När det vänder sig i magen

Ända sedan jag publicerade mitt inlägg i maj om att jag har varit gift med en pedofil så får jag mail flera gånger i månaden från tjejer som blivit utsatta själva, från mammor till utsatta, någon som varit gift med en pedofil eller från andra närstående till utsatta. Jag blir lika kräkfärdig varje gång. Vad ska vi göra för att få bukt med det här? 1 av 5 i varje skolklass har eller är utsatt på något sätt. En siffra jag har svårt att hantera.


Hej igen, Mona!


Jag vet inte om du kommer att läsa detta. Jag skrev till dig den 15 maj i år. Då hade jag förstås ingen aning om vad som skulle dyka upp över ytan i början av juli. Fast jag hade mina onda aningar. Det hade jag ända sedan helgen den 1-3 mars 2013. Den enda helgen som jag var bortrest och lämnat båda mina barn ensamma med sin pappa/bonuspappa. Jag var på en ”mammaträff” med mammor till barn med autism och adhd. Vi kände varann över nätet i en privat liten grupp.


Min yngsta son V var då 6 år och min äldsta son D (född dotter och som har en annan pappa) var 12 år (alltså transsexuell, Monas notering). En kväll i juli berättade D vad som hade hänt honom den där helgen i mars. Hans bonuspappa, som han hade känt sedan han var 5 år gammal, hade våldtagit honom. Han hade slagit honom och tagit honom i baken. Han minns inte mer säger han. Han vill inte heller prata om det. När han berättade om slagen och sina armar så mindes jag plötsligt. När jag kom hem på söndagen hade sonen stora konstiga blåmärken över båda armarna. Jag mindes att jag svepte försiktigt över hans armar (sonen som är autistisk gillade inte beröring om det inte var på hans villkor så mycket då) och tyckte det var konstigt. Jag frågade flera gånger vad som hade hänt. Jag minns även att han sade att han hade ont i rumpan och knappt kunde sitta på toan. Det var inte så konstigt då han ofta var väldigt lös i magen med diareer pga laktos intolerans.


I maj samma år blev vi utslängda av min fd sambo. Lång tråkig historia. Vi fick 4 veckor senare en ny lägenhet och D började i en specialklass i sexan. I samma veva blev han plötsligt en helt annan person. Han blev vegetarian, ville ej ha manliga läkare alls, blev argare mot mig, fick bulimi, klädde sig i väldigt utmanande kläder samt blev väldigt ofta sjuk och värre i sin ångest. Började också ”se” saker dvs fick psykoser. I juli, efter han hade berättat, så står vi närmare varandra än någonsin innan. Han berättade att det var därför han började skära sig själv i mars i år när allt bubblat upp till ytan. Därför han hade börjat röka cigaretter mm.


Han var hemmasittare i ett år med och mådde fruktansvärt dåligt. Jag trodde allt berodde på mig. För vad skulle jag annars tro? Inte hade jag i min livligaste fantasi kunnat tro detta! Fast mina aningar låg under ytan och bubblade hela tiden. Jag hade tom under de tre åren ganska ofta tagit upp det det där med att säga ”Nej” mm. Han svarade alltid att ingen någonsin hade rört honom på det viset. Att han skulle säga nej. Herregud! Hur skulle han kunnat det? Han blev så chockad. Han försökte knuffa undan honom men hur skall en liten ”tjej” som han då ändå var, kunnat försvara sig mot en man på 177 cm och 135 kg?


Det bästa är att vi numera har min sambo och hans fem barn i våra liv. D har ”adopterat” honom som sin pappa! Det är otroligt stort! Vi alla är väldigt tajta och tycker mycket om varandra. Det är nu som det jobbigaste kommer. Min yngsta son bor kvar på hemorten med sin pappa (D ville flytta till min sambos hemort och börja i en vanlig skola. Vi bodde ett år själva i en trea och sambon i sin trea) och kommer hit varannan helg. Hans pappa lämnar och hämtar då ingen av oss har körkort. Alla barnen utom V, min yngsta son, vet om våldtäkten. Det går ju inte att dölja tyvärr.


Vi polisanmälde men det lades ned i brist på bevis. Varje gång V kommer går min sambo och D ut och går. Ingen av dem kan vara kvar av olika skäl. D kan INTE ha honom i sin närhet, inte ens på avstånd!!! Min sambo har svårt att hålla inne sin ilska över vad min fd har gjort hans bonusdotter. Så varje gång V kommer, tassar vi ALLA på tårna i högspänn. Hur länge skall vi orka leva så här??? Det där svinet har förstört vår familj för evigt! Vi kan INTE leva normalt längre! Båda mina söner delade rum innan. Nu står inte D ut med det längre. Han KAN bara inte stå ut med att V sover i samma rum. Han pallar inte det. Alla som känner oss, dvs sambons nära vän, sambons mamma och min bror och syster, vet liksom skola, soc och bup. Fast ingen kan hjälpa oss med att slippa behöva ha min fd som kör V hit. Det är den värsta tortyren man kan uppleva.


Stackars min D som får möta sin våldtäktsman 4 ggr/mån. Även om han undviker honom så blir han smärtsamt påmind om det varje månad. Även vi andra. Blev en lång kommentar om detta. Hoppas du har överseende med det. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i det här! Ingen vågar prata om det. Alla vill bara lägga locket på och låtsas som om inget har hänt. Fast det HAR det ju! Jag vill inte prata med en psykolog för det hjälper inte mig. Har tyvärr dålig erfarenhet av att de byter jobb efter tre samtal eller bara är dåliga dessvärre /Kram L

1

13 responses to “När det vänder sig i magen

  1. Helena skriver:

    Fy fan L vad jag lider med dig.
    Jag har dock lite svårt att hänga med i sammanhanget. Är förövaren Vs pappa och det är honom V bor hos? Eller har hon en annan pappa och förövaren bara skjutsar?

    Blir oavsett så arg och ledsen på hur socialen, pub och övriga inte kan hjälpa till. Och hur polisen kan lägga ner en så grov grej.
    Fy fan rent ut sagt. Förlåt, min ilska kanske intr hjälper men utan ilska blir sorgen överväldigande. All kärlek till dig som kämpar

  2. Marina V skriver:

    till L:
    1. Be en vän med körkort.
    2. Bor du i Linköping med omnejd, jag ställer upp, kör V fram o tillbaka, jag vill inte ha betalt.
    Det är det lilla jag kan göra för att hjälpa.

    1. Mona skriver:

      ”lilla”?! Det är ju hur mycket hjälp som helst!

      1. Marina V skriver:

        Mona, majla mig om det blir aktuellt.
        Kram till Er, och ”never give up!”

        1. Sara skriver:

          Jag bor i Nyköping och ställer gärna upp med skjuts och hämtning om det är i Sörmland!! Det är bara att ni hör av er

  3. Ulrika skriver:

    Jag saknar ord… <3<3<3<3 till er alla…

  4. Agda skriver:

    Usch, jag blir så ledsen av att läsa detta. Hade gärna hjälpt till om jag kunnat
    men bor tyvärr i södra skåne.
    Hälsningar Skåne.

  5. ullis skriver:

    Hade svårt att hänge med då vem son var pappa till vem men oavsett. För din skull…du måste gå och prata med någon. Googla, det finns stödorganisationer där man kan hitta folk som är/varit med om liknande. Det finns forum på nätet. Du behöver stöd som mamma för att orka stötta dina barn. Ge inte upp det finns hjälp att få. Du kan inte bära allt detta själv.

  6. anna skriver:

    Hur kan V få bo kvar med sin pappa? Han kanske också utsätts?! Hur vet mamman att pappan inte ger sig på även V?! Och varför inte berätta för V. Förstå sveket V kan känna när det väl kommer fram. Fattar inte.

  7. Agneta skriver:

    Nu har det gått några månader sen du publicerade det hemska inlägget Mona. Det låter märkligt, men finns det ingen som är orolig över att ditt ex har barn.Varför skulle han inte förgripa sig på dem? Hur kan de på hans jobb inte veta vad han gjort? Kram från en annan med en pappa som är pedofil.

    1. Mona skriver:

      Soc ha varit inkopplade men vi vet ingenting. Hans sida av släkten har klippt av alla band. Det enda jag vet med säkerhet är att han har åldrats 20 år sedan det här flöt upp till ytan. Har sett honom på bild och för nån månad sedan såg jag honom på några meters avstånd. Jag kan därmed, eftersom jag känner honom, konstatera att han inte mår särskilt bra. Det är en viss tillfredställelse. Dock kommer jag aldrig i livet kunna förlåta honom för att han förstört min dotters liv. Eller förlåta mig själv för att jag inte såg. Jag kan accepterara men aldrig förlåta mig.

  8. inger skriver:

    Hemskt!! Fruktansvärt!! Allt helvete!! Hade som andra lite svårt att hänga med. V:s pappa var det han, så låt honom inte träffa V.

  9. L skriver:

    Hej! Det är jag som skrev inlägget om V och D.
    Jag vill börja med att tacka er alla för er omtanke och erbjudan om skjuts. Tyvärr bor ni en bit ifrån.
    Min son V fyller nio år innan årets slut och han bor hemma hos sin pappa som är förövaren till min son D (annan pappa). Soc anser att V har det bra där. Både jag och D har anmält honom men det hjälper ju inte.
    Min son V har också autism, adhd och OCD. Vi har inga vänner som vi brukar umgås med. Våran släkt bor ca; 30 mil ifrån samt utomlands. Min son V kan bli väldigt utåtagerande och kräver en vuxen vid sin sida på heltid och kan därför inte i nuläget bo hos oss. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att få någon som kan skjutsa V t/r till oss. Jag har sökt samtalskontakt så det är på gång nu. Det är så mycket som jag skulle vilja säga men jag vågar inte för risken att det kommer ut till berörda personer/ Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *