När kämpandet lönar sig

Igår tillbringade jag 10 timmar i en gympasal med närmar 700 disco- och hiphopdansare. TIO timmar. Tant börjar bli gammal. Apropå att se gammal ut förresten.

 

Det må vara att man ska åldras med behag men jag vill inte bli gammal. Jag fattar mer än väl att jag knappast kan göra något åt saken men livet går alldeles för fort fram och jag hinner inte leva här och nu. Ska dock bli bättre på det. Tittar mig i spegeln och inser att jag faktiskt är på andra sidan strecket nu. Åldras för varje sekund som går. Inbillar mig att jag ser lite yngre ut om jag sminkar mig. Å andra sidan är jag en lat jefel så smink på vardagar går fetbort. Inte ens på helger. Bara om jag ska göra något speciellt. 

Så igår slog jag på stort. Drog på en turkos eyeliner också. Först när jag var klar kom jag på att det kanske inte var jättesmart. Jag har förlängda lösfransar som helst inte ska blötas. I ett och ett halvt års tid har jag lärt mig tricket att tvätta mig i ansiktet utan att vidröra fransarna. För några veckor sen körde jag blå kajal men bara på undervåningen och det lyckades jag få bort med lite knix.

Igår glömde jag mig och drog en lina vid ögonlocket. Först när jag var klar kom jag på att det kanske inte var jättesmart.

Hur fasen skulle jag få bort det? Det går liksom inte att gnugga ögonen när man har förlängda fransar. 

Men, jag hade inte tid att fundera, det fick bli ett senare problem. På med brillorna och iväg till danstävlingen.

Här med Vendela, en av dansskolans lärare. Vi var först på plats. Efter en stund drällde det in 130 dansare från vår dansskola som skulle tävla hela dagen. Som lagledare är jag ansvarig för att alla får sina nummerlappar, upplysa om tid för uppvärming och när tävlingen kommer igång så måste jag hålla koll på resultaten: vilka som går vidare, vilka som åker ut … och så vidare. 130 barn är några stycken så vi brukar alltid vara två lagledare. Danslärarna har fullt upp med att se till att dansarna kommer in på rätt golv (en hall är alltid uppdelad på två dansgolv). 

Några av våra dansare. Det fina med vår dansskola är gemenskapen. Alla tjejer och killar är suveräna på att peppa varandra. Eller trösta. Malin Kindahl, som äger skolan, tycker egentligen inte att man kan tävla i dans och därför är den delen en mikroskopisk del av verksamheten; dansskolan har 2000 elever och det är bara runt 180 stycken som tävlingsdansar. 
Det här är en väldigt stark bild för oss på skolan. Dessa tjejer som vann i denna tävlingsklass har kämpat SÅ länge för att få pallplats och igår var det äntligen deras tur. 

Dom var s å himla glada och alla danskompisarna var överlyckliga för deras skull. 

Det här är också en typisk bild för vår dansskola; glädjen. Igår slog vi för övrigt rekord. Skolan har aldrig någonsin haft så många som kom på första plats. Tror vi hade 12 st … plus några tvåor och treor!

Men, ni som följer mig på Instagram vet ju vad jag var gladast för över igår. Talibanen kom etta i sin klass och D E T var det många som gladdes åt eftersom hon har kämpat så enormt mycket. Konkurrensen i dans är mer än lovligt stor. Helt sinnessjuk om jag ska vara ärlig. Men, man vet att någon förtjänar det när tävlingsledaren, som ropar upp alla vinnare, börjar gråta för henne skull! Själv skrek jag bara rakt ut och stod och hoppade som en Duracell-kanin! Hade bara önskat att hennes storasyster varit där och fått dela glädjen men hon är på andra sidan jordklotet sen ett par veckor tillbaka.

Jag är alltid stolt över mina barn men igår var jag lite extra glad.

 

Men, tillbaka till början. Sminket. Kom hem och visste inte hur jag skulle få bort skiten runt ögonen. Till slut kom jag på att jag kunde ta en tops med rengöringskräm på och dra bort lite försiktigt. Ni som kan sånt här, har ni något bättre tips?

 

Även solen har sina fläckar

Är på danstävling hela dagen. Jag är lagledare för dansskolan och sitter vid ett bord intill dansgolvet. Ganska snart efter att jag kommit noterar jag att det ligger en jacka slängd på golvet.

Jag blir lite irro och tänker ”slarviga ungjeflar”. Av någon märklig anledning tar jag inte upp den utan bara låter det hela noteras. Är stressad med att hålla koll på dansarna och deras resultat. Just där jackan ligger går det även en massa folk. Uppenbarligen bryr sig inga. Jag glömmer bort den och jobbar vidare.

Två timmar senare tappar jag något som rullar bort mot jackan. Böjer mig ned och tar upp det …. och upptäcker att det är min egen jättenya jacka!

Karma

Bästa Fars Dag-tipset

Reklam

 

Det här började som ett vanligt inlägg men efter ett par mail slutade det som ett reklaminlägg med ett rabatterbjudande. Håll till godo!

 

Jag tycker att det är så s j u k t jäkla svårt att hitta på en present till maken, oavsett om det är juklapp, födelsedag eller Fars Dag. Tiden med en kladdig teckning är långt förbi och strumpor och kalsonger i all ära, men nä. Visst, det är talibanen som borde vara den som kommer på vad hon vill ge sin pappa när det kommer till Fars Dag. Men, som vanligt är det projektledaren i den här familjen som är hjärnan bakom det mesta i vårt hushåll.

 

Hur som. Maken jobbar alldeles för mycket och spenderar på tok för lite tid med sin dotter. När han fyllde femtio förra sommaren hade jag jätteångest. Han är som sagt extremt svår att komma på presenter till plus att han är som ett barn när det kommer till sånt; skulle bli djupt besviken om det inte var noga genomtänkt. Jag hade därför panik på riktigt, femtio är ju inget man fyller varje år direkt och han har redan fått allt det där som man brukar få; klockor, dyra pennor och sånt.

 

Men, så kom jag på en briljant idé: en resa till en stad i Europa med talibanen. Hon valde Rom. Fast, jag utvecklade det hela: han fick resan i present samt en glasburk med en massa lappar i. Jag hade bett talibanen skriva ned 10 städer hon vill besöka i Europa. Jag bad honom göra detsamma och stoppade ned hans lappar i samma burk. Den skakas om och varje julafton ska dom turas om att dra en lapp och sedan åka till nämnda stad året därpå. Nästa resa kommer gå till Berlin.

 

På söndag är det Fars Dag och en kompis tipsade mig om bästa grejen när jag satt och beklagade mig över vad jag skulle hitta på. Fars dag är ju just f a r s dag så why not umgås lite mer med talibanen? Vi gör ju så klart saker tillsammans i familjen även om jag sällan berättar om det här inne, men då jag träffar maken varje dag på jobbet och han kommer hem sent på kvällarna, så är behovet av att få umgås med honom större hos talibanen än hos mig, host host.

Vet ni vad det här är? En bok där man har valt ut tolv stycken jättebra restauranger där man får en varmrätt gratis om man är två som äter. Boken kostar 395 kr och värdet är på 3.000 pickadoller. Eller ja, den brukar kosta 395 kr men om ni använder den här koden: mona … så får ni köpa den för 345 kr

Ser att det finns för Skåne och Göteborg också. Och så har dom en i Stockholm för vegetarianer. Om man nu är inne på grönsaksstuket.

 

HÄR hittar ni den! Och du, glöm inte att ange mona! Min kommer i morgon.

Det är ju tur att man älskar de små liven

Köpte ett sammetsfodral i Italien. Tänkte att det skulle passa finfint till mina  läpp- och ögonpennor. Det hann ligga i badrumsskåpet ganska exakt 18 timmar innan jag, som av en händelse, upptäckte att någon tyckte att det skulle passa bättre som pennfodral i skolan.

 

26-åringen var lättare. Hon snodde ”bara” mitt smink. Den här bönan tar allt annat; skor, tröjor, blusar, halsdukar, jackor. Allt. Utom smink, för det får hon så mycket ändå. Hon kör med samma grej varje gång:

 

”Mamma, är det okej om jag lånar din röda jacka?”

 

9 av 10 gånger säger jag ja. Det är bara det att till jackan så åker alltid något annat med.

 

”Alltså, vad hände med min tröja … inget du tyckte att du skulle fråga om?”

 

”Förlåt, jag glömde.”

 

En annan variant, när hon slitit ut sina UGGs:

Eller hennes bästa partytrick: hon frågar om hon får låna en grej. Jag säger yes … bara för att senare upptäcka att mitt ja tolkades som ja … för resten av livet.

 

Fifasen vad hon ska få ta hand om mig när jag blir en gaggig pensionär.

 

Payback time de luxe.