Det måste man ju fira

Idag är det exakt fem år sedan jag gick från att vara tjock till att nu vara ”normal”.

547566649

Gastric Bypass och minus 43 kilo. Halleluja. Har dessvärre inga kort på mig som tjock eftersom jag hade svart bälte i att undvika kameror.

 

Jag har inte ångrat mig en enda sekund och jag är SÅ glad över att jag lyckats övertala/inspirera så många av er och några av mina privata vänner! Det är det bästa jag någonsin har gjort, efter att ha fött barn och varit i Guatemala och försett fattiga med glasögon. Lätt.IMG_1933 IMG_4209

Just nu är jag extra glad eftersom jag har tjatat hål i huvudet på min f d granne, som nu bor några hundra meter bort, i 5 år om denna operation men hon har hela tiden sagt: ”nä, jag fixar det här själv” och så kör hon 18 vändor till med allehanda bantningskurer. Fifan, jag har verkligen, verkligen tjatat på henne.

 

21 mars opereras hon. Jag är så himla glad för hennes skull eftersom jag vet vilket fantastiskt liv hon kommer få.

 

Och nä, ser inte ned på tjocka människor men då hoppas jag att man är en lycklig tjockis. Det är få som är det och först när man är över på ”andra sidan” fattar man den enorma livskvaliteten en GBP-operation innebär. Om inte annat hur jefla nedvärderad man blir som människa bara för att man råkar vara lite rund. Herregud vilken skillnad det är på bemötande, vilket är sorgligt. Jag har g i v e t v i s full respekt för de som väljer att inte göra något alls, eller gå andra vägar. Och ja, det är en riskfylld operation, men som min kirurg sa: ”det är överlägset mer riskfyllt att vara tjock!”  Och yes, denna operation passar inte alla, men den passade mig.

 

Amen to that.

0

77 responses to “Det måste man ju fira

  1. Nina skriver:

    Jag håller med! Jag har fått ett helt nytt liv!1 Men har fått höra: Jaså, du tog en genväg för att bli smal! Jag blir så jävla arg då!! De människorna vet inte vad de talar om. Man måste helt ställa om sig i huvudet när man äter och vara noga med mellanmål och näringstät mat. Jag gick från att väga 127 kg före operationen I April 2010 och i dag väger jag runt 80 kg men måste hålla koll på kalorierna, men kan liksom inte luta sig tillbaka och äta som man gjorde innan! Vadå lottovinst…detta är den största vinsten, att få må bra och kunna springa, hoppa, och ha livskvalitet och köpa normalstora kläder osv…..Tjoho för livet som rullar här!!!

    1. Helen skriver:

      Hej, jag blir så nyfiken – hade du samma kunskap om kolhydrater/mat innan operation? Jag har en väninna som opererat sig men det fungerar inte alls. Och då är det okunskap i vad hon kan äta som sätter käppar i hjulen. Men hon är varken dietist eller intresserad av träning/sundhet. Har du något tips på hur man ”på ett lättare” sätt kan få någon intresserad av mat?

      Ditt glädje över ditt nya jag lyser igenom i din kommentar – så glad för din skull!

      1. Nina skriver:

        Säg till din väninna att hon ska ta hjälp av en dietist som har kunskapen! I mitt fall var det rädslan för att bli sjuk och att jag hade problem med mina knän för att jag var så tung som gjorde att jag ”tvingade” till att lära mig den kunskapen jag fick hos dietisten. Man kan även gå in på olika bloggar för att läsa om andra som gjort operationen och få tips där!!

    2. Enna skriver:

      Vad spelar det för roll vilken väg man tog?! Folk är verkligen idioter ibland.

      1. Nina skriver:

        De tycker att man har gjort det lätt för sig genom att operera, men det är verkligen inte det…utmaningen kommer efter operationen.

        1. Uli skriver:

          ….vad gjorde att du inte kunde ta o möta utmaningen innan operationen?..

          1. Mona skriver:

            En kombo av olika saker men främst usel karaktär blandat med stor del av låg självkänsla.

  2. Anna skriver:

    Kan du inte berätta mer om din operation? eller det kanske du redan gjort i nå tidigare inlägg? var det dåliga vanor som gjorde att du ”blev tjock”? missförstå mej rätt här nu: men hur blev du av med dåliga vanor efter att ha gjort en GBP? terapi-samtal? annan rådgivning? har du, efter op, aldrig kännt att du är ”på väg att bli tjock” igen? nu när jag läser igenom ser ju frågorna hel tokiga ut! men jag tror att du förstår hur jag menar?! tack för kul blogg 😉

    1. Mona skriver:

      Tack för fin komplimang! Om du läser från en dator så ska det finns en sökruta längst upp (den syns tydligen inte från mobilen … har jag hört) där skriver du Gastric. Då får du fram alla mina inlägg om operationen! Det var dåliga vanor och noll karaktär som gjorde att jag inte gick ned i viktig efter min sista graviditet. Efteråt fick jag lära mig den hårda vägen. Dock hade jag läst mycket på olika forum om vad de flesta hade problem med när de åt. Och nej, har aldrig känt att jag är på väg igen. Dock tycker jag att det ska vara obligatoriskt med terapi efteråt då det är en enormt stor förändring i ens liv.

  3. Tant T skriver:

    18/1-2011 låg jag på operationsbordet för gbpn o maken var ju på Ersta 15/12 2015 (nyss ).
    Även om jag var en ”vältränad” tjockis och alla värden alltid var bra och egentligen inte tyckte att jag led så mycket av övervikten (BMI 40) så upptäcker man efter open att man inte levt på riktigt på många år…för djlar vad mycket mer man kan, orkar, vågar o vill!
    Det händer att man ser folk på gatan som man bara vill gå fram till o säga ”du jag tror jag vet hur det känns o vad du kan göra åt det för jag har varit där” även om jag anar att de skulle misstro mig utan bildbevis…
    Dock bör det ändå påpekas att det inte är en enkel lösning o att jobbet aldrig tar slut men det är sååå värt det 🙂

    1. Enna skriver:

      Jag skulle aldrig våga operera mig. Men jag förstår att det måste bli som ett nytt liv. Att våga och inte känna sig nedvärderad.

  4. Helen skriver:

    Mmm, jag håller inte helt med dig i detta. Förstår att för DIG är det en befrielse, men det finns faktiskt många som har komplikationer och alla dessa tabletter och det som ”man inte får & får” äta samt vad som händer när man får i sig för mycket socker osv. Visst, det kan låta lätt (”kroppen säger ifrån” etc) – men jag tror man måste vara stark för att klara av en operation och vara beredd på vad som väntar efteråt. Också allt skinn som blir över, det är inte alla som tycker det är toppen – trots att man ville bli av med alla kilon.

    Som sagt, jag förstår dig. Men det är ett stort beslut att ta. Och det innebär visst risker, det får du faktiskt inte förringa. Och man borde nog se det som att vända blad, det man gjort innan ska man inte göra efter. Och då ingår en förståelse om näringslära. Något som inte kommer gratis, och har man varit matmissbrukare (ett ord som mina överviktiga vänner själva använder) är det ett missbruk man måste lära sig hantera. Och det kommer inte genom en operation! Är lite besviken på det stöd som ges till personer efter operation, det varierar grymt. I min värld borde fler som utför operationer ta ett större ansvar att faktiskt bry sig om individen det handlar om. Det är inte lätt att sluta med sockerdricka/snabbmat/choklad (laster två överviktiga vänner har) tvärt.

    Nåja, jag vill egentligen bara säga att jag är glad för din skull att det fungerar – men det betyder inte att det är ofarligt / okomplicerat eller rätt för alla överviktiga 🙂

    1. Christina skriver:

      Jag gjorde denna operation alldeles nyligen(december) och det som jag upplever är att jag inte alls längre är speciellt sugen på vare sig sött,pizza,vitt bröd.Anledningen till det är ju att jag blir lätt illamående av sådan mat.Mat som man blir illamående av blir man ju generellt inte sugen på.Så någon som helst uppoffring upplever inte jag det.Skinn får man ju över oavsett om man går ner via operation eller annan väg.Min erfarenhet av denna opration är enbart positiva.Jag har köpt hem ett löpband som jag går på med jämna mellanrum.Detta fanns inte på kartan i höstas.Visst,det finns folk som råkat illa ut.Men de operationer som är 100% riskfria tror jag inte finns.Man får väga för mot nackdelar och för min del så väger det för operation.
      Christina

  5. Elin skriver:

    Det var inte förrän jag läste din blogg som jag fick fingrarna ur .. (Och nej, jag kommenterar vanligtvis AAALDRIG…) Och insåg att en operation är det enda nödvändiga, har kämpat i flera år mot övervikt, funderat på detta i snart 5 år, och i slutet av månaden är det äntligen dags för operation..

    1. Mona skriver:

      Åh, GRATTIS! Hör av dig om några månader och berätta hur du mår!

  6. Maria skriver:

    Jag är i andra änden, är en lycklig tjockis. Efter att ha kört bantningskur efter bantingskur i halva mitt liv har jag Ä N T L I G E N insett att storleken på kläderna och siffrorna på vågen inte har ett skit med mitt människovärde att göra! Helt jäkla revolutionerande för mig! Och man får vara snygg när man är tjock och ha snygga kläder, inte bara vara utelämnad åt skämshörnan med blommiga tälttunikor som bara är ännu mer utpekande att man i allmänhetens ögon är En Svag, Lat Människa Med Dålig Karaktär Som Skall Skämmas. Ytterligare ett halleluja-moment! (om det är nån som undrar; engelska internetbutiker. Där finns det oftast storlekar över strl 42 även i ”vanliga” klädkedjor).
    Det jag ångrar nu är att det tog så lång tid att fatta och att jag ägnade så många år åt att tycka illa om mig själv. För så är det ju, man kan inte banta om man inte tycker illa om sig själv och konstant tycker att man inte duger för annars skulle ju bantningen vara totalt onödig. Duger jag som jag är behöver jag ju inte banta. Och nu har jag börjat tycka om mig och hela min korta tjocka kropp och ser mig själv som jag är: Fet, Frodig och Fantastisk!

    1. monasuni skriver:

      Du, det finns INGET som är så tilltalande som när en stor kvinna ”bär upp sig” med stolthet!

      1. Enna skriver:

        Håller med Mona. Får man lov att fråga hur gammal du är?

        1. Mona skriver:

          Jag är femtiojävlaår!

        2. Maria skriver:

          Om det var mig du menade så är jag trettiotre och körde min första viktväktarkur med min mamma när jag gick på högstadiet.

    2. Lovisa skriver:

      Hurra! Tack för dina rader!

  7. Anette skriver:

    Hej! Har hon verkligen försökt ? Själv har/är jag en gottegris och älskar god mat och var kraftigt överviktig och tyckte det var jobbigt att börja banta då det var så mycket som jag behövde gå ner. För 2 år sedan fick jag ett ryck och började minska på godis, mat. Efter ytterligare någon månad började jag träna och äta mer hälosamt. Så på 9 månader lyckades jag gå ner 37 kg och håller det fortfarande.
    Jobbigt är det men det går

    1. Alex skriver:

      Bra jobbat!Nar man lyckas pa detta visa,ar det ju absolut det basta! Grattis!!

    2. Mona skriver:

      Åh vad bra jobbat, grattis! Jag hade inga problem alls att gå ned i vikt, men klarade inte att bibehålla vikten och gick snabbt upp igen. Efter min andra graviditet var det däremot stört jävla omöjligt. I kombo med en massa annat..

  8. ul skriver:

    om man väljer att operera bort sin fetma och därefter måste hålla sig till vissa restriktioner, tex mindre matportioner, regelbundna matintag, minskat socker , inte kunna äta vissa matvaror, piller varje dag etc etc. Samt regelbunden motion för att bl a hålla skinnet i schack. Varför kan man inte hålla sig till dessa ”restriktioner” UTAN att operera sig… .då kanske man skulle kunna gå ner i vikt ändå?
    Ibland känns det som att lösningen på problemet med fetma alltid skall vara operation. Sen blir allt så bra så bra! Men hallå!! Om man är fet vet man troligen varifrån det kommer – varför kan man inte rätta till sitt beteende med en gång istället? (man måste ju ändå ändra på sig efter operationen – borde man inte kunna få den uppmuntran på nåt annat vis)
    Dömer naturligtvis ingen, men har ibland svårt att förstå. Många som opererar sig fixar det ju inte ändå – utan blir lika tjocka igen…,

    1. Nina skriver:

      Grejen är den att man kan inte äta för mycket mat eller fett och socker för då mår man dåligt på olika sätt man får sk dumping,men det finns människor berättade min läkare som liksom kan forcera detta, fråga mig inte hur, och då är det klart att man går upp igen….

    2. Mona skriver:

      Jag fattar vad du menar och förstår din frågeställning. Dock är det inte så enkelt som man ofta tror. Det är inte för inte som läkare likställer det här med att vara alkoholist. Jag har, tack vare GBP, blivit fysiskt tvungen att lära mig andra vanor. Jag hade inte viljestyrkan att fixa det på egen hand. Nu vet jag att det funkar olika i olika landsting men jag blev jävligt hårt grillad om det här med att det inte är en quick fix. De som misslyckas med det här, som alltså blir tjocka igen, har grova problem på andra plan. Det som man BORDE få i och med en sån här operation, är samtalsterapi efteråt. Detta eftersom omställningen är ENORM. Jag går fortfarande, efter 5 år, automatiskt bort till ”tjockavdelningen” när jag handlar kläder. Beställer jag på nätet beställer jag ALLTID för stora kläder. Jag har extremt svårt att se mig själv som ”normal”, i min hjärna är jag fortfarande tjock…

      Du skriver att ”många som opererar sig inte fixar det ändå”. Det stämmer inte alls, det är en e x t r e m t liten andel som blir tjocka igen. Minns inte siffrorna men jag blev sjukt förvånad eftersom jag alltid trott/fått för mig/hört samma sak som du!

  9. Malin skriver:

    Grattis till dig Mona! Till er som ännu inte har opererats och funderar på att göra det, snälla läs om dessa två fantastiska människor:

    http://halvalindha.se
    http://lchfingenjoren.se

    Och även denna blogg:

    http://www.tjockkocken.se

    Lycka till på alla sätt och vis men det finns ingen anledning till att operera bort hela eller delar av friska organ. Det finns mycket bättre och enklare och sätt.

    1. Micaela skriver:

      Tjockkocken har gjort en gb-operation dock…

      1. Malin skriver:

        Ja vet men hon gick i alla fall upp i vikt igen trots op och klarade först att gå ner igen och må bra genom LCHF.

  10. Sarah skriver:

    Jag opererades för 8 år sedan av samma kirurg som du. Han såg hur dåligt jag mådde. I vanliga fall så måste man ju vara ganska psykiskt stabil men jag la korten på bordet och sa som det var. Jag hade en lång väg från barn enheten och köat i flera år. Jag hade försökt bli gravid i 2 år och kunde bara inte gå ner. Det stod mellan operation lr självmord och då hade jag flera försök bakom mig. Jag fick operationen och gick på 1,5 år ner 89 kg . Idag har jag två små pojkar och en normalvikt. Jag ångrar mig inte en sekund. Jag säger inte att allt blev bra av operationen men det blev en stor knuff i rätt riktning och gav mig energi att ta itu med mina andra demoner.

  11. Eva Wiberg skriver:

    Jättebra skrivet. Det är den 29e februari exakt 4 år sedan jag gjorde min op och jag är superglad för att jag gjorde den. Drygt 50 kg lättare och med ett helt annat självförtroende.

  12. Linnea skriver:

    Min bror har nyligen gjort gbp, efter några månader syns det på honom. Tycker själv att det är ett bra alternativ för dom som ej kan gå ner på egen hand. Däremot är det inte så beprövat, där känner jag oro, man vet ju inte vad som händer med kroppen efter 30 år. Nyaste rönet var att många byter ut ”matmissbruket” mot andra missbruk, alkohol som exempel. Men som sagt, kul att se min bror närma sig en sund vikt.

    1. Mona skriver:

      Det rönet är inte så jättenytt och det är också därför jag tycker att man ska få gå i terapi efteråt. Superviktigt.

  13. Henrietta skriver:

    Jag har diskuterat detta med dig innan och jag önskade så att du inte övertalade folk att opa sig!!
    Jag är opad och ångrar mig inte och jag sköter mig. Men jag har blivit glutenintolerant och laktosinolerant. Vilket inte alls är ovanligt. Det är inte helt lätt att inte kunna äta som innan.
    Folk dör på operationsbordet. Folk dör av näringsbrist pga operationen.
    Att säga att folk inte går ner för att de inte sköter sig är att ytterligare skuldbelägga de som inte blir smala trots att de sköter sig. För dom finns!
    Att övertala folk att opa sig och lova att de kommer bli så lyckliga och smala är så främmande för mig! Jag hade inte velat vara ansvarig för att någon inte blir lyckligare eller smalare.
    Prata gärna om din operation men lova inte guld och gröna skogar!
    /Henrietta

    1. Mona skriver:

      Henrietta, var och en tar ansvar för sina handlingar. Jag står för mina och jag kommer ALLTID att uppmana överviktiga att göra en GBP just med anledning av att risken för komplikationer som tjock är MYCKET mer sannolikt än komplikationer pga en op. Det är fakta. Det är så ytterst liten del som det inte går bra för och så länge den statistiken håller sig på så låg nivå så kommer jag köra på som vanligt. Att tänka positivt är också är en läkande del i det hela. Sen har du fel om laktos-och glutenintolerans, det är inte jättevanligt, men det förekommer. =)

      1. Henrietta skriver:

        Då levet vi inte i samma verklighet. För min erfarenhet är att glutenintolerans är vanligt.
        Och även laktosintolerans.
        Visst hjälper det att vara positivt. Konstig kommentar. Du kanske tror att jag har ett negativt synsätt? Det har jag inte!
        //H

        1. Mona skriver:

          Nä, jag menar bara rent allmänt att jag tror på en positiv inställning. Inte alls mot dig! Jag hade ett långt samtal med en forskare inom obesitas för något år sedan och hans uppfattning/erfarenhet/forskning visade på en hel del saker, bland annat att intolerans förekommer men i paritet med antal opererade så var det, åtminstone för ett år sedan, in att betrakta som v a n l i g t.=)

  14. Therese skriver:

    Jag vill också betona vikten av att inte förringa riskerna för den här typen av operation. Jag arbetar inom akutkirurgi och möter dagligen de patienter som genomgått gbp där komplikationer uppstått. Min mening är inte att avskräcka någon från ett ingrepp utan jag vill enbart betona att riskerna inte enbart går att likställa med de risker som en överviktig individ står inför, då detta är högst individuellt.

    Ta till er informationen om fördelarna men även risken för komplikationer. Det är inte bara rader i en broschyr, jag möter dessa människor och deras lidande och de flesta var inte informerade om vilken typ av problematik som kan uppstå.

    Mitt råd är att konsultera en kirurg som inte enbart sysslar med den här typen av ingrepp, alltså en kirurg som gör många olika bukingrepp. Jag skulle även rekommendera att man vänder sig till en icke-vinstdrivande enhet i första hand för att få ett utlåtande om vad som är en lämplig behandling. Var man sedan utför operationen, om det visar sig vara den lämpligaste behandlingen, är ju fortfarande ett individuellt val.

    Jag hoppas att ni förstår att min intention inte är att skrämma någon, bara att betona att riskerna mellan gbp och fortsatt övervikt inte går att likställa rakt av. Efter att ha mött de patienterna så kände jag att jag inte kunde lämna det här osagt.

    Varma hälsningar
    Therese

    1. Mona skriver:

      Jag håller med dig till fullo. När tanken kröp inpå så lusläste jag ALLT som fanns på nätet: fakta och allt vad folk sa på olika forum. Gick på ett infomöte och inför det var jag 90% säker på att jag ville och när kirurgen öppnade mötet med att säga: ”det här är ett ingrepp för dig som har svårt att bibehålla vikten, för ALLA kan gå ned, problemet är att hålla vikten”. Då bestämde jag mig. Maken, och andra i familjen, var vansinniga på mig för de såg bara riskerna. Och visst, det ÄR risker men de är förhållandevis små. Det som gjorde mig övertygad var också den grundliga undersökning de gjorde; både mentalt och fysisk. DET är däremot ett problem: att det är olika regler/förfarande i olika landsting. Det borde vara lika regler överallt. Och framför allt: eftervård i form av terapi är absolut nödvändigt, gärna före också. För min del var St Göran noga med att berätta om alla risker och att op:en kanske inte passade alla. Jag hoppas innerligt att alla andra jobbar på samma sätt..

  15. Anna Panna skriver:

    Rekommenderar att googla lite mer på information på de som är långtidsopererade.
    80% går upp i vikten. Alla har näringsbrister eftersom tarmens förmåga att ta upp näring försämras med åren. Vissa dör eller blir handikappade av Gbp. Det är fakta

    1. Mona skriver:

      Det låter ju konstigt med tanke på att vetenskapliga undersökningar (genom läkare och forskare) visar att det är det absolut mest framgångsrika sättet för bevarad viktminskning. Jag tror inte ett dugg på att det är 80%, var har du hittat den faktan någonstans? Och återigen: riskerna för stora komplikationer/livslånga komplikationer är extremt liten procentuellt sätt. Hur som, att prata om det här är mycket tabubelagt och ett hett ämne! =)

      1. Henrietta skriver:

        Näringsbristerna kommer hos oss alla. Den biten man tar bort av magsäcken står för huvudupptaget av näringen i maten.
        Sen är det tyvärr så att läkare kan väldigt lite om kost och näring. Hur vet jag det? Jo för att jag är dietist.

        1. Mona skriver:

          Det är därför det är så jäkla bra med att åtminstone St Göran har dietister som hjälper en HELA vägen, både före och efter! Jag är uppriktigt bekymrad över att det är så olika på olika sjukhus. Inte särskilt bra. På St Göran fick man även eftervård i form av sjukgymnaster som höll i olika träningsprogram: yoga, gymnastik, styrkelyftning etc i tre månader efter op:en. För att få igång alla och få alla att förstå hur viktigt det är med motion. DET var superbra men jag vet att de nog är rätt ensamma om det.

      2. Eva Wiberg skriver:

        jag tror inte heller att siffran 80 % stämmer. Jag känner ca 5 personer inklusive mig själv som har gjort denna op + dig Mona som jag endast ”känner” via webben men dessa 6 personer har lyckats hålla vikten på en normal nivå. Sedan är det ju så för oss opererade på samma sätt för icke opererade att man får hålla koll på sin vikt och göra något åt den om den börjar sticka uppåt om man nu inte vill gå upp i vikt igen.

        1. PJAK/Anna skriver:

          hmmm känner 10 i verkligeheten och 2 via webben som har gjort denna op. Av de 10 i verkliga livet är det bara en som fortfarande mår bra och håller vikten. 2 av de 10 har dessutom gjort om den…….. 80% kanske är mycket men bor man inte i de större städerna med en massa olika möjligheter tillhjälp kanske det inte är så fel trots allt…… /Från den lilla byn på ca 4000…..

  16. Sarah skriver:

    Jag tycker det är en genväg,inte lätt, men en genväg för folk som inte kan se till att äta rätt

    Här är en som jag respekterar, inte de som är opererade, för statistiken säger att de snart är överviktiga igen. Feletligger alltså i deras livsstil
    http://lchfingenjoren.se/2016/february/6-ar-pa-lchf-idag.html

    1. Nina skriver:

      Alltså, den där kommentaren gör att jag blir både ledsen och förbannad. Det är INGEN GENVÄG!!! När man försökt i flera år på olika sätt att gå ner och närmar sig graven så är det tammefan livräddande i vissa fall!!

      1. Sarah skriver:

        Det finns andra sätt än att ta bort fullt fungerande organ i kroppen

  17. Alex skriver:

    Ett stort GRATTIS till dig Mona, så glad att jag träffat dig.
    Jag gillar din ärlighet & att du är rakt på❤️ Första gången vi sågs sa du något till mig som fick mig att se på mig själv i ett annat ljus.
    Imorgon är det återbesök hos Dr Skak, sen hoppas jag det är grönt.

  18. Annika skriver:

    Jag blir mörkrädd när jag läser ditt inlägg. Vet du hur många som får sina liv förstörda av denna operation? En gastric bypass är att spela rysk roulette med sitt liv och hälsa! Och det har INGENTING med hur man sköter sig att göra. Det finns de som drabbats av akuta näringsbrister redan några månader efter operationen. Som sen leder till kroniska sjukdomsproblem. Depressioner, problem med minnet, demens, benskörhet, nervsmärta, yrsel, utmattning och mycket mycket mer.
    Jag opererades 2005 och mådde som en prinsessa i 8 år, sen började näringsbristerna komma…
    Jag hoppas verkligen att du får fortsätta att må bra. Och jag hoppas att din granne tar sitt förnuft till fånga och väljer att INTE operera sig. Varför välja att operera bort ett friskt och fungrande organ som har så stor betydelse för hälsan?! Jag avråder alla som funderar på operation! Hellre rund och frisk än smal och sjuk!

    1. Mona skriver:

      Himla tråkigt att du inte mår okej. Jag håller dock inte med dig alls. Operationen ÄR riskfylld, inte tu tal om det, men inte en chans att man ska jämföra det med att spela rysk roulette. Vore det så skulle man inte utföra den. Fortfarande är det förhållandevis litet antal som erfar komplikationer sett till antal opererade. A och O är dock att man inför samma regler/rutiner i alla landsting. DÄR är bristen stor. Jag är hyfsat insatt i det här och skulle inte sticka ut hakan om jag inte hade någorlunda koll. Sorry, Annika, men jag har en avvikande åsikt även om jag till fullo respekterar din!=)

    2. Nina skriver:

      Hur kommer det sig att du fick näringsbrist??

  19. A-B skriver:

    Efter att ha läst alla kommentarer kände jag att jag måste bara göra ett inlägg här och nu. Har tagit emot många gbp på akuten, vridandes i magplågor, ”jag åt två sparris igår och jag har haft fruktansvärda magplågor och kräkts”, bara ett av många exempel. Och vad vill du att akutläkarna ska göra åt det?? Finns kanske mer akuta problem än så, typ hjärtinfarkt och stroke, eller… rätta mig om jag har fel. Jag dömmer ingen, alla gör ett val här i livet, äta och bli tjock eller inte… det är ditt val, har själv minskat 12kg med mindre mat och mer motion. Har en nära anhörig som gjorde en op för fyra år sedan och förlorade en massa kilo, hon är nästan uppe i samma vikt idag som då, ofta finns det andra problem i bottnen tyvärr:(( Vill absolut inte dissa er som gjort detta val med gbp, men inte helt riskfritt. Kram!

    1. Mona skriver:

      I hear you och tycker att vi som är op:ade har ett visst ansvar: man får prova sig fram med saker man kan äta och inte äta. Om man tar sparris t ex så skulle jag kanske bara prova lite, för att vara säker. Den är ju rätt trådigt och som med allt som är trådigt så finns det en risk..

  20. A-B skriver:

    Jag glömde skriva att du är bara så pantad Mona;)) Det är därför jag läser din blogg. Hade varit skitkul att få träffa dig någon gång. Du kan väl komma till Ystad, kör bara söderut tills vägen det tar slut, där bor jag… om du vill kan du få låna min GPS! Kramizar

    1. Mona skriver:

      Vet du, en av mina saker jag har på min Bucket List är att ha en bloggträff i Skåne. Jag har SJUKT många läsare där nere och jag ÄLSKAR Skåne, vilket du säkert vet om du hängt här ett tag!

  21. A-B skriver:

    Jag har hängt här ett tag som en trogen Skåning:)) Ystad Saltsjöbad är väl inte fel, förfest hos mig:)) Kram

  22. Gunilla skriver:

    Jag gjorde min operation för snart 3 år sedan och det är det bästa jag gjort i mitt liv:)
    Man är idag väl medveten om alla risker och valet var helt och hållet mitt eget.
    Jag rekommenderar definitivt denna operation och den är absolut ingen genväg!

  23. Maria skriver:

    Men de psykiska problemet/-en som ligger till grund för matmissbruket finns ändå kvar efter en operation. Kan man inte längre döva sig genom att tugga och svälja så hittar man andra sätt, som shopping till exempel.

    1. Mona skriver:

      Haha, touché men i mitt fall shoppade jag way more före! Nämen allvarligt, du har rätt. Det finns de som blir alkoholister. Det är därför jag säger att man ska ha terapi efteråt.

  24. Helahea skriver:

    26 Augusti 2014 var min operation sen dess har jag gått ner 44 kg. Har normalt BMI och ångrar mig inte en sekund …
    Vilket liv! Jag orkar! Jag är med! Jag är lyssnad på! Man ser mig i olika möten o konferenser utan att bli den tjocka roliga personen!!
    Fantastiskt ! Love My new life ❤️

    1. Mona skriver:

      Grattis, men håll med om att det är FÖRJÄVLIGT att man ska behöva vara så kallat normalviktig för att räknas?!

  25. Lena skriver:

    ”Femtiojävlaår”…………..är ju bästa åldern……….ni under har något att se fram emot. En liiiiiten nackdel är tyvärr att inte kroppen och dess yttertyg huden fattar att man är typ 20 år igen i knoppen ;=)
    Kram Lena 50+++++

  26. Okej, dessa fördomar… Man har inte gjort jobbet själv om man gått ner i vikt med hjälp av en GBP. Jag bara undrar om de som tycker det, tycker att man gjort jobbet själv om man t.ex. gått på ViktVäktarna? LCHF verkar vara en ”godkänd” metod, då har man varit duktig, tydligen. Och har ni kollat statistiken för hur många av dem som enligt er ”varit duktiga, och gått ner på rätt sätt” som gått upp igen? Eller gör det er inget om de går upp igen, det är bara vi som opat oss som inte får gå upp igen? Vad spelar det för roll vilken hjälp man tar för att gå ner i vikt? Tror ni inte att oavsett hur man gått ner, så VILL man ju inte g upp igen? Och tror ni det hjälper att dessutom bli skuldbelagd av alla som tycker och tänker så mycket om något de inte själva varit med om?

    Enligt den forskning som gjorts (av riktiga forskare/läkare/proffesorer, inte hobbytyckare som googlat…) så är det bäst resultat långsiktigt för de som gjort en GBP. Fakta! Även om en del går upp igen, så håller de dels vikten längre än andra som gått ner, och dels går de sällan upp ALLT igen. Alltså en hälsovinst oavsett.

    1. PJAK/Anna skriver:

      Fast LCHF är ingen metod, det måste vara en livsstil om man ska hålla sin vikt. Ser det på gubben, så länge han lever strikt håller han sina kg som han vill ha men tittar han på fikabröd så sticker det med en gång. Själv föredrar jag LFHC om man inte tolkar LCHF som lite choklad hjälper faktiskt……..

  27. P.S.
    Jag håller däremot inte med om att jag blir annorlunda bemött sedan jag gått ner i vikt. Det var något jag hört att många upplevt, men för mig personligen så kan jag inte märka nån direkt skillnad. Men jag kan förstå att när man själv trivs bättre med sig själv så utstrålar man ju mer självförtroende och ”bjuder” kanske in andra mer?

  28. Helen skriver:

    Ett råd Mona, du hänvisar till så mycket fakta och siffror ”som du vet” – ber om ursäkt men i min akademiska värld är du bara en vanlig människa som har åsikter. Hänvisa gärna till vad du läst, ren källhänvisning alltså. Så känner i alla fall jag att du får mer substans i vad du säger.

    Men skicka inte alltid ut fakta på bloggen, då tappar du ditt sätt att skriva – som jag älskar! Men när du ger dig i kast med en diskussion som detta, då krävs mer än bara ”jag har läst”, ”tro mig, jag har undersökt …” 🙂

    1. Mona skriver:

      I know, var för trött för att rota fram allt men funderar allvarligt på att göra ett nytt inlägg med all källvisning. Gjorde en grundlig undersökning inför och efter op:en. Det cirkulerar mycket okunskap och förutfattade meningar i ämnet så uppenbarligen krävs det tunga artilleriet!=)

  29. Elin Arvegil skriver:

    Eftersom jag jobbar på en avdelning som både gör dessa operationer ser jag både fram- och baksidan av operationerna. Många mår bra men många mår också oroligt dåligt och råkar ut för komplikationer – en del livslånga – efter operationen. Att göra den är vars och ens beslut, bara man är beredd på riskerna den medför både på kort och lång sikt. De jag möter som drabbas av komplikationer har oftast valt att blunda för detta.

    Jag är jätteglad att du mår så bra Mona, och glad för alla som gör det – vill bara uppmärksamma att det finns en baksida också. En operation är en operation, och man manipulerar med kroppens naturliga matsmältningssystem utan att ännu veta hur det kommer påverka kroppen på 30-40-50 år.

    Återigen, härligt att du må så bra – det är vad jag önskar för alla!

  30. Raggoparden skriver:

    Det finns ju fortfarande ingen forskning övertid på detta . Operationstekniken förbättras, ja, men problemen med näringsbrist så många äldre för vår är inte utrett för GBP-opererade.
    Också detta med statistik kontra egna erfarenheter. Jag är nära bekant med fyra opererade. En man, som fick svåra blödningar efter operationen, och inte gått ner nämnvärt på två år. Han har också fått göra flera operationer till med mycket vanställande ärr.
    Tre kvinnor. En gick ner mycket men har gått upp det mesta. Två relativt nyopererade där den ena visserligen gått ner mycket, men har extrema dumpningar och blodtrycksfall, på nivån att hon blir inlagd gång på gång. Den andra som opererade sig för två år sedan har gått ner i vikt men har stora problem med lös hud och inte råd att göra plastikoperationer.
    Så detta med att det allra flesta gå ner mycket och mår bra är inget jag har sett. Och som sagt, vad händer när man fyllt 60 eller 70?

  31. A-C skriver:

    Det är viktigt, precis som många redan påpekat, att skaffa sig en helhetsbild av vad en operation kan innebära. Det finns många fall där det fungerat bra och där resultatet är lyckat, men det finns också mindre roliga fall och de är inte sällsynta. Jag hamnar någonstans i mitten, med otillräcklig viktnedgång, omoperation pga komplikationer och järnbrist. Man vet ju inte heller säkert vad som händer på lång sikt, då det inte finns den typen av studier ännu. Jag ångrar inte min operation, men jag hade funderat igenom beslutet oerhört noga om jag stod inför det idag.

  32. Sandra skriver:

    Jag opererades för över 5 år sen, jag har råkat ut för varenda komplikation man kan få efter operationen. Har behövt opereras 6 ggr till efter det pga alla komplikationer och var nära att stryka med 2 ggr.
    Fortfarande det bästa jag gjort och ångrar mig inte en sekund. Det är en sån otrolig skillnad i livskvalité.

  33. Anna Voltaire skriver:

    Att operera sig funkar ju för vissa men jag har tyvärr sett många misslyckade resultat som berott på hur personens beteende varit, dvs har man mat som medicin för ångest, oro och nedstämdhet men inte behandlar det tenderar man ju att få ännu mer problem efter och man mår inte bättre i själen av att vara smal. Tyvärr….

  34. Nina skriver:

    Jag måste sätta en kommentar här känner jag. Gjorde en op 2012 o mår bra nu. Första åren toppen, sen small det ordentligt. Sen om det beror på op eller att jag levt i kris i måååånga år, det vet jag inte. Jag ångrar inte min op. Har minskat 75 kg o mår bra i kroppen. Hade ångest redan innan op av gamla händelser i mitt liv o de hälsar på då o då men likadant där… Beror på ”komplikationer” efter op eller inte..? Jag har inga brister överhuvudtaget. Tar prover var sjätte månad. Jag tror det är viktigt att läsa på o hålla sig uppdaterad! Både för o efter. Det är ingen Quick fix. Mycket jobb o planering. Det gäller att hitta en metod som passar gemene man/ kvinna. Ett råd: Hoppa inte över de få tabletter du blir rekomenderad o hoppa inte över varken måltider eller mellanmål. Detta är viktigt för oss alla. Om det blir problem eller man misstänker brister, ta kontakt med läkare! Vården behöver få en större kunskap för oss op: ade o hur våra kroppar fungerar.
    Jag kan delvis hålla med på den/ de kommentarer om att man inte ska operera bort fungerande organ MEN nu är det gjort för min del o jag vill hitta ett bra sätt att leva på. Jag tror det är ”back to basic” vad gäller mat. Mer grönskar, fisk, fågel, kött. Men det är MIN tro…
    Hoppas alla som gjort o väljer en op får den hjälp o vård som kan tänkas behövas både före o efter ingreppet.

    Jag må säga att ditt inlägg väckte många tankar hos omvärlden.

  35. L skriver:

    Nu skall vi se om jag kan kommentera anonymt… i alla fall ”utåt”. För det första. Jag har gjort en GBP. Juni 2010. Tillhör den skara som inte gick ner allt efter operationen, hur mycket jag än kämpade. Dock gick jag ner 40 kg och det är ju inte så illa. Har 20 kg kvar. Sen har jag drabbats av näringsbrister. Inte så allvarliga än, men jag måste verkligen hålla koll på det. Men det värsta är att jag för 2 år sedan fastnade i alkoholen. Nu har jag lyckats bryta det och firar idag 2 månader utan någon alkohol. Det är med sorg i hjärtat jag inser att jag aldrig mer kommer att kunna ta ett glas vin bara för att det är gott. Har du förresten läst om Anne? Anne som har varenda komplikation man kan tänka sig och som nu kämpar med oregelbunden hjärtrytm pga näringsbrister?
    Jag är jätteglad för din skull och tycker det är underbart att du mår så bra och att du lyckas, men du kanske inte skulle skönmåla operationen riktigt så mycket som du gör? Eller i alla fall alltid påpeka att för just dig funkade det? Det är inte bara det att en väldigt stor del av oss aldrig kommer till målvikten eller går upp allt (och mer igen) utan det är också detta med näringsbristerna. Nu 5 år efter boomen då det gjordes en massa operationer kommer väldigt många sådana fram. Det finns en grupp på FB för oss långtidsopererade, där skrivs det mycket om det. Och så är det som sagt detta med andra beroenden…
    Här är Aftonbladets artikel om Anne.
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21957582.ab

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *