Katrineholm och Karlskrona

Det är förvisso typ 35 år sedan jag gick i skolan men det hade inte hjälpt ens om det vore igår för geografi är mitt number one hatämne. Absolut skittråkigt. S j u k t ointresserad av vad städer och sjöar heter … och ligger.

 

Men, har man en dotter som tävlingdansar, vilket betyder att man åker land och rike runt mellan varven, ja, då kan det kanske vara jefligt bra att om man inte hade skolkat så förbaskat ofta från geografilektionerna. Då kanske man till och med hade vetat skillnaden mellan Katrineholm och Karlskrona.

 

Den här helgen är det SM i HipHop. I Katrineholm. Det visste jag.  Jag till och med lyckades boka hotell i närheten eftersom det inte fanns något i Katrineholm.

 

Den här veckan har jag dock haft härdsmälta för någonstans på vägen fick jag för mig att tävlingen är i Karlskrona. Hotellbokningen gjorde jag via min hotels.com-app så när vi sätter oss i bilen igår och ska åka trycker jag bara på appen, min bokning kommer upp, jag kollar inte så noga eftersom jag letar efter en ”Visa vägen-GPS”-knapp. Hittar den, startar bilen och drar iväg.

 

Sitter och undrar vad som finns i Karlskrona. Har ett svagt minne av att jag varit där för hundra år sedan och hälsat på en bloggläsare. För visst var det väl Karlskrona hon bodde… med Nobel och allt det där…

 

Jag pratar i telefonen med en annan dansmamma och hon säger nåt i stil med ”jamen då är du framme snart då?” när jag berättar att jag kört i en dryg halvtimme. Jag stirrar på telefonen och undrar om hon har svalt kompassvattnet. Svarar med ett ”vadå, det är ju fasen fem jävla timmar kvar!” 

 

”Öh, vart är d u på väg?!”

 

”Till Karlskrona!” säger jag och funderar på hur många vinglas hon dragit i sig. Vi ska ju för jösse namn på samma tävling, fast hon kommer i dag.

 

”Mona, tävlingen är i KATRINEHOLM!”

 

Då först tittar jag på mobilens karta. Johoda, jag är på väg till Katrineholm. Eller njae, hotellet ligger strax utanför Norrköping. Eller innan. Eller bredvid. Äh, what the fuck. Nånstans. Det e n d a jag visste med säkerhet var att det skulle ta 37 minuter från hotellet till arenan vi tävlar i. Eftersom jag är lagledare så måste jag nämligen vara där i exakt tid för att dela ut nummerlappar till de som tävlar för vår dansskola, så sånt har jag alltid järnkoll på!

För övrigt älskar jag att bo på hotell. Allt för att slippa laga mat. Lovely. På det här hotellet har jag aldrig bott tidigare; Villa Fridhem.

 

Innan vi åkte sa jag till talibanen att vi skulle checka in och ”dra ner på stan och äta och så passar vi på att köpa mellanmål till tävlingen på nån ICA innan vi går tillbaka till hotellet”. Notera ”GÅR”. Endast en dum jefla stockholmare skulle säga nåt sånt. Alltså utgå från att ALLT ligger centralt.

Blev liiiite varm i pannan när tanten i gps:en bad mig svänga in på en liten byväg. ”Öh, du, det där med restaurang på stan och ICA kan vi nog glömma!”

Vi kör nån mil och kommer fram till en FANTASTISK byggnad som är upplyst.

Jag ä l s k a r sådana här ställen. 

Otroligt varmt och välkomnande. Jättetrevlig personal. Verkligen. Vi fick nyckeln och vi blev hänvisade till ett annex utanför. … med ett lite mindre roligt rum.

Två enkelsängar, en vägghistoria med två utfällbara sängar. Ingen vattenkokare, inget kylskåp. Astråkigt och opersonligt.

Första gången jag upplever att en hotellkorridor är trevligare. Om jag bor här fler gånger kommer jag garanterat fråga om de inte har något charmigare rum.

 

Nu är vi på väg till tävlingsarenan. SM i HipHop. Not my cup of tea när det kommer till musik men vad gör man inte för sina barn, hehe!

Men varför kan saker och ting inte bara funka

Jag HATAR allt tekniskt skit. Jag har en iPhone. Jag har lagring i nåt jäkla moln som heter iCloud. Jag har maxnivån där. I fredags morse får jag upp ett meddelande om att min Mac-lagring är full. Eh. Inte så bra läge.

För ett par år sedan köpte jag en extern hårddisk. För att maken sa att det var bra … ”om något händer!”. Så jefla bra att ”något händer” när jag är i Italien och den ”nya” hårddisken ligger hemma i sin oöppnade kartong. Skitbra.

 

Okej, ”rensa bilder” säger kamraterna. Som för övrigt är sjukt chockade över att min telefon innehåller 51.520 bilder. Här snackar vi om kompisar som jobbar med bilder varje dag. Själv har jag inte förstånd att inte förstå då jag inte sett något onormalt med det. Eftersom jag är dum i huvudet.

 

Så under hela första konferensdagen sitter jag med två öron åt leverantörerna som pratar och två ögon på datorskärmen och rensar bilder. När dagen är över har jag raderat 14.500 bilder. Tittar i datorns papperskorg för att rensa den och äntligen frigöra minne. Den är TOM! Jag fattar ingenting. Går in i datorns bildbank och jodå, bilderna är borta där, men var fasen har dom tagit vägen? Kollar i mobilen och börjar fan gråta. Där står det att jag fortfarande har 51.520 bilder.

 

VAD GÖR JAG FÖR FEL?!!

Om att vara turist i Rom med nya kompisar

Jag har slutat att be om ursäkt för att jag är totalt ointresserad av kultur. Har aldrig varit det men alltid trott att jag är en mindre begåvad människa just för att jag inte är intresserad.

 

Rom är en av världens viktigaste städer när det kommer till kultur och arv. Dessvärre hjälper inte det mig. Jag är fortfarande totalt ointresserad. Visst, Colosseum är jättefint men det går lika bra att tycka det från en dator, eller på bild i en tidning.

Härom dagen åt vi en fantastisk lunch. Min plan var att dra tillbaka till hotellet och jobba efteråt men se, det var inte Bellas och Kickis plan. ”Kom igen nu Mona, följ med till vatikanen!” 

 

”Okejra!”, sa jag. Då hade jag ingen aning om att vi skulle traska 7000 mil. Jag tänkte taxi, kliva ur, fota sig lite, kliva in, åka till hotellet. Ehh. Eller inte. Vi gick. Och gick. Och gick som fan. 

Kolla, lååååångt därborta är påvens kvart! Men, jag måste erkänna att vägen dit var fantastiskt vacker. 

… och det var dom här brudarna också!

(Jag har blandat bilderna hej vilt här, jag vet det!) Flera av mina bilder har jag fått lov att sno av Bella; IsabelleEngqvist.

Solen sken och jag hade rött läppstift. Kunde det bli så mycket mer fantastiskt så säg! Well, kanske kunde ha varit smart att ha på sig flipflop. Jag ska bespara er bilden på mina fötter med femtioelva blåsor. Satan i gatan så ont jag hade. Till slut var jag tvungen att gå barfota. Efter ett tag var Bella så snäll och bytte skor med mig. Hade nog fan inte överlevt annars. 

Vi knatade på och till slut var vi framme. Påven hade dock inga planer på att bjuda oss på fika så det fick bli ett gäng selfies i stället. 

Älskar den här bilden ovan på mig och Kicki. 

Okej, jag ska väl erkänna att det var rätt mäktigt att stå där. Platsen man bara har sett på tv många gånger. 

Jag hatar min hals. Har jag sagt det förr?!

Tillbaka på hotellet höll jag på att smälla av när Bella berättade att vi hade gått nästan 1,5 MIL!

 

Så bra. Då har jag gått färdigt för de närmaste två åren.