När man nästan gjorde i byxorna

Inför vår resa till Peru med Synoptik/Optiker utan gränser förra året så fick vi träffa Perus ambassadör här i Sverige. Han frågade oss hur vi skulle resa och var vi skulle vara. Vi berättade att en stor del av vår 18 dagar långa vistelse skulle ske i buss.

Jag minns att han var noga med att påtala att ”make sure you have a very good bus driver, there are many accidents in Peru”.  Den meningen höll på att mala sönder skallen på mig.

Jag är en gammal get med många konstigheter för mig. Bland annat är jag väldigt rädd för att just åka buss på slingriga vägar. Jag pratar nu inte om vanlig svenne-banan-oj-vad-läskigt-att åka-här-vägar utan rejäla kurvor med stup. Jag är på riktigt sjukt jefla rädd. Så pass att jag på allvar funderade på att gå till doktorn innan resan och be om starka lugnande. Något kom emellan och väl på plats så var det bara att gilla läget. Vid en av resorna så skulle vi tillbringa 8 timmar på en buss. Tur och retur. Hej sömntabletter.

Jag höll på att göra i byxorna när jag läste det här igår. Det ser ut som om det är samma väg som vi åkte på vid en av våra bussresor. Fifan. Hade det hänt innan vi åkt så hade jag stannat hemma. På riktigt. I år går resan tillbaka dit men jag ska inte med. Jag åker nästa år men då till ett annat land.

… som förhoppningsvis är ett platt land.

Säg hej till John Godoy

Han föddes för dryga 60 år sedan i Peru. Flyttade till USA tidigt och växte upp där. Utbildade sig och fick för sig att han skulle lära analfabeter i Peru att läsa. Flyttar dit men upptäcker att många inte kan se. Han utbildar sig därför till optiker och träffar sin svenska fru i Peru. De flyttar till Sverige, får barn, åren går och John jobbar som optiker.


Men, det här med att hjälpa andra är och förblir hans mission i livet. Han får idén om att samla in gamla glasögon och startar 1996 organisationen ”Vision for all”. Reser runt i Syd- och Centralamerika regelbundet och hjälper människor. Allt är idéellt. Jobbar kvar på Synoptik och startar ett samarbete. Synoptik bildar ”Optiker utan gränser” och av de 5-6 resor som Vision for all gör varje år så är en av dom i Synoptiks regi. Och det är där jag har kommit in. Att kommunicera ut behovet av begagnade glasögon. (Lämna gärna in på valfri Synoptik, insamling pågår året om!)

Jag har haft turen att få vara med på de tre senaste resorna och bortsett från det här med att föda barn och älska ihjäl sin hund (och barn så klart) så finns det i n g e t som kan slå känslan och den enorma lyckan av att göra något gott för en annan människa.

En människa som inte har några som helst möjligheter och som aldrig tidigare ägt ett par glasögon.

En människa som nu kan skaffa sig ett sömmerskejobb och försörja sina barn för första gången.

Varje år får alla anställda på Synoptik ansöka om att få följa med. Man får bara åka en gång och jag som influencer har haft förmånen att nu ha fått följa med tre olika gäng. Synoptik har varit skitbra med urvalet av folk. Inga jobbiga muppar eller människor som utmärkt sig på ett negativt sätt och ”förstört” tillvaron. Vi har haft sjukt kul på varje resa.


Tack John för att du startade det här. Tack Lottie och ni andra på Synoptik. Det här är helt fantastiskt att få vara med om. Ni gör verkligen skillnad!❤️

Tanter och dåligt minne

Det är ju fantastiskt bra om man kommer ihåg vad man har för kod på resväskan.

När vi flög ner för nästan tre veckor sen så glömde jag att låsa den ena väskan och nu, när jag packade för hemfärd, drog jag igen låset. En stund senare kom jag på att jag behövde något.

Försökte med alla kombinationer som borde varit rätt men icke, det var kört.

De andra garvade läppen av sig. Jag … not so much. Satt i 45 minuter innan jag gav upp.

Somliga hemma tyckte också att det var kul.

Vi hade en lång resa hem och ni vet ju hur det är; när det är dags att lätta så vill man vara hemma en kvart senare. Luckily körde jag med sömntabletter för att snabba på de 14 timmarna.

Väl på Arlanda skulle jag vara fiffig och gå in till tullkillarna och be dom låsa upp väskan eftersom det är ett TSA-lås på den (alla tullare world wide har nyckel) men tullen var stängd.

Jättebra. Not. Får bryta mig in i den.

Sista dagen i Peru

Den sista dagen i Peru tillbringade vi med att jobba.

40 bananlådor med de glasögon som blivit över skulle sorteras och räknas. På den här resan har vi delat ut 5.263 par glasögon. De som blir över går till en lokal organisation.Tycker för övrigt så synd om Famoza. Trots myggmedel så bet dom sönder henne när vi var på Machu Picchu. Fötterna svullnade upp tokmycket så hon fick köpa medicin.

Sjukt kul att jobba med dessa galningar!Hittade ett par toppfräscha glajer!Den här dåren har gjort resan sjukt mycket roligare. S o m vi har skrattat! Bajs-Anna, Lopp-Anna och Stink-Anna.”Nu kommer ju alla tro att jag är allt det där!”

” Eh, ja, hehe!” I love her to death!