The never ending garagehällvätät

Det var ett under att vi inte rök ihop igår. Maken har nu kommit till sina flyttkartonger. Han har en halv lägenhet nedpackad i dom samt ett barndomshem i ett antal andra. Varje låda ska gås igenom. Noga. Gamla papper typ räkningar och annat skit. Jätteviktigt. Jag var tvungen att ta en paus och gå därifrån eftersom jag bara står och retar upp mig annars. Förstår inte det där: om man nu inte har saknat skiten som ligger i lådorna, varför börja gräva i dom nu?

Vi har för övrigt hittat fyra cyklar i garaget. Två av dom hade vi ingen aning om att de fanns. Bra koll där.

Hittade 25-åringens absoluta favoritdocka. Den fick hon när hon var 2 år. Den vackraste blomman hon visste var Gullviva så hon döpte den här dockan till det. Hon ä l s k a d e den. Under många, många år trodde hon sen att alla färgade människor hette ”Gullviva”. När vi åkte tunnelbana kunde hon peka på färgade och exalterat ropa; ”mamma, titta; GULLVIVOR!” 

Förresten, en fråga. Eller snarare, jag måste få gälla lite. Är jag ensam om att ha en make som absolut inte kan ge fan i telefonen när han kör bil? Han går igenom mail, instagram, Facebook and you name it, medan han kör. Jag blir skogstokig. På riktigt. Nästan så att jag hoppas att han krockar. Med en stolpe … så att ingen annan än han själv blir drabbad. 

Är för övrigt oerhört sexig när jag håller på med Operaton Garageröj. Maken får hicka när han för sent inser att jag faktiskt tänker åka till återvinningen så där, eller gå in på Statoil och handla lunch. Kan ju tipsa om att det är värsta erotikdödaren … om ni har sådana problem, hehe!

Fick den här boken av Lotta i veckan. För många är hon känd som Vimmelmamman. Hon jobbar på en så kallad skvallertidning som vimmelreporter. Jag har läst hennes blogg i många år och våra vägar har korsats lite här och var. Eftersom stora delar av bloggen upptagits av hennes cancerresa var jag tämligen säker på att den här boken var en upprepning på vad jag redan visste så jag var inte jättesugen på att läsa den. Tog en fikapaus igår och skulle ”bara” läsa hennes personliga meddelande till mig. Bläddrade till första sidan. 

Sen gick det inte att sluta läsa. Få människor kan konsten att berätta en historia, men Lotta kan. Well done säger jag. Och grattis.

Det syns inte så bra här men vårt gräs har vuxit sjukt mycket. På många ställen är det 30 cm högt och jag har inte haft tid att klippa. Även om det är maken som är huvudansvarig för vår trädgård, enligt löfte när vi flyttade in för 15 år sedan … ett löfte som aldrig infriats, så är det alltså jag som sköter den delen.

Efter att ha läst ut Lottas bok var jag tvungen att släpa fram gräsklipparen. Det är min meditation. Plus att det är perfekt om man vill gå runt och småfisa lite.

En och en halv timme senare hade jag smält hennes historia. Och fisit klart.

 

Jag har tagit lite semester den här veckan. Har en massa grejer som måste fixas. Och så funderar jag på om vi ska dra iväg utomlands. Frågan är bara vart. Hur ser era sommarplaner ut? Jag ska till Skåne, d e t ä är i alla fall säkert. Vet inte när bara.

Ursäkta mig

Att blogga blev sekundärt igår då 26-åringen lades in akut på sjukhuset. Hörde för övrigt att jag inte hade tillräckligt med ”bandbredd” här inne, eller vad sjutton det heter. Nåt med att bloggen inte pallar bildtrycket för besökare varför det inte gick att komma in igår. Jag fattar ingenting men nu är det fixat.

 

Liksom att 25-åringen håller på att bli fixad. 

Läget är under kontroll men lusten att hänga här inne är inte så stor just nu. Vill för övrigt tacka er för fina ord i förra inlägget. Som jag skrev så föder hat bara hat. Jag tror på att ha ett gott hjärta och önskar man andra illa kommer det alltid tillbaka. I någon form.

Just nu är det mycket. Renovering här hemma med diverse hantverkare överallt. Jag har mycket kontakt med Christina, ”mitt” medium. Behöver lite vägledning i stora frågor och hon jobbar ju också som rådgivare inom personlig utveckling. Jag har även genomgått ett par tre stycken semi-meditationer, sjukt intressant och givande. Jag är för allt som kan få en att utvecklas och bli en bättre människa. 

Ni är flera som skriver att jag behöver ta hjälp. Jag gör det ibland. Har gått i terapi men känner att jag inte kan springa där i tid och otid. Långa perioder är det bra, men i förra veckan hände något som gjorde situationen med 25-åringen mycket jobbig. Samtidigt skulle jag vara go glad och kexchoklad och åka på ett Disco SM i Örebro. Det blir lite för mycket när man inte kan vara på två ställen samtidigt och då råkade jag bryta ihop en smula. Skrev inlägget men lät det gå ett par dagar innan jag lade ut det. Ibland önskar jag att jag kunde skriva om allt som händer, och det som har hänt, men det går inte.

Men, som med så mycket annat bidar jag min tid. Under tiden ska jag lukta på mina fina blommor jag fick av 25-åringen härom dagen.

När man inte kan laga sitt barn

Jag har varit gift med en pedofil. Jag har varit gift med en pedofil. Jag har varit gift med en pedofil.

 

Den meningen dunkar i mitt huvud minst 10 gånger i veckan.

 

Jag har ju tillbringat denna helg på SM i disco i Örebro. Är fortfarande kvar. Talibanen har tävlat. Det har varit många dansare från hela Sverige. Närmare 2500 st. Dessa danstävlingar är otroligt roliga att vara med på, mest tack vare umgänget med alla übertrevliga föräldrar.

 

Det finns dock lite smolk i bägaren. På varje tävling finns ett annat barn med. Pappan till det barnet har jag varit gift med. I nästan 12 år. Samma pappa som har våldtagit min äldsta dotter.

 

När jag fick reda på det här för tre år sedan skickade jag flera sms till honom. Bland annat ett där jag skrev att, om jag någonsin fick se honom på en danstävling så skulle jag greppa en mikrofon och tala om för hela jefla världen vad han har gjort. Han känner mig tillräckligt väl för att veta att jag är galen nog att göra det. Kan säga att jag inte har sett röken av honom. Han är väldigt rädd för att hans perfekta liv ska rasera.

 

Men. Det finns ju en fru inblandad i det här. Hon har valt att fortsätta leva med honom trots att hon vet vad han har gjort. Vi i familjen kan ju inte tro annat än att hon valt att tro på hans förnekande. För ingen frisk människa stannar kvar hos en man som väljer att våldta ett litet barn. Ingen.

 

Samma människa fick ta del av dotterns berättelse i detaljer. Detaljer som vi övriga inte vet något om. Detaljer för att hon verkligen skulle förstå att detta skett. På inrådan av professionellt folk. Samma människa lovar att inte svika min dotter. Att se till att min dotter skulle fortsätta att ha en relation med sina halvsyskon.

 

Samma vidriga människa slutar att höra av sig kort efter och sen bryts alla förbindelser med syskonen.

 

Inte nog med att min dotters pappa har svikit henne, att jag, som aldrig såg något, svek henne, nu svek även denna människa henne. Ett svek som tog min dotter så hårt att hon idag har svårt att få vardagen att fungera. On top of everything else. Jag hoppas att hon kan se sig i spegeln och verkligen må bra av det hon ser. Själv tycker jag att hon är en skam för moderskapet.

 

Inför denna helg har jag haft ont i magen. Vill inte ha frun i närheten. Vill bara slå något hårt i skallen på henne. Väl på plats får jag reda på att människan inte är här och jag känner lättnad även om ångesten fortfarande ligger som en våt filt över hela hjärnbalken och vägrar försvinna under hela helgen.

 

När man ligger i en hotellsäng 30 mil hemifrån och får världens mest ledsna sms från en älskad dotter, med bilder från när hon var liten och frågan om hur det kunde bli så här. Varför han gjorde så mot henne. Då dör mammahjärtat.

 

Man kvävs. Och man vill spotta både honom och hans vidriga jävla fru i ansiktet. Hat föder inget annat än hat och jag har försökt hålla mig borta från dom känslorna men ibland blir det fan för mycket.

 

Jag är en doer. Jag kan fixa det allt. Men jag kan inte laga mitt barn som han har haft sönder och det äter upp mig inifrån.

Det här med att älska sina barn

Jag har två döttrar och minns att jag egentligen bara ville ha ett barn för jag kunde för mitt liv inte förstå h u r man skulle kunna älska ytterligare ett barn lika mycket som det första. Så fel jag hade. Man älskar sina barn på olika sätt och ingen är värd mer än den andre.

 

Men, just nu ägnar jag mycket av mina tankar och min kärlek till min äldsta dotter, som befinner sig mitt i en så kallad traumabehandling. Talibanen är på ”säker” plats i livet men det är inte 25-åringen. Långt ifrån.

 

Jag hatar. Jag gråter. Jag tänker. Jag avskyr. Jag undrar. Jag planerar. Jag ångrar. Jag vill laga.

 

Men jag kan inte laga och det tar fan kål på mig.