När hissen inte går ända upp

Just nu mår jag rätt dåligt av olika orsaker. Har dessutom inte skött mina antidepp-tabletter vilket har lett till att jag haft ett par svåra panikattacker. För er som inte vet så kan jag berätta att man får en extrem hjärtklappning, det susar för öronen och man tror på riktigt att man håller på att få en hjärtinfarkt. Sjukt obehagligt. Dessutom kommer dom oftast i olämpliga situationer. Som härom dagen när jag satt i bilen och körde. Mitt på Tranebergsbron kom det. Kan säga att jag körde i 180 km/timmen fram till Rålambshovsparken (för er stockholmare som vet) där jag parkerade och väntade ut det hela. Vidrigt.

 

 

Har haft lite mycket i skallen de senaste veckorna och har därför, som vanligt, inte kopplat sambandet med utebliven medicin och verkan av det. Igår vaknade jag till liv, insåg läget och fick släppa allt jag hade för händerna på jobbet och dra hem och hämta medicin.

 

 

När jag inte ätit medicin på ett tag blir jag dåsig i huvudet. Stentrött. Ingenting funkar. Jobbtarmen lade av direkt. Lyckligtvis hade jag en lunch inbokad med Malin, som äger talibanens dansskola. Och lyckligtvis är jag inte anställd på kommunen, eller dylikt, så jag skolkade från jobbet i flera timmar. IMG_8566Med Malin kan man nämligen prata hela dagen. Och hela natten.

 

Åkte tillbaka till kontoret och packade ihop mina pinaler och drog hem. Fick ett sms tidigare på dagen igår som jag skrattar åt fortfarande. Det märks att jag har geggamoja i skallen just nu.

 

Först det här. ”Gu’ vilken fin växelspak”, tänkte jag. Hinner även tänka att; ”undrar om det är en one size, fits most?”IMG_8558

Jag svarar: IMG_8559 (1)IMG_8560

1

11 responses to “När hissen inte går ända upp

  1. Christina skriver:

    Ursäkta lite stänga förmaningar – Klart som sjutton du mår dåligt, det beror ju inte bara på det som är omkring dig, utan gissningsvis på utsättningsbesvär. När man trappar ner för att inte äta den mer, är det en process som tar tid, att bara sluta ger ju enorma biverkningar. Likaså när du börjar igen, får du insättningsbesvär. Sköt din medicinering, det är ju inte för skojs skull du fått dem. Har du en bra läkare? Om inte skaffa ny.

  2. Smultronblomman skriver:

    Jag, som är från landet, fattade inte heller vad det var först. Jag såg också en växelspaksknopp. Inte förrän jag läste vad den heter och konversationen mellan er, riktigt ordentligt, gick det upp ett Liljeholmens. Långa sladdar, dåliga kontakter. Gissa om jag skrattar nu!

  3. Helena skriver:

    Jag trodde det var en datormus innan Liljeholmens tändes här också!!! Hahahahahaaaaaaaaaaa!!! 🙂

  4. SkruttAnn skriver:

    Asgarv, du gjorde min dag! 😀

  5. Jupp skriver:

    Verkar som att jag kommer kunna ha min ”växelspak” framme på nattygsbordet när den anländer! 😉

    Love ya, babe!

  6. Eb skriver:

    Alltså? Hur fasen använder man en sån där? Ska den där grå alptoppen stickas in nånstans? Eller är det den som är en vibratortjohej?

  7. Cicci skriver:

    Du får göra som jag Mona, skaffa en dosett! Hjärnan blir aningens förvirrad när den inte får medicinen och jävligt trött när den får. Du kanske ska lära dig att leva randigt en period. Aktiv, vila, aktiv, vila, osv. Då blir både knopp och kropp lite gladare, eller skaffa en växelspak ?. Har följt dig ganska länge och älskar ditt sätt att skriva, din humor och din öppenhet. Kämpa på med det som är jobbigt men glöm inte vila. Stor kram

    1. monasuni skriver:

      Jag har en dosett… Tack för din fina komplimang!

  8. A-M skriver:

    Mona, nu blir jag lite rädd när jag läser detta.
    Piller hjälper bara för stunden men inte så man tror. Det är ren bullshit.
    Jag var försökskanin i 11 år åt psykvården. Jag fick den ena efter den andra tabletten åt min panikångest.
    Efter 11 år så slutade jag tvärt en dag och nu har det gått 6 år, INTE ett piller har jag tagit. Visst kommer panikattackerna ibland, men mycket mer sällan. Vad jag vill säga, piller hjälper inte, de själper…

    1. monasuni skriver:

      Mmm, för många. Mina är inte beroendeframkallande och jag k o m m e r lägga av. Dock under kontrollerade former..

    2. Cicci skriver:

      För vissa kanske de stjälper men att äta medicin en period i livet när det är tufft kan vara en enorm hjälp. Precis som en diabetiker behöver sitt insulin kan en del behöva serotonin och noradrenalin. Precis som med allt annat i livet så är det väldigt individuellt. Hade inte jag mina piller så skulle jag nog ständigt vara deprimerad. Så Mona knappra på så länge du har det tufft omkring dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *