…och vi jobbar och står i

Sista dagen här i León och det är varmare än någonsin, 41 grader. Det är på riktigt som att stå i en bastu och andas in. De senaste dagarna mellan 7.30-13-14. Vi kliver upp 05.30-05.45 varje morgon och jobbar utan raster.

 Men det finns alltid tid över för att ta bilder!

 Jag och Skåne-Åsa tog igår på oss grisgörat att gå igenom och sortera alla glasögon. En del måste slängas då de är lite väl omoderna.
 Under tiden jobbar de andra med undersökningar.

 Det är dessvärre inte alla vi kan hjälpa.

 Men 98% av alla andra får hjälp. 
Det här med fikapauser finns inte. Vi tar fruktpaus på stående fot. Här är Solna-Tomas.

 Jag älskar att Skåne-Åsa gör fläta på mig varje morgon. D e t kommer jag verkligen att sakna.  John hjälper personalen att göra i ordning en del av lokalen till en syskola.


Men ibland får han komma in till oss och lösa lite kommunikationsproblem med patienterna.
Ni har varit med och samlat in 35.000 kr hittills! Ni som hängt här ett tag vet exakt hur glad jag blir. (Har ni en krona över så Swisha gärna till Hege 070-249 91 47, eller till mig, 070-444 42 42. ALLT går till verksamheten i detta kvinnohus.

 

John har varit här i många år och de är fullständigt ärliga med att återredovisa varenda krona i form av kvitton. Nu kan de anställa en sylärare och köpa in tyg. Ju mer pengar vi skrapar ihop, desto längre kan läraren vara anställd. De kvinnor som lär sig sy kan i förlängningen ta jobb som sömmerskor och på så sätt få in pengar till familjen och då även ha råd att låta barnen gå i skola (uniformer måste köpas).

 

Igår ställdes sysalen i ordning.

 Sen ska det röjas här för att ett dagis ska kunna bedrivas

  
 Med lite tur får vi nämligen in några kronor till från er och då kan de anställa en barnflicka som tar hand om barnen medan mammorna lär sig sy!

 

Här är verksamhetens snickeri.

Barn som tidigare levt på gatan får här en möjlighet att skola sig till snickare.




     John bad ungdomarna att snickra ihop en bänk som ska in i det nymålade köket.

Vi hinner inte se det färdiga resultatet då vi åker vidare i morgon men så här såg det ut när vi kom;

   Efter inköp av målarfärg ser det ut så här; (här ska gasspisen stå)
  
 Just nu lagas maten utanför köket.

  
   Man kan säga att det mest troligt inte finns någon miljömyndighet i Nicaragua.

 

Den här lilla flickan bor här. Det är hennes rullstolsburne mormor som är verksamhetschef.

   
 Hon är världens mest svårflirtade unge och de enda gångerna hon ler är när hon får se foton på sig själv.

 Ett av rummen i det här huset hyrs ut till ett företag som bedriver tandteknik. Det gör löständer och annat som har med munnen att göra.         Inte så supersugen på att fixa mina tänder här måste jag erkänna.

  
 Efter arbetsdagen åt vi som vanligt en sen lunch. Här stirrar vi på den knökfulla bussen.

Ett under att den orkar dra så mycket folk.

 

Efter lunchen drog vi in till shoppingkvarteren. Det finns en affär som är specialiserad på skinn där men varje gång vi är där så är det stängt.

  Grannbutiken berättade att ägaren bara har öppet lite när han känner för det. Suck.

 

Gick bort till Stortorget och vin-fikade i stället.

   Det finns väldigt många fattiga människor här och det är ju lätt att tro att de är olyckliga men så är det verkligen inte.
 För övrigt skulle alla stressade stockholmare behöva åka hit. Här g å r det nämligen inte att stressa!
Efter fikat tog vi en taxi till hotellet för att svida om för stranden.

 

Forts följer…

0

2 responses to “…och vi jobbar och står i

  1. SkruttAnn skriver:

    För att vara lite petig: det heter inte rullstolsbunden utan rullstolsBUREN

    1. monasuni skriver:

      Helt rätt, tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *