När man missar en cancerdiagnos – välkommen till det nya Sverige

Malin,  min kompis som äger Wilmer Kaffebar ni vet, har en pappa. Voja. Jag har känt honom lika länge som jag har känt Malin. Ett par decennium.

 

Voja är jugoslav men kom hit på 60-talet. Är egen företagare sedan dackefejden. Aldrig belastat samhället på något sätt. Tvärtom. Gjort sitt, betalat skatt och aldrig varit sjukvården till last. Ever.

 

Voja är nyss fyllda 70 år. Inte en krämpa. En sån som ser ut som om han vore 58. Typ. Vid midsommar får han plötsligt diarré. Det går ett par veckor och han inser att det kanske är läge att besöka läkare. Går dit, lämnar prover och går hem. Får sen besked om att det inte är några konstigheter och att det nog bara är något tillfälligt. Han blir lite bättre men det kommer tillbaka. Han återvänder till doktorn. Säger att han känner en knöl i magen och ”kan ni snälla röntga?” Doktorn säger nej eftersom nya prover inte visar några konstigheter.

 

Voja är inte den som är den. Får han ett nej från farbror doktorn så bråkar han inte. Däremot känner han på sig att det ä r något fel. Gudskelov har han kvar sitt jugoslaviska medborgarskap och en lägenhet i Belgrad, så han drar dit. Bokar tid hos doktorn och ber om en röntgen.

 

Nämen hoppsan. Hela magen full av cancer. Malin får ett jefla tokspel. Svenska läkaren rings upp. Nämen hoppsan igen, det var ju inte så bra, kan han möjligen komma hem så att vi får undersöka honom. Voja tvekar. Pratar med den jugoslaviska läkaren, som berättar att den kirurg som gör denna typ av operationer är borta på annan ort och opererar och kommer först om två veckor.

 

Malin ringer den svenska läkaren och får prata med nån sjuksyrra. Säger att Voja nu kommer hem, som idag, och måste få en akuttid. Det finns inte. Så klart. Det hela slutar med att han ombeds att uppsöka öppenvården och ta en nummerlapp. Japp, ni hörde rätt. Läkaren som missat en cancerpatient har inte tid för akutbesök och patienten ska ta en nummerlapp. På riktigt. Malin frågar om tidsaspekten. Hur lång tid tar det med remiss och operation. Det kunde man inte svara på. Så klart igen.

 

Voja sökte vård för 3,5 månad sedan och cancern växer. Varje dag.

 

Då kan man ju fråga sig varför han inte åker tillbaka. Den jugoslaviska läkaren är åter på plats om två veckor. Då skulle det bli operation. Problemet är eftervården, som måste ske i hemmet. Han har förvisso lägenhet där, men det är knöligt att flyga ner anhöriga.

 

Ska han då chansa på att operationen här hemma sker fort som fasen och för att han har anhöriga som kan ta hand om honom, eller ska han dra ned till Belgrad, bli akutopererad utan möjlighet att ha någon som kan hjälpa honom efteråt? Han kommer inte vara i så bra skick att han kan sättas på flyg. Inte nog med att han ska deala mentalt med att han har cancer, han ska ha ork att fatta svåra beslut också.

 

Alla dessa frågor bara för att en läkare inte tog honom på orden när han var tydlig med att han kände ”något hårt i magen”.

 

Jag tänker på Johanna Toftbys kompis Annica. Hon råkade ut för ungefär samma sak: hennes prover på en leverfläck slarvades bort och nu kämpar hon för sitt liv.

 

Det är alltså hit vi har kommit.

1

47 responses to “När man missar en cancerdiagnos – välkommen till det nya Sverige

  1. Malde skriver:

    Det är skit. Lika mycket skit som när man är kvinna och 70+ (som fortfarande arbetar) och läkaren på vårdcentralen säger att det är antingen kol eller astma som gör att hon har svårt att andas, troligen kol då kvinnan rökte fram till 20 år tidigare. Någon månad senare får kvinnan en annan husläkare på vårdcentralen som skickar kvinnan på provtagningar och röntgen. Kommer fram till lungcancer. Två månader senare är det slut. Aggressiv sa**ns tumör som tryckte sönder luftstrupen, inklusive stenten som de satte in för att hålla luftstrupen öppen.

  2. emma skriver:

    Den läkaren är ett riktigt stolpskott som ska anmälas!!I övrigt är det bara att tacka våra politiker!//Emma,SSK

  3. anette skriver:

    anmäl till IVO det har vi gjort då de sket i att testa en leverfläck som skulle tas bort nu har min man fått metastas i armhålan efter ett malignt melanom och en cancerdiagnos samt ett väldigt oroligt leverne med kontroller var 3.e månad.

  4. S skriver:

    Så tråkigt att höra!
    Jag vet att vi är många som felbehandlats av läkare och det tas tyvärr inte på allvar.
    Man kan lägga ner tid och energi på att anmäla men det ger sällan något mer än att man blir ännu mer förbannad på vården.
    De håller varandra bakom ryggen, det går inte att komma åt dem i den stora kolossen…

  5. Petra skriver:

    Man saknar ord! Tyvärr blir det allt vanligare att läkare inte tar patienter på allvar! Man får verkligen tjata sig till en röntgen och för att få rätt behandlingar idag. Usch & fy! Man undrar ju hur den läkaren han träffade här i Sverige kan gå och lägga sig och sova över huvud taget om nätterna!

  6. Carina lindau skriver:

    Detta är så mycket vanligare än man tror, samma sak var det för min dotter, vi fick bråka för att få dom proverna, hade dom väntat en vecka till hade Fanny dött!!! Och tyvärr fick vi då veta av andra föräldrar att dom hade samma upplevelser. Vården suger ganska ofta här i Sverige pga alla besparingar FUCK CANCER!

  7. Nina skriver:

    Jag bodde utomlands i 10 år, när jag fick bröstcancer ville jag såklart hem till Sverige för att kunna vara nära min familj.
    Inga problem. Jag fick komma hem och fortsätta min cancerbehandling som startats i Australien här hemma i Sverige.
    Så jag tycker att Sverige är fantastiskt.
    Det enda jag känner är att svaren från labb och röntgen tar väldigt lång tid. Tyvärr är ju det resultatet av ett 8 år långt alliansstyre där alla pengar lades på den privata sektorn, något som många ändå inte har någon nytta av.
    Sen låter det som att han har haft otur med sin läkare.
    Det är ju faktiskt så att vi bara hör om alla det händer tråkiga saker. Det är många, många fler som är nöjda med sin vård och som får fantastisk vård men det hör vi aldrig om eftersom det inte har nyhetsvärde.

    1. kristina skriver:

      Nu sticker jag ut hakan och säger att det kanske är bra med konkurrens. Jag är väl korkad men tror nog att offentliga vården får skärpa sig lite om den skall hänga med. Tycker inte heller att vinsttänket är ok men det finns även inom offentliga sektorn. Har jobbat inom offentlig och privat vårdsektorn och inom det offentliga har jag aldrig hört någon chääf säga tänk på att våra patienter är kunder och viktiga. Utan dem står vi utan jobb. Det är lättare att förstöra något bra än att bygga upp det.
      Hoppas det går bra för Malins pappa

  8. Havrefras skriver:

    Så fruktansvärt sorgligt. Alltså, det finns ju fan inga ord. Helt jävla sinnesrubbat. Får jag cancer så kommer jag sätta ett skott mellan ögonbrynen, för det verkar lättare. Både för en själv och för anhöriga som blir galna av oro. Så känns det.
    Hur tänker politikerna? ”Så här gör vi – alla får vänta på sin tur, det verkar mest rättvist”. Rubbade, sinnessjuka idioter till politiker. Skulle en politiker eller anhörig till politiker få cancer så skulle ju de särbehandlas, det är jag fullt övertygad om. Inte fan går dom och ställer sig i kön? Gah!

  9. LiSe skriver:

    Sjukvården i Sverige har blivit som ett lotteri, har du tur träffar du en bra läkare, men vinstchanserna är små. Det gäller att vara sin egen läkare o tala om vad som är fel, sen ska man vara stark dom en björn för att orka fajtas för sin vård, mitt i sin sjukdom… Tänker på Malin o hennes pappa o hoppas de orkar kämpa o får en snabb operation. Ta fajten med läkarna, ge er inte! 💕

  10. Carolina skriver:

    Det hände mig. Cancerdiagnosen blev fördröjd i fem år för att läkarna ansåg att jag var för ung för att få den typen av cancer. Jag tappade allt förtroende för vården under en lång period. Idag läser jag till läkare, är snart klar. Och jag ska göra allt för stt skydda mina patienter. Vi är hårt pressade. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Men som en klok, äldre handledare en gång sa till mig: du kan läsa dig till det teoretiska, lära dig det kliniska, men du kan aldrig läsa dig till eller lära dig att bry dig, det kommer från hjärtat. Och det är där jag tror att det största problemet sitter.

    1. Pudeltanten skriver:

      Dig vill jag gå hos när du är klar!!!

  11. Eva skriver:

    Ja tyvärr är det så vården ser ut i Sverige.
    När jag har haft bekanta som har haft cancer så undrar man alltid varför varje steg ska ta så lång tid.
    Tex när man väntar på röntgen. När man vet att det är cancer. Man har ju liksom inte tid att vänta.
    Cancer är en hemsk sjukdom.

  12. Bodil skriver:

    Jag vill bara – helt neutralt och stilla – säga att i alla dessa klagomål som finns gällande vården så är versionerna till största delen ensidiga. Ni behöver inte bli arga och tro att jag försvarar det som inte ska försvaras.
    Men som ett litet, litet exempel är det en fråga jag ofta ställt till patienter ”Men sa du det till doktorn?” Svaret är oftast ”Nej” Min följdfråga är såklart ” Men hur ska han/hon då kunna hjälpa dig!?”

    1. Mona skriver:

      Bodil, du har så rätt. Men i det här fallet så bad han verkligen om att få bli röntgad. Det var också därför han åkte till Belgrad, han visste att de skulle röntga honom där.

    2. Charlotta skriver:

      Du har rätt Bodil, det är många som inte vågar säga ifrån när de väl får träffa läkaren, men vad säger det om stämningen och det allmäna bemötandet vid läkarbesöket? Kan det vara så att patienten är tyst för att läkaren tydligt signalerar att vederbörande varken har tid, lust eller intresse av att fördjupa diskussionen? För att det helst inte ska gå mer än 12 minuter innan patienten är på väg ut genom dörren igen, och helst med ett recept i handen? Hade läkaren tagit sig tid, varit intresserad och bjudit in till förtroligt samtal så vågar jag garantera att de allra flesta patienter med glädje skulle berätta mer och fråga mer. Istället för som nu att många går gråtande därifrån för att de känner sig små, osynliga och betydelselösa. Jag hoppas allt löser sig för Malins pappa.

      1. Bodil skriver:

        Med all respekt, Charlotta, så blir allmänna synpunkterna som de du har när en diskussion är ensidig.

        1. Charlotta skriver:

          Med all respekt Bodil så är det inga allmäna synpunkter, det är hundatals och åter hundratals personer som återkommande delar den typen av erfarenheter i de patientgrupper jag är medlem i.

    3. S skriver:

      I fortsättningen kommer jag ha med mig ett dokument där personalen jag talar med får skriva under att de har tagit del av den informationen jag har gett dem.
      Hela tiden skrivs det fel i journaler eller att det inte står det jag har sagt.
      Då står ord mot ord och vi som patienter blir misstrodda.
      Jag som patient riskerar mitt liv när vården inte kan skriva ner det som sagts korrekt.

  13. Agnes skriver:

    Sorgligt :(. En familj som är hårt drabbad av svek och sjukdom. Tyvärr har jag inget positivt att säga om cancervården i Sverige. Min moster fick vänta 4 månader på att operera bort en tjocktarmscancer. Fruktansvärda månader men nu är det borta och eftervården börjar. Var jag Malin familjs skulle jag ta op om två veckor av jugoslaviska läkaren och sedan försöka få förflyttning till Sverige.

  14. Loppan skriver:

    Belgrad! Defo snabbare och säkerligen bättre. Han kan säkert fixa någon som hjälper honom.

  15. Lillan skriver:

    Hur många sådana berättelser har jag inte hört, inte bara cancerpatienter utan även andra. Våra kära politiker reser jorden runt och berättar hur j-a bra och duktiga de är, Sverige öser ut så mkt pengar som man aldrig kollar vems fickor de hamnar i, men vi har inte råd och resurser till sjukvården. Fullkomligt skandal, men politikerna och beslutsfattarna har egna sjukförsäkringar och hamnar ALDRIG i de vårdköer vi gör. Vi kan väl bara konstatera här att Belgrad har mycket bättre och effektivare sjukvård än Sverige. Punkt. Vi har troligtvis världens högsta skat, sjukvården skulle inte se ut så här. Försök sedan förklara för människor varför de skall betala ännu mer skatt varje år för att få ännu sämre tjänster.

  16. Susan skriver:

    All medkänsla för er som råkat riktigt illa ut.
    Jag har bara gott att säga om svensk sjukvård. Har en vän som blev hastigt döds sjuk. Vårdcentralen regerade direkt när han sökte vård för diffusa problem. Remitterades för utredning och specialistvården var helt fantastisk och de räddade livet på honom med en transplantation. Eftervården på sjukhuset varade i ca 6 månader och all personal och vård var förstklassig. Själv gick jag in i en depression och fick/får den bästa vård jag kan tänka mig både via vårdcentralen med läkare och psykolog. Även min kontakt på försäkringskassan har varit och är ett enormt stort stöd för mig.
    Så jag tror nog att svensk sjukvård fortfarande fungerar för de flesta, med det sagt inte att den är perfekt. Så att säga att ”Det är alltså hit vi har kommit” kanske inte gäller hela sjukvården.

  17. Ullies skriver:

    Jag förlorade min bästa vän B i levercancer för 2 mån sedan. Hon blev bara 42 år och lämnade 4 barn och make efter sig. Hon blev sjuk i vad hon trodde var influensa som aldrig gick över. Till slut blev det besök till akuten och inläggning. Hon fick reda på sin cancerdiagnos när hon läste sin journal på nätet, innan läkaren berättade för henne. Jag sörjer henne enormt mkt. <3

  18. Angel skriver:

    Jag har haft både tur och otur med vården. Märkte en kula på halsen i höjd med sköldkörteln för tre månader sedan. Eftersom mamma haft sköldkörtelcancer och jag dessutom varit väldigt trött en tid så sökte jag med en gång. Läkaren tog mig på allvar och tog nödvändiga prover samt skickade en remiss för ultraljud och biopsi. Normalt får man vänta upp till tio veckor men eftersom den sortens cancer ligger i släkten och mina symtom snabbt blev värre så flyttades jag upp i kön. Subakut inflammation i sköldkörteln blev diagnosen till slut. Medicinering är satt men hjälper inte så nu lämnar jag blodprover en gång i veckan för att de ska ta reda på varför. Under hela tiden har alla inblandade varit noga med att använda rätt namn, trots att jag inte haft råd att ändra det och rätt pronomen , trots att jag inte påbörjat hormonbehandlingen än. Där har jag haft tur.

    Oturen har jag haft under utredningen för könsdysfori och väntan på behandling/operationer för det. Efter jag sökte för det fick jag vänta ett halvår innan utredningen påbörjades. Utredningen tog tre år och var extremt kränkande. Bland annat fick jag svara på frågor om favorit sexställningar, favoritfärg och hur sant på en skala det är att bågskytte är en favorithobby, vilken min favoritpoet var och hur sannolikt det är att jag är förföljd av främlingar. Vad sjutton har det med någons könsidentitet att göra?
    Efter diagnos tog det ett halvår innan jag fick träffa kirurgen. Han ifrågasatte med en gång om jag verkligen var man eftersom jag hade långt hår och naglar. Det kan tydligen inte män ha. Blir lovad operation i september i år. Ringer i början av september och frågar varför jag inte hört något. Får reda på att han lovar runt och håller tunt. Om jag har tur får jag operation i januari. Hormonbehandling? Har fortfarande inte hört något om det men enligt koordinatorn skall det mycket till om jag ska få det i januari.
    Obehandlad könsdysfori är extremt farligt. Folk hinner sjunka så djupt i depression innan de får behandling att de tar livet av sig.
    Så ja, svensk vård har en hel del att jobba på men det finns guldkorn till läkare än.

  19. Linnea skriver:

    Man blir less, det är så stor brist på personal och pengar att patientsäkerheten inte kan garanteras längre, speciellt på landsbygden.
    Jag har jobbat inom vården i 12 år, men utbildar mig nu till något helt annat.
    Den dagen jag behöver vård kommer jag inte vara orolig, jag vet att dom gör sitt bästa. Men det är synd när kompetent personal byter yrke och/eller inte får dom resurser som hade behövts.
    Synd att det inte finns några specialistkliniker och kirurgier inom privat sektor här i Sverige men antar att det är för dyrt.

    Ett av mina starkaste minnen från vården var när jag skulle hämta en patient från kirurgen och där var det en kirurg som hade jobbat i 19 timmar, förstå det, då är det inte kartonger han gräver runt i utan människor.

    1. Katarina skriver:

      Ja kirurger är häftigt folk. Haft en som opererat mig i 16 timmar. Räddat mitt liv. Men innan det hade jag en klåpare till ortoped som nästan tog det ifrån mig. Så ett lotteri känns det ju som om det är.

  20. Linus skriver:

    Aj då, läkaren kan ju anmälas till IVO.
    Våra kära politiker har jag inte mycket för oavsett partifärg.
    Vår husläkare upptäckte min mors kronisk lymfatisk leukemi år 2013, som tur är han en noggrann och kompetent läkare.

  21. Åsa.J skriver:

    Mona!
    Tycker det var väldigt klumpigt skrivet om Johanna T vän Annica! ”och nu är hon är döende i cancer” Annica kämpa för fullt med att bli frisk! Många med mig håller tummarna för att hon blir det!

    1. Mona skriver:

      Helt rätt, har ändrat, tack!

  22. Lisa Johansson skriver:

    1991 Januari. Min bästa kompis slutar med p-piller för hon vill bli gravid igen. Hon har en 1-åring. Mensen uteblir…men grav-test visar negativt ! Hon söker läkare som också konstaterar att ingen graviditet är på g men förklarar mensen med tillfällighet. Februari – fortfarande ingen mens men ömmande bröst och lite mer mage….återbesök hos läkare som ber henne tänka på kosten !!! Mars – ingen mens ännu men svullna, ömmande bröst och en större storlek på jeansen och irritationen hos läkaren är obehaglig – ”Gå hem och banta!!!”. Valborg…..gick fan inte sova liggande eller sittande åker in på akuten med vansinnig make (198cm lång brottare)som inte ger sig förrän akuten tar reda på vad fan det är. ….. Skiktröntgen visar cancertumör istället för vänstra äggstocken . Operationen visar upp en buk full av metastaser. Hon lever 1,5 år till och dör ifrån sin 3-årige son…kanske helt onödigt då första läkaren borde satt in resurser att undersöka varför. 5 år sedan : Min exmake har mått dåligt flera månader. Våra gemensamma vuxna barn slår larm till mig som har viss sjukvårdsutbildning som undersköterska då han vägrar gå till doktorn. Jag kollar till en ynklig gubbe som är knallgul i hyn, har en svinhög puls (han är maratonlöpare och har jävligt god kondis normalt sett)och nattliga svettningar av rejäla mått. Jag tvingar honom i bilen och kör till Huddinge sjukhus akuten…en lördag kväll. Får bråka in honom genom receptionen som tycker han kan vänta till måndagen och gå till vårdcentralen. Jag ger mig inte och argumenterar mig varm med all min medicinska kunskap jag har. Vi kommer in. Väl vid akutens medicinska disk får jag bråka mig till blodprover då jag reagerat på hans symtom…Blodprover blir tagna och efter 2,5 timmes väntan b kommer provsvaren och han blir inlagd på HEMATOLOGEN , Japp. Lymfom (körtelcancer). Har fler historier från svensk sjukvård men då blir det flera sidor. VAD FAN SKA VI GÖRA ??? Så här ska banne mig inte människor bli bemötta när man söker vård för att ta reda på vad man lider av…och sedan få hjälp DIREKT //Frustrerad

  23. Åsa skriver:

    Sorgligt att läsa, men dessvärre är detta vanligt. Allt för vanligt. Min mamma gick under mer än tre års tid och mådde dåligt. Hade stora problem med magen, tyckte att hon kände att något var i vägen när hon satte sig på huk för att t.ex. plocka vinbär av vinbärsbuskarna o.s.v. Vid tre tillfällen var värken i magen så pass stark att min mor – som näst intill aldrig gått till doktorn under hela sitt liv – varit tvungen att åka in akut i ambulans. Detta har inträffat tre gånger under dessa tre problematiska år, och vid varje tillfälle har hon befunnit sig på olika orter och således hamnat på tre helt olika läns största sjukhus. INGEN har ens bemödat att röntga henne. Alla de läkare som hon här stött på har ryckt lite lätt på axlarna och sagt att ”du har nog bara ätit något olämpligt”. Jaha, sen då? Tror ni hon fått någon som helst återkoppling från sjukvården? Nej, nej, hon har helt sonika – när de värsta smärtorna lagt sig – blivit hemskickad mol allena. Ingen återkoppling what so ever.
    Inne på år tre så dog en mycket nära släkting till oss, och då i magcancer. Detta rörde givetvis upp en del känslor i familjen. I samtal med vår släktings hustru så berättar nu min mamma att hon har anala blödningar varje gång hon går på toaletten. Vår släkting blir här mycket upprörd och uttrycker att detta är ett av de första tecken på magcancer vilket hennes makes doktor informerat henne om, och hon gör klart för min mor att hon genast måste söka hjälp. Här ringer så åter igen min mor till sjukvården, och får efter mycket tjat och gnat från hennes sida en tid ett par veckor senare uppe på närmsta vårdcentral. Väl där så berättar hon vilka problem hon har. Sjuksystern suckar och säger att ”har man fött tre barn som min mor så bör man förvänta sig att blöda i rumpan emellan varven”. Min mamma blir här mycket ledsen av de kommentarer hon får, men står trots detta på sig. Hon kräver någon sorts undersökning. Sjuksystern som vid det här laget är oerhört otrevlig mot min mor ber så slutligen min mamma att lägga sig ner, och så för hon upp ett metalliknande föremål i de bakre regionerna. DÅ BRISTER TUMÖREN!
    Det instrument som förs upp i min mor, lyckas med full kraft ha sönder den tumör som nu visar sig sitta en bit upp i min mammas tarmar. Hon håller på att förblöda och det blir ilfart i ambulans med akutoperation som följd. Läkaren som tar emot min mor och som också är den som senare opererar henne samt följer upp hennes fall, uttrycker ett tag efteråt att: Såhär brukar man inte säga om sina kollegor, men du borde f-n i mig anmäla varenda j-el du stött på inom sjukvården de senaste tre åren”. Vidare förklarar han att min mamma har uppvisat ALLA tecken på just tjocktarmscancer, och han är ytterst bestört över den oprofessionalitet hon stött på under hela denna tid.
    Hur har det då gått för min mor? Vid operationen fick hon ta bort mer än 1/2 meter tarm, vilket normalt brukar fungera ok. Dessvärre får 2% komplikationer, och detta har just hon drabbats av. Som mest kan hon gå 23 gånger per dygn på toaletten. Hon som alltid varit en mycket social människa, kan sedan akutoperationen med allt vad det inneburit inte gå bort på fest, inte bege sig iväg och shoppa, gå på teater, konserter m.m. Hon har blivit samt är tvungen att hålla sig nära hemmet, för om magen sätter igång så är det kört. Vi i familjen är dock oerhört tacksamma för att vi fått ha henne kvar, och det är nu dryga 12 år sedan hon akutopererades. Om hon anmälde de som felat? Nej, dessvärre inte. Som hon själv uttrycker det så ”måste man vara frisk för att orka vara sjuk” och hon menar just det att orken som hon tappat (vilket är oerhört vanligt att cancerpatienter gör) och som inte funnits där, är den kraft hon hade behövt för att orka driva sitt fall som sådant. Skulle hon orkat med att anmäla alla som felat samt orkat med att driva sitt fall vidare, så hade hon just behövt vara frisk och full av kraft.
    Summa summarum; jag, mina syskon, vår far och våra familjer är alla ytterst, ytterst tacksamma för att vi har vår mor/fru/mormor kvar i livet. Dock har vi alla blivit oerhört medvetna om att livet snabbt kan vända likväl som vi fått insikten av att denna hemska cancerform har en enormt stor ärftlig faktor. Båda mina systrar har redan hunnit blivit kollade med kamera och allt som hör därtill, och detta p.g.a. att de båda haft just blödningar från magregionerna. Dessa undersökningar har de snabbt fått igenom – tack och lov – grundat just på den höga ärftlighetsfaktorn. Peppar, peppar, men hittills har det varit falskt alarm och jag hoppas personligen att det får fortsätta vara så för ingen, absolut ingen förtjänar att gå igenom ett likande helvete som min mamma. Ingen!

  24. Lena skriver:

    Jag beklagar o är ledsen för de som råkat illa ut, men skulle ändå vilja hålla med er som säger att det oftast fungerar bra i vården.
    Idag implementeras oxå något som kallas SVF, Standardiserat VårdFörlopp, i hela Sverige. Jag vet dock inte hur långt man kommit i Stockholm. Runt 20 av de vanligaste cancerdiagnoserna har ett eget ”förlopp”. Om man uppfyller x antal av ”kriterierna” för en cancerdiagnos, dvs olika symtom, så hamnar man i förloppet. Dvs man får genomgå, för den misstänkta cancern, adekvat provtagning och röntgen samt träffa specialistläkare inom ca två veckor. Det behöver INTE vara starka misstankar om cancer, men vissa symtom utreds direkt för det. Detta är olika för olika sorts cancer.
    Min upplevelse av att träffa dessa SVF-patienter, arbetar inom vården där jag träffar dem, är att väldigt många inte har hunnit med i vad som händer… Hjärnan måste också hänga med… Så det är nog kanske inte alltid bra att det går fort…

  25. Camilla skriver:

    Det känns som om folk över 65 år öht har svårt att få den vård de behöver.
    Första gången pappa fick sin diagnos (prostatacancer) var de osäkra på om den skulle behandlas med strålning eller inte eftersom ifall den växer långsamt ”kommer han hinna dö av naturliga orsaker långt innan”, att han verkligen besvärades och fick kissa var 10:e minut var tydligen inget besvär…
    Och nu när cancern kom tillbaka dröjde det flera månader från beskedet tills det utreddes vad för typ av cancer det var och sedan ytterligare en tid innan behandling sattes in.
    Jag bor i ett fattigt land, men det känns som jag kan få bättre vård här än ”hemma” i Sverige. Min svärfar är hypokondriker och går till läkaren och tar prover och röntgas för allt möjligt, hans sjukvårdsförsäkring täcker allt och det har bara hänt engång att proverna slarvats bort (och då åker han in och gör sånt minst engång i månaden, oftast mycket oftare).
    Just sånt slarv och nonchalans inom vården hör mig både rädd och ledsen.
    Sen vet jag att det finns många superbra läkare där ute också.

  26. Karin Svensson skriver:

    Jag tror att det här som händer/inte händer inom sjukvården nu är något vi får vänja oss vid….. pengarna går till andra saker.
    Personalen flyr från sjukvården och vem f-n skulle inte göra det om man hade deras villkor.

  27. Ann Gisselson skriver:

    Svensk sjukvård generellt är nog bra. MEN det finns fall då den fallerat fullständigt och då man också frågar sig, VARFÖR går/får man inte förekomma en läkare.
    Min bror var 45 år när han sökte hjälp första gången för värk i axeln. Han blev undersökt endast ockulärt. Då besvären var kvar sökte han gång på gång på gång hjälp och bad även om en röntgen i axeln för att se vad som gjorde ont. Men det fick han inte. Läkaren skickade honom upprepade gånger till sjukgymnasten för misstänkt tennisarmbåge. Till slut tog han sig till akuten på Södersjukhuset, och efter 2 dagars grundlig undersökning fick han sin diagnos. En tumör 9×7 cm i höger lunga som hade vuxit ur lungan in i nerverna i axeln, + metastaser till binjurarna. Inget att göra, ingen operation, han fick förvisso cellgifter, men mer för att han skulle vara så smärtfri som möjligt den tid han hade kvar, som hans överläkare sa. Som också för övrigt var riktigt förbannad på brorsans läkare på vårdcentralen som ignorerat honom. Överläkaren ville att han skulle anmäla hans läkare. Men brorsan valde att boka en tid hos sin läkare istället, med hela sin journal med sig, för att ge läkaren ett ansikte på patienten. Han ville inte bli ett namn på ett papper. Det tog nog skruv, Hon både grät, var ångerfull och slutade kort efter på vc. 5 månader efter cancerdiagnosen dog min bror. Så märkt av sjukdomen som vid det laget hade spridit sig till skallbasen, lymfarna, andra lungan, ländryggen, you name it. Han blev 48 år, skulle 2 månader senare fylla 49. Lämnade efter sig en förkrossad fru, 6 barn varav yngsta var 10 år, barnbarn, syskon, vänner och arbetskamrater. Så jäkla tragiskt.

    1. Mona skriver:

      Usch, jag blir så JÄVLA ledsen när jag läser din och flera andra berättelser här.❤️

      1. Ann Gisselson skriver:

        Du kanske minns honom Mona, Kent Sundin. Vi bodde på Moränvägen 60! Så ledsamt att hans liv spilldes bort, för att han blev tilldelad en läkare som uppenbarligen missat hela sin uppgift som just läkare.

        1. Mona skriver:

          Hmm, försöker minnas men det går inte. Jag tror, med betoning på tror, att jag bodde på 74. Han borde ha bott på min gård då, eller?

          …. och nu vaknar jag; du är också en Jordbro-unge alltså!=))

  28. Ann Gisselson skriver:

    Stämmer, men brorsan var född 58 och jag 63. Vi gick i samma skola du och jag, umgicks en period under skoltiden. Och på den tiden kände alla varandra 😉 Men man kan ju inte minnas alla. Vi hade en schäferhund, om det väcker något minne!

    1. Mona skriver:

      Hmm, nä, minns inte. Hade du samma efternamn? Men vänta, då måste du ha varit i samma årskull som min första stora kärlek, Håkan Sandberg?

      1. Ann Gisselson skriver:

        Ja, som ogift hette jag också Sundin. Håkan minns jag inte. Men å andra sidan är det ju såååå länge sedan så långtidsminnet sviker lite ibland 😉

        1. Mona skriver:

          Åhh, känner jätteväl igen ditt namn. Kan det möjligen vara så att du är mörkhårig?

          1. Ann Gisselson skriver:

            Jepp, jag är mörkhårig. På den tiden hade jag lite längre än axellångt, mittbena och man lockade luggen utåt. Eller så hade man tokpermanentat hår, hahaha. Min mamma hette Mona och min styvfar Rune!

  29. Det vill du inte veta skriver:

    Bra diskussion! Jag vill ju vända lite på detta negativa prat om vården.

    Inom vår familj och övriga närmaste har vi hittills enbart positiva upplevelser. Vi har haft väldigt svåra saker att hantera men det har gått bra för alla oss upp till nu i alla fall.

    Kommunikationen är 100%, återkoppling och kallelser till återbesök = 100%, läkarkompetens 120%, själva vården på Sahlgrenska 130%, återkoppling till eftervård = 110%.

    Det vi har drabbats av och vårdats för under de senaste åren men nu är så friska vi kan är brustet magsår, cancer i bukspottkörteln, hjärtattack och stroke. Sahlgrenska är våran Gud och Jesus:-). Synd att ni har fått en annan uppfattning av vår vård idag och hoppas att allt går bra för er! Verkligen!

    Skulle man skicka riktade donationer till vissa enskilda individer så hade det blivit till några fantastiska personer på Sahlgrenska.

    Vi är många som har vetenskap och skicklighet att tacka för att vi får leva lite till:-)

    Allt Gott!

    1. Mona skriver:

      Det är historier som din som gör att man inte tappar hoppet!

  30. Christina skriver:

    Eh det nya Sverige? Landstinget har vart raserat i en jädra massa år. Gör om landstingen tycker jag👍

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *