod och småpratade lite, hon läser både mig och Maggan. och sen sa vi hejdå. Efter en minut kom hon tillbaka och frågade om det var okej med ett foto. Och det var det ju självklart!

Alltså, jag måste få säga att jag blir så genuint jäkla glad över att ni kommer fram, det är verkligen hur kul som helst!

Sen var det järnet hem till Stockholm. Jag dumpade Maggan hemma hos henne och drog hem. Vid ett trafikljus så var jag tvungen att kolla in muschen.

 

Herregud min skapare så fotogenisk jag är. Not.

I solen så syns det att jag slarvade lite förra gången, så det var bara att åka hem och ta fram Silkepilen igen.

För lite senare i eftermiddag har jag en tjejdejt och då kan man inte gå omkring med en halv mustasch.

6

11 responses to “Om när man nästan kissar i byxan när man ska prata radio

  1. LisaN skriver:

    ah men shit alltså, du är bara BÄST Mona. Skrattar så jag håller på att dö här!

    Lyssnade även på ert inslag på radion nu via länken här i bloggen och jag tycker inte du låter sur ut, mest lite lätt skitnervös! ;D

    Ha det bäst!

  2. Helena m. 4 skriver:

    Åh – fina Chrissan, henne gillar vi !
    – och du, det tar nog en timme till E-tuna, om man kör rätt…
    😉

  3. compagnietmarie skriver:

    Har inte lyssnat men du kan inte låta sur (om inte maken är närvarande förståss), har bara hört en ljuv stämma när jag träffat dig, kram

  4. Petra skriver:

    Surar lite då jag var i Eskilstuna i tisdags och ska dit idag…
    Hade varit så kul att träffa favvo-Mona och favvo-Maggan irl! 🙂
    Förhoppningsvis blir det en annan gång!
    Återigen – tack för alla garv!

  5. Petra skriver:

    Nu är jag kanske lite tappad bakom en vagn 🙂 men måste fråga: är Designforhome er webbutik?

  6. Mamma Vilja skriver:

    Ha ha ha ha ha ha! Du låter som Anna Wahlgren! 🙂
    Det spelar ingen roll hur du låter, vi älskar dig i alla fall.

    Kram

  7. MonasUniversum skriver:

    Japp, men den är inte riktigt klar så jag har inte gjort reklam för den än..=)

    1. Petra skriver:

      Kul! Asfina prylar! Blir nog en del shoppande där!

  8. Susanne skriver:

    Tack för en underbar blogg! Du låter inte alls sur och gammal! Bara trevlig så det så.
    Var du med i en serie dokumentärfilmer i din barn och ungdom ? Tycker att jag känner igen dig. Hälsningar Susanne i Halmstad

  9. ”Siffrorna” är SR:s sändningsprogram Digas. Som du ser spelades just då Jill Johnson – Oh vilken härlig dag. Det var 1 minut och 38 sekunder kvar av låten och den hade redan spelats i 2 minuter och 1 sekund.

    Och när de trycker på knapp 4 kommer jingeln för trafik och servicemeddelandet… och den är på två sekunder…

    Väldigt användbar information? Antagligen inte! Men kanske är roligt att veta, ifall du ska på fler radiointervjuer.

    Du lät inte sur – mer… reserverad!

  10. Tant T skriver:

    Var glad att du ”nästan kissade i byxan” o inte som jag gjorde igår onsdag…

    Sambon har smittat mig med en förkylning (första insjuknandet på de 16 månaderna sedan gbpn) som började lätt på tisdagen men igår onsdag gick från snorig o öm i halsen till helt däckad med massa feber på några timmar.
    Halvlåg i fåtöljen på kvällen med morgonrocken vidöppen eftersom jag ångade (fryser jämt i normala fall) o kände mig lite kissnödig.
    Klev upp o blev förvirrat stående mitt på golvet o undrade varför morgonrocken var blöt…hur illa är det när man inte ens känner att man tappar kontrollen?
    Skyller på feber o den inneboende lilla parasiten.

    Jag känner att jag borde lyssna på radiosändningen men med tanke på alla kommentarer så vet jag inte om jag vill riskera att ”förstöra” hur du låter i mitt huvud 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *