Hå hå ja ja, det här med mina lediga fredagar

Hela veckan har Wendy fixat med de kläder som nu är på väg in från Italien. Hon lägger upp allt i vår webshop, vilket är en utmaning då hon är amerikanska och ska göra allt på svenska. Jag är ansvarig för varubeskrivningen men har inte hunnit med så mycket. Vi tog shitloads med foton i Italien men jag har lyckats slarva bort minneskortet i kameran, hur man nu lyckas med det, varför det mesta måste fotas om.

Skulle som sagt inte ha jobbat igår. Först för att jag skulle ha suttit på ett plan till Peru men när vädergudarna och myndigheterna ställde in den resan, så blev det plötsligt en vanlig ledig fredag. Eller inte. 

Två veckor försenad dök nämligen vår jättecontainer med plåttuppar upp. Handmålade från Indien. Sjukt populära. 3,5 ton. Drygt 500 lådor. Det tog 1.5 timmar för 4 personer att tömma den, samtidigt som jag och Wendy stod uppe på lagret och tog emot … och försökte sortera dom i ordning. FIFAN så slut vi var efteråt. 

Åkte till Bromma Blocks och körde en ensam-fika efteråt. Jag har blivit rådd att tillbringa mer tid med mig själv. Vilket jag i och för sig gillar. 

Passade på att gå förbi Synoptik och Anna. Hon skulle också ha följt med. Vi har fått nya väskor att frakta glasögon i så jag var där för att hämta min.

Åkte hem och öppnade den. Detta är den tredje resan jag har förmånen att få följa med på men också den mest organiserade. Dessa resor innebär att vi åker till flera ställen i det land vi är i och just i Peru skulle/ska vi upp på 3000 meters höjd och arbeta. Därför krävs det bl a en vindtät jacka. 

Eftersom jag avskyr allt, a l l t, vad uteaktiviteter heter så har jag aldrig ägt nåt sånt här. Jag är alltså femtioskitplus och har just fått min första vindjacka. Grattis. 

Dessa resor är allt annat än vacation varför vi jobbar som dårar hela dagarna. Då krävs det ombyten. Vid varje resa får man två st t-shirts och en skjorta. Dessa plus nån enstaka tisha till, ett par shorts, några trosor och möjligen e t t annat schysst plagg, är det som ska få plats i handbagaget. För de två resväskorna var och en av oss har med, får endast innehålla glasögon … och smågrejer till barnen som jag alltid tar med mig. Vi får våra kläder tvättade på plats … flera gånger.

 

Denna resa blev som sagt inställd pga alla de jordskred och översvämningar som i detta nu pågar v a r j e dag. 11 miljoner människor i huvudstaden Lima är utan vatten. Vägarna ute i landet är avstängda. Det råder undantagstillstånd på många ställen. Och här sitter jag i min fåtölj och bara vill dit och hjälpa. På annat sätt än med glasögon.

Men, den 4 september åker vi. Förhoppningsvis så har naturkatastroferna lagt sig och de har fått lite ordning med all skit. Då ska vi dit och hjälpa hundratals människor med att åtminstone få en bättre levnadsstandard med glasögon. Många, MÅNGA, av de människor vi hjälper kommer i och med att de kan se, kunna utbilda sig och skaffa sig jobb. Många har levt ett helt liv utan att kunna se särskilt bra. Kan vi bara, om så bara lite, underlätta livet för dom så blir jag glad.

Det här är vad mitt liv handlar om. Och under tiden ska jag åka in med trasigt glas i makens iPad och ett trasigt glas i min mobiltelefon, till mobilreparatören. Båda lagades för exakt samma sak för mindre än en månad sen.

 

Det går bra nu.

När man inte ska åka till Peru

Det är med sorg i hjärtat jag måste berätta att vi inte kommer kunna åka till Peru i helgen. Detta på grund av de jordskred och översvämningar som råder över i stort sett hela Peru just nu. UD och ambassaden där avråder oss starkt då läget är lite mer katastrofalt än vad som kommer fram i media.

 

Jag hade så gärna velat åka dit, om inte annat för att kanske hjälpa på annat sätt men vår säkerhet kan inte garanteras varför UD och ambassaden där starkt avrått oss. Resan skjuts därför fram till september.

 

Å andra sidan ger det mig mer tid att samla in saker till barnen. Alltid något positivt.

Ni får ursäkta mig, jag mår asdåligt just nu. Jag är en sån som sätter på autopiloten och kör. Besöket hos Moa … bit ihop, inte känna något … inköpsresa till Italien med sinnessjukt arbetstempo … bit ihop, inte känna något … shitloads på jobbet … bit ihop inte känna något.

 

Jag ÄR Stålkvinnan. Punkt.

 

Fast, korken flög all världens väg i och med att vi inte kommer iväg men, det här med ”Moa” och hennes fasansfulla historia, som började redan när hon var mycket liten, tog lite mer på psyket än jag trodde. Allt med min egen dotter flöt plötsligt upp till ytan och jag har grova problem med sömnen, vilket i sin tur ger NOLL tålamod. Är en jefla satkärring at the moment.

 

Hade dessutom, sedan ett år tillbaka, laddat och v e r k l i g e n sett fram emot att få åka till Peru och hjälpa människor så det är sjukt tungt.

 

Men, jag tänker inte vara nån gnäll-Stina så jag ska försöka ladda batterierna och komma in i matchen igen. Jag har ju trots allt ett ganska bra liv.

 

Bit ihop. Inte känna något.