Om det här med älskarinnor – torsdagsdebatt

Jag tänkte att vi skulle prata lite om älskare och älskarinnor. Laddat ämne så det lär ju ta hus i helvitti här bland kommentarerna.

Jag har lite undringar efter många och långa diskussioner lately.

Om en partner i ett förhållande är otrogen. Vem bär då skulden?

1) Den otrogne

2) Älskarinnan/älskaren, som givetvis vet om att personen i fråga är väldigt mycket gift/upptagen

3) Den bedragne (ja, tänk att de finns dom som tycker det…)

Mest troligt faller skulden på älskarinnan/älskaren och ska vi vara helt sanningsenliga så är det älskarinnan som man oftast skjuter. Inget är så laddat som just det: ä l s k a r i n n a n. Om man råkare vara älskaren, så anses inte det vara lika jefligt..

…jo, tänk efter för så är det.

Men, varför får då älskarinnan bära hela hundhuvudet? Det är ju mannen som gör ett val. Förvisso hon också. Som inte respekterar tvåsamheten, jag fattar det. Men jag är övertygad om att de flesta av er därute anser att det är hennes fel. Inte ens om min egen make skulle vara otrogen, så skulle jag skylla på henne. Det är ju för f-n han som väljer. Och väljer bort mig i samma sekund han steker på henne.

Fast, om nu älskarinnan blir kär. Helt oplanerat. Bär hon samma skuld då också tycker ni? Kärlek kan man ju omöjligt styra.

Och vad händer om det helt otänkbara skulle inträffa: att även mannen blir kär. Men inte vågar lämna sitt gamla liv. Hur skuldbelägger vi då?

Jag är nyfiken på hur ni resonerar kring det här så bring it on ladies and gentlemen.

7

127 responses to “Om det här med älskarinnor – torsdagsdebatt

  1. gudinnan skriver:

    Tja…efter som jag blivit bedragen en gång för länge sen så vet jag hur jag tänker i frågan…jag skyller till 95% på den otrogne å 5 % på mig själv att jag va så dum att jag ens såg nåt i den dumma karln.

    Älskarinnan tycker jag bara synd om associera med att hon gick och åt rester ur min soptunna.

    1. MonasUniversum skriver:

      Jag håller med, om procentsatsen. Fast jag är mer intresserad av att veta om du fortfarande tycker det om båda parter blir kära i varandra. Om det inte bara är den vanliga sexuella attraktionen.

      1. gudinnan skriver:

        Menar du om han skulle välja att leva kvar i sitt gamla förhållande och kukelimuka bakom min rygg…
        Då skulle jag nog lägga 85% på han å 15% på mig som varit dum nog och inte se alla tecken på att mannen inte varit kär i mig utan älskarinnan.

        För tecken finns det ju alltid. Tyvärr pga han å all det som hände så är jag fortfarande uppmärksam på alla tecken i mitt nuvarande förhållande.
        Inte så att jag dagligen går runt å snokar och frågar ut sambon om alla små saker utan bara mera att jag läser och kollar av nyanser i hans beteende. Mer eller mindre omedvetet.
        Det är ju inte sambons fel att JAG vart bedragen av en ärkenöt. Utan det är ju min känsla jag måste bearbeta.

  2. ihemmetslugn skriver:

    När mitt X var otrogen mot mig så la jag skulden på honom, nya tjejen och deras vänner då alla visste om att jag fanns men ingen gjorde något för att jag skulle veta. Sen att pundhuvvet valde att kläcka detta när jag befann mig hos honom 28 mil hemifrån utan möjlighet att ta mig hem till min lya är en annan femma.

    Skulden la jag hos honom eftersom jag anser att han kunde haft stake nog att säga till mig att han inte längre ville vara tillsammans med mig.
    Skulden på nya tjejen la jag eftersom hon visste om att jag fanns i hans liv från första dagen, vi hade börjat bli vänner men ändå valde hon detta samt att inte berätta något för mig.
    Skulden på alla vänner la jag eftersom ingen gjorde något, tittade åt annat håll och ville inte lägga sig in men jag hade varit så grymt tacksam om något hade sagt nått.

    Den enda som faktiskt inte har skuld i detta är jag men jag känner än idag att skulle jag få chansen så skulle det kännas riktigt bra att få sätta en spark i klockspelet på fanskapet.
    kanske ansåg X:et att jag inte hade det han önskade sig eller att jag gjorde vissa saker fel men om man ska behöva ändra på sig för att bli någons partner så är det inte rätt person att vara tillsammans med.

  3. Annica skriver:

    Den som bedrar… det är den som har ett val. Även om ”kårleken” infinner sig!

    1. Häxan skriver:

      Håller med!

  4. Sarah E skriver:

    jag är nyfiken och undrar mest varför du väljer att skriva om det ämnet just nu 😉

    1. Lotta skriver:

      Schysst insinuerande fråga, Sara. Mona skrev ju om det här för ett antal dagar sen också och förvarnade om att det skulle komma ett längre inlägg om det. Allt baserat på en fråga från någon läsare, om jag inte minns fel.

      1. MonasUniversum skriver:

        Läsaren råkade helt ovetande fråga just precis dom jag höll på att snickra ihop ett inlägg om just det här.

        1. Sandra skriver:

          Japp, jag frågade om svartsjuka! Jag är ganska svartsjuk på sambons historia. Hur många brudar han haft, hur dom haft det i sina förhållanden och om han älskat dom på samma sätt som han gör med mig. Jag veeet att man inte ska dra i sånt. Därför frågade jag Mona om svartsjukan lägger sig med åren… Skulle någon vara otrogen skulle det förtroendet vars förbrukat FÖR EVIGT. Inte en chans i helvetet att jag skulle kunna förlåta o gå vidare. Jag skulle kanske försöka baserat på hur ” illa” det är. Men jag känner mig själv, jag skulle aldrig fixa det o i sinom tid hade jag gett igen… Så Mona jag undrar en sak; du skrev i mitt svar att om maken kukkelimuckar EN gång vill Du inget veta. Känner Du verkligen så, hade du inte velat veta om han doppat den i fel skål? Skulden när det gäller otrohet lägger jag ENDAST på min partner. Det är han som lovat mig respekt. Det är han som missbrukar mitt förtroende. Givetvis hade jag hatat bruden, men återigen. HON har inte lovat MIG ngt…

          1. MonasUniversum skriver:

            Alltså, jag försöker verkligen tänka till här nu och jag tror, med betoning på tror, att jag inte vill veta. Detta under förutsättning att han själv anser det vara ett misstag och har ångest för det. Om det nu skulle vara så, varför skall han lätta sin ångestbörda med att involvera mig och då sabba vårt förhållande totalt? Hade du fråga mig för 10-15 år sen så hade jag sagt att han kunde dra åt helvete bara han tittade på nån annan. I mitt första långa förhållande i 20-års åldern, så var jag sjukt svartsjuk. SJUKT. Fifan som jag betedde mig illa. Sen blev jag ihop med min exman, som var jävligt svartsjuk och plötsligt var jag inte det alls. Så jag har stått på båda sidor så att säga. Med nuvarande make så är jag lagom svartsjuk. Jag tror att det är en mognadsfråga, man får en bättre självkänsla med åren, eller ser till att få det. Det man till syvene och sist ska tänka på är ju att han har valt DIG och ingen annan. Sen må han ha satt på 150 brudar innan, men det är du som är hans slutgiltiga val…

            Men, åter till din fråga. Skulle maken vara otrogen upprepade gånger så vete fan. Det blir ju en fråga om tillilt och den lär han ju få jobba ihjäl sig för att förtjäna igen. Frågan är om han tycker det är värt det.

      2. Sarah E skriver:

        ja, för jag undrade vad som gjorde att hon drog upp ämnet. Då brukar det oftast finnas en bakgrundshistoria, som nu har kommit fram.

        Det var det jag ”insinuerade”.

        1. MonasUniversum skriver:

          =)

  5. Renate skriver:

    Alla har en del i det inträffade. Jag valde att stanna. Att förlåta, (inte samma sak som att glömma). Jag valde också att förlåta min väninna.

    1. MonasUniversum skriver:

      DET är stort Renate. Vetefan om jag skulle klarat det.

      1. gudinnan skriver:

        Men gud kvinna…hur stort hjärta har du? Det vete fan om jag skulle kunna göra. Är allt för långsint för att glömma förlåta och gå vidare i såna frågor!

    2. Katarina skriver:

      ”Alla har en del i det inträffade” – det stämmer kanske i just ditt fall… det är ju det som gör denna fråga så svår att svara på, eftersom varje situation och relation är unik. Upptakten till otrohet/ny förälskelse skiljer sig åt, och likaså hur förloppet därefter ser ut. Därför går det inte att vara kategorisk.

  6. Maria skriver:

    Jag säger givetivs den som är gift oavsett om det är en man eller kvinna är det han/hon som är otrogen och ska bära ”skulden”. Blir man kär måste man ändå fatta ett beslut och välja tvåsamheten antingen så får man kliva åt sidan eller forsätta kämpa i äktenskapet.

  7. Anonym skriver:

    Men om det är så att bägge parter är gifta, träffas av en slump, blir blixtförälskade, fortsätter träffas men utan att avsluta sina respektive äktenskap där bägge har barn på sitt håll.
    En kompis till mig har hamnat i den här situationen och jag tycker att det är jättesvårt att råda henne, mer än att inte ”köra dubbelt”.
    I just det här fallet verkar båda parter ha trillat dit rejält känslomässigt också.

  8. Lotta skriver:

    Jag har aldrig fattat varför folk skyller på älskarinnan. Eller…ja, visst, jag skulle säkert kunna häva ur mig en del mer eller mindre otrevliga saker om henne i stundens hetta, men skulden är ju ändå bara HANS. Det är ju han som väljer att bryta mot vår gemensamma ”hoppa inte i säng med någon annan”-överenskommelse. Oavsett hur på hon var och om hon raggade upp honom etc etc. Fan vad arg jag skulle bli. Vet inte om jag skulle kunna förlåta. Kanske.

    Skulle han däremot komma hem och säga ”jag är kär i någon annan”, så skulle det ju inte vara så mycket att göra. Då skulle jag nog bara ta mina saker och gå och sen sätta mig och böla hemma hos mamma.

    1. MonasUniversum skriver:

      Precis min inställning. Svårt att göra nåt åt ren kärlek.

  9. Linnea skriver:

    Hej!
    Det här är inte lätt att ha en bra åsikt om. Självklart ska ansvaret delas mellan den otrogna och älskarinnan/älskaren
    MEN den bedragne ska nog rikta de flesta procenten till sin partner.

    Sen kommer nästa – varför är man otrogen?

    Man ska nog ta sig en funderare i denna stressade värld. Hur mycket tid har vi för varandra? Jag tror inte det finns utrymme för otrohet om man får mycket närhet och kärlek. Då menar jag inte bara sex ! Men prata ,prata, prata !!

    Har det gått så långt att man har blivit kär i älskarinnan/älskaren men inte vågar bryta upp är det ju fortfarande otrohet och inget förmildrande. Men då måste den som bedrar vara beredd på att bli lämnad av båda!! Snacka om feghet.

    Sen finns det de som är otrogna för att de har andra problem. Sexmissbrukare osv. Men det är ju en helt annan fråga.

    Det här är ett känsligt ämne – beror på vad man har gått igenom själv!

    1. MonasUniversum skriver:

      Precis: den stora frågan är ju v a r f ö r.

    2. mitasol skriver:

      Men varför ska ansvaret delas mellan den otrogna och älskarinnan/älskaren? Vad säger att den otrogna inte är lika otrogen mot älskarinnan/älskaren och har inte berättat att h*n redan har partner…

  10. Lina skriver:

    Jag anser att det är partnerns skuld till 95% och älskarinna/älskarens till 5%. Dock beror det lite på HUR pass nära vän det handlar om. Är det ytlig bekant så blir skulden större på partnern, men om det handlar om närmaste kretsen kanske till och med syster/bror blir det närmare 50/50! (Har inte varit med om det sistnämnda själv men har en mycket god vän som blivit lämnad av sin fru för sin egen bror.. jobbiga släktmiddagar kan man väll påstå!)

    Men din fråga är egentligen om det är lika ”farligt” om dem blir kära. Jag tycker det är mycket värre och skulle ha väldigt svårt att förlåta det. Går det så långt att din partner blir kär i en annan person så går det så mycket djupare och då är det ett mycket större svek.
    ”En fyllegrej” en gång är inte alls på samma nivå som att smyga rundor och ev. äta romantiska middagar och verkligen vara intim med någon.

    1. Lina skriver:

      Tillägg till min kommentar:
      Sen vet jag av personlig erfarenhet hur det var när min kille kom hem en dag och sa att han just hade blivit förälskad i en annan tjej. Dock hade han inte pratat med henne om detta, och dem hade inte gjort något heller. Hon visste inte ens om att han tyckte så om henne.
      Men då insåg vi att vårt förhållande inte var som det en gång varit och vi beslöt oss för att bryta upp. Inte för just den här tjejens skull, för små förälskelser tror jag man har genom hela livet. Tex killen i kassan på ICA som man pratar lite extra med och alltid väljer hans kassa etc.
      Jag vet att det låter som dubbelmoral, men en förälskelse på avstånd tex killen i ICA-kassan och att verkligen ta steget och smyga rundor är stort. Tycker jag.

      (P.S Mitt ex hade ett tag efter vi gjort slut bjudit ut den här tjejen. Dock visade det sig att hon i samma veva som vi gjort slut blivit tillsammans med en annan kille så mitt ex blev utan både mig och henne. Ska också tillägga att vi är vänner i dag och umgås regelbundet, både jag och min nya och han och hans nya tjej.)

    2. Bonita skriver:

      Lina – hur menar du när du säger att det är ett svek att bli kär i en annan människa…eller vänta… nu kanske jag förstår vad du menar. Det är inte det att partnen blir kär i någon annan som är sveket utan det faktum att han/hon inte tar konsekvenserna av det och gör slut utan istället är otrogen?

      1. Lina skriver:

        Precis! Försökte förklara, men det blev lite snurrigt.
        Sveket är att man ”gör något med” sin förälskelse fast man är kvar i sitt förhållande. Som sagt att bli lite pirrig i magen är en sak, att börja ”dejta” sin förälskelse när man fortfarande är kvar i sitt officiella förhållande en helt annan.

        Känslomässig otrohet är mycket värre än ”kroppslig” otrohet; som ett one night stand tex.

        Jag skulle bli mycket mer sårad om min kille berättat att han har inlett ett nytt förhållande med en annan tjej än att han ”råkat” ha fyllesex en krogkväll.

  11. Viola skriver:

    Usch, många saker som väger in! Men jag väger nog mest åt att den som tagit steget att vara otrogen är den skyldige och det baserar jag på att han/hon knappast ha snubblat och råkat hamna i ett samlag…eller liknande situation. Sedan hur själva upplösningen blir, lika svårt där att ta ställning – tror ingen kan svara till 100% att man gör si eller så…..och förlåta kanske, glömma? Man ska aldrig säga aldrig, men farligt nära att göra det nu…

  12. Lalina skriver:

    Med risk för att bli hatad av alla vill jag ändå berätta min historia. Jag och den gifta mannen jobbade tillsammans (inte på samma avdelning men på samma arbetsplats) och dom första tre åren var det liksom inget mer än arbetskamratar, jag visste att han var gift och det var liksom inget mer med det. Efter dessa tre år så blev det att vi bytte några ord extra när vi träffades och för min del började det ”tyvärr” kännas att jag ville bara veta mer och mer om den här mannen.

    Det gick två år av nåt märkligt läge där han levde med sin fru men jag tänkte bara på honom, jag hade blivit stormförälskad. Jag visste att han gillade mig som person och arbetskamrat men jag anade också att han ville mer.
    I slutet av dessa två år så hände det, vi bestämde helt enkelt att vi skulle ses utanför jobbet. Sagt och gjort, vi träffades ett par gånger och det var så konstig känsla. Samtidigt som jag njöt av varje sekund jag fick av honom, så var jag tvungen att ställa ett ultimatum åt honom. Skulle han vara med mig var han tvungen att lämna sin fru NU. Mitt dåliga samvete mot frun gnagde i samma takt som kärleken växte fram.

    Han gjorde det. Lämnade henne. För mig.

    Skiljsmässan var jobbig både för exfrun och min man, dom hade varit tillsammans i tio år eller något sånt. Klart det är jobbigt. Klart jag kände (och faktiskt än i dag ibland känner) skuld mot henne. Jag kunde inte låta bli när jag ”fick chansen”, han var min dröm.

    I dag har vi varit tillsammans i snart 17 år, och visst finns det i bakhuvudet det som hände mellan oss före vi var ett par, jag menar att det skulle kunna hända igen. Vi har inte jobbat i hop på ungefär 13 år då han bytte arbete.

    Ibland kan jag hålla på att leta tecken eller signaler, framförallt om vi haft det jobbigt en tid. Jag säger väl som gudinnan gjorde, att det ligger hos mig att arbeta med mig själv. Händer det så tar jag det då, kan inte gå omkring och vara misstänksam, det tär för mycket.

    Ja…det var min historia i korthet, inget jag är stolt över givetvis men så är det. Min åsikt i övrigt i denna fråga är lite….lite olika. När jag var den andra kvinnan så tyckte jag att jag hade stor skuld i det hela, men om det skulle ske nu och jag var den som var gift med mannen, skulle jag skuldbelägga mig själv betydligt mer än den andra kvinnan tror jag. Att jag inte sett och förstått. Men största skulden bär givetvis den som VÄLJER att vara otrogen, för hur det än är, har man ett val.

    1. A skriver:

      Bra skrivet!

      1. Lalina skriver:

        Tack…det var snällt sagt.

        1. Martin skriver:

          Lalina, Du slår huvudet på spiken.

          Det jag ville ha sagt i denna debatt skrev jag också. och jag ville ha sagt samma sak du skriver. i dina kommentarer står det ”väl skrivet”.. det står det inte i mina 🙂 undrar om det beror på vem av oss som sitter eller står o kissar 🙂

          Den OTROGNE är inte fri från skuld, MEN den bedragne är inte alltid skuldfri!

          1. MonasUniversum skriver:

            ”Den bedragne är inte alltid skuldfri.” I do agree. Man har alltid ett ansvar i ett förhållande.

  13. AnnaLena skriver:

    Den otrogne så klart !! Har man dålig förhållande så avsluta det då !! sen är det ju fritt fram och rumla runt. Otrohet oavsett orsak är respektlöst och jävligt fegt. Älskarinnan/älskaren har bara ansvar mot sej sjäv …. möjligen kan man tänka hur det skulle vara att vara i omvänd sits inte så kul kanske …. Vill man vara med någon som är så feg och så ynklig så man inte vågar ta tag i det förhållande man har. Köper inte små äventyr som bara blir pga bla bla bla.
    Den som blir bedragen kanske har ett ansvar men då måste ju den andra parten ha förmedlat vad som inte är bra för att valet ska finnas …
    Man har alltid ett val

  14. Åsa Hellberg skriver:

    Jag jobbar ju med otrohet dagligdags, och min uppfattning är att man först ”skjuter” på älskarinnan/älskaren eftersom vederbörande utgör ett hot (primitivt; för att skydda sin flock.)
    Därefter brukar partnern få sitt.
    Tyvärr tar många bedragna också på sig skulden själva, om de bara hade …
    Så är det inte. En otrohet sker utanför förhållandet, och har ingenting med relationen att göra.
    Det gör också att otrohet existerar även bland par som har det jättebra på alla områden.
    Få blir ”kära” i en ny. Oftast är otroheten en impulshandling som sedan fortsätter, inte helt ovanligt att den sker med någon ”gammal” som har dykt upp på facebook …

    1. Lovisa skriver:

      Nu blev jag nyfiken, hur kommer du i kontakt dagligen med otrohet, är du kurator/psykolog?
      Och hur menar du med ”Det gör också att otrohet existerar även bland par som har det jättebra på alla områden”?
      För det har jag svårt att tro.
      Jag köper det ifalll det utåt sett v e r k a r som om paret har det bra på alla plan, men jag har väldigt svårt att tro att ett lyckligt förhållande skulle innehålla otrohet.
      Otrohet är enligt mig ett symptom på andra problem.

      1. Åsa Hellberg skriver:

        Hej Lovisa, jag är coach och anhörigterapeut.

        Otrohet handlar inte om hur bra man har det i relationen, snarare om hur bra koll man har på sina egna känslor.
        Uppblossandet av sådana kan fälla den starkaste relation, och förstår man inte vad som händer är det svårt att sätta stopp i tid. Då har man ”halkat” på bananskalet rätt in i en affär.

        Kvinnor vill gärna koppla ihop otrohet med kärlek, men det är inte min erfarenhet.

  15. Liz skriver:

    Jag säger att den som är otrogen bär skulden i alla lägen. Undantagslöst.
    Har man en sugig relation reder man ut den eller lämnar den, att dra över första bästa förbipasserande löser liksom ingenting.

    Varje gång någon av mina bekanta gnäller över sina partners ställer jag alltid frågan: vet han/hon om det? Relevant eftersom den andra parten i dessa förhållanden mer ofta än sällan lever i tron om att absolut ingenting är fel.

    Jag gissar själv på att de där ”felen” är a) en efterkonstruktion efter att den otrogne redan begått ett snedsteg och rättfärdigar sitt beteende för sig själv och dem som känner till det som har hänt. b) inte tillräckligt viktiga att störa husfriden över men tillräckligt starka som skäl för att kunna rättfärdiga sitt eget hemliga liv vid sidan om.

    Visst, det är inte jättecharmigt av den tredje parten att känna till att den han/hon har haft ihop det med redan är gift/tillsammans med någon annan. Men det är inte älskaren/älskarinnan som lovade en enda person evig trohet inför Gud/lagen/nära och kära, det enda vederbörande gjorde var att ligga med en annan vuxen person som förväntas kunna håll koll på vad han/hon lovat och ansvara för det själv.

    1. Martin skriver:

      det du skriver är inte dumt på något sätt.

      Men som jag försökte säga till andra här tidigare. Exempel, du har ett dåligt förhållande ( dvs TVÅ personer) DU försöker reda ut allt som är fel, du pratar,frågar osv du försöker verkligen. men den andra partner visar inget intresse och/eller förståelse eller försök att förändra det du försöker reda ut/belysa.

      Är det fortfarande bara EN personen som bär skulden då?

  16. Camilla skriver:

    Jag anser att det är min man som bedrar mig och bär skulden om han är otrogen, älskarinnan har aldrig lovat mig evig trohet eller att hon inte ska försöka ta min man. Däremot är det bekvämt att vara arg på henne eftersom det är lättare än att vara arg på den man älskar. Jag har svårt att se hur mitt handlande skulle ”tvinga” något att vara otrogen mot mig, i sånna fall gör man slut innan man hoppar vidare.

    Och apropå att bli kär i någon annan, det kan man inte rå för, men man kan bestämma hur man ska handla därefter. Om man blir kär i någon annan än den man lever med för tillfället så pass att man vill prova på något nytt, då ska man avsluta det pågående först. Känslorna kan man inte rå för, men sina handlingar styr man faktiskt med hjärnan!

    Sen anser jag också att förrän man varit i situationen kan man aldrig veta hur man skulle hantera otrohet. Det är väligt lätt att sitta och säga att jag skulle lämna honom på fläcken om han hånglade med någon annan, men en helt annan sak när sanningen finns där och man måste bestämma hur man ska gå vidare med barn, hus, familj och så vidare…

    1. Maritza skriver:

      Min ex man fick gå på fläcken efter 15 års äktenskap, 5 barn mellan 3-12 och stort hus. Det var lätt…. att göra så, inte fan ville jag ha en karl som gått bakom ryggen på mej i ett år, kvar i mitt liv.
      Så visst går det.

      1. Camilla skriver:

        Det gjorde du helt rätt i tycker jag!

        Min man gick inte bakom ryggen på mig med ett annat förhållande över en lång period utan det var en engångshändelse med en tjej han var lite betuttad i, de kysstes men sen gjorde han väldigt klart för henne att det var mig han älskade och ville vara med.

        Innan det hände tror jag nog att jag kunde svära på att om min man kysste någon annan så skulle han ut genom dörren, men när det väl hände så tycker jag att jag har skyldighet mot min familj att försöka komma vidare förbi detta och han har ända sen dess bevisat för mig att det är jag som gäller till 100%.

        Självklart finns det solklara fall som inte förtjänar någon förlåtelse, men det finns också en gråzon där man inte vet förrän man upplevt det om man har möjlighet att förlåta eller inte.

        1. Maritza skriver:

          Ett år med lögner och bortförklaringar är ingen gråzon, därför var det lätt för mej…..men jag förstår vad du menar.

        2. Anonym skriver:

          är du helt säker på att du verkligen vet HELA sanningen… ???
          Den ”sanning” som du fått höra kanske är en väldigt mild version av den verkliga sanningen. Din man kanske skulle åka ut med huvudet före om den verkliga sanningen skulle komma fram, så för att rädda familj, hus å barn kanske han/dom hittat på en sanning som är ”förlåtbar”…

        3. Camilla skriver:

          Nä, jag var inte där så det kan jag så klart inte veta, men vi (jag) har ältat det fram och tillbaka i ett års tid och när jag frågar så svarar han, även om det är obekväma svar. Jag vet att det handlade om en kort tidsperiod som dom hade kontakt och jag var misstänksam hela tiden och det visste han om. Nu har dom ingen kontakt och det vet jag också. Det är bara dom två som vet vad som egentligen hände och för att kunna gå vidare med livet så har jag valt att tro på honom tills motsatsen är bevisad, alternativet hade varit att lämna honom för något som eventuellt har hänt.

        4. Pia skriver:

          Tills motsatsen är bevisad?
          Har du verkligen luskat i saken, förutom att tro på din mans ord? Hade det varit min man så hade jag försökt ta reda på ALLT! Undrar du inte om han verkligen är så oskyldig som han utger sig för att vara? Om han kysst den här tjejen så är ju risken ganska stor att de har gjort mer. du skrev att han var betuttad i henne så EN kyss låter lite för bra tycker jag. tjejen i fråga då? Är hon helt ute ur bilden eller? Som jag skrev tidigare så Kan det ju va så att dom hittat på en sanning som är förlåtande. Det är ju trots allt bara dom två som verkligen vet vad som hände och hur det kändes. Jag försöker inte skrämma dig men jag undrar om du har skygglappar på för att sanningen skulle fördärva allt?! jag har varit på båda sidor som jag sa tidigare och mannen jag hade en affär med valde att stanna med sin fru för barnets skull, trots att han sagt att han älskade mig och inte sin fru längre. det var ingen lång affär men en som kommer va med oss hela livet. Vi båda kände att vi hörde ihop på ett sätt som vi aldrig känt med någon annan förut. Jag har kvar alla bilder å sms som minnen, å våra mötesplatser som jag kan återvända till när jag vill…

          det kanske är tjejen i fråga som sitter på bevisen som skulle kunna fälla din man. (tjejer har en tendens att spara på saker)
          Jag hoppas för din skull att det inte är så utan att din man talat sanning, men som sagt, har du luskat i saken?

          Hoppas du förstår vad jag försöker förklara.
          Lycka till i livet.

    2. AnnaFia skriver:

      Precis vad jag tycker!

  17. sofie skriver:

    Min man hade ett förhållande bakom min rygg i 1år till och från.Alla visste utom jag. Sveket var inte att han fallit för någon annan sveket var att han inte ens älskade henne. Han gjorde det för bekräftelse. Hade han lämnat mig för att han blivit handlöst förälskad hade jag kunnat respektera honom, men att slänga bort allt för lite bekräftelse sex, det var vidrigt. Felet var hans, han var den ända som lovat mig något, det hade inte hon även om hon mycket väl visste om att jag fanns. Man kan aldrig styra över sina känslor och blir man handlöst förälskad i någon annan så är det så, man kan inte styra över det. Men det man alltid kan göra är att sköta det snyggt och avsluta det man har innan man går vidare. Så tycker jag.

  18. Mulan skriver:

    när alla goda krafter måste smutsa ner sej för att mäta ej mo mörkret, var ska ljuset då komma ifrån
    offer det största offret

    Jag hamnade i en himla soppa en gång, det var liksom otrohet på så många nivåer att jag inte ens kan räkna det eller ens vet om allt faktiskt var otrohet. Min kille (nu äkta man) låg med min bästa kompis och jag vet fortfarande inte om det var någons fel, utan tror mer det handlade om jävligt naivt tänkande och dålig kommunikation. Long story short, vi var unga, inte mer än 20 någon av oss, bästisen kille var kär i mej, jag visste inte vad jag kände men övervägde att lämna min kille för honom. Väljer dock att stanna med min kille, och ‘gjorde’ aldrig något med den andra killen. MEN det kan räknas som emetionell otrohet. Killen erkänner för sin tjej att han är kär i mej och allt exploderar. Det lugnar sej efter en tid och dom stannar ihop, MEN vi hade tidigare haft väääldigt frisinnade disskusioner om att byta partners. Bara diskussioner, lite så där lekfullt fantiserande, men aldrig sagt rent ut att vi kör! Men min kille hoppade ändå i sängs med min bästis, ingen av dom tyckte att det behövdes pratas om det. Jag blev helt knäckt. Jag tvingar bästisen att prata med mej om det, vilket hon inte ville, men hon hävdar att det är inget mellan dom, det var bara sex och jag väljer att ‘förlåta’ och gå vidare. Älskar ju både kille och bästisen. Min man blev helt förstörd när han såg hur ledsen jag blev, och han försökte aldrig dölja något. Tyvärr tog vårt förhållande slut efter ett tag (vi hade varit ihop 3 år då), det blev för påfrestande med allting. Får sedan, bara timmar efter uppbrottet veta, genom nu killbästisen, att hans nu ex, vill ha hans tillåtelse att bli ihop med min Make för hon är kär i honom. Mitt och makens uppbrott varade inte mer än 10 timmar, då han ringde mej gråtande mitt i natten och ångrade vårt uppbrott, och jag valde att ta tillbaka honom och jag aldrig ångrat mej. 11 år tillsammans nu och lyckligt gifta.
    Bästistjejen och jag har aldrig mer pratat med varandra och jag är fortfarandebesviken på henne, för hon ljög mej rakt upp i ansiktet och sänkte sej till att ‘hämnas’. Så här i efterhand förstår jag att mycket av hennes beteende mot mej berodde på att jag ”stal” hennes killes kärlek från henne, han var hennes första stora kärlek och han ville ha mej istället för henne. Men där har vi det där med kärlek – du kan inte rå för kärlek, och jag agerade aldrig på den. Killen ville dock att vi skulle ha ett parallelt förhållande bakom våra respektives rygg, vilket jag absolut vägrade. Ändå var det mej tjejen tog ut sin ilska på.
    Efter allt fick jag höra hur mycket skit hon pratat om mej, tjejen jag trodde var min bästa vän, som jag hade skyddat och stått bakom i vått och torrt. Nu är dte många år sen och jag är inet arg på henne längre, mest besviken, men det är en generell besvikelse på folk i allmänhet som inet klarar av att prata ut och vara ärliga. Jag har lärt mej min läxa i alla falla, men vet inte om hon lärt sej något. Killbästisen vet jag aldrig lärde sej något för vi är inte längre vänner då han är notoriskt otrogen mot alla sina nya tjejer, och det var för mycket för mej att tåla efter vår röra.

  19. Lotta skriver:

    Hej

    Av egen erfarenhet där min man hade ett förhållande med en arbetskollega i nästan ett år innan jag fick reda på något så kan jag berätta hur jag resonerade då och fortfarande resonerar.

    Jag tycker att det största ansvaret ligger hos ens partner, men även ”älskarinnan” har ett ansvar hon vet oftast om att den hon inleder ett förhållande med redan är ”upptagen”.
    Visst kan den stora kärleken drabba en men då tycker jag att man har ett ansvar att avsluta det man har innan man påbörjar något nytt och älskarinnan har också ett ansvar att t ex säga till sin älskare att du måste avsluta det du har innan vi påbörjar något nytt.
    Men jag tror också att det ibland finns något kittlande(kanske för båda) i att göra något förbjudet och att smyga, fixa och trixa för att få till det. Ibland ( som i mitt fall ) så vill mannen fegt nog inte avsluta det han har innan han är helt säker på att det nya förhållandet kommer att hålla, där tycker väl jag att man får ta risken om man nu har blivit kär i någon annan.

    Men som sagt jag tycker att den som är i ett förhållande och väljer att vara otrogen bär största skulden men även den andra parten har ett ansvar att säga ifrån att man inte vill ha ett förhållande med en ”upptagen” person

  20. Been there, done that.... skriver:

    Det är alltid den som väljer att vara otrogen som gör fel ! Håller med AnnaLena, du har alltid ett val. Det är du som är otrogen som väljer att vara det. Sen vad det beror på det spelar egentligen ingen större roll eftersom du har valt att vara otrogen. Har du ett sunkit förhållande så försök att avsluta det sen är du fri att göra vad du vill, men skyll aldrig på omständigheterna, du är delaktig i det vare sig du vill eller inte. Spriten förvränger ofta verklighets uppfattningen men någonstans så har man redan innan fyllan tänkt tanken. Tror inte det är en stunden ingivelse att man är otrogen.

  21. Hanna skriver:

    Jag tycker faktiskt att det är bedragaren som bär skulden helt, om nu inte älskaren/älskarinnan är en närstående också. Självklart skall man inte röra ”förbjuden” frukt men precis som du skriver Mona så tycker jag att man gör ett aktivt val i den stund man bedrar sin fru el man.

    Sen har vi ju detta med kärlek! Jag kan förmodligen inte göra så mycket åt det om min man skulle bli kär i någon annan, men jag tycker ju att han kan ha stake nog att berätta det för mig och eventuellt avsluta det vi har innan han påbörjar ett förhållandemed henne.

  22. Anonym skriver:

    Jag tror att affärer alltid har med något underliggande problem att göra och att det är det man ska ta tag i eller skuldbelägga. Vid upprepade otrogenhetsaffärer krävs det att ta kontroll över sig själv, kanske med hjälp av psykolog. Lika väl som man inte får misshandla eller liknande i detta samhälle så ska man inte vara otrogen och det handlar om att kontrollera dessa sidor hos en själv. I många fall tror jag att en dålig relation med dålig kommunikation ligger som skuld till det hela och då är det det man får ta tag i.

    Jag har otroligt lite förståelse med de personer som skuldbelägger älskaren/älsakrinnan, de har ingen nära de sårar (om de inte har en partner själv då) och det handlar om att varje människa måste ta ansvar för sina egna handlingar. Jag har aldrig tänkt så själv (är därför inte det minsta svartsjuk).

    I stundens hetta hade jag troligtvis först blivit as förbannad och sårad, skulden hade jag lagt på min partner. Så småningom hade jag börjat fundera på vad som egentligen låg bakom det hela och försökt söka svaren, för att kunna gå vidare (vilket sätt det än hade varit).

    Ja det är såhär jag tänker i alla fall…

  23. emma skriver:

    Jag tycker att den som är otrogen har all skuld hos sig, det är den personen som lovat något och som bryter det löftet.

    Däremot tycker jag att det är en sjukt intressant moralisk diskussion kring vilket ansvar en har mot sina medmänniskor, speciellt när det kommer till att inleda relationer/hoppa i säng med någon som har en partner. Personligen tycker jag att om en är medveten om att personen har en partner så lämnar man den personen ifred, oavsett om personen stöter på dig eller inte. Framför allt så tänker jag så för att jag vet att jag skulle uppskatta om folk lämnade min partner ifred (om jag hade haft en då) om de visste om att jag fanns, av ren respekt för mig.

    Däremot är jag typ ensam om att tycka så i min kompiskrets, där tycker de flesta att det är fritt fram att hoppa i säng med vem de vill, oavsett relationsstatus hos den personen, för det är inte dom som har ett förhållande.

    1. Maritza skriver:

      BYT kompiskrets…typ nu.

  24. Lisa skriver:

    Jag tycker skulden ligger på den som väljer att vara otrogen, man som kvinna. Den som är älskare/älskarinna gör inget bra men det är ju inte den personens fel att partners väljer att vara otrogen. Jag tror att skulle den älskaren/älskarinnan säga nej så hittar säkert partnern någon annan. Så all skuld på den otrogne.

    Och absolut ingen skuld på den som blir sviken. Det är ju bara skitsnack att män är otrogna för att kvinnan är sunkig. Dålig ursäkt för en man som inte kan vara trogen.

    Och om kärlek skulle uppstå så är det bara att medge det. Men att gå bakom någons rygg är fel, vare sig det handlar om kärlek eller sex. Så tycker jag i alla fall.

    Sedan kan du ju ta upp debatten om att bli attraherad av någon annan fast man är i ett lyckligt förhållande. För sånt anser jag händer. Det anser jag inte är otrohet. Om personen inte agerar på det.

  25. Kerstin skriver:

    Jag har varit älskarinna till en gift man – var själv upptagen då vi träffades och det slog gnistor. jag tog konsekvenserna och separerade från mitt ex och livet som varannaveckasmamma och dessvärre fortsatt älskarinna togn sin början.
    Till slut tog då min nuvarande make sitt vett till fånga och separerade även han.
    Vi har nu varit gifta i över tjugo år – t.o.m. längre än åldersskillnaden mellan oss – bara en sådan sak.
    Skulden lades till stora delar på mig, främst då från hans tidigare barn och naturligtvis exfrun. Till en början var jag oerhört skuldtyngd samtidigt som jag ju insåg att det här var någopt vi var två om och att jag inte bara hade gått fram och knackat honom på axeln en vacker för att meddela hur han skulle leva sitt fortsatta liv.
    Därför dog mina skuldkänslor ut efter ett antal år då jag nog tycker att den stackar bedragna hustrun får lov att föröska samla ihop sig och gå vidare med sitt liv i dess nya form.
    Med skuld bygger man inte ett förhållande ju…

    1. Karin skriver:

      20 år! Stackars fru. Att inte kunna gå vidare och ”samla ihop sig” efter så låååång tid.

  26. Michaela skriver:

    Jag blev bedragen. I fyra månader.
    Jag var SKITARG och BESVIKEN på mitt ex (såklart).
    Men på något sätt räckte det inte att vara arg på honom, jag hade så mycket ilska så jag var svinarg på henne också.
    Nu var hon ju lika vidrig, för hon var gift och hade barn, vi hade i alla fall inte barn.
    Däremot kontaktade jag inte henne, eller på något sätt visade hur arg och besviken jag var.
    Jag hade träffat henne, dom jobbade tillsammans, och ryktet gick, men jag valde ju såklart att lita på min kille, fram tills att motsatsen var bevisad (för det är väl det allt handlar om, att ha tillit?)
    Jag träffade henne på en afterwork, där hon satt och sa att hon hört ryktet, att hon aldrig någonsin gjort något, och aldrig någonsin skulle tänka sig göra något.
    Hon ljög.
    Då hade dom redan träffats i två månader.
    Han ångrade sig. jag fick reda på allt.
    Och idag bor jag med en underbar kille. Som inte är otrogen.

    Att vissa kan lägga skulden på mig, för att jag varit si eller så är bara patetiskt.
    Är du inte nöjd. Slutar du älska. Vill du vara fri.
    MAN UP och gör slut.
    Allt annat är patetiskt.

  27. Fortfarande hemma. skriver:

    Att det ens behöver diskuteras!!?

    Den som har varit i ett förhållande och trasslat till det med någon annan vid sidan av är den som bär skulden. Det är idioten i dramat.
    Om det har blivit känslor så är den idioten en ännu större idiot som inte avslutade det gamla och gav sig helhjärtat in i det nya.Bli den otrogne kär så är det klockrent exempel på att den han bor ihop med inte är den rätte.
    SÄtt älskarinnan på hold, avsluta det gamla, in med älskarinnan.

    Älskarinnan går fri, mest på grund av löften från den otrogne. ”Jag lovar, jag ska lämna henne”.

    Yepp, idioten är den som varit otrogen, framförallt som det i ditt ovan exempel verkar vara så att kärlek har uppstått.
    Han SKA lämna sin fru och hålla sig till den nya. Det gamla förhållande går inte att reparera. För inte fan hade du eller jag litat på en man som legat runt med andra damer som han dessutom påstår sig ha blivit kär i!?
    Nej, nej. Bort med det gamla och in med det nya. Det mår alla bäst av.
    Även barnen. Framförallt barnen?
    Två glada föräldrar varannan vecka istället för två bittra kampandes föräldrar varje dag!? Är valet svårt!?

    Gud vad enkelt…

    1. FilMa skriver:

      Håller med fullt ut! Hellre 2 glada vuxna på varsitt håll, än 2 vuxna som håller ihop FÖR BARNENS SKULL men som bråkar jämt. Det kan aldrig sluta bra!

    2. Tanten skriver:

      Hey Hey, håller helt med dig i allt!!

  28. Kajsa skriver:

    Jag är den andra kvinnan. Det var verkligen inte meningen att bli det, men nu är jag det. Vi pratar massor och när vi ses har attraktionen varit så stark. Hatar mig själv för det ur hennes perspektiv. Samtidigt så är det vi har speciellt. Det känns inte som en vanlig affär.

    Vad han har sagt till mig har de nu börjat prata om sin dåliga relation. Inlett början till ett slut. Dock måste barn, boende och logistik gå ihop.

    Så visst. Jag önskar att det var annorlunda. Eller att det var enkelt att bara gå. Jag väljer dock att vara kvar här på min kant ett tag till. Henne känner jag inte alls.

    Så skjut mig!

  29. Jess skriver:

    Jag har talat om för min man att om han är otrogen så kommer jag 1. döda honom. 2. döda henne. För kan jag inte få honom ska fan ingen annan heller ha honom. I min värld finns inte otrohet. Då är det något som är fel i förhållandet man är i. Känner man att förhållandet barkar åt fel håll så gör man slut/skiljer sig innan man hoppar i nästa binge.

    Krasst sagt kanske men det är min syn på saken. 🙂

    1. MonasUniversum skriver:

      Haha, jag förstår vad du menar och jag skulle kanske också reagera primitivt. Varför jag ställer hela frågan är för att vi satt några stycken tjejer härom dagen och diskuterade vilt. Det visade sig nämligen att den ene varit involverad i en liknande situation. Hon var själv gift och blev svårt förälskad i en man som var gift. De bodde dessutom i samma radhusområde, vilket ställde till det. Trots att de var mycket kära i varandra så valde han att stanna kvar, mycket pga av att han hade ett handikappat barn och ville inte såra barnet. Frun fick aldrig reda på något, vilket jag iof tycker är bra, och de lever fortfarande tillsammans nu, 5 år senare. Han är fortfarande kär i min väninna men har gjort sitt val.

      1. Anonym skriver:

        Men är din väninna fortfarande kvar i sitt äktenskap? Tycker hon att det blev ”rätt” slut? Hjälp, vad man kan älta detta fram och tillbaka, ett mycket intressant ämne.

        1. MonasUniversum skriver:

          Nej, hon är skild. Han var/är hennes livs kärlek.

  30. Lisbeth skriver:

    Vad är kärlek? Är det den känslan man har det första året då man lever i kokongen eller är det något annat? För några år sedan läste jag om en forskare som påstod att man kan känna stark kärlek till flera kvinnor/män och att han ansåg att om man inte gjorde det så var det något fel. i ett förhållande kommer en vardag där man till slut prioriterar olika saker för tiden räcker inte till hela paketet. Det är här den andra kvinnan/ mannen kommer in och fyller ett behov. Det visar sig att älskaren/älskarinnan fyller upp det behov som saknas med den äkta parten. Om det behovet är större än de som fylls hemma lämnar man sin fru/make. Kärlek? Ja han anser det. Han sa också att enda sättet att inte hamna i den här situationen under åren det är att hålla koll på vad man själv och den andre saknar. Bara genom att uppmärksamma problemet och prata om det så kan man leva ett gott liv ihop. Åter igen tiden. Ta till vara och prata med varandra sen kanske det inte leder någon vart men man ser varandra. Vems fel är det då? Enligt hans teori är det alltid båda två som felar och älskaren/älskarinnan finns där när någon har ett slags behov kanske samma som den ensamma har. Jag tror inte att någon är ond i grunden för det gör ont att separera. Jag tycker också att många gör det för enkelt för sig. Det är sällan man lämnar någon för att man möter den stora kärleken som på film utan istället för att må bättre själv. Ego ja kanske men…….kan den andra parten må bra om någon stannar kvar för sakens skull?

    1. MonasUniversum skriver:

      Precis: kommunikation.

      Men, som några andra här tar upp: jag tycker inte att det är fel att man blir attraherad av någon annan, så länge man inte går vidare med det. Man kan ha ett bra förhållande men ändå känna en attraktion till någon annan. Tycker jag.

      1. Lisbeth skriver:

        Vore nog onaturligt annars. Har varit mäns rättighet under många år. Nu är 2012 så visst ska vi kvinnor öppna ögonen vi också.

  31. Camilla skriver:

    Enkelt, man kan naturligvis inte rå för sina känslor, men då ser man till städa upp runt sig innan man kliver in i ngt nytt. Odiskutabelt är det det enda rätta- men inte helt enkelt att genomföra. Det kan dock aldrig vara någon annans fel än den som bedrar. Också enkelt.

  32. avian skriver:

    Jag har råkat ut för otrohet 3 gånger.. (nåt jävla fel är det tydligen på mig) och jag har ALDRIG lagt skulden på tjejen. Never ever! Det är han som är i en relation, så det är han som ska tänka efter innan han gör nåt. Hon är faktiskt oskyldig.. om man nu kan kalla henne det. Givetvis är det inte schysst av älskarinnan, om hon nu vet om att personen är upptagen, men det är ändå inte hennes fel. Det är inte hon som förstör, utan det är han! Jag ser ofta att många blir förbannade på älskarinnan, men det är inte hennes fel! Han är den som inte ska ta fram kuken ur brallorna! Han är den som ska säga stopp, för han är den som har någon annan att ta hänsyn till! Så nej, det är inte hennes fel!

  33. Anna skriver:

    För mig har det handlat om mognad…
    Jag blev bedragen efter att jag fått mitt första barn…jag var endast 18 år gammal och min partner (far till barnet) endast 20.
    Han valde att gå hem och släta av sin föredetta tjej medans jag låg hemma med våran 3-veckors gamla son och väntade och undrade vart han var.

    Jag vart ffruktansvärt sårad och sviken , men jag förlät honom och tog sedan ut all min vrede på tjejen.
    Ringde och skällde och ifrågasatte om hon visste hur hon försökte förstöra mellan ett barn och hans pappa osv…Att vi minsann var en familj.

    Jag hatade henne…hade sådana starka känslor så jag nästan blev sjuk själv.

    Vårt förhållande tog slut 1,5 år efter det.
    I dag är jag vuxen (!) och lyckligt gift efter snart 14 år ,och har insett att vill min man vara otrogen så är han det. Finns inget jag kan göra åt det.

    Självklart skulle det upplevas som ett svek i stunden och man skulle väl bryta ihop , men jag anser inte att älskarinnan är boven..

    Fast skillnaden är väl om man själv är nära vän till den här älskarinnan, då blir det ju helt annat.
    Det är värsta scenariot för mig….

    annaslifetime.blogg.se

  34. Eva skriver:

    Den som varit älskarinna och sedan ”fått” mannen som sin kan med all säkerhet i all framtid ha vetskapen att han är den otrogna typen och garanterat ha svårt att lita på honom till 100%. Han har ju gjort det med dig så varför skulle han inte göra det mot dig?

    1. Tanten skriver:

      Då tänker jag också!!

  35. Imsavimsa skriver:

    Ja, det är ett laddat ämne, o har väl alltid varit. Jag var den bedragna i mitt förra äktenskap. Fattade det på semestern som firades i hennes hood, o där jag ansågs skulla stanna i husvagnet på kvällarna o ta hand om barnet, hmmmm. Kan säga att han inte höll på att få åka med hem, när jag i bilen konfronterade honom o han försökte blåneka. O det hade varit lååååååångt att gå ;). Visst, jag kanske bar ett ansvar att han valde att dejta henne, men det är ändå, till syvende o sist han som väljer att vara otrogen o då är han som är den skyldige i vårat fall. Nu kan väl tilläggas att vårat förhållande inte var det allra bästa pga andra orsaker. Men jag anser ändå att man läser ut en bok innan man börjar på nästa. Jag skulle själv aldrig kunna vara den otrogna, ens om den stoooooooooora kärleken skulle slå till igen. Då avslutar jag först innan jag går in i något.
    I deras fall så slängde jag ut honom o han flyttade till henne, o de gifte sig för att senare skiljas. O det var hans tredje äktenskap, så frågan är ju vem det var fel på eg. Jaja, det lär vi aldrig få reda på o inte är det intressant heller. Jag är i dag lyckligt omgift utan några som helst tankar på otrohet el något, men fan ta min man om han skulle komma hem o säga att han varit otrogen. Då hinner han nog inte säga punkt på den meningen innan han är ute, o ev med ett par väsentliga kroppsdelar mindre ;).

  36. M skriver:

    Vad är otrohet? Går gränsen vid Puss/Kyss eller ska två st ha sex för att vara otrogna? Om det är det sistnämnda är det då ok att ”hångla runt” härom och därom och ändå inte vara otrogen?

    1. Eva skriver:

      Gränsen går när man gör något man inte kan berätta för sin partner. Solklart!

      1. ChampagneÅsa skriver:

        Precis vår definition här hemma! Eller det man inte kan göra när den andre inte är med!

  37. Ulrika skriver:

    Sedan finns det väl även älskarinnor som blivit ”offer”, jag menar, det har hänt att mannen uppgett att han är singel och lyckas få sitt dubbelliv att fungera bra. Plötsligt får kanske älskarinnan veta sanningen, och står där helt nerkärad. Då är hon ju också sviken och då är det svårt att hata henne.
    Jag har inte varit i situationen, varken som fru eller älskarinna. Tänkte bara lite på den aspekten…

  38. Martin skriver:

    Med risk att sticka ut hakan jävligt mycket för långt nu men ändå, Rent fyrkantigt sätt: ( och ja, jag är man)

    Jag vill ha sex två dagar i veckan minst, jag vill ha ”uppmärksamhet”, jag vill ha mys o gos, osv osv. Jag förklarar och pratar med min partner om detta och säger som det är, för lite mys,för lite sex, för lite uppmärksamhet. Det blir ingen skillnad eller partner inte bryr sig.

    Är Den som blir bedragen då fortfarande HELT utan skull??

    I mina ögon, NEJ!

    1. christel skriver:

      Ja det var fyrkantigt 😉
      jag förstår vart du vill komma…
      Min åsikt är att otrohet inte uppstår om man har det ”bra hemma”. alltså om ALLA parter i förhållandet är nöjda. då attraheras man inte av andra oavsett om man är på firmafest eller krogen och e full…
      MEN ett dåligt förhållande berättigar ALDRIG otrohet!!!!
      lös din problem/parsamtal eller dyl. eller gå isär först.
      så det är alltid den som bedrar som bär skulden till otroheten, man har ALLTID ett val…
      //

    2. Anna skriver:

      Men… , om de bitarna är så viktiga för dig Martin, varför stannar du? Är det inte där ditt ansvar ligger? Du stannar i en relation med någon som, enligt dig, inte bryr sig när du tar upp saker som är viktiga för dig.

      1. Martin skriver:

        Stopp här nu!! Detta var ett EXEMPEL!! inget annat, Jag är singel!

        Men har en gång i tiden varit ”den andra mannen”.

        Men det jag skriver här ovan är ett EXEMPEL inget annat.

        1. MonasUniversum skriver:

          Hahaha, passa dig. Me and my girls liksom!

    3. sofie skriver:

      Ger du lika mycket uppmärksamhet och bekräftelse till din fru/tjej som du själv vill ha så kommer nog sexet på köpet 😉
      Får du ändå inte vad du vill ha har du ett alternativ och nöja dig med vad ni har eller att gå.
      Varför stanna kvar och vara otrogen? Varför ska dina ”vill ha ” sätta normen ? Får hon vara otrogen om du inte tar ut sopporna tillräckligt ofta?

      1. Martin skriver:

        Sofie… Du är singel va? Eller blivit bedragen? Nivån på ditt resonemang tyder ju på det alla fall..

        Har jag rätt att vara otrogen då, om kvinnan inte klipper gräsmattan,skiftar däck på bilen,kollar oljan och/eller annat som är ”mans göra”?

        och vad får dig att tro att jag menar att mina behov ”sätter normen”? Skrev jag så? Nej det gjorde jag inte.

        Och det konstiga är att i 99% av kvinnors hjärna så är otrohet något som MANNEN gör/är. Dom otrohetsaffärerna som är ”kända” i min bekantskapskrets så är både aktuella och historiska mestadels kvinnor!

        och med risk för att bli tjatig, Kan ni fatta att mina påståenden är EXEMPEL eftersom jag är Singel!! och efter att ha läst en del kommentarer här mer o mer nöjd med det!

        1. sofie skriver:

          Nä du Martin , singel är jag inte, har varit gift med samma man i 17 år snart. Om jag blivit utsatt för otrohet i vårt äktenskap är jag fortfarande lyckligt ovetande om det 😉

          Jag läste och tolkade det som att du satte normen när du skrev vad DU ville i förhållandet. Om det inte blev någon förändring så är inte den bedragna utan skuld enligt dig.

          Citat :Jag vill ha sex två dagar i veckan minst, jag vill ha ”uppmärksamhet”, jag vill ha mys o gos, osv osv. Jag förklarar och pratar med min partner om detta och säger som det är, för lite mys,för lite sex, för lite uppmärksamhet . Det blir ingen skillnad eller partner inte bryr sig

          Är Den som blir bedragen då fortfarande HELT utan skull?? slut citat

          . Men men feltolkar jag dig ber jag om ursäkt.
          Och jag förstår: Du är singel och det var ett exempel.

          1. Martin skriver:

            Jo, Sofia.du har helt rätt, att jag skrev på ett visst sätt vad JAG väntar mej, men det är inte att sätta en norm, det är att berätta,visa mitt önskemål. tex ditt egna förslag. han ska ta ut soporna,om DU inte berättar det, så vet han inte det. om DU berättar det och han skiter i det,eller inte bryr sig, så får man ta samma disk. igen.

            som jag skrev i mitt första inlägg så har jag varit ”den andra”, Den kvinnan valde att träffa mej för att få uppmärksamhet,mys,gos,sex,omtanke. Jag VET att hon älskar sin man, och vi ses inte längre idag, hörs via mail nån gång i månaden. jag var hennes ”behov” just där o då för att allt inte funkade i hennes ”värld”. Jag vet att hon någon gång sa till mej kanske inte rakt ut, men mellan raderna så sa hon ” att det är min mans fel att vi ligger här i sängen tillsammans, skulle han ta till sig att jag säger att vårt ”samliv” inte är det jag vill ha, då hade jag inte ”behov” av dig. och visst tyckte jag ibland att det kändes konstigt att inte ”få” älska henne, och inte få ha känslor för henne. Men så får man väl helt ärligt inte heller glömma bort att vi just då fyllde ett behov hos varandra. på olika sätt, men ändå så gav jag henne något, lika som hon gav mej något

  39. Kankan skriver:

    Oj, detta är svårt! Har alltid sagt, att man aldrig ska ge sig in i nåt sånt, jag ska aldrig vara otrogen, aldrig ha ett förhållande med nån annans man. Lätt att säga innan man själv åker dit. Jag hade ett förhållande med en man i 4 år. Hans fru var sjuk, och han klarade inte av att gå ifrån henne. Han var mitt livs stora kärlek, och jag har aldrig mått så dåligt, men heller aldrig så bra i hela mitt liv. Berättade aldrig för någon enda person om honom, bara det var tortyr att inte få dela min kärlek med nån annan, inte prata om honom, och alla dessa frågor om man inte skulle dejta nån snart? vi bröt flera gånger, men vi kunde ändå inte vara från varandra. För ett år sen omkom han i en olycka, det tog en och en halv vecka innan jag fick veta detta av en slump, ( han bodde på en annan ort) och jag kunde inte gå på hans begravning, (alla hade ju undrat vem jag var). Efter tre månader dog hans fru i sin sjukdom. Detta har varit det största helvete jag varit med om nån gång, önskar aldrig bli kär i en upptagen man igen.
    Men nu vet jag att det inte är så enkelt, och man ska nog akta sig för att säga att man ALDRIG skulle bete sig så. Man vet ju inte vem man träffar, eller när. Jag är inte stolt över detta, tvärtom, men kan heller inte glömma vår kärlek och det vi hade ihop.

    1. A skriver:

      Sorgligt. Det här visar hur svårt det kan vara. Han var lojal mot sin sjuka fru, det är på ett sätt vackert.

  40. Essa skriver:

    Det är ju min man jag skulle skylla på såklart. Han gör valet. Han ska ha stake nog (pardon my French) att säga nej om så en naken pinuppa kastar sig på honom. Han får tycka hon är snygg, se men inte röra. Tjejen skulle jag bara skylla på om det var nån jag kände. Då bryter hon ju vår vänskap och tillit men det är ju annars inte älskarinnan som är otrogen mot mig. Hon får bära skuld gentemot sin egen presumtiva partner i så fall. Sen skulle jag säkert i något svagt ögonblick undra vad hon har som inte jag har och vara svartsjuk innan jag repar mig och blir förbannad på karlfanskapet igen.

    Kanske är det vårt förhållande som är dött men då ska man ha stake, igen stake… att avsluta det innan man doppar i nån annans gryta. Den respekten är ens partner värd om man nån gång älskat denne.

  41. bigfive skriver:

    Varför och hur är de viktiga frågorna. När och om det sker kan ju vara en naturlig följd av hur man behandlat varandra innan. Om man inte vårdar sin relation och lyssnar på partnern så kanske man inte ska vara ett par! Då är det ingens fel utan kanske t.o.m. rätt. Finns exempel på otrohet där inblandade helt tydligt inser vad förhållandet är värt och blir kvar med starkare attraktion senare. Finns även exempel på par som tillåter dubbelspel.

  42. Anonym skriver:

    Hej,

    jag blev bedragen av min dåvarnade man med en föredetta arbetskamrat till honom och tilläga vän till mig. Jag kände på mig en hel höst och så nog även tecken, vilket jag också pratade med ”henne” om. Dom blev kära och lever ihop idag. Det tog mig 3 år, men idag är vi goda vänner allihopa, kan umgås fira våra barns födelsedagar och studenter ihop. Anser att av bitterhet blir man bar ful och DEN drabbar bara mig. Sen anser jag att i detta fallet bar båda lika stor skuld. Sen var det nog min man jag hängde vid köksbordet. Idag kan jag se förbi, hon lider nog trots allt mer. Men mina ärr finns kvar, det märker jag i mitt nuvarande förhållande, blir misstänksam fort. Men det är ju ngt jag måste jobba med.

  43. Clara skriver:

    Jag har en fråga. Kan man vara förälskad i 2 st samtidigt? När man får ett till barn älskar man ju inte den äldre mindre. Det finns ju hur mkt kärlek som helst för ens barn. Är i ett mkt lyckligt förhållande och ftf kär efter snart 10 år tillsammans. Det går upp och ner som i alla förhållanden men har vart väldigt bra sist halvåret. Trots det är jag sinnessjukt dragen till en annan man. Det är väl inte hela världen och sånt som händer. Men jag gillar verkligen den andra och är bra sugen på att ”umgås” med honom (vilket jag inte kommer, trots att han bjudit ut mig flertal ggr.) Det jag tycker är konstigt är att det inte alls påverkat mina känslor för min respektive, har massa dåligt samvete givetvis pga att jag är så attraherad av en annan. Men jag älskar honom lika mkt och vi har ett bra samliv.

    Konstigt?

    1. Helen skriver:

      Mitt svar är ”Ja” på den frågan. Man kan vara förälskad i många, kära i några men älska en 🙂 Det lever jag efter. Hade för många år sedan ett val att göra, man 1 eller man 2. Jag bodde med man 1 men hade allt utom fysisk kontakt med man 2. Jag valde man 1, men verkligen sörjde man 2. Det tog ett par år innan han var glömd. Nu lever jag lyckligt med man 1 som jag älskar av hela mitt hjärta. Men förälskad kan jag bli då och då – dock leder det aldrig till något annat än ett par fjärilar i magen.

  44. spoheia skriver:

    Först och främst; vi ser alla olika på vad otrohet är! En förälskelse i nån annan, en fysisk handling, ett etablerat förhållande???

    Men så till den verkliga frågan; För mig handlar det inte så mycket om själva otroheten, utan om hur man hanterar allt runtomkring! Det otrogne har ett ansvar för den han/hon lever med. 1-ska man berätta om det är en engångsgrej? (en annan intressant debatt) 2-Omkärleken slår till har man ett ansvar att sköta det snyggt. Det är sjukt fegt att ha kvar sitt gamla liv, men ändå ett nytt förhållande och inte våga välja. Och att vara renhåring, äärlig och inte ego och bara se till sig själv.
    Den bedragne och aälskarinnan är faktiskt helt utan skuld, alltid, så länge man inte ägnar sig åt fult spel på sidan om (nu menar jag skitprat, intrigerande, lägner osv)

    Och jo, been there. Förlåtit dem (min vän och ex) och har en sporadisk, men hyfsat social kontakt med dem fortfarande efter 15 år

  45. Anonym skriver:

    Den otrogne, helt klart. Vet älskarinnan om att han är upptagen är hon ett rent as som försöker, men det är fortfarande inte HON som har ett monogamt förhållande med någon. Den otrogne tvingas inte till något, han gör ett aktivt val om han går till älskarinnan eller frun, och skulle han inte längre tycka om sin fru finns det många saker man kan göra innan att vara otrogen.

    Den bedragna har ingen skuld alls, även om hon ”misstänker” något. Hur lyckat kan ett förhållande egentligen bli om man går och misstänker sin partner så fort man inte har absolut koll på honom?

    Detsamma gäller givetvis oavsett könsroller, men det blev väldigt rörigt att skriva ”hon/han” överallt…

    1. Eva skriver:

      Om båda har partners då?
      Den gifta mannen blir kär i en kvinna som har ett förhållande och hon blir lika kär i honom.
      båda vet att det är fel med det känns så jävla rätt, något som ingen av dem tidigare känt någonsin i tidigare förhållanden. Deras respektive förhållande till deras fru/pojkvän etc kanske inte är dåligt men inte heller toppen.
      Man kanske pratat om problemen men ens partner inte verkar förstå, då är det väldigt lätt att falla dit, i famnen på den där andra personen som får en att känna något man aldrig känt förut, FAST man vet att det är fel.
      -Det är lätt att peka finger på den som varit Otrogen, men den som är otrogen är oftast inte det helt utan anledning…

      1. MonasUniversum skriver:

        Klart intressant spörsmål..

      2. anna skriver:

        det du menar, håller jag med om, MEN.. man kan ju då sköta saken snyggt och avsluta sina förhållanden först och sedan satsa på den RIKTIGA kärleken om man kan kalla det så !

        Man kan inte rå för vem man blir kär i men när det väl händer, har alla människor ett val.. vem man sårar och på vilket sätt.. för är båda 2 i relationer, kommer folk att bli sårade.. För min del, hoppas jag att min sambo skulle berätta redan innan något har hänt med den ”nya”, då skulle iaf jag såras minst. skulle jag däremot få reda på det via rykten eller liknande skulle jag bli väldigt sårad ! Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar tyvärr !

  46. pia skriver:

    Hej! Hett ämne! Jag har inte läst andra kommentarer, så detta kanske är sagt, men det måste vara den som är gift/sambo/ihop som har ett ansvar i sin relation. Älskaren/älskarinnan kanske är singel och har då inte några skyldigheter mot någon…? De kanske inte ens vet att nya kärleken är upptagen…! Om man är ihop med någon och känner att man vill ligga runt, så kan man ju ha såpass respekt att man gör slut på relationen…! Om man älskar sin man/fru så bruka ju det vara ett tillräckligt starkt argument för att inte ligga runt…Fram för ärliga relationer som bygger på ömsesidighet. I själva relationen bär ju båda ansvaret för att den ska kännas bra för båda så att man inte vill ligga med någon annan. Relationer går ju som bekant upp och ner, men om man väljer att ta tag isaker och lösa problem så slipper man ligga runt.

  47. pia skriver:

    Ok. Nu har jag läst kommentarerna också. När jag träffade min man (nuvarande då följaktligen…) så var jag redan gift. Han var också gift. Vi hade skitförhållanden båda två.Med funktionshindrade barn båda två – ok different story… Vi lärde känna varandra i smyg…utan att ligga – via mail och telefon. Vi gjorde slut på våra respektive äktenskap – sen låg vi och har legat sen dess och kommer att fortsätta med det…men vår relation är superviktig för oss så vi pratar väldigt mycket om vår relation och försöker håla den levande och härlig. Vi har lyckats i 10 år hittills. Vi är överrens att man är trogen för sin egen skull. Jag för min skull och han för sin skull. Ingen vill äventyra vår relation. Shit vad präktigt det låter och inte fasen sitter man på nåt rosa moln men vi är sugna på varandra och det räcker ju långt!

  48. pia skriver:

    Precis! Man måste hela tiden jobba på relationen. Vara överens var den är på väg. Satsa på varandra. På kärleken. Det är fasen inte lätt med ungar, jobb, hem och allt annat som händer i livet. Men ger man bara lite extra till varandra så är det helt underbart. Att dela livet med varandra! Njuta av varandra och familjen!

  49. Älskarinnan skriver:

    Nu har jag inte tagit mig igenom alla kommentarer ännu men vill delge en reflektion om hur jag kom att under ett tag vara någons älskarinna.

    Jag har alltid vart väldigt mycket emot att någon är otrogen och inte ens kunnat tänka mig att ställa upp som ”andra kvinnan”.

    Under en period testade jag att experimentera lite sexuellt och fick kontakt med en man som verkade väldigt vettig och som det kändes som jag kunde lita på i det som diskuterades.

    När jag träffade på honom första gången fick jag reda på att han har sambo och barn. Jag vart mycket tveksam då det inte kändes ok. Efter en del kollade med andra personer så fick jag fram att han haft sexuella förhållanden med andra förut så jag skulle inte vara den första.
    En impuls var ju att man tusan skulle vilja berätta detta för hans sambo… men hur skulle det påverka deras liv och framför allt deras barns liv? Efter att ha snackat en del mer så bestämde vi oss för att testa ett sexuellt förhållande.
    Anledningen till att jag trots tveksamhet gick med på det var att han dels vart otrogen förut. Jag ställde krav på att han inte fick ringa eller kontakta mig när han var hemma i sin bostad hur spännande han än tyckte det var att smussla med ett förbjudet samtal så vägrade jag ställa upp på det.

    Ett sätt att ”rättfärdiga” det hela lite var dels att om han inte var med mig hade det blivit någon annan. Det jag kunde göra var i alla fall att se till att det sköttes snyggt och utan risk att sambo/barn skulle bli drabbade under denna tiden. För mig fanns det inte överhuvud taget en möjlighet att tillåta annat än rent sexuella känslor för mannen då jag omedelbart hade avslutat det hela om någon annan slags tycke uppstått från min sida.
    En faktor var även att han fick leva ut och experimentera sexuella saker med mig som han inte kunde/ville med sin sambo som han trots det älskade.

    Antagligen är ovanstående bara en massa konstruerade skäl till att jag skulle må bättre över faktumet att han var otrogen men de kändes förmildrande. Det hela varade dock bara några månader då jag hade svårt att acceptera att vara ”andra kvinnan” eftersom det kändes som ett svek mot hans ovetande sambo.

    En erfarenhet att ha testat och en erfarenhet som sa mig att min första intuition att det är fel med otrohet var det som för mig är rätt. Jag kan aldrig tänka mig att sätta mig i den sitsen igen.

  50. Sharp skriver:

    Ah, moraliska dilemman! Alltid intressant att diskutera! De allra flesta tycker nog spontant att otohet är ”fel” men likaväl händer det dagligen, överallt, i alla samhällsklasser osv…Eftersom vi alla är unika personer är följaktligen även alla relationer unika och med det också alla situationer som man kan hamna i. Därför tycker iaf jag att det är svårt att säga att det alltid är just den personens fel. Och alla definierar inte ens otrohet likadant. ”Trust is more important than monogamy” och ”family is worth more than money or gold” sjöng mitt gamla favoritband Savage Garden i låten Affirmation, det brukar jag tänka på. De sjöng också att ”the grass is no more greener on the other side”. Kort uttryckt och utan att lägga några som helst värderingar i något så är otrohet så pass komplicerat att iaf jag inte vågar säga att någonting är absolut rätt eller fel, allt har med situationen och de inblandade att göra. Och ja, jag har varit på båda sidor av staketet…

  51. agnes skriver:

    Klart det är den otrognes fel. Till 100%. Det är han som väljer, och hans älskarinna har ju inga förpliktekser mot mig, det har bara han.

    Innan jag träffade min man var jag älskarinna till en man som jobbar på tv4. Han var sambo med en tjej som väntade barn. Eftersom han var en rätt offentlig person var han livrädd att bli upptäckt med mig, men han kunde ändå inte låta bli att komma till mig ett par gånger i månaden. Jag kände naturligtvis till hans relation och jag var inte intresserad av något mer långvarigt, men aldrig att jag hade dåligt samvete för hennes skull. Det var hans val att vara otrogen, och det ansvaret var helt och hållet hans. Kanske skulle jag ha resonerat annorlunda om jag kände henne (jo, det är jag rätt säker på att jag skulle), men jag hade aldrig träffat henne.

    Det hela tog slut när jag träffade min nuvarande man, men trots att han vet att jag är lyckligt gift så dyker han upp med jämna mellanrum för att pejla läget. Men jag har förklarat att det där med otrohet inte är min grej 🙂

    Om min man skulle vara otrogen skulle jag lämna honom omedelbart. Det vet han.

    1. sofie skriver:

      Doftar lite dubbelmoral här 😉

  52. annika skriver:

    Det är alltid ett val – den som är otrogen väljer att vara det och därmed raseras tilliten som är så viktig i ett förhållande.

  53. Lisa skriver:

    Självklart är det den otrogne som ska bära hundhuvet.

    Men sedan tycker jag att man ska ge fan i ”upptagna” personer. Varför är det ok att släppa på medmänskligheten i sådana situationer? Varför inte vara solidarisk även där?

    Jag dejtade en man för många år sedan, som visade sig ha ett förhållande. De bodde ihop och hade varit tillsammans i flera år. Jag dumpade honom på ett ögonblick när jag fick veta det, trots att jag var förälskad. Vill inte ha med en sådan man att göra och tyckte så synd om hans sambo. Jag KUNDE bara inte göra så mot henne.

  54. Anonym skriver:

    Det är många som skyller på älskarinnan. Jag tycker det är helt upp till den som är upptagen att ta ansvar över sina egna handlingar!

    På mitt ex:s 30-årsfest så blev han lite för full och la sig för att vila. Jag kände inte mer än två av hans kompisar, och försökte hålla mig till hans bästa kompis för jag kände mig ensam och utsatt (hans övriga kompisar kom med plumpa kommentarer och förslag om att följa med dem hem..).

    Så jag stod med bästa kompisen och en grupp andra människor när han lägger en hand på min rumpa, och alla kompisarna blir rosenrasande på mig för ”han är ju gift, hur kan du göra så?!”. Jag hade alltså inte gjort något själv, utan endast låtit bli att gå därifrån (för full och jag hade inte riktigt någonstans att ta vägen). Det här gör fortfarande så otroligt ont: att bli anklagad för något, när jag själv kände att det var han som gjorde fel.

    Det blev så otroligt fel!

  55. Jag bär skulden! Så många perspektiv här är från den bedragnas sida, men i detta fall var jag den som bedrog. Om jag fick önska skulle jag vilja göra allt ogjort jag har sårat den som älskade och litade på mig.
    Från att vara i ett kärleksfullt och varmt förhållande blev mitt förhållande mer bittert och ihåligt. Vi båda var nog rätt olyckliga i vår relation och haft många samtal om hur vi skulle hitta tillbaka till varandra som alla inte ledde till något mer än att vi båda erkände att vi hade ett problem men sköt på åtgärderna ständigt. Vi var väl båda inne i något stor och omvälvande med flytt till annan ort och nya jobb och mitt i allt detta tappade vi bort varandra.
    Mitt i detta började mina ögon vandra och jag avskärmade mig ännu mer från min relation. Istället för att lösa valde jag att fly längre bort.. Jag blev attraherad av min kollega som så klart skulle sluta. Det var spännande och pirrigt och på mycket länge kände jag mig bekräftad och sedd.
    Jag ignorerade mitt dåliga samvete sköt på det som var oundvikligt dvs att bryta upp ur mitt förhållande. Det hela ledda till att attraktionen och det lite tafliga flirtande slutade med en ödestigen kväll. Efter detta insåg jag att jag inte bara var attraherad av min fd kollega utan var dunderkär i honom och om jag överhuvudtaget skulle ha någon chans att få till alltihop måste jag lämna mitt nuvarande förhållande och våga hoppa. Jag bröt rakt av där och då.
    Jag önskar att jag hade varit modigare, starkare och ärligare mot min dåvarande att vi hade försökt på riktigt eller jag jag hade brutit upp direkt istället för att jag gick bakom ryggen. Det är fult, lumpet och elakt av mig och någon som jag älskat i 6år förtjänade så mycket mer.
    Det visade sig att min fd kollega var lika kär som jag och vi lever nu tillsammans sedan någon månad tillbaka. Oavsett alla förklaringar och hur ”lyckligt” det än har slutat för oss alla tre så tycker jag att jag agerat fel och skulden ligger helt och hållet på mig.

    Jag har försökt förklara här lite eller mycket osammanhängande men min åsikt är att skälen till otrohet kan var många men det är ändå den som bedrar som bär skulden. Jag har gått igenom mina beslut flera gånger och klart jag önskar att saker och ting blivit annorlunda, men i den röran jag befann mig i är jag mest tacksam att det inte slutade mer katastrofalt än vad det gjorde. Vid flera tillfällen hade jag ett val och vid varje tillfälle valde jag det ”felaktiga” och för detta bär jag skulden. Jag tror inte att jag i det tillfället hade styrkan och förmågan att välja något annat än de val jag gjorde, men det gör det inte mindre fel för det.

  56. Ojojoj – det här är ett jobbigt ämne att diskutera. Så jobbigt att jag inte ens orkar argumentera för min åsikt. Jag tycker så mycket, men orkar inte skriva det i ord.

    Det jävligast och svinigaste jag tycker på senare tid är att det har dykt upp siter – otrohetssiter – där andra upptagna män och kvinnor kan söka andra upptagna män och kvinnor.

  57. Rebecca skriver:

    Jag träffade min man när jag var 19 år, han var 30 år och hade två barn. Dessutom var han gift. De hade ett dåligt äktenskap, och han sa till mig att han ksulle skilja sig redan när vi träffades. (Lite tror jag egentligen att han sa så för att jag inte skulle ha några skuldkänslor) Men de skiljde sig, och vi höll ihop. Idag är vi gifta och bor i vårt nyköpta hus med hans två barn varannan vecka.
    Min man o hans ex hade i deras förhållande, gjort slut & blicit ihop ett antal gånger och aldrig riktigt, hur ska jag förklara funnits där för varandra. De kändes aldrig riktigt som en familj. Hon var otrogen mot honom fler än en gång.

    Någon gång ibland kan jag känna en liten uns av dåligt samvete, kanske mest gentemot barnen. Att jag kanske splittrade en familj. (trots att jag vet att deras förhållande hade tagit slut med lr utan mig) Jag känner inte så värst dåligt samvete mot henne, eftersom hon varit (och är) en riktig ragata, vilket jag iofs kan förstå. Men efter 5 år, känns det som hon borde mjukna. Lr?!
    Ibland funderar jag på hur jag tänkte?! Jag var (Läs är) så ung, men dessa små knattar vi har varannan vecka gör det så värt det. Det kan vara skitjobbigt, men oftast är det underbart! Ni som är mammor här, hur tycker ni att en bonusmamma ska göra/vara? Jag har gått in i rollen o gör de som alla mammor gör, hämtning, lämning, läxor, tränigar, lek, kalas o allt annat som hör till.

    1. anna skriver:

      🙂 även om jag är emot otrohet, tycker jag ändå att din historia är trevlig (kan man säga så ?)

      vad jag menar är, ni gjorde något åt saken, som jag anser gjorde gott åt alla parter.. jag är själv skilsmässobarn, har aldrig mått så dåligt som när mina föräldrar levde tillsammans för barnens skull.. för det märks väldigt bra om föräldrarna mår dåligt.. de bråkade aldrig, men de pratade inte med varandra heller.. nu är båda lyckliga med nya partners och själv har man fått 3 bonussyskon på köpet. vad är bättre än det?

      jag är också bonusmamma åt min sambos 5-åriga dotter, eftersom jag känt flickan sedan hon blev född..har varit fd bästis med mamman(hon vill inte ens se mig nuförtiden), däremot har pappan och jag inte haft en affär.. utan de fick dottern av ”misstag” och hade inte heller ett förhållande när dottern blev född. Mamman åt flickan har även ny familj med ett till barn.
      När jag umgås med 5-åringen, är jag som min mamma eller mormor var när jag var liten.. leker och ser till att hon har det bra när hon bor hos oss, men även att gränserna skall finnas här, eftersom jag är dagisfröken är jag ganska ”säker” på hur jag skall ha det i mitt hem och där jag uppfostrar någon ! 🙂

  58. M skriver:

    Om den otrogne döljer att den redan har en partner kan det knappast vara älskarinnans fel…

  59. Madde skriver:

    kärlek kn man ju aldrig styra över – det bara händer…..men om det nu händer en så får man ju bara hoppas att den ”otrogne” är så reko o ärlig att det kommer fram från denne.
    Om den respektive är otrogen för ”bara” sexet eller det händer i ”stridens” hetta är det till nästan 100% hans/hennes fel…..man kan ju inte skylla på älskarinnan !!! hon får stå för det hon gjort för sin ev. respektive – så får ”min” stå för det han gjort inför mig….. men vad som än händer: rlighet varar längst.
    Det är kanske inte otroheten i sig som är värst – det kanske är lögnen efteråt ???

    Madde

  60. Åsa skriver:

    Kan man stå på ”utsidan” och peka finger och säga ”-Den som gör fel är den som bedrar! ” Kan man säga så, bestämma det? Är allt svart el. vitt? Vad vet vi om andras liv egentligen? Man kan spekulera, gissa, tycka och anse.. men andra ”utanför” kan väl ändå inte på förhand bestämma vems felet är?

  61. shrin skriver:

    Enligt mig så är det den otrogna som bär hela skulden!
    No matter watt!

  62. Anna skriver:

    Mycket svår fråga. Och vem kan ge andra råd utan att veta hela bakgrunden. Det ligger lite i vad någon indian sa. ”Man känner ingen förrän man har gått 1000 mil i hans mockasiner”,
    Dock tycker jag nog att det som bedrar är den med störst skuld. Visst vore det underbart om man kunde förlåta en sådan sak. Men för att kunna det behöver man mer fakta än ett ”om det kanske skulle hända”. Är osäker på om jag skulle kunna förlåta. För mig personligen skulle lögnen vara det som vore värst att förlåta. Men skulle jag kunna förlåta om jag fick veta med en gång? Mycket bra fråga.

  63. Ullis skriver:

    Ett ämne som engagerar och berör!
    Om man har träffats av passionen som inte är av denna värld så är det inte så enkelt. Det går inte att styra. Då är kärlek ingen lek.
    Det är inte bara att vända blad.

    Min historia börjar med att jag är i ett sex år gammalt förhållande. Jag möter en man med sambo och ett barn. Tycke uppstår. Passion så stark så marken vibrerar. Så jag vibrerar. Så han vibrerar. Jag blir så kär i denne man. Jag kan inte göra annat än att lyda det min kropp känner. Jag avslutar mitt förhållande utan att blinka nästan. Flyttar ut. Denne man känner samma sak för mig. Jag går ner 8 kg i vikt på en månad, jag lever endast på fjärilar i magen.
    Hans känslor för mig är lika starka. Men han väljer att stanna med sin familj.

    Det slutade inte där. Vi har mötts genom åren och plockat upp det vi hade. Eller det vi har. Jag hittade tillbaka till mannen jag separerat ifrån. Att han förlät mig efter allt uppdagatsär en historia för sig. Vi är idag gifta och har två barn. Den andre mannen är idag gift och har ytterligare ett barn tillsammans. Det spelar ingen roll, det har inte påverkat det vi känner för varandra. Det är frustrerande, jag vill få ro med den mannen jag valt och älskar men jag kan inte glömma mannen som får mig att vibrera. Han dyker upp i mitt liv ibland och frågar varför det inte är vi. Och jag låter honom göra det. Det är så starka känslor.

    Fel? Ja, naturligtvis. Är jag otrogen? Många skulle tycka nog det.
    Jag är lycklig med min man och våra fina barn men jag sörjer att jag inte fick mannen som får mig att vibrera.

    1. Ullis skriver:

      Ja. Det är frustrerande att det inte räcker med att bestämma sig. När man tycker sig ha koll på läget och ett sms eller ett mail räcker för att få ett helt hav av vibrerande passion översköljt över sig. Då betyder det ingenting att jag bestämt mig för att släppa.
      Igen och igen och igen.
      Så, jag förstår din passion och din sorg över att det inte blev ni på det sättet du trodde.

  64. Karin skriver:

    Ha ha, nej det var LSD…

    Bra förresten för alla att du tog bort de där kommentarerna.
    Även ”Ullis” skåpades tydligen ut. Jag förstår…
    Tur dock att man har för vana att spara sådant läsvärt nöje!
    Allt är annars så förgängligt i ”cyberspace”.

    1. MonasUniversum skriver:

      Mmm, och ni är några stycken läsare där borta i Nacka! Jag var för övrigt också tvungen att spara det. =)

  65. älskarinnan87 skriver:

    Det är sällan den otrogne som får ta ansvar för det han gör. Han har fallit offer för den elaka djävulen ”älskarinnan” och ja jag är ledsen att jag kanske spräcker någons illussion genom att säga att det helt och hållet är hans val vad han väljer att göra. Jag tänker inte ta på mig dom laster han inte kan göra sig av med. Så är det!

  66. Uppgiven skriver:

    För lite över ett år sedan föll jag fritt, ändlöst kändes det som, men jag landade jävligt hårt. När jag låg där på botten av det svarta hålet kom ett godståg och körde över mig. Att jag lever idag är väl nästan ett under. Mentalt sammanbrott, alkohol, smärtstillande och en kniv är en farlig kombination. Ärren finns kvar, både de i själen och de i huden. Innan var jag snygg, smart, rolig, stor, stark, attraktiv och ung. Idag är jag gammal, svag, liten, ful och allmänt värdelös. Tanken på sex får mig att få ångest. Innan var sex spännande och roligt. Nu mår jag illa av bara tanken. Jag försöker låta bli att tänka på det. Inte för att jag saknar det. Först kändes det lite konstigt att inte sakna sex, men nu har jag vant mig. Det finns ju ändå ingen mening att längta efter något som jag ju är så jävla usel på.

    Vem jag anser ha skuld? Tja, det beror på dagsfomen.

    Självklart har jag tänkt på mord på den andre. Utan den andre hade inget hänt. Den andre lever tryggt och fint i sitt äktenskap med respektive och barn, utan att någon vet något. Själv tror jag aldirg att livet kan bli mer än att försöka överleva för att ge barnen en någorlunda trygg uppväxt. Utan dem hade det varit slut för länge sedan.

    Vem annars kan man skylla på? Mig själv antagligen. Hur jag än funderar så ör det alltid his mig det slutar. Hade jag skött mig bättre, varit bättre på sex så hade det aldrig hänt. Tyvärr vet jag ju nu hur jävla kass jag är. Så varför försöka skylla på någon annan…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *