När någon ligger inför döden

Min pappa håller tydligen på att dö. Som ni förstår av den meningen står han inte överst på min lista av folk jag bryr mig om. Han är inte ens sist. Han finns helt enkelt inte.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här. Om mammor och pappor som man inte har någon relation med. I mitt fall gäller det bara min pappa. Jag är äldsta barnet. Min föräldrar skilde sig när jag var 3 år. Då hade jag en bror som var 2 år. Eller ja, honom har jag ju fortfarande. Hur som. Jag var ”pappas flicka” tydligen. Har inga minnen av det här men fått återberättat att jag tog skilsmässan väldigt hårt. Att jag vände min mamma ryggen under lång tid.

 

 

Åren gick och min pappa skaffade sig en ny familj. Fick 3 barn. Han flyttade från Stockholm till Öland under en period. Jag och min bror var där och hälsade på under loven. Min pappa, som jag är fysiskt väldigt lik, är en väldigt auktoritär man. Hade många konstiga idéer för sig. När jag var 15 år så skötte jag mig inte så bra så jag blev deporterade till honom på Öland under ett halvår. Januari till sommaren. Ni kan ju föreställa er; en 15-årig tonårsrevolterande stockholmsböna som skulle bo v i n t e r-halvåret på Öland. Och gå i skolan där. Tror ni jag blev poppis? Icke. Förvisso gick killarna igång eftersom jag var rätt snygg på den tiden och tjejer är ju som tjejer är, så det blev en extremt jobbig erfarenhet. Jag trodde att jag skulle få bo där resten av livet och fick panik. Mörbylånga är inte någon världsmetropol direkt.

 

 

Tillbaka till när jag var liten. Jag och brorsan åkte som sagt dit på loven. Hans nya fru var bra. Han själv var en mansgris utan dess like. Och en tyrann. Med väldigt märkliga idéer.  T ex fick man inte sitta i hans fina bil med skorna på sig. De skulle ligga i bakluckan. Man fick inte börja att ta maten före honom under måltiderna. Om mjölkpaketet tog slut medan man satt till bords så var man tvungen att resa på sig och slänga det på en gång. Varje kväll drack han kaffe och åt hembakade bullar framför tv:n. Han hade socker i kaffet och rörde om med sin sked. Satt man nära honom, vilket man alltid försökte undvika, så tog han upp skeden från kaffet och lade den på ens hand för att det skulle brännas. Då skrattade han. Eller om man bad om smörkniven så höll han fast i den och drog den snabbt nedåt så att allt smör hamnade i ens hand.

 

 

Men det fanns givetvis stunder då han var snäll. Jag var som sagt väldigt lik honom och dessutom ett vackert barn. Att visas upp. Jag älskade min pappa när jag var liten. Han var min idol.

 

 

När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.

Åren gick och jag fick lyckligtvis flytta hem under den där 15-års perioden. Jag blir vuxen. Har en till-och-från-relation med honom. Gifter mig med min första man. Då hade jag fortfarande något löjligt hopp kvar om att vara den som betydde mest av allt i världen för honom. Jag bad honom föra mig till altaret. Jag vet, fjantigt. Efter det bleknade vår relation. Av flera anledningar. Jag föder min första dotter. 1991. Lycklig. Undrar när han ska hälsa på. Han är sedan länge skild från sin fru och eftersom han var en playboy av rang i unga år så återupptar han den karriären. (Eller ja, om vi ska vara sanningsenliga så hade han aldrig lagt av.) Träffar mycket yngre kvinnor. Många relationer.

 

 

När dottern är 3 veckor gammal övertalar hans dåvarande tillfälliga snärta honom att träffa oss. H o n köper present och bjuder hem oss till deras gemensamma hem. Min pappa var obekväm. Nu morfar. Då är man ju gammal. Inte bra när man vill leka playboy. Tiden går. Han lyser med sin frånvaro. Plötsligt, när dottern är 1 år, kommer han på besök hemma hos oss, med ett par av mina yngre halvsyskon. Kunde kanske bero på att jag klagat på hans frånvaro. Efter det besöket försvinner han i flera år. Jag lackar ur och tänker att han kan dra åt helvete.

 

 

När dottern är 6 år skiljer jag mig. Något år senare ringer han för första gången på många år. Jag hade tidigare, under många år, jobbat på ett inkassobolag och han ringer för att ”ställa en juridisk fråga som jag och en jobbarkompis tvistar om”. Jag svarar. Under de 20 minuter vi pratar frågar han inte en enda gång om hur dottern mår. Han ställer inga personliga frågor över huvud taget. Under samtalets gång bestämmer jag mig för att klippa med honom mentalt för all framtid. Lägger på luren och begraver honom.

 

 

Flera år senare börjar jag i terapi. En gång i veckan under två år. Under dessa samtal kommer givetvis han upp. Jag får en läxa. Att ringa honom och tala om vad jag känner. Jag drar mig. Länge. Till slut gör jag det. Hinner precis tala om vem som bett mig göra det och varför. I stället för att svara på frågor berättar han att han numer minsann dejtar en ung tjej. Jag kräks och säger att ”vet du pappa, jag är NOLL intresserad av att höra om alla dina jävla brudhistorier”. Han skrattar och tror att jag skojar. Vi avslutar samtalet och jag känner att jag fått nog once and for all.

 

 

Det går några år till och jag och min bror får ett meddelande via Facebook. Från hans nuvarande sambo, som är yngre än jag. Självklart. Hon undrar om vi kan tänka oss att träffa honom ”eftersom han har stora hjärtproblem och det ser inte så bra ut”. Jag funderar. Pratar med min bror. Han har haft kontakt med honom under alla år men är också jävligt besviken. Jag hade noll lust att hälsa på men så säger brorsan: ”var en större människa än honom Mona”. Så då är jag det. Åker dit med honom. Det här har jag bloggat om tidigare men kan inte hitta inlägget nu. Synd, för det var bra.

 

 

Det här skedde för några år sedan och det slutade med att jag kände att jag, efter alla år, ÄNTLIGEN fått ett avslut på vår relation. Den barnsliga pappalängtan, som trots allt legat och grott under mossan i alla år, var borta. Jag var fri. Men, han dog inte som alla trodde. Han fortsatte att andas bitterhet och självömkan. Ingen av hans barn har någon kontakt med honom.

 

 

I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?

 

 

Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.

 

 

Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”. 

 

 

Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.

 

 

Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?

3

91 responses to “När någon ligger inför döden

  1. Mr Lee skriver:

    Har inte upplevt det själv men jag hade nog också låtit honom vara.

    Du får gå på begravningen och säga att du minsann fick sista ordet!

  2. SkruttAnn skriver:

    Jag kan faktiskt förstå dig, blod är inte alltid tjockare än vatten. Om man inte haft någon relation eller kontakt på så många år – varför ska man plötsligt ”komma krypande” bara för att personen är döende? Anser man att man tidigare har fått ett avslut, så behöver man ju inte ett till. Följ din magkänsla – den brukar ha rätt!

  3. Anne R skriver:

    Jag har en liknande relation till min mamma. Minus brudarna då. Men hon bryr sig inte om mig och har aldrig gjort. Däremot har jag inte släppt henne helt. Vi är vänner på Facebook. Typ. Jag har en pappa och så har jag en bekant som råkade föda mig för snart 50 år sedan. Lite så.

  4. j skriver:

    Det är nog vanligare än vi tror att någon bryter helt med en familjemedlem, så nej, för mig känns du inte ”rutten”.
    Jag har ”storstädat” bland dom i min krets som jag mått dåligt av, har 3barn , den äldsta pratar eller träffar jag inte mer, varför vill jag inte berätta. På nåt sätt känns det befriande när man väl bestämt sig, en gång för alla.
    Det är bra att du vågar skriva om detta så att fler ser att dom kanske inte är så ”onaturliga” när dom brutit med någon nära.

  5. Malin skriver:

    Helt ok att känna så, brukar säga att familjen kan man tyvärr inte välja men det kan man med vänner.

  6. Ancan skriver:

    Ja, absolut .. och jag känner precis som du. Jag har vänt på det ett par gånger; skulle han komma ilandes om jag låg för döden? Svar nej.
    Då blir svaret med ens glasklart. Nej,nej och åter nej. Är så färdig jag kan bli. Är inte bitter, inte arg, inte ledsen. Bara helt plain. Inte ens likgiltig, bara plain. Känner ingenting. Väljer att lägga min dyrbara tid på alla de som valt att aktivt finnas i min närhet och lägga mitt fokus och mina tankar där. Och det känns skönt och inte det minsta plain.

  7. Jesso78 skriver:

    Vet exakt vad du pratar om. När polisen kom och meddelade mig att min pappa dött ( hade inte setts på 15 år) grät jag av lycka. Att slippa oroa sig för att stöta på honom i Solna centrum, att behöva prata med honom för att man måste. Slipp ångesten över jul och födelsedagar mm. Mona, känns som bubbelkvällen med Charlotta behöver bli till snart. Vi har mycket att prata om verkar det som. Kram

  8. Gunilla skriver:

    Dålig människa?!? Nää verkligen inte , man väljer inte sina föräldrar … i dom flesta fall får man helt underbara föräldrar , i vissa fall drar man en nitlott vilket du gjort när det gäller pappa delen…

  9. Agneta skriver:

    Nix du är inte rutten.
    Bara för att man är släkt betyder inte det att man måste älska och vara där för varandra oavsett hur dom beter sig.
    Han har tagit och tagit och aldrig gett något tillbaka till dig.
    Så skänk honom en vila i frid tanke och gå vidare med ditt och lägg energin och kärleken på dem som du får något tillbaka ifrån.

  10. Carina Israelsson skriver:

    Fina Mona, åh vad tårarna rinner när jag läser detta inlägg. Jag befinner mig i ungefär samma situation som dig men min ”pappa” är inte sjuk…vad jag vet iallfall. Det är så jobbigt, man pendlar mellan hopp och förtvivlan jag har många gånger bestämt att nu jä…ar får det vara slut för att sen ändå prata med honom. Han valde bort mig och min bror till förmån för sin nya kvinna för många många år sedan..de skaffade ett gemensamt barn som var viktigare än allt…än mig och min bror.
    Som ett exempel: När jag födde mitt första barn (hans första barnbarn) blev hans fru så svartsjuk på att jag fick en dotter, (de fick aldrig det, hennes högsta önskan) så när de skulle komma och hälsa på så bestämde hon att de skulle åka till landet och klippa buskar… och det är bara ett exempel på hur det är…min son vet inte ens vem morfar är längre.. de skickar varje år grattis kort till min son när han fyller år men min dotter får aldrig något.
    Jag har många stunder gått och tänkt på den situation du nu befinner dig i, vad jag skulle göra om något hände honom men känner som du…jag känner ingenting..tillslut går man sönder så pass mycket att man inte orkar vara den ”större” och ”bättre” och släppa stoltheten…man skiter bara i det.
    Du ska göra det ditt hjärta säger dig, det finns inget rätt eller fel här,bara du kan känna det och ingen skall döma dig.
    Önskar jag kunde ge dig en kram nu på riktigt men jag skicka en till dig! Kram <3

  11. kristina skriver:

    Du är ingen rutten människa som tänker som du gör. Du har nog sörjt färdigt och går vidare. Man väljer inte sina föräldrar och jag tror inte det är lag på att man måste älska dem. Han gjorde sitt val tidigt i ditt liv och du har försökt att ha kontakt med honom och han har inte varit intresserad av dig och din familj. Om din mamma och bröder vill hälsa på honom är det upp till dem men du Mona måste få göra dina egna val.
    Styrkekramar

  12. Ia skriver:

    Har lite samma erfarenhet. Skilda föräldrar varannan helg som blev en helg per kvartal på sin höjd. Tappade kontakten med pappa. Han gifte om sig. Hans nya fru hörde av sig när han låg för döden på sjukhuset. Åkte upp en sväng men kände mig inte välkommen. Kliver in i rummet där han ligger medvetslös och 4 personer sitter och gråter över honom som jag inte har en aning om vilka de är…

    Blev på nått sätt tvungen att anordna den där begravningen med hans fru som jag knappt känner..

    Begravningrn.. Tänkte skippa den men beslöt ändå att gå.. Pappa vat alltid sen. Oavsett möte.. och han blev sen öven till sin egen begravnimg. Bilen fastnade i trafiken. .

    Jag valde att inte sitta med hans nya familj som närmast sörjande.. och efter själva akten kommer hans nya frus dotter fram till mig. Tar min hand och säger ”Tack föt visat deltagandei vår familjs sorg”..
    Hon hade inte en aning om vem jag var alls… Då gick jag..

    Träffade frun 1 gång till för bodelnimgen men annars är allt det där över nu.

    Jag var hans enda biologiska barn.

  13. Anna skriver:

    Vet du, jag har exakt samma känsla inför båda mina biologiska föräldrar och två av mina syskon. En av mina föräldrar ringde och sa att mitt syskon låg på sjukhus och behövde akutopereras och jag kände bara ilska över att bli kontaktad. Vi har absolut noll kontakt i övrigt så varför skulle jag ha ett samtal om hälsoproblem?!?

  14. Malin skriver:

    Nej Mona – du är inte rutten. Inte ett dugg. Själv har jag planerat min mammas dödsannons (hon är nog inte ens nära döden) där ska det stå
    Hennes namn
    Födsel/dödsdag

    Barn (ej namngivna)
    Övriga släkt och vänner

    Begravning har ägt rum. Ge gärna ett bidrag till Anonyma Alkholister.

    Jag vill inte gå på hennes begravning. Hon ska inte ens få en ceremoni… Jag vill inte ha med henne att göra. Jag är så arg. Jag hatar henne för att hon valde sin jävla ölburk istället för vår familj. Ja, jag hinner kanske ändra mig…

    1. Ullies skriver:

      Samma situation för mig. Kommer göra som du ang dödsannonsen, men kommer gå på begravningen för att få ett avslut och faktiskt få sörja att jag inte fick ha en mamma utan en alkoholist.

  15. Elin skriver:

    Nä du är absolut ingen rutten människa Mona, jag tycker tvärtom att utifrån vad jag läser i bloggen verkar du vara en fin människa som har ett stort hjärta. Men varför ska du finnas där för honom när han inte gjorde det för dig? Så tydligt valde bort er till förmån för sin nya familj. Är det någon som är rutten så är det han. Han gjorde sitt val och du har all rätt att göra ditt.

  16. Cecilia skriver:

    Känner igen mig! Fast har inte riktigt samma bakgrundshistoria. Jag är däremot i valet och kvalet att bryta helt med min mamma. Hon bara drog för några år sedan. Skyllde allt på min pappa som fortfarande står som ett frågetecken. Hon vägrar säga varför och vad som har hänt. Under tiden har jag fått två barn som hon inte har något intresse för. Hon frågar aldrig hur jag mår. Utan hör hon av sig så är det något hon behöver hjälp med..indirekt har jag väl redan slutat bry mig även fast jag inte förstår. Går hos psykolog så visst får jag rensat mig en del. Min pappa är världens bästa så det går alldeles utmärkt med bara honom. Tycker inte alls att det är konstigt det du känner/inte känner. Blod är inte tjockare än vatten. Helt rätt av dig att inte bry dig om situationen!

  17. Gunilla skriver:

    Nej du är inte en rutten människa. Följ din magkänsla! Kram!

  18. Ragdoll skriver:

    Jag kan helt och hållet förstå hur du tänker och känner fast i mitt fall är det min mamma som kan ruttna någonstans. Jag bröt all kontakt mes henne för 20 år sedan efter mycket om och men. Hon ramlade för några år sen och bröt benet illa. Blev inlagd, ironiskt nog, på samma sjukhus där jag jobbar. Dock på en avd som jag inte tillhör. Hennes bror ringde mig och berättade och undrade om jag kanske skulle hälsa på henne. Nope. Aldrig i livet. Hon finns inte för mig.
    Nu hr jag dock hamnat i en annan vånda. Min pappa är sjuklig och undrr 1,5 års tid har jag kämpat med hans fru, inte min mamma asså. Den han är gift med nu är dum i huvudet på riktigt. Hon ringde inte när han låg på sjukhus, hennes dotter ringde mig när han legat inne i 3 (!) dagar. Eftet det började mim kamp. Pappa, precis som din pappa, var min idol. Vi har haft en tuff period efter att mina föräldrar skildes men vi jobbade oss tillbaka till en relation. När han kom hem från sjukhuset så åkte kag och hälsade på honom så ofta jag kunde. Försökte få hans spån till fru att fatta att jag vill veta hur han mår, viöka undetsökningar han ska på osv för jag ville vara med i den mån jag kunde, och genom mitt yrke har jag ju kunskap om en hel del när det kommer till mediciner osv. Ca 1 år stångade jag mig blodig, innan jag insåg att här måste jag ta i med hårdhandskarna om jag ska få någon info alls. I juni i år barkade det fullständigt åt helvete. Spånet, ftun asså, tutar i min pappa att jag fixat en plats åt honom på ett demensboende! Han ringer mig och är skitförbannad och jag försöker förklara att det inte är sant, npgon far mef osanning. Inte så svårt att lista ut vem… men pappa tror inte på mig och i bakgrunden höra jag spånt hetsa pä att ”det är klart att hon inte erkännet vad hon har gjort ”. Nä det är klart för jg har ju inte gjory nått! Det hela urartar fullständigt och jag ringer min pappas f.d grannar som jgvhar vuxit upp med. De har stöttt mig undrer åren sedan jag fick veta att pappa är sjuk. De blir dkitförbannade på hela situationenoch de åket hem till pappa och konfronterar honom och spånet och det hela slutar med att de pressar spånet på info och hon kan inte svara på enkla saker som t ex vem som har gett henne info om att jag skulle hittt ett boende osv. Hon ljuger och är fruktansvärt elak mot pappa och tutar i honom lögner och jag valde att ta ett steg tillbaka. Det är min pappa det gäller men i dagsläget så kan han ruttna med för han valde att tro på spånet och inte på mig…. Så skulle han ligga för döden, gör det då. I’m done.

  19. MosterM skriver:

    Mona, jag har haft liknande situation….och jag bestämde mig oxå för att inte träffa min far under ”sista tiden” innan han dog. Ångrar jag mig idag, nej, skulle jag vilja gjort ngt annorlunda , Nope . När man är färdig med en person så är man och blod är inte tjockare än vatten och det handlar inte om att förlåta och jadda jadda. Jag är till freds med mina val och kan leva fullt ut med mitt val ang min far, jag känner ingen bitterhet eller ånger, bara ett lugn. Så känn efter och gör ditt val, ingen annans val. Och inget jäkla skuld och skam Kram 💕💕

  20. Suss skriver:

    Mona, du är ingen rutten människa, du gör det som känns rätt för dig, och det är det som blir rätt. Blod är inte tjockare…jag har en relation med min far som är….obefintlig…nästan…vi brukar prata om väder och vind…jag kommer inte att vara vid hans sida den dagen han blir sjuk….och vet du varför…jag bryr mig inte…han har en dotter till, som får ta hand om honom…det är bättre att gå på sin känsla…att göra det som känns rätt i själen…karma är ett bra ord i detta sammanhang…så för att avsluta detta ……punktmeddelande, gör det som känns rätt i din själ, i ditt hjärta….då blir det rätt. Varm kram från Suss

  21. Erica skriver:

    Man är inte mamma eller pappa för att man har gjort ett barn. Det handlar om vad man gör efter det. Du har inga skyldigheter mot honom bara för att ni har biologiska band.

  22. FrkM skriver:

    Svårt. Jag har haft en av och till historia hela livet med mina föräldrar. Nu när de behöver hjälp finns jag. Går till till mammas äldreboende fixar donar etc Hjälper pappa som är kvar hemma med allt från räkningar till när de vill ha vänner på lunch, ska rensa källaren etc. Varför? är frågan jag ställt men själv. Jo… även om vi inte tyckt lika, haft samma värderingar mm så vet jag att om livet skulle ha skitigt sig på riktigt på något sätt (som det gör för dem nu när de inte klarar sig) så skulle de hjälpt mig. Kanske inte riktigt villkorsfritt och kanske inte med glädje men de skulle funnits där och hjälpt mig. I vardagen och vanliga livet… nej det var trassligt nog så periodvis var vi utan kontakt. Och jo, det känns bra.

  23. jesse skriver:

    Min pappa och jag har en bra relation,vi pratar och ses nästan varje dag. Det är värre med min mamma vi snackas aldrig.Mina föräldrar bor ihop så det är jobbigt.Min mamma är periodare och rökare så för 3 år sen levde hon på kaffe,cigg,öl och vin, i flera månader.tillslut kom hon inte upp ur sängen .tjatade på henne att hon måste in på sjukhus, hon ville inte.
    Jag skulle inte lägga mig i hennes liv och annat groll.och då fick hon ett val av mig
    Lägg dig ner och dö eller
    Ryck upp dig och ta tag i ditt liv för jag orkar inte mer.
    Det här är din sista chans.Två dagar senare så ringer hon mig och säger att hon vill ha hjälp in på sjukhus. Jag syrran pappa får in henne, hon kämpar på med rehab,dietist och sjukgymnast.det går sakta framåt men hon är inne i sin bubbla ,vill ingenting.
    Vill inte träffa sina barnbarn
    Hon frågar aldrig om hur barn /barnbarn mår
    Hon bryr sig inte om nått eller någon
    Ligger mest och sover.
    Jag har ingen relation med min mamma
    Jag har inte haft nån bra relation med min mamma på över 14 år och det är det jag ledsen och besviken över att hon inte vill vara delaktig i mitt liv längre
    Min mamma är mitt pappas allt därför blir jag sårad
    Men om hon dog skulle jag inte sörja
    Jag ör färdig med det

  24. Ann-Christine skriver:

    Du ska göra det som känns bäst för dig. Du har gett honom så många chanser vad jag förstår av din berättelse och han har inte fattat bättre. Och det är hans förlust. Om folk behandlade sina vänner såsom de kan behandla sina familjemedlemmar ( som de säger sig älska ), hade vännerna bett dem dra åt h-vete för länge sedan. Så du gör inte fel nu. Kram

  25. Eva skriver:

    Vet inte hur du ska göra med din pappa för kan inte relatera alls till det.
    Inser bara när jag läser kommentarerna att jag ska nog vara glad att jag har världens underbaraste, finaste, snällaste föräldrar som står mig, mina syskon och sina barnbarn så nära. Men det måste ändå vara det vanligaste ändå? Att det är så!
    Så tråkigt det måste vara att inte få ha sina föräldrar nära. Vet ju själv att man gör ju allt för sina barn och dom går först i alla lägen.
    Gör det som känns bäst för dig.

  26. Anna skriver:

    Min pappa var en idiot och en jävligt egocentrisk människa. Han var som dr Jekyll och mr Hyde. Trevlig mot alla utom mig och min mamma . Hade vi gäster var han supertrevlig tills dörren stängde efter dem. Jag dög aldrig, bara mitt yngre syskon. Jag var den som han ansåg förstörde förhållandet mellan honom och min mamma. Det sa han till mig mer än en gång under min uppväxt.De var gifta i nästan 30 år och det var jag som i mina tidiga 20-år uppmanade min mamma att gå. Han hade under dessa ca 30 år ägnat sig åt psykisk misshandel av min mamma och även mig. Allt hon och jag gjorde var skit. Vi dög aldrig till något. Ord vi fick höra ofta. Jag borde ju dessutom varit en pojke. Han hade ett lynnigt humör och vi visste aldrig när det skulle smälla. Kunde smälla för minsta lilla. Ändå slet jag som ett djur för att duga. För att känna att han var stolt över mig. Min mamma var rädd för att gå. Fick inget stöd av sina föräldrar som tyckte att hon fick rodda situationen själv. Men tillslut gick hon. Efter ett bråk som var överjävligt. Jag stod med telefonen i handen redo att ringa 112 för han visade klart att han var på väg att bli seriöst fysisk. Det enda som hindrade honom var att mitt småsyskon slängde sig på knä framför och bad honom låta bli. Barnet han avgudade.
    Tja, du kan ju gissa vilka spår detta satt.
    Efter ett par år föddes mitt första barn. Hans första barnbarn och i min enfald trodde jag att nu kanske jag skulle duga. Tänkte att bara för att han och jag inte funkade jättebra så kanske det skulle funka som morfar/barnbarn. Jag var dessutom ivrigt påhejad av min man och hans föräldrar som vid den tiden inte riktigt fattat hur han var. Mot dem var han ju trevlig. Men det gick inte. Vid barnets 4 årsdag( då jag dessutom var höggravid) bjöd jag in honom med orden att han var välkommen men om det blev bråk så skulle jag be honom att gå. Han kom inte för ingen, allra minst jag, skulle tala om för honom hur han skulle uppföra sig.
    Han valde bort inte bara mig utan nu även mitt/mina barn.
    Så då tänkte jag att nu sker allt på mina villkor. Och det gjorde det fast mitt dåliga samvete skavde i bröstet. Varje jul var jag ett vrak då jag visste att han satt ensam och TROTS allt han utsatt mig för kunde jag inte låta bli att tycka synd om honom och känna att jag kanske borde försöka fixa.( tja, du hör ju hur vrickat vårt sk förhållande var). Såå många gånger som jag önskat att karln bara skulle dö. Så jag skulle få frid. Trodde inte det skulle röra mig i ryggen. Visste ju att jag inte skulle få ”Hollywood-slutet”. Där pappan vaknar upp, inser och ber om ursäkt. Trodde det var lugnt.
    I höstas dog han. Jag var inte där när han dog men jag besökte honom några timmar innan. På uppmaning från min man.
    Det är jag på ett sätt glad för. Avgudade småsyskonet kom inte. H*n var för sjuk.
    Hans död tog hårdare än jag trott. Jag sörjde pappan jag aldrig fick. Den jag förtjänade att ha. Hoppet om honom dog liksom inte förrens han dog själv.
    Ven tror du fick rodda allt med begravningen och all annan skit som dök upp sen?
    Hon som aldrig dög. Hon som aldrig dög och valdes bort. Gång på gång. Varför kan man undra, tja för ingen annan gjorde det. Han hade gjort sig ovän med alla. Ink. sina syskon.
    Hur du ska göra kan bara du avgöra. Jag har varit såå arg på både make och svärföräldrar för att de lagt sig i. Jag kommer aldrig, aldrig tala om för någon hur de ska göra i känsliga lägen. Vad jag däremot ska göra är att i år, för första gången i mitt liv, fira en jul utan att vara orolig för min sk pappa. Det är en stor seger men samtidigt väldigt, väldigt sorgligt om man tänker efter.

    1. Mona skriver:

      Usch, det där gick rakt in i hjärtat på mig. Fyfan Anna.❤️

  27. Bella med familj i Västerås skriver:

    Jag förstår precis hur du känner dig. Min pappa kom in i mitt liv när jag var 6 år gammal, mamma och pappa separerade när jag låg redan i magen -74. Och när jag var 3 månader gammal så träffade mamma min styvpappa och dom har hållit ihop i 43 år
    När han kom in i mitt liv pga att min ena syster nr 5 i ordningen ringde honom och sa att vi ville träffa honom. Han hade skrivit på faderskaps papprena att han var pappa till min syster fast att han inte var det. Han kom med sin underbara förra fru som jag alltid kommer att älska som min plastmamma fast att dom skilde sig för snart 30 år sedan. Och jag var helt överlycklig att jag hade då 2 pappor för jag kallade min styvpappa för pappa då jag trodde att han var min pappa. Jag och min syster fick åka hem med dom över helgen och stormtrivdes. Jag åkte varannan helg till pappa plus alla loven och sen var jag där hela sommarlovet och bara njöt men jag ville ha hans uppmärksamhet som ett barn och tonåring vill ha men han var inte så intresserad av att ge mig det till 100 %. Däremot hans fru gjorde allt för mig och gjorde aldrig skillnad på mig, syrran eller hennes egna 2 barn utan vi var alla hennes barn. Pappa gav inte hennes barn heller så mycket intresse utan det enda han kunde var att klaga klaga och klaga på precis allt. han var så negativ på livet och jag kände ibland att han var missnöjd med att jag var där. Ju mer åren gick desto mer kändes det som att jag var i vägen för honom och när jag var 14-15 så skilde han sig och det var ju katastof för mig för jag blev livrädd att jag skulle mista hans fru i mitt liv men hon stod på sig och sa att hon kommer alltid att finnas för mig, phju
    När skilsmässan var klar så träffade han en riktig ragata och man ska inte prata illa om dom döda men jag är överlycklig att hon dog. Hon var så otroligt egoistisk och det skulle bara handla om hennes barn, hennes liv, hennes jobbiga skilsmässa m.m
    Och pappa han bara följde med och var sååå lycklig med denna ragata. Då jag var 14-15 år gammal när han skilde sig så var det ju i min värsta period i livet då jag rymde hemifrån, var absolut inte snäll mot mamma och ville bara skrika ut till pappa att snälla hjälp mig jag mår dåligt. Men hans enda svar att: ”Men lilla Bella du måste förstå att jag behöver ju hjälpa min fru och hennes barn. jag måste ju finnas för dom nu så jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig!!!”
    Jag var i den värsta tonårsperioden och alla vet att tonåringar är inte lätt att ta hand om men jag ville ju bara ha min pappa hos mig och få hans uppmärksamhet och att han skulle tycka lite synd om mig under denna period men icke sa nicke heller. Det var viktigare men hans nya fru och hennes ungar och att dricka en jävla massa sprit och äta bakelser hela dagarna lång. Tiden går och jag inser att jag får skita i min pappa och leva mitt liv utan honom då han inte vill ha mig i sitt nya liv med ragatan. Jag får mitt första barn när jag är 18 år gammal och skriver ett brev till honom att nu har han blivit morfar och får du ett paket på posten med en nalle och lite kläder men inget samtal där han sa grattis till barnbarnet eller till mig, skitsamma kände jag och la ner allt med honom igen. Får mitt andra barn när jag är 20 och då åkte jag bara upp till pappa en dag i Norberg och letade upp honom. Hux flux kom hans dotter tillsammans med hans 2 barnbarn i dörren och herregud vad jobbigt det blev för hans del och hans ragata. För hur kunde vi bara dyka upp sådär med mina barn???? Jag kände bara att du din äckliga vidriga människa kan du inte ens se på dina barnbarn??
    Jag åker därifrån och känner nu bara att nu får det vara nog med att jag jagar honom och hans uppmärksamhet så jag lever mitt liv och har kontakt med hans första fru genom åren. Hon berättar att han var inte så intresserad att jag och syrran kom utan det var hon som såg till att vi kom och hon tjatade på honom att du måste ju träffa dina barn och ha en relation med dom. Jag vet inte anledningen varför han inte var så intresserad av oss då men den skiter jag i nu för han kan lika gärna dö ensam på en parkbänk det skiter jag i. Jag får veta genom hans första fru att ragatan har dött och ni ska veta vad jag skrattade och kände: karma din j**** häxa, hoppas att du led. jag kommer väl att få så mycket skit nu bara för att jag skriver så men ni skulle ha träffat henne så hade ni oxå gjort och känt samma sak för hon var en iskall idiot. Jag ville genom åren på nått konstigt sätt att han skulle få träffa mina nu då 3 barn och även om dom kanske inte kommer ihåg det så VET jag att dom har träffat honom. Och 2005 får jag chansen att träffa denna feta, klagande, negativa nersupna gubbe och mina barn som då var 13. 11 och 6 får träffa deras riktiga morfar men jag gjorde ingen ansats till att vilja ha kontakt och var avvaktande när han var hos mig bara för att han skulle inte få en chans att komma mig nära. Jag ville enbart med detta besök att mina barn ska få se deras riktiga morfar. När han sitter vid mitt köksbord så säger jag till mina grabbar: jaha här har ni eran riktiga morfar vad tycker ni om det? Mina barn dom kollar på mig kollar på honom och kollar på mig igen och säger rakt framför hans näsa att Nej det där är inte våran morfar! Yes och ni ska veta vad jag kände mig skadeglad då. Jag kollade inte ens på den feta lilla gubben hur han reagerade på detta utan kände mig så nöjd att mina barn just vräkt ur sig detta. Strax efter då åker han hem och det är det sista jag ser av honom och nu väntar jag bara på att han ska dö. Och jag hoppas att han dör ensam, och på dödsbädden kommer han inte ångra att han sket i mig eller syrran utan kanske att han inte fick flera år med ragatan och hennes barn. Jag vet inte om han har kontakt med hennes barn och det skiter jag fullkomligt i. Då kan väl dom då vara hos honom när han dör för jag tänker då inte göra det i alla fall. Jag vet genom första frun att han ligger på nått hem nu och är väldigt skröplig och hon försökte väl att jag skulle åka dit men varför? När jag förklarade att jag inte ville åka dit så förstod hon då vi har pratat genom alla åren dom har varit skilda. Gubben fyllde 78 år för 3 dagar sedan och jag bara räknar ner tills jag får ett samtal på att han dött av första frun. Jag kommer inte känna mig ledsen alls när det samtalet kommer för han har inte varit min pappa alla utan en spermadonator känner jag bara. jag har gjort allt jag kunde genom åren och ändock sket han i mig så då kan jag med gott samvete skita i honom nu och sen när han har dött, jag kommer nog mer fira att gubben är död eller bara rycka på axlarna och jaha nu är han död. Däremot när min styvpappa aka MIN PAPPA dör så kommer jag gråta floder. För han har alltid funnits för mig genom alla mina 43 år och finns för mina barn. han har aldrig gjort skillnad på sina egna eller mammas barn och barnbarn. Vi syskon säger att han är vår pappa och morfar/farfar till barnbarnen

  28. Cissi skriver:

    Om man har varit en bra medmänniska så kommer de närmaste förhoppningsvis finns runt en när man behöver det som bäst 🙂

  29. Beatrice skriver:

    Hej Mona
    Nej du är inte rutten, han själv fått kommentaren ”Det är skillnad på barn och barn” dvs mig och mina halv syskon. Både äldre och yngre, min pappa lämnade sin fru som han sen gick tillbaka till efter några år när det inte funkade med min mamma.
    Han har aldrig träffat sina barnbarn, 9 och 6 år gammal, aldrig visat något intresse för det, När dom kom skickade jag och berättade det, fick inte ens ett svar. När min första son föddes ringde han min mamma och sa att han inte vågade ringa för jag va arg på honom min kloka mamma svarade då ”Du har väl gjort något för att göra henne arg”
    Jag har har inte sett min pappa på 15 år om man inte räknar det oplanerade mötet vid mjölkdisken på hemköp för typ 1 år sen, mycket obehagligt kan jag säga att det var… och skulle inte lyfta ett finget om han skulle va sjuk och gå bort.
    Kärlek och omtanke är något som man förtjänar.

    1. Mona skriver:

      Det har också varit ett av problemen: när han träffade sin fru som han sen fick fler barn med, så hade hon redan en bäbis på tre veckor. Jag räknar henne som mitt halvsyskon fast vi inte alls är släkt. MEN, under alla år så behandlade han ALLTID henne annorlunda jämfört med de andra två han hade med frun. Jag har mycket starka minnen under min uppväxt om hur jävla illa vid mig jag tog av det här. Trots att jag var så liten/ung. Det har jag aldrig förlåtit honom för.Man behandlar ALLA sina barn lika. Punkt.

  30. Birgitta skriver:

    Tänk så många av oss som inte har eller har haft en normal och sund föräldrar och barn relation. Jag fick ett mycket klokt råd när mina föräldrar dog (de dog inte samtidigt men det var inte så långt emellan) att skulle jag fälla en tår eller två så var det för att jag behövde sörja den relation som vi aldrig hade haft. Och jag aldrig kännt någon sorg eller saknat mina föräldrar och det kan jag känna att jag är ledsen över ibland on ni förstår hur jag menar.

    Tycker du var modig som skrev on detta, för även om folk förstår att det inte riktigt funkar i alla familjer, så är det nåt man inte pratar så ofta om
    Kram

  31. Me skriver:

    Min sk far dog för ett år sen.. jag hittade honom..kände bara lättnad och irritation..hade inte tid och ork för allt som ska fixas efter. Var pappas flicka när jag var riktigt liten..men sen började han bete sig som ett svin mot mig och senare även mina barn och tillslut mot min mamma när hon var sjuk. Å när hon dog spårade det ur helt.. Narcissistisk gubbe. Saknar inte alls..

  32. Fredrik skriver:

    Mona, man kan inte välja sina föräldrar men man kan välja sin familj. Och det har du gjort. I de nära och kära du har runt omkring dig.
    Jag träffade min far för första gången på över 20 år i våras på grund av en begravning. Så mycket ångest och så många minnen som kom fram. Jag var på väg att dra flera gånger, men bet ihop. Mest för att det var min älskade farmor.
    I över 20 år har jag burit på rädslan att springa på honom trotts 90 mil emellan oss. Att han skulle göra allvar av hoten om hedersmord då jag ”skämt ut familjen” bara för att jag är jag.
    Hade inte maken följt med hade jag inte klarat av resan.
    Så nej, att välja sin familj utan att inkludera en eller två biologiska föräldrar är inte fel om man inte mår bra av det. Vi är många som varit tvungen att göra det för att få vara oss själva och leva det liv vi vill.

    1. monasuni skriver:

      ❤️

  33. ullis skriver:

    Min mamma har haft samma relatin till morfar. Om du känner att du fått ditt avslut, alltså att du fått säga det som är viktigt för dig så skulle jag skippa det. Min mamma åkte till morfar som då låg i koma. Hon berättade allt hon kände för den skitstöveln och åkte sen hem. Inget mer med det. Han hade varit som borta för henne i flera år ändå. Vad skulle hon ångra. Tror man måste inse att en del föräldrar är bad ass parents och sluta hoppas för att sen bli besviken gång på gång.

  34. Maria skriver:

    Mona, följ ditt hjärta! Gör det som din magkänsla säger😍. Jag kommer inte hälsa på mina föräldrar när dom är på väg att lämna!!! Din tatuering säger oxå allt. Ta hand om dig hälsningar ”trollslända- Maria”

  35. Annica skriver:

    Min mamma skaffade 5 barn med samma man. 4 av oss har ingen som helst kontakt med honom. Brorsan däremot kan inte klippa bandet även om det skulle behövas. En missbrukare med världens största ego och självömkande så man kan kräkas. Har inte haft kontakt sen jag fick min första son för snart 13 år sen, det är lugnast så för alla. Har inga som helst behov av att ha kontakt med honom, sist hotade han med att mörda mig. Livet är så mycket bättre nu än då. Skulle han bli sjuk och någon jävel ringer och ber mig åka dit skulle jag lägga på luren.
    Du äger din känsla, du har den av en anledning. Du är INTE rutten.

  36. Annika skriver:

    Rutten? Absolut inte. Han kan va rutten!!

  37. Biggan skriver:

    Så känslomässigt skadad han verkar vara din pappa! Han har säkert en helt för jävlig ryggsäck. Men som förälder har man en skyldighet att läsa på och göra sitt allra bästa för sina barn. Din pappa missade hela ditt liv. Den skulden är inte din. Hur du ska göra vet bara du. Men att vara förälder förtjänar man. Det är inget man blir per automatik. Är du färdig med honom så är det helt ok. Ber han om att du ska komma är det en annan sak. Då ska du nog gå men på dina villkor. Han har svikit dig. Du har inte svikit honom. Du har gott om personer i ditt liv som kan fylla ditt hjärta med kärlek och närvaro. Det är det man behöver. Kram

    1. Eva skriver:

      Ja precis, man vet aldrig vilken ryggsäck någon bär på. Sen kan man ju aldrig förstå hur man kan välja bort sina barn.
      Mona, vet du någonting om din pappas uppväxt och har du haft en bra farmor och farfar?
      Förstår att det är en stor sorg.

  38. H skriver:

    Nä förstår dig fullständigt (även om jag inte känner igen mig alls). Usla pappor får så många chanser och så mycket ursäkter, det är som att kraven på en pappa är att han inte ska vara ett totalt psykopatiskt monster, i alla andra fall får de hållas, även om det handlar om härskartekniker, psykisk nedbrytning, distanstagande, ignorerande, dåligt inflytande osv. Finns uppenbarligen många pappor som inte förtjänar att ha barn och familj för de klarar inte av det. Det lidande de orsakar är 100 gånger större än glädjen. Tycker det är helt rätt att skita i dem och inte ge dem några chanser bara för att de är pappor. Papporna får i så fall först under lång tid visa att de förändrats och förtjänar en relation med sina barn. I familjerätten finns en huvudregel som är att föräldrar aldrig kan ha rätt till sina barn, utan man utgår alltid ifrån barnets perspektiv och barnets bästa och ser till att barnet har rätt till bra föräldrar. Tycker man ska hålla det i minnet och även om det ger dåligt samvete låta föräldrar som gör usla val och påverkar barnen negativt få stå sitt kast.

    Sen vill jag bara poängtera att jag tror inte att många pappors oförmåga att ha sunda relationer är något medfött naturligt beteende, utan det handlar om att pojkar inte tränas i omsorg, socialt ansvarstagande, empati, lyhördhet osv på samma sätt som flickor. Pojkar uppmuntras traditionellt och i hög grad omedvetet till att ta plats, sätta sig själv i främsta rummet, slå sig fram, vara tuffa, inte vara ”veklingar” osv. Som samhälle skapar vi det här problemet tillsammans, om vi inte aktivt jobbar mot det.

    1. Sara skriver:

      Håller med H i ovanstående. Mycket bra skrivet och tyvärr så stämmer det. Tycker inte att du Mona behöver ha något dåligt samvete. Du har gjort ett avslut med din pappa och vi väljer tyvärr inte vilka våra föräldrar blir. Ha nu en fin helg och kom ihåg att det finns bara en som du och vi är många som gillar dig skarpt. ❤️❤️❤️ kram Sara

  39. Havrefras skriver:

    Nej du är ingen rutten människa. Du har ju bearbetat detta i många, många år och är känslomässigt klar. När allt kommer till sin spets, det klart man funderar ett varv extra. Men i grund och botten är du klar. Mina barn (under 13 år) fajtas med sin relation med sin pappa (som är narcissist). Får stå brevid och stötta så gott det går. Omtanke och kärlek förtjänar man, oavsett blodsband eller inte.

  40. Sus skriver:

    Du är ju inte direkt skyldig honom ngt. Alls. Jag tänker ändå att det kan vara skönt att åka dit. Fast jag vet inte varför egentligen.. Kanske för att jag tror att du skulle kunna ångra dig. Jag tror på att vara en större människa än de små. Att vara storsint bland de småsinta. Gör det för din skull. Jag har dock full förståelse om du inte åker dit.

  41. Charlotta skriver:

    Kramar och Pudelpussar i massor till dig! ❤️

  42. Emma skriver:

    Jag har en liknande relation med min pappa. Eller ja brist på relation. Är 14 år sedan jag pratade med honom sist. Min spontana tanke är att om situationen uppstår ska jag åka dit och säga ”hörde att det är dåligt nu så tänkte du skulle få en chans att be om ursäkt innan du dör”. Gör han det och visar ånger kan jag stanna annars går jag och säger att då får du ligga här och dö i din ensamhet.

  43. Carina skriver:

    Nej mona du är ingen dålig människa
    Så som din pappa har behandlat dej så illa ska du inte känna skuld be universum om förlåtelse (jag är inte religiös) men då ska du se att all ilska släpper och du börjar må bättre jag lovar det är din pappa som har problem jag tycker så synd om dej och Tony stackars er
    Love you

  44. Mia skriver:

    Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Fast min historia gäller mina farföräldrar. De har 3 barn, 2 från ett tidigare äktenskap på farmors soda och ett gemensamt. Farfar adopterade de andra, så alla är nu gemensamma. Min pappa är äldst. Alla tre barnen fick tre barn var, och mina farföräldrar har alltid gjort skillnad på både barn och barnbarn. Mellanfastern och hennes barn har alltid höjts till skyarna, vad som än hänt. Yngste fastern kom därefter med sina barn, och bottenskrapet är min pappa och vi barn efter honom. Att alltid få sträva efter uppmärksamhet och gillande och bli jämförd med sina kusiner när man växer upp, är så jobbigt. Om man dessutom tillhör den mindre populära skaran, som är både mobbad och utstött gör inte saken bättre. Visst har vi haft trevliga minnen med farmor och Farfar, men de överskuggas av deras beteende gentemot oss. Självklart har det bidragit till att kontakten mellan oss kusiner är rätt dålig. Några har vi väl bättre kontakt med än andra, som är typ obefintlig. Facebookkontakt i vänlistan, typ. Mina fastrar kan inte vara i samma rum, och pappa är brickan mellan dem. Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag vill välja mina släktingar själv, dvs ”De som vill vara släkt med mig, de är jag släkt med”. Således väljer jag mina vänner, min sambos släkt, mfl. Blodsband är inget värt i vissa fall, känslomässiga band står över de. När min farmor dog för något år sedan, vägrade jag gå på begravningen, likaså min ena bror. Min andra bror gick, för att det skulle vara kul att träffa släkten, min mamma endast för att vara lojal mot min pappa. Annars kunde det vara. Du gör precis som du vill med din släkt, och jag tycker att du tänker rätt. Karma slår hårt!

  45. Carola skriver:

    Du ska inte alls känna dig rutten eller skyldig till något. När min morfar dog gick inte min mamma eller jag på begravningen. Han var en hemsk människa och var inte ens värd vår närvaro. Känn efter vad som är rätt för dig 💕

  46. Stina skriver:

    Det svåraste med en sån här frågeställning är att INGEN i hela världen kan ge dig råd om hur du ska göra. Det finns inget rätt och fel utan det handlar enbart om vad du vill och att du ska kunna leva med det beslut du tar.
    Din magkänsla kan du lita på, du är klok, erfaren och har fötterna jävligt stadigt på jordskorpan. Det beslut du fattar nu oavsett vad det blir kan du stå för. Tid är dyrbar, så undvik att slösa den.
    Stor KRAM

  47. Linda skriver:

    Hög igenkännlig på detta i vissa bitar. Har en mycket trasig relation till min pappa. Och jag känner som du i slutklämmen; jag känner nada, och i don’t give a shit om han skulle kasta i handduken, så att säga 🤗

  48. Alexander skriver:

    Jag känner igen mig i så mycket du skriver, personligen önskar jag att ja ej haft någon kontakt alls med min biologiska sk far och hans mamma.
    Det är snart 20 år sen jag träffade han och så kommer det förmodligen att vara framöver.
    Kram❤️❤️

  49. kristina skriver:

    Vilken tur jag har haft som hade en mamma och pappa som alltid hade en Kram, stora hjärtan och verkligen fanns för oss barn. Våra barndomsvänner kom på mammas begravning då hon varit som en extramamma för många ungar på 60 och 70 talet. Periodvis bodde utsatta barn hos oss i vår trea utan att mamma och pappa krävde något för det. Man hjälpte till så var det bara. Mina föräldrar gick bort för några år sedan 89 och 92 år gamla, saknar dem otroligt mycket. Alla stunder på landet när pappa lät oss bygga kojor och lådbilar. Mamma lät oss baka och tog sedan hand om röran i köket.
    Mina syskon och jag har ofta sagt att vi haft tur i livet som fått så bra föräldrar.
    Tack mamma och pappa för alla kramar och all tid ni gett oss.

  50. Anette skriver:

    Min synske vän brukar alltid säga att vi väljer våra föräldrar under jordelivet för att lära oss något.
    Har varit oerhört kluven och rent av irriterad av denna märkliga kommentar.

    Har jag valt en Narcisstisk mamma som är avundsjuk på sin egen dotter ?
    En kvinna, kall som is som endast har kapacitet att kritisera och sprida gift?

    Inser till slut att jag kanske inte hade blivit en bra mamma om jag inte burit denna trasiga erfarenhet med mig.
    Det gjorde ont….att ha blivit fostrad av ett monster.

    Men…det har fört med sig något bra, dvs jag själv är helad.
    Trots mina gener är jag medveten om att jag utvecklats till en bra kvinna.
    Går inte en dag utan att mina nu tre vuxna barn talar om hur mycket de älskar mig och hur mkt vår relation betyder.

    Som trogen läsare så vet jag att du är fantastisk Mona.
    Trots gubben är döende har du inga skyldigheter.
    Känner du för att gå på begravningen, gör det….om inte, helt ok det också.

    Bara för att någon lämnar jordelivet förändras inte personen.
    Det är hans levnad som haft betydelse, inte hans död.

    och det är din pappa som är rutten och inte DU!

  51. Mianhet skriver:

    Hej! Tack för att du delar med dej!!
    Min man sa upp sin kontakt med sin pappa för ca 10 år sedan. Han ville inte att våra barn skulle bli lika illa behandlade som han själv blivit. Han har försökt återuppta kontakten några gånger men det har aldrig blivit något bra.
    I somras pratade vi om hur det skulle kännas om svärfar dog och min man sa då att han ändå upplever att han gjort vad han kan för den relationen (vilket du också verkar ha gjort och mer därtill). Bara några veckor senare fick vi veta att svärfar dött. Min man kände att han redan sörjt sin pappa och den papparelation som aldrig blev eller aldrig fanns. Så när pappan väl dog så kände han ingen direkt sorg. Sorgen att aldrig haft en fungerande pappa hade redan bearbetats. Vi var på begravningen och vi hjälpte min mans bror att städa lägenheten för att inte lämna honom ensam med allt. Men det var för broderns skull.

    Du ska självklart själv bestämma hur du gör, men Ha aldrig dåligt samvete om du väljer att inte träffa honom!

    Kram

  52. Linda skriver:

    Enligt mig kan man bara ge en människa ett visst antal chanser. Sedan måste man välja sig själv. Det är en möjlighet man har som vuxen. För egen del har jag valt bort en bror. Pga anledningar som hopat sig under en period av 35 år. Folk undrar hur man kan vara så hård. Så kall. Så rutten. Mitt svar är att i valet mellan att själv förintas eller att leva ett lyckligt liv väljer jag det senare alternativet. De som dömer mig för det har ingen plats i mitt liv. Mina nära och kära är de som vill mig väl.

  53. Sara skriver:

    Vad skönt att du känner dig färdig!! Jag förstår till 100%. Själv längtar jag efter den dag min pappa går bort, så jag kan få slippa hantera den delen av mitt liv. Han borde dessutom ha dött för lääääänge sedan men överlevde tyvärr. Jag orkar inte ens känna något över att jag känner så, för det är sant och rimligt.
    Heja dig!

  54. Malin skriver:

    Kunde lika gärna varit min text…. Har med åren insett att blod inte är tjockare än vatten och tycker inte synd om mig själv längre. Bryr mig inte skit längre. Det är han som förlorar mest på att vara ett as och egoist. Det enda jag har svårt för är att han är så kall o noll intresse för mina barn. Och jag kan heller inte förstå hur man inte kan bry sig om sina barn. Nä usch, när han blir risig en dag så kan han sitta där och undra när ngn kommer och hälsar på.
    Och när han borta tror jag inte ens att jag kommer att fälla en tår.
    Men det är ok. Jag är ok. He’s fucking loss
    Kram

  55. Salalalalallad skriver:

    Vilket narcissistiskt svin till pappa du har!
    Jag förstår dig till hundra procent. Du har absolut inget ansvar för eran relation. Det är han som har försummat dig.
    Han har fått flera chanser att leka father of the year, men inte tagit dem.
    Finns inte en chans i hela helvete att jag skulle hälsa på honom om jag var du.

  56. Frida skriver:

    Åh fina Mona! ❤️ Har en pappa som valt flaskan framför både barn och barnbarn, eller ja, vissa av dom iallafall. Nu till jul är det ett år sedan jag bad honom att inte kontakta mig mer. Sa att han kunde fara åt h*lvete. Men vad händer? Karljäveln ringer mer än någonsin. En gång gjorde jag misstaget att svara. Då är han i fyllan. Jag säger några väl valda ord och lägger på. Jag HATAR den mannen. På riktigt. Folk som vet om min ”relation” till min far säger ”ja det är så tråkigt när det blir sådär.” Men nä. Jag tycker inte det är tråkigt att vi inte har en relation. Han har gjort sitt val. Valt alkoholen före sitt barn och barnbarn. Jag är född som nummer 5 i en syskonskara på 6 barn, resterande syskon och barnbarn har han kontakt med. Vissa mer andra mindre. Har därför haft svårt att acceptera varför just jag och mina barn inte är värda en relation. MEN. Har kommit till insikt att han bara orsakar mig sorg, ilska och besvikelse. Inget jag vill ha i mitt liv eller mina barns.
    Att vara barn till en förälder som beter sig som ett r*vhål är fasen inte lätt. Jag har nu en egen familj med mina 2 barn och en sambo som är världens bästa pappa. Det är allt jag behöver. Kärlek från dom som står mig närmast, som uppskattar mig för den jag är och som aldrig skulle överge mig på det sätt han gjort.
    Det är absolut inge konstigt med det du känner. Som man bäddar får man ligga, eller hur? Beter man sig som ett as får man också ta konsekvenserna.

  57. Catarina skriver:

    Nej du är en fin människa med hjärtat på rätta stället. Därför får du lite ångest och tänker att du kanske gör fel och dessutom så känner man sig så knäpp för att man tänker att man har nån slags skyldighet och en liten gnutta av ”gud vad ska andra tänka”..

    Jag har inte nån kontakt med varken mamma eller pappa. Eller pappa.. Kan inte ens kalla honom det. Han som vi flyttade från när jag var två, då han sexuellt utnyttjat min syster som är 8 år äldre än mig.. Han som fick sin psykolog att skicka ett brev till mig om hur mycket min syster ljuger och att han aldrig gjort något, när jag var 14.
    Han som dessutom skickade ett sms för ett år sen ungefär om ”hej min dotter, vill du komma hem till jul?” Som inte ens stavar mitt namn rätt..

    Sen min mamma som valde sin alkoholiserade man istället för sina barn och aldrig vuxit upp utan snackar skit om alla sina barn till varandra och skickade ett grattissms dagen innan min födelsedag i år, inte hört något från henne på flera år, och skrev att det är min ”JÄTTEDUMMA” Mamma som saknar mig..

    Alltså, du gör rätt. Du har inga skyldigheter att varken tycka synd om honom eller behöva besöka honom. Vill han att du kommer så får han väl ringa och inte hans bruttor?? Annars så skulle jag faktiskt ta det som att han inte vill ha kontakt med sina barn..

  58. Lotta skriver:

    Min pappa vände mig ryggen för nu 19 år sedan (när jag var 22 år gamma). Hans nya tant, och hennes barn passade tydligen honom mycket bättre. Syrran min hade han kontakt med sporadiskt i ungefär 6 år till, sedan bröt han även med henne. Nu är det ledsna borta sen ett långt tag, men i början blev man ledsen när man pratade med folk om honom, och folk frågade och ville veta hur det var med honom tex. Men jag har min styvpappa som är underbara, och som mina båda barn ser som morfar. Min pappa får dom inte för mig benämna som deras morfar (då han inte förtjänar den titeln). Vill dom prata eller fråga om honom, så säger dom ”Min riktiga pappa”. Samt att jag har min man, hans familj mm. Min storasyster har tagit detta hårdare än mig, och jag vet att hon kommer åka till honom ifall han ringer och säger att han är tex sjuk, gammal mm. Han är ju ändå nu 72 år, så det kan ju ske. Har sagt till syrran att jag aldrig kommer åka och hälsa på honom, samt att jag INTE kommer gå på hans begravning. Har han skitit i mig och min familj i så många år, så kommer jag ALDRIG träffa honom för att han ska få lätta på sitt samvete. Kan låta hårt, men han har svikit mig så hårt, så där kommer jag aldrig vika mig. På pappret är han min pappa, men i mitt hjärta så har min styvpappa den platsen nu och för alltid <3 Förstår inte hur man kan strunta i sina barn. Skulle mina barn av nån anledning inte vilja ha kontakt med mig i framtiden, så skulle jag lyfta på varande sten tills jag hittade ungen igen. Finns ingenting som skulle kunna hålla mig borta från mina underbara tjejer!!

  59. Bella skriver:

    Jag har gjort det valet. Han var ingen bra människa och jag valde att inte någonsin träffa honom under min uppväxt, inte vara hos honom när han var sjuk eller låg på sin dödsbädd. Inte delta vid begravningen. Efter att han gick bort ångrade jag mig. Inte för att jag inte var där för honom, inte för hans skull. Men för min. Och den person jag är.

    Du är inte en dålig person om du gör det valet, inte nånstans. Men det kan komma att påverka dig, förhoppningsvis inte. Ta hand om dig.

  60. Hedenbergskan skriver:

    Jag känner igen mig. Alltid sviken av en pappa som aldrig förstår (läs: aldrig tycker) att han gjort eller prioriterat fel. Han har alltid varit sig själv närmast. Jag skulle inte besöka honom på sjukhuset. Jag har ju absolut inget att säga honom, inget att bygga en relation på.

  61. Tarja skriver:

    Mona. Jag skriver som alla andra. Känner du att du är klar med den relationen och den är inget att ha, så kliv inte in i något rum där du inte vill va.

  62. Åse Molin skriver:

    Benn there.. done that.. Ångrar mig inte ! Du gör helt rätt.. de är båda borta idag. Jag kan inte känna alls att jag ångrar ”förlorad tid” . Jag känner mer att det var mitt val för att tädda mig själv och ja, det fungerade..

  63. Annette skriver:

    Så knäpp är jag, att jag blir glad för din skull att du känner att du är färdig. Vad du kommer känna ”om hundra år” vet ingen, men i nuläget känner du att du är klar. Självklart (?) vore det mer önskvärt att du fick känna dig som den viktiga och betydelsefulla person du är. Men ännu viktigare är att du får sig själv att känna dig älskad och speciell, att inte vara beroende av andras respons. Riktigt så funkar det ju inte när man är liten, då är man beroende av sina föräldrar. Det handlar om överlevnad. Eller, ja, man är väl generellt beroende av andra människor för sin överlevnad… när man är liten menar jag. Det kan ju vara vem som helst som kan ta hand om en… behöver ju inte vara just en förälder menar jag. Men av någon anledning vill man ändå ha sina föräldrars erkännande och kärlek. Knäppt, men egentligen inte…

    Om du skulle valt att åka dit, skulle det ha varit för din skull. För att du ville få en sista chans till försoning eller för att få ett sista avslut. Men avslut verkar du redan ha kommit till, utan hans direkta närvaro. Du har saknat honom ”ett helt liv” (typ), medan han i så fall kanske saknar/skulle ha saknat dig ”en kvart” på sin dödsbädd. Det får han leva med. Sen kan han ju alltid förmedla sig via Christina, om han har något han vill säga…

    Kram!

  64. Tara skriver:

    Nädu, Mona, du är bra på alla sätt o vis + några till <3

    När jag möter den som födde mig, ser jag på henne, på samma sätt som vilken främling som helst – rakt igenom. Hon finns inte! Det slutgiltiga var, när hon valde barnens sk far framför min dotter, efter att han utsatt henne för sexuella övergrepp. Hon ringde t.om runt till folk o sa "det förstår man ju att flickan ljuger!". Det är 10 år sen till våren.

    Min bror tar ibland upp ämnet "begravning" o menar på att jag MÅSTE gå på den, vilket jag inte alls tänker göra. Då "hotar" han med att han ska komma o hämta mig, för dit ska jag. Jag vet vem som kommer vinna den fajten – för jag ska inte alls dit.

    Gör det som känns rätt för dig, Mona. Det är bara du som kan känna det <3

  65. Åsa- C. skriver:

    Eller varför inte – Bland det sista som lämnar en människa är väl hörseln? Åk dit med en lista på vad du vill ha sagt och sätt dig bredvid sjukhussängen. Läs upp punkt för punkt. (Han hör troligen även om sköterskorna säger han inte gör det). Är det flera patienter i rummet så väs in stavelse för stavelse i hans öra! ”Minns du när du sa till mig……” – ”När du inte….”. Han har ju som vuxen sagt livsavgörande sårande saker till dig, varför kan du inte göra detsamma tillbaka? Låt all ilska, sorg och besvikelse bli kvar i rummet när du sedan går därifrån och stänger dörren efter dig. Du har sagt det du ville få sagt. Han har hört dig. Payback. Frihet.

    Ett (känslo-) lavemang mår alla gott av då och då, oavsett situation.

  66. Sandra Cliffmark skriver:

    Förstår dig helt och hållet och nej HAN har varit en dålig människa! Relationer e egentligen inget som kommer för man delar blod utan det är något man får kämpa för. Jag har samma situation med min pappa förutom att jag önskade att han skilde sig för efter många år har jag förstått att hans sambo e boven i mycket trots hon varit falsk. Jag har sagt upp kontakten men har oxå en löjlig längtan efter en pappa

  67. Anneli skriver:

    Jag sörjde klart mina farföräldrar medan de levde. Tillsammans skapade de en miljö där ingen kärlek växte och de njöt av att försöka söndra bland sina barn och barnbarn .När de dig fanns inga känslor kvar utan istället lämnade de mig en viktig läxa -hur jag aldrig vill behandla mina nära och kära.
    Jag förstår dig helt&hållet!

  68. Amanda skriver:

    Jag hade åkt dit, lätt. Med en varm sked som jag bränt det gamla aset på handen med. Skrattat och åkt hem. Sorry not sorry. Har gjort slut med ”familjemedlemmar” för betydligt mindre än det du berättar här Mona. Stor kram. P.S: Man behöver absolut inte gå på begravningar heller. Så jävla skönt.

  69. Therese skriver:

    fyfan för att andra ska försöka ge en dåligt samvete!!
    finns inget ”borde” åka dit. alla ‘borde’ ligger enbart hos honom. och ”du kan inte ångra dig” z om någon ska ångra sig är det ju han.
    USCH!
    blir så förbannad när folk pratar om ”var en större människa” v.a.r.f.ö.r?! INGET BEHOV AV Ö H T.
    ang blod är tjockare än vatten – det är bajs också!

  70. Johanna skriver:

    Åhhh, jag känner igen den känslan. Min pappa träffade en ny kvinna och lämnade vår familj två dagar efter hans 50-årsdag. Dom gifte sig och fick ett gemensamt barn. Hans fru har två barn sedan tidigare. Åren går snabbt, men min och pappas kontakt ebbar ut. Idag hörs vi via telefon eller SMS ett par, tre gånger om året.
    Vi är inte ens vänner på fb, däremot är jag fbvän med hans fru. Gör lika ont varje gång hon lägger ut bilder på deras resor, sammankomster med hennes, numera vuxna, barn och barnbarn.
    Och veta att jag och mina barn är bortvalda.
    Gör ont varje farsdag då sociala medier exploderar av hyllningar till alla fantastiska fädrer. Eller födelsedagar och mina barns skolavslutningar.
    Blir så trött och less på mig själv, att jag ens tror och hoppas på, att vi någonsin kommer ha någon far-dotter relation.
    När jag vet att vi aldrig kommer få det…

  71. Carola skriver:

    Det du känner, är rätt för dig. 💖

  72. Nina skriver:

    Låt han ligga där. Hoppas han har ångest!
    Bern there done that! Han är fanimig föräldern i er relation och borde kunnat betett sig som en.
    Du är inte skyldig honom ett dugg, känner du att du är klar så låt det vara så.

  73. Siri skriver:

    Så sorgligt med denna läsning, att ni är så många som mått dåligt i relationen till en eller båda föräldrarna.Att ni känner er så svikna. Att föräldrar sviker sina barn -jag kan inte förstå det. Jo kanske om droger, psykisk sjukdom och liknande är anledningen. Jag har haft turen att få ha mina föräldrar boendes med varandra hela livet. Nu är dom båda döda sedan många år och dom fattas mig! Spontant tycker jag, skicka ett handskrivet brev till den det gäller om hur du känt och upplevt hans svek.

    1. Mona skriver:

      När jag träffade honom den senaste gången så sa jag allt som man kunde ha skrivit i ett brev. Rubbet. Han fick sig en chock kan jag meddela. Det är därför jag känner att han är ett avslutat kapitel. Jag fick ur mig det jag velat säga i hela mitt liv.

  74. Norpan skriver:

    Livet är för kort för att lägga tid och energi på människor som inte får en att må bra. Vill man ändra något kan man bara ändra sig själv och vad är det då för relation om man måste vara någon annan för att få det att fungera? Den människa som inte älskar en för den man är, förtjänar inte ens kärlek.
    Du är absolut inte rutten för att du väljer att leva ditt liv och må bra på det bästa sätt du kan <3

  75. Gudinnan skriver:

    Jag sitter på en annan stol än många av er. Jag skaffade barn med en man som har noll intresse av sina barn. Jag upptäckte när dom var 4 och 5 år gamla att han aldrig skulle lägga två fingrar i kors för att hjälpa dom på något sätt i livet. Har fått trösta många gånger när han svikit dom. När han inte dykt upp för att fira jul tillsamman med sina föräldrar som han lovat. När han ställt in sommar äventyr två dagar innan avresan. Nu för tillfället är han sur för att han anser att inte dottern meddelat att han skulle bli morfar på rätt sätt. Har inte ens skickat ett grattis sms. Men ändå så ringer dottern till mig å frågar hur hon ska göra inför dopet. Å jag känner bara att dyker fanskapet upp på dopet så kommer jag dränka han i dopfunten. För sätta samma känslomässiga skador i mitt barnbarn ska han icke få göra.

    Sen har jag fått uppfostra 3 st barn från min man tidigare förhållande för mamman inte orkat bli vuxen å ta sitt ansvar så länge inte man kan tjäna pengar på att ha barn boende hemma. Fått trösta barn som åkt hem till mamma med en förväntan av att kanske den här gången ska mamma va en mamma. Fått visa med ord å handling vad en förälder gör för sina barn. Å det är inte alltid så lätt att va vuxen att alltid sätta barnet i första rummet.

    Så jag kan inte se varför du ska åka och säga ajö till din pappa en människa som inte varit ett dugg intresserad av att skapa en relation med dig. Du har haft ditt avslut. Vad andra människor runt honom är i behov av är inte din sak att lösa.

  76. Luttan skriver:

    Jag har inte valt att födas och således inte heller valt mina föräldrar. Har vuxit upp med en mamma som troligtvis har en diagnos/utvecklingsstörning och en pappa som inte funnits efter deras skilsmässa när jag var liten. Det de båda avsiktligt och oavsiktligt låtit mig gå igenom i mitt liv gjorde att när jag fick mitt första barn höll på att knäckas av rädsla och ilska, kommer jag bli likadan och hur kunde de göra så här mot mig.
    Jag lever och har överlevt, har förstått att jag är ett maskrosbarn. Har ingen kontakt med någon avser, inte med mamma för att det bara inte går, hon förstår inte, tycker hon gjort allt rätt och har inte förmågan att se vad jag varit med om. Min sk far är bara ett arsle rent ut sagt, självupptagen och egencentrerad.
    Så när de dör kommer jag nog endast sörja det som inte mina barn fått, morföräldrar som älskar dem lika ovillkorligt som deras farföräldrar.
    Jag är klar, har förlikat mig och valt att inte låta dem förstöra mer av mitt liv. Jag har mina barn, mig själv och min man och hans familj och det är bättre än allt jag någonsin trodde att jag skulle få eller trodde jag var värd.
    Kärlek till er alla!

  77. Maria Ryden skriver:

    Hej! Jag tycker du skall göra som du själv känner och du verkar färdig. Du kan överväga att göra det för din bror som kanske behöver dig som stöd. All värme.

  78. Vivi skriver:

    Sorgligt att läsa din och andras historia här. Har haft turen att ha föräldrar som alltid satt barn och barnbarn i första rummet. Vet ju givetvis att det finns många barn som du och de andra vilket gör mig förbannad.

    Det är du som bestämmer hur du ska göra men något som slog mig var att kanske din bror behöver dig i detta. Han har kanske inte klarat av att vara lika stark som du. Men rutten är du inte oavsett hur du väljer.

  79. N skriver:

    Mona, livet är för kort och för viktigt att lägga energi och engagemang på människor som behandlar en illa. Varje människa har ett val vilka som man vill ha och älska i sina liv. Detta oavsett om det är ens föräldrar, ex eller vänner.

  80. Ellinor skriver:

    Å vilken berättelse du delger OCH alla andra… En sak som jag lärt mig den hårda vägen är att blod är Inte tjockare än vatten! Försök att Omge dig med människor Du mår bra av så mår Du bra mycke bättre! Kram från Norrland/Ella

  81. Trin skriver:

    Läser alla kommentarer och nickar igenkännande. Trodde i min enfald att detta inte var så vanligt. Själv är jag uppväxt med en far som var mkt glad i flaskan. Mår dåligt än i dag när jag tänker på alla gubbar som under min fars fester, skulle krypa ner i min säng. Hur även min far gjorde sina försök. Det sätter spår. Hade mycket liten kontakt med honom när jag flyttade hemifrån. Då var mina föräldrar skilda och han kunde dricka okontrollerat. Ringde han när han var full la jag på luren. Han gjorde sina val. Nu är han död sedan många år tillbaka. Lika bra det. Så nej, du är inte rutten!!
    Något har jag iaf lärt mig av detta. Jag skulle ALDRIG utsätta mina barn för detta!!
    Kram på dig Mona ❤️

  82. mamski skriver:

    Fina Mona – vilka underbara kommentarer och berättelser – jag har läst allt och jag håller med – du är inte alls rutten. Din mammas ord ”du kan inte ångra dej” klingar lite i bakgrunden – hon vet kanske hur du kan reagera OM du skulle ångra att du inte gick dit en sista gång…. kramar i massor <3

  83. Sara skriver:

    Ja herregud så många som aldrig borde ha fått bli föräldrar. Jag har turen att ha en fantastiskt klok och stabil mamma. Men hon säger själv att det enda goda som kom ur den 10-åriga relationen med farsan är – jag. Det blev inga fler barn, för hon insåg att den där ”charmige bohemen” var väl så krävande som en unge. Han däremot fick tre barn till med sin nya.

    Efter decennier av ointresse och noll engagemang i sitt första barn vaknade den här gubben plötsligt till när han blev morfar. Då jävlar skulle det skickas julklappar och hälsas på. I början. Men nu är det drygt två år sedan han och jag sågs – på farfars begravning – och då var inte mina barn med. Lilltjejen som blir 8 i vinter har inga som helst minnen av sin ”morfar”. Han skickar fortfarande födelsedagspresenter och julklappar till barnbarnen (det är de enda livstecknen vi får), men eftersom han inte känner dem och inte ens bemödar sig att höra av sig och fråga vad de eventuellt önskar sig, har det i åratal kommit böcker som de redan läst för länge sedan. Han bor i en annan landsända, så det är inte bara att kvista förbi bokhandeln och byta.

    Absolut, jag skulle kunna bjuda till själv. I rätt många år försökte jag ha en dialog. Men det är svårt att få riktig kontakt med en person som bara ser till sitt eget bästa och pratar om hur orättvist behandlad han ALLTID blir i alla sammanhang. Som aldrig funnits där för mig, som svek gång på gång genom att ställa in de fåtaliga pappahelgerna när jag var liten. Som inte förstod någonting när jag försökte berätta hur det kändes för mig. Som är den absolut mest omogna åldrande man som går att föreställa sig.

    Jag har inte det minsta intresse av att finnas till hands när han en dag ligger på sitt yttersta. Det är en väldig tur att han har tre yngre barn som kan dela på ansvaret. Det är sorgligt att det blev som det blev och att han inte går att prata med, men jag orkar inte ha dåligt samvete längre, jag tog på mig skulden för vår usla (obefintliga) relation så länge när jag var ung. Mamma, som aldrig pratat skit om honom inför mig, har bekräftat att det är hans självupptagna personlighet och dåliga attityd som fortfarande spökar – det är samma saker som hon upplevde och gjorde att hon inte stod ut till sist. Det är ändå rätt skönt att kunna prata med henne på ett vuxet sätt, hon fick ju hantera min besvikelse när jag var liten, men nu ser vi saken ur ett mer liknande perspektiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *