När man är färdig att kasta ut datorn genom fönstret

Jag har en Mac. Den är överlägsen PC alla dagar i veckan. Problemet är att Mac inte är så bra kompis med Microsofts program. Såsom deras Outlook-mail. Jag vet att Mac har ett eget mailprogram; Mail, men jag tycker att det programmet verkar knöligt (läs: gamla getter orkar inte lära sig nymodigheter) så jag har kört vidare med Outlook. Då och då får min mail spunk. Börjar ladda ner mail som är flera år gammal. Rätt var det är, typ var tredje månad, laddas 15.000 mail ner och låser hela datorn. Jag blir tokig eftersom det är ett helvete att ta bort. I min inkorg har jag alltid mail som ligger och väntar på att jag ska besvara dom. När dessa blandas upp med tusentals andra så går dom knappt att hitta. Det tar timmar att fixa till. Timmar.

Härom dagen började den flippa igen. Denna gång ”bara” 14.274 mail. Jag fick ett psykbryt och raderade rubbet. Allt.

 

Så nu har jag inte ett enda mail kvar i inkorgen och vet således inte hur risigt jag ligger till eftersom jag inte kan återkoppla till folk. Tänker lite att man kanske hör av sig igen om man inte får svar men är samtidigt livrädd för att folk ska tro att jag är dryg. Har börjat rota lite i delete-korgen men inser att jag inte kommer hitta de 50-tal obesvarade mail jag hade.

 

Nu till frågan: ni som har Mac och som använder deras ”Mail”, tell me; ä r det bättre än Outlook och ä r det svårt att lära sig? Kan man ha olika kategorier och allt det där som man kan i Outlook?

Just därför bloggar jag

Jag vill bara säga t a c k till alla er som delat med er av era personliga erfarenheter kring förra inlägget. Otroligt starka berättelser och det är stunder som dessa jag inser varför jag driver den här bloggen. Igenkänningsfaktorn. Aha-upplevelserna.

 

Jag har lallat här inne i 11,5 år. Det har varit högt och lågt. Precis så som jag vill ha det. Jag är så otroligt tacksam över er läsare och det ni har givit mig under alla år. Hade jag inte haft bloggen så hade jag inte träffat några av mina idag allra närmaste vänner. Jag hade inte heller haft förmånen att träffa många av er ”på stan” eller när jag varit ute och rest. Just dom mötena älskar jag. Varje gång jag träffar någon så vill jag bara slänga mig om halsen och säga ”tack”, men då skulle ju varningsklockorna ringa hos alla, hehe. Dock är det så jag känner. En djup tacksamhet. Under den absolut mörkaste tiden då min värld rasade för 3 år sen och jag inte kunde gå ut och berätta varför för er, så blev er ”närvaro” här inne helt avgörande. Jag orkade knappt kliva ur sängen men visste att här inne kunde jag andas utan tvångströja.

 

När jag skriver sådana där tråkigheter om föräldrar som sviker … eller om andra mindre roliga saker … och får höra era erfarenheter så påminns jag om hur lika vi är. Alla har sin egen ryggsäck av sorg oavsett var i samhället man befinner sig.

 

Det händer även att mina kompisar frågar mig varför jag ställer viktiga frågor till er. Varför jag ber om era råd. I synnerhet när det handlar om saker man kan googla fram. Well, svaret är enkelt, jag föredrar er input på saker och ting. Jag vill höra era åsikter. Era erfarenheter. SÅ många gånger som jag har fått aha-upplevelser och börjat tänka i nya banor tack vare det ni kommer med.

 

Sedan i somras är jag inne i en depression. Det kommer en dag när jag kan berätta. Detta gör att jag har en stubin som är obefintlig. Jag har nolltolerans för elaka människor med taskiga agendor. Livet är alldeles för kort för att ägna sin tid till att dissa andra människor. Jag brukar tänka: ”Vinner jag något på det här? Förändrar det något?”

Jag är en gammal get och med åren blir man förhoppningsvis lite klokare. Man inser vad som är viktigt. Och inte så viktigt. Man blir mer noggrann med vilka man har omkring sig. Man utövar en självrannsakan för att försöka bli en bättre människa. Man ber om ursäkt. Man går vidare. Man försöker göra andra människor glada. Just det sista har blivit viktigare och viktigare för mig: att göra andra människor glada. Sedan några år tillbaka har jag en ”måste-grej”: varje dag måste jag ge någon en komplimang. Oavsett om jag känner människan eller inte. Det är dock roligast att göra det till en helt okänd människa. I början var det läskigt men nu är det jättekul. Komplimangen ska vara ärlig och komma från hjärtat. Reaktionen jag alltid får kan jag leva på länge. Om ni inte har provat det tidigare så gör det!

 

Jaha, det var lite söndagsdravel det. Don’t ask me why. Nämen allvarligt, jag blev lite fundersam när jag läste era kommentarer i förra inlägget. De berörde mig sjukt mycket.

 

Klockan är 08.40 och nu ska jag ta med mig en dotter till Wilmer Kaffebar och äta en god frukost. Min äldsta dotter. Den andra ligger och sover. Man gör tydligen det när man är 14 år.

När någon ligger inför döden

Min pappa håller tydligen på att dö. Som ni förstår av den meningen står han inte överst på min lista av folk jag bryr mig om. Han är inte ens sist. Han finns helt enkelt inte.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här. Om mammor och pappor som man inte har någon relation med. I mitt fall gäller det bara min pappa. Jag är äldsta barnet. Min föräldrar skilde sig när jag var 3 år. Då hade jag en bror som var 2 år. Eller ja, honom har jag ju fortfarande. Hur som. Jag var ”pappas flicka” tydligen. Har inga minnen av det här men fått återberättat att jag tog skilsmässan väldigt hårt. Att jag vände min mamma ryggen under lång tid.

 

 

Åren gick och min pappa skaffade sig en ny familj. Fick 3 barn. Han flyttade från Stockholm till Öland under en period. Jag och min bror var där och hälsade på under loven. Min pappa, som jag är fysiskt väldigt lik, är en väldigt auktoritär man. Hade många konstiga idéer för sig. När jag var 15 år så skötte jag mig inte så bra så jag blev deporterade till honom på Öland under ett halvår. Januari till sommaren. Ni kan ju föreställa er; en 15-årig tonårsrevolterande stockholmsböna som skulle bo v i n t e r-halvåret på Öland. Och gå i skolan där. Tror ni jag blev poppis? Icke. Förvisso gick killarna igång eftersom jag var rätt snygg på den tiden och tjejer är ju som tjejer är, så det blev en extremt jobbig erfarenhet. Jag trodde att jag skulle få bo där resten av livet och fick panik. Mörbylånga är inte någon världsmetropol direkt.

 

 

Tillbaka till när jag var liten. Jag och brorsan åkte som sagt dit på loven. Hans nya fru var bra. Han själv var en mansgris utan dess like. Och en tyrann. Med väldigt märkliga idéer.  T ex fick man inte sitta i hans fina bil med skorna på sig. De skulle ligga i bakluckan. Man fick inte börja att ta maten före honom under måltiderna. Om mjölkpaketet tog slut medan man satt till bords så var man tvungen att resa på sig och slänga det på en gång. Varje kväll drack han kaffe och åt hembakade bullar framför tv:n. Han hade socker i kaffet och rörde om med sin sked. Satt man nära honom, vilket man alltid försökte undvika, så tog han upp skeden från kaffet och lade den på ens hand för att det skulle brännas. Då skrattade han. Eller om man bad om smörkniven så höll han fast i den och drog den snabbt nedåt så att allt smör hamnade i ens hand.

 

 

Men det fanns givetvis stunder då han var snäll. Jag var som sagt väldigt lik honom och dessutom ett vackert barn. Att visas upp. Jag älskade min pappa när jag var liten. Han var min idol.

 

 

När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.

Åren gick och jag fick lyckligtvis flytta hem under den där 15-års perioden. Jag blir vuxen. Har en till-och-från-relation med honom. Gifter mig med min första man. Då hade jag fortfarande något löjligt hopp kvar om att vara den som betydde mest av allt i världen för honom. Jag bad honom föra mig till altaret. Jag vet, fjantigt. Efter det bleknade vår relation. Av flera anledningar. Jag föder min första dotter. 1991. Lycklig. Undrar när han ska hälsa på. Han är sedan länge skild från sin fru och eftersom han var en playboy av rang i unga år så återupptar han den karriären. (Eller ja, om vi ska vara sanningsenliga så hade han aldrig lagt av.) Träffar mycket yngre kvinnor. Många relationer.

 

 

När dottern är 3 veckor gammal övertalar hans dåvarande tillfälliga snärta honom att träffa oss. H o n köper present och bjuder hem oss till deras gemensamma hem. Min pappa var obekväm. Nu morfar. Då är man ju gammal. Inte bra när man vill leka playboy. Tiden går. Han lyser med sin frånvaro. Plötsligt, när dottern är 1 år, kommer han på besök hemma hos oss, med ett par av mina yngre halvsyskon. Kunde kanske bero på att jag klagat på hans frånvaro. Efter det besöket försvinner han i flera år. Jag lackar ur och tänker att han kan dra åt helvete.

 

 

När dottern är 6 år skiljer jag mig. Något år senare ringer han för första gången på många år. Jag hade tidigare, under många år, jobbat på ett inkassobolag och han ringer för att ”ställa en juridisk fråga som jag och en jobbarkompis tvistar om”. Jag svarar. Under de 20 minuter vi pratar frågar han inte en enda gång om hur dottern mår. Han ställer inga personliga frågor över huvud taget. Under samtalets gång bestämmer jag mig för att klippa med honom mentalt för all framtid. Lägger på luren och begraver honom.

 

 

Flera år senare börjar jag i terapi. En gång i veckan under två år. Under dessa samtal kommer givetvis han upp. Jag får en läxa. Att ringa honom och tala om vad jag känner. Jag drar mig. Länge. Till slut gör jag det. Hinner precis tala om vem som bett mig göra det och varför. I stället för att svara på frågor berättar han att han numer minsann dejtar en ung tjej. Jag kräks och säger att ”vet du pappa, jag är NOLL intresserad av att höra om alla dina jävla brudhistorier”. Han skrattar och tror att jag skojar. Vi avslutar samtalet och jag känner att jag fått nog once and for all.

 

 

Det går några år till och jag och min bror får ett meddelande via Facebook. Från hans nuvarande sambo, som är yngre än jag. Självklart. Hon undrar om vi kan tänka oss att träffa honom ”eftersom han har stora hjärtproblem och det ser inte så bra ut”. Jag funderar. Pratar med min bror. Han har haft kontakt med honom under alla år men är också jävligt besviken. Jag hade noll lust att hälsa på men så säger brorsan: ”var en större människa än honom Mona”. Så då är jag det. Åker dit med honom. Det här har jag bloggat om tidigare men kan inte hitta inlägget nu. Synd, för det var bra.

 

 

Det här skedde för några år sedan och det slutade med att jag kände att jag, efter alla år, ÄNTLIGEN fått ett avslut på vår relation. Den barnsliga pappalängtan, som trots allt legat och grott under mossan i alla år, var borta. Jag var fri. Men, han dog inte som alla trodde. Han fortsatte att andas bitterhet och självömkan. Ingen av hans barn har någon kontakt med honom.

 

 

I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?

 

 

Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.

 

 

Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”. 

 

 

Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.

 

 

Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?

… och just precis det här är anledning nog

Igår bad jag er Swisha motsvarande kronor för varje person du känner som du vet har cancer. Jag brukar sällan ta folks ekonomi för givet men tänkte att ALLA har råd med 1 krona, 5 kronor eller 3 kronor. Förhoppningsvis.

 

Fick en kommentar från Karin som gick rakt in i hjärtat (klicka på texten om den syns dåligt): 

… kan vi köra en runda till tror ni? CancerRehabFonden har INGET med Cancerfonden att göra. Dom drar in 17-18 miljarder om året och ägnar sig åt forskning medan CRF ägnar sig åt rehabilitering. Svinviktigt för de som överlever cancer. Vet att man även som familj kan få komma och bo en vecka på något av deras rehab-ställen.

Har du en krona eller två över; please Swisha in det till dom. Och om du har möjlighet; lägg till en nolla eller två. Men bara om du kan avvara det.

 

Dela gärna det här inlägget på Facebook!

 

Tack!❤️