En gång var jag ett barn, ett särskilt barn

Jag pratar sällan eller helst aldrig om det men jag tillhör något som kallas för ”Jordbrobarnen”. img_0893

Jag är uppvuxen i en förort i Stockholm som heter Jordbro. Det tillhörde det så kallade ”Miljonprogrammet” på 60-70-talet som innebar att regeringen beslutade att bygga en miljon bostäder i Stockholm (och i andra städer) under en 10-års period. För att få en lägenhet där så krävdes hyfsat god, om inte väldigt bra ekonomi. Mina föräldrar var gifta på den tiden men skilde sig när jag var 3 år.

 

1972 började jag i första klass och för att göra en lång historia kort bestämde sig en dokumentärfilmare för att följa ett gäng 7-åringar under dess första år i skolan. I just ett sånt här ”Miljonprogram-område”. Sveriges Television tyckte att resultatet var så bra att de bad honom fortsätta. År ut och år jefla in.

 

Till saken hör att samtliga lärare i skolan blev tillfrågade om detta men vår fröken (som det hette då) var den ende som sa ja. Liksom våra föräldrar. Då visste vi ju inte att det här skulle komma att följa oss ända upp i vuxen ålder.

 

Ganska snabbt blev många av oss hyfsat impopulära bland andra på skolan. Vi trodde minsann att vi var något ”bara för att ni är med på tv varje år.” Typ så.

img_0921

När jag var 12 år var jag väldigt mogen för min ålder. Och såg ut som om jag var 15. Jag började söka mig utanför Jordbros gränser och hängde med nya kompisar som inte hade med Jordbro att göra över huvud taget. För mig var det en lättnad att slippa höra skitsnacket och avundsjukan.

 

Rainer filmade oss jämt. Kändes det som. Han gjorde 12 program mellan årsklass 1-9 och tre stycken efter det. De har repriserats 2000 gånger på SVT, de har visats runt om i hela världen och jag hatar varje sekund av det. För några år sedan klipptes alla 12 avsnitt ned till 5 st och repriserades igen. Sen gjordes några filmer till. En råkar handla om bara mig och jag filmades fram till att jag födde 25-åringen. Sen sa jag stopp. Aldrig mer i helvete. Jag hade en rätt jobbig barndom, vilket flera skulle bli förvånade över om de visste. Hade många kompisar, var utåtriktad men ensam så in i helvete. Ensam på insidan. Jag dolde det rätt bra och det var inte förrän långt upp i vuxen ålder som jag ens tillät mig att tänka tillbaka på min barndom, om än så bara för en minut.

 

Under flera år var det sjukt jobbigt eftersom varenda kotte kände igen en på stan. Jag tillhörde dessvärre den klick i klassen som stack ut mest. Som hördes mest. Alltså blev det mycket filmtid. Jag. Hatade. Dessa. Jefla. Filmer.img_0920

Hoppsan, här är jag 16 år. img_0923

… och här är jag 17-18 och hade fått för mig att kort hår var skitsnyggt. Möjligen på andra. Jag har över huvud taget väldigt få kort från min barndom.

 

Att jag gick med på den film som bara handlar om mig hade endast med att göra att jag tänkte att det kunde vara ett bra och dokumenterat arv till mina barn. Ehh, idag ångrar jag det. Kan kanske även bero på att mitt vidriga as till pedofil-exman var med eftersom vårt bröllop filmades … plus 25-åringens entré i vårt liv.

 

Åren gick och det har varit en del ”återföreningar”. Som hos de flesta klasser. Den första 5 år efter 9:an. Jag var med på två, möjligen tre. Det senaste, med bara min klass, för typ 15 år sen. Minns inte. Det jag däremot minns är att jag där och då bestämde mig för att aldrig mer gå på nåt sånt skit. Att sitta och höra hur man var som barn, med både goda och mindre goda sidor, var inget som lockade mig. Visst, i grunden är vi nog desamma, men herregud, om folk inte har förändrats genom åren så är det ju bara att beklaga. Jag har verkligen förändrats. Tack och lov.

 

Rainer har haft en del ”happenings” under alla år. En del med bara oss i klassen som inbjudna, andra med olika kulturtomtar involverade. Det är väl först nu jag kanske, k a n s k e, om jag har en bra dag, inser att det ä r en kulturskatt. Det finns inget annat, lika dokumenterat projekt under så många år, i hela världen. Ett kulturarv. Hej och hå.

 

I alla fall. Jag har tokvägrat att vara med på dessa. Vill inte förknippas med filmerna. Därför dog jag på riktigt när han bestämde sig för att släppa en film som bara handlade om mig. Rainer besitter en sällan beskådad envishet och förmåga att övertala. Och jag gick som sagt till slut med på det, endast som ”gåva” till mina barn. Men, det var det sista som gjordes där jag var med. Fifan som jag ångrade mig. Tack men nej tack till de två följande filmerna.

img_0871

Igår var en professor av nåt slag, från England här i Sverige. Han har skrivit en bok om Rainers dokumentärer om oss, samt om två andra utländska dokumentärfilmare som gjort något liknande. Ett ”samtal” kring detta skulle därför äga rum på en biograf här. Klipp från olika delar av våra filmer skulle visas. Det skulle ätas frukost tillsammans och sen lyssna på samtalet. Folk från olika kulturella och icke-kulturella områden var inbjudna. Liksom vi i klassen. Det kom en mailinbjudan … och jag slängde den. As usual.

 

Det har visat sig att några av mina gamla klasskamrater hänger här inne. Bland annat Marie. Vi umgicks aldrig i skolan. Hon var lite blyg. Det var inte jag. Jag önskade att jag varit blyg. Hur som. Marie frågade om jag skulle gå. Nä.

 

Men, det slutade med att jag sa ja. Under förutsättning att vi gick tillsammans. Jag var livrädd för att inte känna igen eventuella klasskamrater och sen kanske få höra att jag var en jefla sopa som inte gjorde det. Lyckligtvis var det väldigt få av oss där och lyckligtvis för min del så kände jag igen dom. Halleluleja. Och så en intern grej: tjejen som ALLTID kom för sent till skolan, kom även för sent till det här. Som vi skrattade jag och Marie. img_0863

Marie och Rainer.

img_0885

Det kändes väldigt konstigt att sitta där och se klipp av min barndom. img_0891Tina och Marie. Tina flyttade rätt tidigt till Norrland. I 3:an tror jag, men Rainer fortsatte att filma henne då och då. img_0895Marie och Camilla.img_0903img_0894Ser ni mig?

 

Well, det är nog första gången jag bloggar om det här och det finns ingen anledning att göra det igen så nu stänger vi det kapitlet för gott.

 

Måndag. Mycket inplanerat den här veckan. Roliga möten, fransar, Filler-Jenny, tandställning, Alcazar, middag på Fotografiska Museet, och så Viking Line-resan med ett gäng av er på lördag. Härlig vecka.

 

Nu till jobbet.

1

39 responses to “En gång var jag ett barn, ett särskilt barn

  1. Britten skriver:

    har vissa delar av detta inspelat då jag har en anhörig som var med och som jag nu ser på bild ovanför!

    1. Mona skriver:

      Ah, du menar Roger. Sjukt tråkigt att han dog. Hans barn var där igår.

      1. Britten skriver:

        Nejdå jag menar Camilla! inte någon Roger.

        1. Mona skriver:

          Ahh, I see…Förresten, vet du om hennes mamma fortfarande lever …?

          1. Britten skriver:

            Jag pratade med henne för ca 2 år sedan men efter det har jag ingen aning !

  2. Pipan skriver:

    Åh, jag hade ingen aning om att du var med. Jag har följt er ganska slaviskt och älskat filmerna. Ett tag funderade jag på att bli filmare bara för att jag älskade Rainers tilltag. Förstår dock att det inte alltid varit så kul. Nu känner jag spontant att jag vill se om från början till slut =)

  3. Annelie skriver:

    Åh då förstår jag varför ditt ansikte är så bekant. Vad kul! Jag tittade på dokumentärerna i ungdomen och även när de gick i repris för några år sedan. Jag är själv uppväxt i Haninge. Det var så spännande att följa era liv.

  4. Lotta skriver:

    Jag som knappt är med på filmerna får ångest när det är dags för tv. Förstår hur du känner när det är dag igen. Man kan vara på andra sidan jordklotet och ändå stöter man på någon som har sett filmerna😟.

  5. Charlotta skriver:

    Är jag den enda i Sverige som inte har sett en enda film eller läst en enda bok om Jordbrobarnen? Själva begreppet Jorbrobarnen är jag bekant med men längre än så sträcker sig inte erfarenheten. Däremot skulle det vara roligt att se filmerna eftersom det även för mig beskriver tiden då jag växte upp, om än i en annan del av Sverige. För övrigt tycker jag du var jättesnygg i kort hår också, det kunde gott få komma tillbaka lite korta frisyrer igen.

    1. PJAK/Anna skriver:

      Nope här har du e till. Fast jag visste inte om dessa filmer heller förrän Mona tog upp dem…… Gick nog på tv och den har aldrig varit speciellt högt på listan över vad jag kan göra….

      1. MissK skriver:

        Såg lite på ett avsnitt som gick på tv när det kunna var antingen i år lr förra året tror jag. Det är det enda jag sett

        Men hade läst om det tidigare i bloggen att Mona vart med i den serien, men då visste jag inte vad det var för tv program mer än till namnet

        1. monasuni skriver:

          Haha, jag har alltid försökt vara lite otydlig när den där skiten kommer på tal! Hoppas du njuter av värmen!

    2. Eb skriver:

      Jag har inte heller sett nåt. Eller, jag har sett fem-tio minuter av ett avsnitt där barnen var ute och gick i trafiken och några pojkar lekte vid några träd. Skulle gärna se dem, utifrån kulturhistoriskt och monahistoriskt perspektiv. Jag funderar på hur laddat sånt där är hos yngre generationer idag, när var och varannan ungdom (och Mona, haha) fläker ut sitt liv i bloggar och vloggar och allt vad det heter. Idag kan Bettan, 17 år i Vinslöv (fiktiv person), vara lika känd i Umeå som i grannskolan. Det är absurt att det är fler unga söker till paradise hotel än till lärarprogrammet. (Eller kanske inte, när lärarnas situation är katastrofal.) Det jag vill komma fram till är att jag tycker det ska bli intressant att se om och när det kommer en vändning i hypen att var online. Och då tänker jag främst på yngre personer. Du vet ju uppenbarligen hur det är att vara igenkänd och gör ett val utifrån det.

      1. Eb skriver:

        Förtydligar: ”Du” är i det här läget Mona, inte Charlotta. 🙂

  6. Tove skriver:

    Vad roligt att du berättade iallafall, innan du stängde kapitlet. Intressant och nu blev jag sugen på att se dokumentären, även om det inte var meningen😊 Efter din berättelse om hur du känt det kan man ju fundera på hur alla barn som syns på föräldrarnas bloggar dag ut och dag in kommer att uppfatta det när de blir stora, även om det inte är ett så stort projekt som ditt förstås… Ha en bra dag!

  7. Tant_T skriver:

    Har inte sett en sekund av filmerna och har ingen ambition att göra det heller 🙂
    Dagens fundering : hur många blir vi på lördag???

    1. MissK skriver:

      Tant T ( ja, ni andra med förståss)

      Har nu en superrolig resa trots att jag o Angel inte är med

      Själv njuter jag av sol och bad och värme 🙂

  8. Carina skriver:

    Jag som själv är född 1965 ser det som en dokumentär som påminner mycket om mitt eget liv. En svunnen och fascinerande tid. Har alltid följt Jordbrobarnen och tyckt mycket om er på olika sätt. Många år sedan nu men kanske skulle se det igen, delvis för att visa mina egna barn hur det var. Kram på dig Mona.

    1. Bitta skriver:

      Jag är ochså 65:a och tycker det är mycket kul igenkänningsfaktor 😊 Sen förstår jag att det inte varit så kul att vara med alla gånger.

  9. Helena skriver:

    Jag är 64:a och älskade/älskar filmerna, förstår helt din inställning då jag hade hatat att se min barndom/uppväxt. Minns att jag tyckte din lågstadiefröken var så fin för hon liknade den ”fröken” jag själv tillslut fick i ettan när jag gick i Skärholmen. Vet inte hur många vi hade det året, men hon den sist var så fin tyckte vi. Hoppas du kan landa och trivas med filmerna ändå.

  10. Bondens fru skriver:

    Under ett kort tag låg en av filmerna ute på oppetarkiv.se. Eftersom jag visste att du var med (du hade ju berättat att stor del av din uppväxt visats på tv och sen gick det att ta reda på med hjälp av lite google 😉). Iallafall så tyckte jag att det var intressant, framförallt rent yrkesrelaterat för mig som är lärare. Några saker/iakttagelser som satte sig i minnet är bl a hur smala alla vuxna var och hur er fröken på ett ställe pratar om att en pojke blivit av med sin jacka. Hon gör det avidentifierat och jag kände så väl igen mitt eget sätt att prata med eleverna… 😂 Sen tror jag att du var med i ett klipp där du börjar prata med en lärare och säger att ni hade väntat på henne tidigare under dagen. Hon vill verkligen inte vara med och är så snorkig mot dig…

  11. JH skriver:

    Haha..kommer ihåg när dom gjorde filmen om dig :-). Dom filmade oss på jobbet! Det var ju lite jobbigt, ingen frågade liksom om man ville vara med där utan bara filmade en snutt..
    Jordbrobarnen är ett socialhistoriskt arv till omvärlden. Nu menar jag ju inte att jmf men Mods filmerna är lika viktiga…

  12. M skriver:

    Får en känsla av att det finns en stor sorg kring det här, så jag tycker att det är modigt av dig att prata om det.

    1. monasuni skriver:

      Spot on.

      1. M skriver:

        Kram till dig.

  13. Smultronblomman skriver:

    Shit! Visste inte att du vad med i de här filmerna. Har för mycket i min personliga ryggsäck just nu och ska inte fördjupa mig i detta.

  14. Ragdoll skriver:

    Själv har jag varit fotomodell idag och fy fanns vad stolt jag är! Fotad och filmade i bara bh och trosa, det du! För en som alltid skämts för sitt utseende så var det här revansch med råge!

  15. Christine skriver:

    Nog för att man i Stockholm ibland glömmer resten av landet, men en miljon bostäder i Sverige var det som byggdes under miljonprogrammet.

    1. monasuni skriver:

      Haha, t y c k t e väl att det lät lite mycket. Förlåt, gör om gör rätt …. typ. Ändrar genast. …tack!=)

  16. mait skriver:

    Jag älskade dom filmerna.

  17. Helen skriver:

    Coolt! Ett tips, var snäll mot dig själv – du var yngre då och det betydde något för den Mona 🙂 Själv födde jag min son 2004 med filmkamera i rummet … TV4 körde dokumentär och på något himla vis fick jag för mig att vara med. Skulle aldrig göra om det, har inte sett programmet sedan det sändes i TV – och varje gång det kommer på tal rycker jag på axlarna med typ ”ung och dum” … Försöker vara snäll mot mig själv, vet inte om det skulle kännas bättre ogjort, men jag gör inte om det i alla fall 😤

  18. Linus skriver:

    Jag gillar Jordbro sviten, den och Hem till byn, serien är klassiker, tycker jag plus Filmen G av Staffan Hildebrand.
    Vem kom sent till bion av dina gamla klasskamrater? 🙂
    Sorgligt med Roger som dog 🙁

    1. monasuni skriver:

      …Camilla!=)

      1. Linus skriver:

        Okej 🙂
        Lever din mamma som var med i filmerna?
        Var det många av jordbro barnen som var med på bion?
        Du var skönt rebellisk i de filmerna, tråkigt att det blev negativt med dem.
        Tycker det är ett bra tidsdokument över en svunnen tid.
        Det var också lugnare i förorten, då mot vad det är nu med bilbränder och kriminalitet.
        Själv är jag uppväxt i Huddinge på 80 talet, född i slutet av 70 talet.

        1. Mona skriver:

          Yes, hon lever. Nej, det var bara några stycken. Jag börjar väl kanske hålla med om att det är ett bra tidsdokument. När jag har en bra dag, haha!

  19. Pudeltanten skriver:

    Tyckte också om serien (fast den var rätt seg, ärligt talat), jag är -63:a och också från Sthlmsförort.
    Kan förstå din känsla kring den, och kanske framför allt de senare filmerna.
    En fråga om tidigt åttiotal, hade du ganska lång lugg? Var du ibland på ett ställe som låg på Östgötagatan? Har tyckt länge att jag känner igen dig från den tiden (inte från filmerna).
    Hade varit jättekul med kryssning, men har ingen hundvakt…

  20. Camilla skriver:

    Tråkigt att höra hur du upplever det här projektet. Du döljer det väl i filmerna. Du och Carina blev lite av idoler för mig. Ni va så där skönt upproriska som jag själv hade velat vara men inte vågade.
    Jag är också född och uppvuxen i Jordbro men lite yngre än dig/er. Projektet om er är ett fantastiskt dokument också om ”mitt” Jordbro. Jag kan titta på filmerna med mina barn och säga ”kolla i den porten bodde XX (min kompis).. och kolla, den skolan har jag gått i”.

  21. Pi@ skriver:

    Jag älskar dokumentärer och så även denna. Jag har t.o.m. köpt den på DVD. 🙂

  22. Tina skriver:

    Det var så härligt att se dig! Och vilken överraskning att ”fröken” var där!
    Stor kram❣️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *