När man inte ska åka till Peru

Det är med sorg i hjärtat jag måste berätta att vi inte kommer kunna åka till Peru i helgen. Detta på grund av de jordskred och översvämningar som råder över i stort sett hela Peru just nu. UD och ambassaden där avråder oss starkt då läget är lite mer katastrofalt än vad som kommer fram i media.

 

Jag hade så gärna velat åka dit, om inte annat för att kanske hjälpa på annat sätt men vår säkerhet kan inte garanteras varför UD och ambassaden där starkt avrått oss. Resan skjuts därför fram till september.

 

Å andra sidan ger det mig mer tid att samla in saker till barnen. Alltid något positivt.

Ni får ursäkta mig, jag mår asdåligt just nu. Jag är en sån som sätter på autopiloten och kör. Besöket hos Moa … bit ihop, inte känna något … inköpsresa till Italien med sinnessjukt arbetstempo … bit ihop, inte känna något … shitloads på jobbet … bit ihop inte känna något.

 

Jag ÄR Stålkvinnan. Punkt.

 

Fast, korken flög all världens väg i och med att vi inte kommer iväg men, det här med ”Moa” och hennes fasansfulla historia, som började redan när hon var mycket liten, tog lite mer på psyket än jag trodde. Allt med min egen dotter flöt plötsligt upp till ytan och jag har grova problem med sömnen, vilket i sin tur ger NOLL tålamod. Är en jefla satkärring at the moment.

 

Hade dessutom, sedan ett år tillbaka, laddat och v e r k l i g e n sett fram emot att få åka till Peru och hjälpa människor så det är sjukt tungt.

 

Men, jag tänker inte vara nån gnäll-Stina så jag ska försöka ladda batterierna och komma in i matchen igen. Jag har ju trots allt ett ganska bra liv.

 

Bit ihop. Inte känna något.

När man tar en utflykt till ett gömställe någonstans i Sverige

För en-två eller tre dagar sedan så åkte jag och en kompis med en bil fullastad av grejer till ”Moa”. Jag har svart bälte i att packa och min kompis blev aningen impad när vi lyckades få in rubbet. Det fanns inte ens plats för ett pappersark när vi var klara.

 

Vi var tvungna att övernatta på vägen och när vi fortsatte nästa morgon upptäcker vi plötsligt något som rör sig i väggrenen intill den stora vägen. Vi inser snabbt att det var två djur och att de var aningen större än harar. Vi stannar bilen vid den hårt trafikerade vägen och ser att det är två hundar. Smutsiga som attan och helt slut. Staketet längs motorvägen var milslång och det fanns inte ett hus på flera mils avstånd.

Jag får in båda hundarna i bilen. De skakar okontrollerat. Min kompis har hund och som av en händelse råkar hon ha en matskål och en flaska med vatten i bilen. De dricker. Och dricker.

Vi bestämmer oss för att köra till närmaste bensinstation och ringa polisen. De är snälla och skickar en bil på en gång. Vi säger hejdå till hundarna och hoppas innerligt att deras ägare gör anspråk på dom.

Färden går vidare och vi förvånas över att det fortfarande är vinter i Sverige.

 

Ett gäng timmar senare var vi framme vid gömstället. ”Moa” har äntligen fått en lägenhet av sociala där hon kan bo hur länge som helst. Hon slipper flytta varje månad. Den lättnaden.

 

Jag blev grinfärdig när vi klev in. I lägenheten stod en säng och en soffa. That’s it. Sängen hade inget täcke, endast en tunn filt. Soffan var smutsig med ett armstöd som var helt förstört. EN tallrik, EN gaffel. ETT glas. Men, ”Moa” är lycklig. En fast punkt. Ett larm som går direkt till myndigheterna om något händer. Trygghet.

 

Jag är SÅ tacksam för allt ni har varit med och samlat in. Moa var överlycklig över det två jackor, helt nya dessutom, som en av er har skänkt henne. Hon hade INGEN.

Vi bar in allt vi hade och tillbringade några timmar med att fixa. Jag hade med mig skruv och skruvdragare. Både min kompis och Moa har tummarna mitt i handen så det var ju tur att en annan inte har det. Upp med skänkta speglar och annat. Ni skulle bara ha sett glädjen i hennes ögon när hon packade upp allt vi hade med oss. Grejer från er. Obeskrivligt. 

Jag visar er bara så här. Det blev s å fint. Moa var överväldigad. Hon har svårt att få in att människor som inte känner henne vill hjälpa henne. Ni. Hon är van vid att vara nedtryckt och jefligt illa behandlad. Och misshandlad. Och våldtagen. Hon är van vid att veta att hon är noll värd.

 

Moa läste lite ur sin journal från soc och utan att säga för mycket kan jag berätta att jag sällan, om någonsin, träffat på en människa med ett mer tragiskt liv. Ni skulle smälla av om ni visste vad hon varit med om. Jag har hört det mesta i mitt skitgamla liv men kan säga att jag var väldigt väldigt ledsen när jag gick till sängs på kvällen. Och väldigt väldigt glad över att jag litat på min intuition när jag berättade om henne för er. Att det verkligen, v e r k l i g e n, har hjälpt henne. Att ni och jag fått en människa att börja förstå att hon visst är värd något. Jag kommer fortsätta att tigga saker till henne. Bland annat behöver hon en lap top. Jag har fått henne att lova att skriva en bok om sitt liv. Med lite hjälp kommer den slå det mesta av vad som finns i den genren, det kan jag garantera. Är det någon av er som råkar ha en ni kan avvara? Maila mig i så fall: mona@monasuniversum.se. I slutet av april åker jag till henne igen och jag håller på att rensa på lagret. Vi har shitloads av grejer. Jag ger mig inte förrän hon har ett hem som de flesta av oss här inne har.

 

TACK för att ni är med på det här tåget.❤️

 

PS. Det har kommit mail och kommentarer (som jag ej publicerat) om att jag kanske avslöjar för mycket i och med bilder på miljö etc. Jag måste därför erkänna att jag far med en del osanning/omskrivningar i det här inlägget. Möjligen kan det vara så att denna resa till Moa tog plats för några veckor sen. Möjligen kan det vara så att hundarna inte har med resan till Moa att göra. Möjligen kan det vara så att bilden på vägen är tagen i ett helt annat sammanhang. Möjligen kan det vara så att vi inte alls övernattade. Möjligen kan det vara så att vi kanske övernattade 2 dagar innan vi kom fram. Det kan möjligen också vara så att Moa inte ens befinner sig i Sverige.

 

Jag har varit tvungen att skriva på det här sättet för att inte avslöja för mycket. Det vet jag att ni förstår. 

Det här med reklam och erbjudanden

Reklam och samarbeten

 

Som många av er vet är jag knuten till Tailsweep AB. De är ett Bonnierägt företag som sköter många av de stora bloggarnas samarbeten … och mina.

 

Eftersom de är Bonnierägda ingår de således i hela koncernen, där även de allra bästa tidningarna finns. Sedan några månader tillbaka kommer Tailsweep jobba tajtare med Bonnier Tidskrifter och det i sin tur betyder att jag kan erbjuda en himla massa roliga prenumerationer till er här inne.

 

Så, ni som inte är så intresserade av dessa får helt enkelt scrolla vidare!

 

Slut på meddelandet.