Om en bra biofilm

Hade en heldag-helkväll med någon i mitt liv igår och dagen avslutades på Mall of Scandinavia med middag och bio. 

Det finns få saker som slår vitlöksindränkta räkor. Just saying.

Tror fasen jag kan äta det varje dag i veckan. Tapas överlag är sjukt gott och passar min GBP-mage perfekt.

Filmern började inte förrän 21.30. Aningen i senaste laget för en 2-timmars rulle och för en trött kärring, men eftersom det var flera av er som tipsade om just den här filmen var det bara att bita ihop.

Blir lika varm i hjärtat varje gång jag ser reklam för CancerRehabfonden. Har ni en krona över, please swisha in. Dom hjälper SÅ många med rehabilitering efter att man har haft cancer, men det är väldigt få som vet om deras existens. En  insamlingsorganisation som överlever tack vare donationer.

”Three billboards outside Ebbing, Missouri”.TACK till er som föreslog den här filmen. Den var svinbra och jag förstår alla dess Oscars-nomineringar för den lär få en del om ett par veckor.

Första timmen, och lite till, hade jag dessvärre problem med att hänga med eftersom jag åkte på värsta dumpningen. Ni som är gastric bypass-opererade vet vad jag pratar om nu. När man är magsäcksopererad så kan man råka ut för ”dumpningar”. Självförvållat. Det betyder i klartext att man får svinont i magen och i värsta fall kraftig hjärtklappning och svettningar. Skakningar deluxe. För min del sker det vid två tillfällen: om jag får i mig för mycket fett och/eller socker. Mängden man tål lär man sig med tiden men igår hade jag hjärnsläpp. Köpte sådana där smala godisremmar från Malaco ni vet. Har inte ätit såna på många, många år. Långt innan jag opererades. Reklamen börjar och innan de tio första minutrarna av filmen har jag fått i mig hela påsen. Jag vet. Dumihuvet.se. Sen smäller det till utav helvete och jag får århundradets dumpning. Kallsvettas, skakar i hela kroppen, hjärtklappning och är på riktigt på väg ut från salongen. En dumpning i normala fall brukar ta 15-20 minuter innan den är över men det här höll i sig i nästan 1,5 timmar.

Men, bortsett från det så var filmen som sagt väl värd den sena timmen. Kan varmt rekommendera den.

Om varför man inte handlar mer ekologiskt

Har hittat Guds gåva till oss som får ont i magen av gluten i bröd. SOM jag knarkar det här!

Ibland undrar jag varför jag inte kör ekologiskt på allt i mitt hushåll. Det undrar jag ända tills jag blir påmind om anledningen. ”Well, om du gav fan i att köra med botox och annat skit så kanske du skulle ha råd!” säger säkert någon och på det svarar jag; ”Precis så är det men, jag är en ytlig jefla skata så nä, jag fortsätter hos Jenny.”

Var ute och åt med en kompis igår. En som är precis lika ytlig som jag men med ett hjärta av guld. Hon var så glad över att jag lyckats fixa ett nytt hem för hennes ena pensionerade travhäst. Den hamnade hos en av mina trogna läsare och Paula bjöd mig på middag som tack … vilket hon självklart inte hade behövt men jag säger aldrig nej till en tallrik med musslor!

Eftersom jag är på livets andra planhalva och är en sucker for musslor for real, så har jag ätit en del genom åren. Dock har jag aldrig stött på ett tvillingpar!

 

Idag är det lördag. Jag ska umgås en smula med min man. Och till Wilmer och äta hembakade munkar. Talibanen? Hon hänger hos komps och ska ”dygna”. Ikväll ska jag till Mall of Scandinavia och gå på bio med någon i mitt liv. Kom gärna med bra filmtips. Inga sci fic-filmer eller Batman-larv, utan gärna något med drag/spänning i.

 

 

Det här med att ha en tonåring

Igår hade talibanen 3 kompisar som sov över. Jag hade förmånen att under några timmar få sitta och prata med dom när de åt middag. Det är ju några år sedan jag satt så här med 26-åringen och hennes kompisar och jag måste säga att det är givande att höra hur de tänker, vad de har för värderingar och hur de ser på livet i allmänhet. Lyssna på skvaller om kompisar som inte är kompisar. Om andras föräldrar och deras beteende. Hur de tänker kring killar. Om alkohol. Förvånad över hur öppna de var och hur mycket de berättade.

 

Jag och talibanen är inte alltid på samma sida. Jämför jag med 26-åringen så är vår relation rätt annorlunda. Om jag tyckte att 26-åringen hade ett jäkla tonårshumör så var det en västanfläkt jämfört med den här raringen. Hon är inte alls lika ”mjuk” som sin storasyster utan självklart en helt annan människa. Lite svårare att komma in på livet. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i henne och jag ser hennes starka vilja till självständighet.

 

Därför blev jag väldigt varm i hjärtat vid ett tillfälle igår när hon säger ”… det är därför jag lyssnar så mycket på vad du säger mamma”. 

 

Sweet Lord; ungen lyssnar fast hon beter sig som att hon tycker att allt jag säger är mossigt. Trots alla ljudliga suckar så når man alltså igenom. Snacka om att jag blev förvånad.

 

Och glad.