Män som våldtar …

Sedan jag gick ut och berättade om min exmakes våldtäkter på min äldsta dotter har jag fått mängder av mail. Mängder. Från mammor som inte heller såg och som också mår skit. Från människor som tackar för att jag lyfter problemet och vågar prata om det.

 

Men framför allt från kvinnor och unga tjejer som varit drabbade .. och är drabbade just i detta nu. Ett mail, som jag inte hittar för stunden, blev jag extremt illa berörd av. En flicka som inte var särskilt gammal, av hennes skrivstil att döma …långt under 18 år … vilket fick mig att undra h u r hon hittat mitt inlägg. Läser vidare och hela kroppen fryser till is. Hon tackar mig för att jag berättar vår historia. För nu känner hon att hon fått mod att berätta för sin mamma vad hennes pappa gör, och har gjort under många år. Att hon velat berätta i många år men inte vågat för hon visste inte om mamma verkligen skulle tro på henne. Hon skriver att hennes första minnen är att pappan använder hennes napp och stoppar in den i henne. Där den inte ska vara. Hon skriver att hon skär sig på ställen på sin kropp där inte mamma, eller någon annan ska se. Hon skriver att hon vill dö men ändå inte.

 

Jag gråter sällan men helvete som jag grät över hennes rader. Försökte maila henne tillbaka men hon har inte svarat. Trots roliga event, glada middagar, härlig shopping och utlandsresor sitter hon på min näthinna v a r j e dag.

 

Varenda jävla dag.

 

Och hon är inte ensam där ute. Jag kan för mitt liv inte förstå den här läggningen hos män (och en del kvinnor för den delen). Vuxna (ofta) män som, även om de inte tycker att de gör något fel, inte inser konsekvenserna det har för sina offer. Eller, den kombon kanske inte är så ologisk.

 

Vidriga, äckliga män som förstör mångas liv för evigt. Inte bara de självklara offren.

 

Igår fick jag ett mail till. Ett mail som gjorde mig glad.

Det är jag som ska tacka. Tack vare ditt inlägg om din dotter har jag bestämt mig för att träffa en psykolog och börjar funderar på att polisanmäla min far. Min mamma hade ingen aning heller men bestämde mig för att berätta för 3 år sen. Hon har mått så dåligt pga att hon inte märkte eller såg något. Jag ser alltid till att försäkra henne att inget av det som har hänt mig är hennes fel.

Anledningen till att jag berättade var för att jag var livrädd att han skulle ge sig på mina döttrar. Kunde aldrig koppla av och stod inte ut med att se hur han lekte med dem och de klängde sig fast vid sin morfar.

Nu vet jag att om något skulle hända mig så kommer inte min familj låta mina barn i hans närvaro.

Så ännu en gång Tack till dig o din dotter.


Det som också gör mig illa berörd i det här mailet är meningen: ”Jag ser alltid till att försäkra henne att inget av det som har hänt mig är hennes fel.” Tänker att det inte är våra barns ansvar att få oss mödrar att inte känna skuld. De ska inte behöva ha det oket över sig o c k s å.

Jag får dåligt samvete över att jag visar min sorg öppet framför min dotter. Att jag inte håller igen när jag får mina svackor. 

Ska bättra mig på det. Men under tiden ska jag njuta av vårt sista dygn här i Spanien.

1

21 responses to “Män som våldtar …

  1. Ragdoll skriver:

    Åh vad mitt hjärta blöder! Jag önskar jag kunde säga nått mer men jag vet inte vad jag ska säga mer än att ni är så modiga, din dotter och du, som vågar prata om det ! Detta måste lyftas och man måste våga prata öppet om det som hänt, det är inget att skämmas över för det är inte barnet som gjort nått fel! Den som ska skämmas är förövaren, man eller kvinna kvittar!

  2. Sarah skriver:

    Fina Mona grym är du ! Har följt dig i många år ! Hur är det med x-ET ? O hans familj ? Antar att dom läser bloggen ? Kommer 24 åringen o blogga sin historia? Må så gott !

    1. Mona skriver:

      Tack. Vi har inte hört ett ljud. Så klart. Vet att han/dom läser. Hon kommer gästblogga om det men mår inte jättebra just nu. Jag låter tiden gå så tar vi det när hon är i bättre skick.

      1. Anne skriver:

        Har ni hört på omvägar hans / deras reaktion?
        Tycker det är konstigt att det inte har blivit några repressalier ännu. Men å andra sidan, en advokat tar nog god tid på sig för att ha ett starkt case. Om de nu drar det vidare menar jag.
        Om han skulle dra det vidare, är du inte rädd att hamna i fängelse? Eller känner du att det är värt det?
        Förlåt att jag frågar, men eftersom han inte är dömd för något så är risken ganska överhängande i så fall, så jag bara undrar hur dina tankar går kring detta?

        1. Mona skriver:

          Fråga på du. Och ja, det är värt allt. Det är upp till 2 års fängelse för förtal, om han/de nu väljer den vägen. Värt varenda dag där kan jag säga. Om inte annat så har jag ju en annan tillvaro att blogga ifrån. Skulle aldrig ha skrivit om honom på det sättet jag gör om jag inte var beredd att ta risken. Det vet också talibanen. Om han/de nu skulle driva det så långt så blir allt officiellt, alltså då blir hans namn officiellt och då jävlar ska jag blogga om ännu mer saker om honom…

  3. Anne skriver:

    Jag tycker du är fantastisk som tar upp det här och jag hoppas att din dotter snart mår bättre. Jag fryser invärtes och går sönder när jag läser det du skriver. Skulden och skammen sitter i benmärgen på den som blivit utsatt. Den är så svår att tvätta bort.
    Kram till dig och tack <3

  4. Anne skriver:

    Det som upprör mig är att hon som vuxen med egna barn fortfarande har kontakt med sin pappa. Och dessutom låter honom gå nära sina barn.
    Hur tänkter man då?!!!

    1. Mona skriver:

      Fast, det kanske ligger lite mer i historien som jag/hon inte kunde delge er. Kanske är saker och ting lite vridna för att inte kännas igen..=)

  5. Ninnie skriver:

    Mörkertalet av barn som våldtas eller på annat sätt blir sexuellt utnyttjade är skrämmande stort. Jag bara önskar att de orkade och vågade berätta för någon vuxen de litar på, men efter vad de drabbats av är det nog svårt för många av dem att lita på någon över huvudtaget. Speciellt eftersom de flesta gärningsmän/kvinnor är nära anhöriga till barnet… människor vars största uppgift borde vara att skydda barnet. Jag blir så ledsen i hela hjärtad.
    Tack för att du och din dotter finns som vågar gå ut och berätta. Ni är säkert guld värda som inspirationskälla för många som inte vågat berätta tidigare.
    Massa styrkekramar till er

  6. Bitta skriver:

    Funderar på hur det ser ut i samhället när någon känner sig mogen att våga berätta , få stöd hjälp att ta sig ifrån förövaren. Förutom polisanmälan vad finns det för skyddsnät för att bearbeta och få stöd ? Nu kan ju inte du/ni hjälpa alla som mailar men det skulle ju verkligen behövas lite konkreta tips , vad man gör som första steg. Mona eller någon annan som vet.

    1. Mona skriver:

      Tänker fördjupa mig i det under hösten…

      1. Carina skriver:

        Om under 18 och du har namn kontakta soc och bolla?

        1. Mona skriver:

          Exakt .. har mailat flera gånger men inget svar. Mailadressen är korrekt men det går inte att utröna korrekt namn för annan sökning..

          1. carina skriver:

            Jag är tuff men blir hudlös när det gäller barn. Tanken på att barn just nu blir utsatta gör ont. Vad kan man göra?? Obligatorisk föreläsning/information varje årskurs om frågor kring detta?? I skolan informera barn, tala om var barnen kan vända sig, att det inte är barnens fel, att man måste prata med ng etc etc etc….Det är ju i skolan man kan nå flest barn.
            /blir galen

          2. Mona skriver:

            Min dotter vill ju ut i skolor och föreläsa men HUR får vi rektorer att ta in henne? D e t är vårt stora problem.

  7. ninaerica skriver:

    Jag tycker att det är fantastiskt att du och din dotter vågar och orkar berätta offentligt om detta. Och att det ger styrka till andra så att de vågar berätta. Det känns som att någon borde stå bredvid alla dessa barn och hålla dem i handen för att de ska våga och orka berätta. Och så får de den styrkan de behöver från ”bara” (missförstå mig rätt, jag förringar inte på något sätt ett inlägg om detta, men det är ganska långt ifrån att konkret ha någon bredvid sig) ett blogginlägg. Tänk så många du och din dotter kan hjälpa genom detta fruktansvärda som hon varit med om. Och tänk om fler hade pratat öppet om detta. All heder till er alla!

  8. Lena skriver:

    Usch stackars lilla tjej! Mitt hjärta går sönder! Dessa vidriga jävla avskum *tvi* Och alla dessa som står och håller bakom ryggen, ni är minst lika vidriga!
    Jag har en vän som var utsatt för övergrepp som barn av sin styvfar, hon anmälde honom hos sociala, polis, skola, vänner men möttes bara av misstro 🙁 Nör hon var 17 år så bestämde hon sig för att avsluta sitt liv genom att hoppa från en bro, men på vägen till bron så fick hon förbi polisstationen och tänkte att hon går in och berättar igen så det iaf blir en liten notis om han skulle göra ngt mot ngn annan. Polisen såg den gamla anmälan och frågade om det pågått sedan dess och ja, det hade det ju…. Han vart dömd till 8 års fängelse, men hovrätten sänkte det till 6,5 år.
    Hon vägrar med vara tyst, för skammen är inte hennes! Hon föreläser, är ofta med i tidningar, har varit hos Malou och berättat, och Amnesty hade en tävling där unga filmskapare skulle tävla, de gjorde en dokumentär om Malin, och den vann! https://youtu.be/lH5I4URZRN0

    All kärlek till dig och din dotter ❤️

  9. Tant T skriver:

    Mailadressen är inte väldigt lik min..? Min dotter (fast jag ska tydligen inte kalla henne det utan något svårt begrepp hon googlat fram) har skurit sig över stora delar av kroppen men inte heller pratat med sin far på över två år trots att hennes bror är där ca 50 % av tiden…OM så är fallet kan du få all info du behöver :/

    1. monasuni skriver:

      Nej, tyvärr…

  10. Mamman skriver:

    Hej Mona.

    Jag kom av en slump in på din blogg och läste om din dotter. Först vill jag säga att jag tycker ni båda är oerhört starka som faktiskt går ut med detta och kämpar varje dag. Och att du inte alls är en omogen barnrumpa som känner som du gör för kräket. Men ska jag vara ärlig är jag bekymrad för min egen dotter.

    För att göra en lång historia kort. Mitt ex (pappan till min idag sjuåriga dotter) har blivit utnyttjad av en av sina föräldrar när han var liten. Jag trodde att det var hans pappa och lät därför inte denne träffa vår dotter. Drygt två år efter att jag separerat från mitt ex (vi hade varannan vecka) fick vid jag vid läggning av vår då 3 åriga dotter veta att hennes farmor pillade henne i underlivet fast hon inte ville. Då vår dotter haft problem med svamp trots alla åtgärder frågade jag om det var så att hon fått hjälp att torka sig eller fått kräm men det var det inte. Och efter lite frågande fick jag förstått att detta pågått mer eller mindre så länge hon kom ihåg, dvs sedan vi separerade och farmor fick ha henne ensam varje gång hennes pappa skulle göra något (mer eller mindre varje dag). Jag höll masken, fötsökte lyssna och sjöng till hon somnade. Bröt sedan ihop, ringde sjukvårdsrådgivningen berättade för min man och mamma. Dagen efter gick jag med henne till vårdcentralen, senare till akuten dit socialen kom. Utan att jag sa ett ljud berättade hon mer och mer. Fick rådet att inte prata med henne om det såvida hon inte själv tog upp det och ett datum för ett polisförhör. Fick inte berätta vart vi skulle eller vad vi skulle prata om då det kunde påverka min dotter. Samma dag skulle hon till sin pappa, jag vägrade men socialen ringde hennes pappa, som blev chockerad och lovade att inte låta henne träffa farmor och beslutade att hon visst skulle dit. Det gick då upp för mig att det troligtvis var hans mamma som förgripit sig på honom och att det var förklaringen till att han inte velat säga väven det var. Hans pappa bor nämligen i ett annat land så att undvika honom är något lättare. Oavsett vilket gick jag och dottern på förhör. Jag fick inte närvara utan fick sitta i ett annat rum. Hon bedömdes som mycket trovärdig och alla var i chock. Jag begärde ut förhöret i efterhand då jag kände att jag behövde veta, men inte ville dra utt det med henne såvida hon inte sjäkv tagit upp det. hon var nämligen så liten att hon inte riktigt förstod allvaret. Hon berättade sakligt även detaljer kring vad hon haft på sig vid olika tillfälle och hur det gått till. Hur farmor försökte göra det till en lek och att hon inte fick berätta för någon om deras lek för då skulle de bli arga.

    Som väntat blev det nedlagt då det inte fanns några bevis och att det var en ”ord mot ord” situation där gm var en högt uppsatt kärring som jobbar med utsatta tonåringar. Till saken hör att hennes pappa vände helt. Från att ha tagit detta på allvar skällde han på vår dotter och sa att hon hittat på alltihop. Likaså resten av hans familj som han klart berättade det för. Alla sa att det var jag som hittat på allt, att det inte var sant. De ringde polisen, åklagaren och skickade till och med brev till tingsrätten där de bla. hänvisade till att jag gjort mycket skit som tonåring (vilket jag gjort) och att detta var för att jag ville ansöka om enskild vårdnad. Detta ledde till att tingsrätten rev den temporära enskilda vårdnaden jag utan egen begäran fått tilldelad och att han igen kunde lämna henne ensam med farmor. Vilket han gjorde. Ansökte om kontaktförbud för farmodern och hänvisade till att oavsett om kärringen blivit frikänd eller ej upplevde min dotter ett starkt obehag av att umgås med henne och skulle därför slippa. Det gick inte igenom. Vi gick till psykologer men de tyckte att hon var för liten för att behöva prata om detta och att det bara skulle förvärra det hela. Socialen satte in samarbetssamtal med oss föräldrar och höll med om att även om hon inte blivit dömd hade det hänt saker som gjorde att vår dotter kände ett starkt obehag. Men vår oskyldiga lilla flicka ville ungås med sin farmor iaf. Hon förstod ju inte bättre. Därför skrevs det ett kontrakt som sa att farmor aldrig någonsin fick vara med vår dotter utan att han var närvarande. Han fick inte ens vara i ett annat rum även om det var andra där. Detta kändes ändå bättre än inget. Tills jag insåg att han sket i vilket. Och när jag då kontaktade socialen och påtalade detta sa de att det inte fanns bevis för detta. Vår dotter fick bannor och jag fick veta att hon blev pressad att ljuga för mig för att annars blev jag arg på pappa och henne. Har hänt att andra sett farmor ensam med min tjej vilket lett till samma respons. De måste ha bevis för att det missköts allvarligt för att kunna göra något. Jag har fått acceptera att det inte hjälper att kontakta varken myndigheter eller honom. Den enda som drabbas är min dotter. Därför håller jag det för mig själv, så att hon iaf vet att hon kan berätta allt för mig och att jag inte dömer henne. Har även berättat för henne att hon inte får vara ensam med farmor och att farmor absolut inte får natta henne eller gå på toaletten med henne. Det har myndigheterna bestämt. Min dotter har berättat att hon försökt ta upp detta med sin pappa Flera gånger men att han liksom hans mamma skällt på henne och sagt att det aldrig har hänt något och att hon ljuger.

    Det har nu gått 3 1/2 år och jag är rädd varje gång hon är hos sin pappa. oroar mig för om han kanske skulle göra samma sak, för om farmor skulle göra det igen. Har varit i kontakt med flera jurister då det känns som att jag sviker henne om detta fortgår. Men de säger att jag inget kan göra. Jag har en trubbelhistorik, han är fläckfri och dessutom socionom. Jag är mammaledig… De råder mig helt enkelt att låta det vara då risken är större att jag förlorar henne helt vid en eventuellt väldigt smutsig vårdnadstvist. Men..Tänk om det händer igen? jag känner mig så arg, så maktlös. Alla lever vidare med sina liv som ingenting. jag som mamma skuldbelägger mig själv. Och hennes pappa! jag önskar honom, hans mamma och hela jävla familjen död varje dag. De har låtit en pedofil gå lös, förgripit sig på ett oskyldigt barn. Men jag kan inte göra ett piss. Om jag säger något anmäler de mig för förtal. Och de hade använt det emot mig för att absöka om enskild vårdnad,det har han klargjort. Och då är hon fast i deras äckliga pedofil familj. Påminner honom ofta om avtalet och att han utsätter sin dotter för en pedofil. Tänker att om det kräket har ett samvete så ska det fan gnaga. Men det är det enda jag kan göra. Jag är så rädd. Har aldrig pratat med någon om detta. Fick inget stöd och har burit det inom mig. Har försökt flera gånger men blir bara vidareslussad. Men ärligt talat är jag vilsen. Ska jag låtsas som inget för min dotter? Ska jag låta henne förtränga det och leva med idén om att hennes farmor är bäst? Ska jag ta upp det med henne? När och hur isåfall? Och hur i hela världen ska jag lyckas skydda henne från att detta ska hända igen?

    Detta blev väldigt långt men det är verkligen den nerbantade versionen. Snälla, har någon något råd så hjälp mig gärna.

    Tack för dina inlägg, de gav mig mod att prata med någon om detta.

    1. Mona skriver:

      Åh FY FAN så illa berörd jag blir av det här. Helt klart är att du i n t e ska dra det här vidare rättsligt för risken att du förlorar henne är för stor. Om jag vore du skulle jag försöka få tag i en bra psykolog. Mina erfarenheter av BUP är tyvärr dåliga, men det är möjligt att du kanske har bättre erfarenhet. Eller om du har kontakt med någon bra på socialförvaltningen. Om du får det, så är mitt råd att du pratar med den personen, förhoppningsvis en psykolog, som in sin tur kan prata med din dotter. Antingen ensam, eller med dig. Där tycker jag att ni ska ta upp det här med henne. Berätta som det är. Att det är absolut förbjudet att en annan människa rör henne på det sättet. Att det tyvärr inte går att få farmor att sluta. Att polisen inte kan göra något eftersom farmor ljuger. Möjligen också säga att pappa kanske inte vill tro att hans mamma gör något så dumt. Äh, det är så jävla svårt, men jag tror att en riktigt bra psykolog kan hjälpa till med formuleringen. Det VIKTIGASTE är att hon vet att hon har dig. Problemet är att du inte kan lova henne att det aldrig ska sker eftersom det är utom din försorg. D e t är ett jätteproblem men du kan åtminstone se till att hon har så stort förtroende för dig att hon kan berätta om/när det händer igen. Sen tycker jag att du ska sätta dig och skriva ett brev till din exmake. Skriv vad känner. Skriv också att han sviker henne. Fråga honom om han tänker på vad hon kommer tänka om HONOM när hon blir äldre och förstår. När hon förstår att han aldrig trodde på henne trots att hon berättat. Fråga honom om han kan leva med att han inte fanns där för henne när hon som mest behövde det. Fråga honom om han är beredd på att hon kan komma att vända honom ryggen när hon blir tillräckligt gammal och förstår hans svek. Fyfan vilket jävla svin han är. All styrka till dig. ALL styrka. Och hör av dig igen om vad som händer men maila mig på mona@monasuniversum.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *