”Nämen j a g vet inte!”

Det här är min ugn. Överjefligt skitig eftersom jag inte har rengjort den på över en månad. Men, det är inte det vi ska prata om. I det här hushållet har det i 15 år alltid funnits TVÅ ugnsplåtar i teflon. År ut och år in. Alltid i ugnen. Samtidigt. En djup och en lite mer grund. Har liksom ingen annanstans att ha dom.

 

Jag åkte till Peru i slutet av augusti och var borta i 18 dagar. Kommer hem med jordens jet lag och är inte helt fräsch i pallet. Jag till och med rengör ugnen en dag. Utan att tänka så noga.

 

I förra veckan slog det mig. Var fan är min grunda ugnsplåt? Eftersom Nisse inte ens når upp så finns det ju bara två möjliga att misstänka.

 

Är det inte jefligt märkligt att två människor i samma hushåll, som bevisligen bott i huset under min bortovaro, säger sig inte ha den blekaste om var den kan vara?

 

”Nä, jag har ingen aning!” … säger båda nötterna. Och den finns verkligen i n g e n s t a n s.

 

Men så klart; plåten har självklart knallat ut helt själv från huset.

 

Absolut.

När man har noll lust att lämna huset

Vi bor i ett villaområde i Stockholm som anses vara ”fint”. Jag själv är inte så jättefin, men de flesta som bor här tillhör det så kallade högre skiktet i samhället. Här är det ofta till och med så att om man inte är infödd i området så är man ingen ”äkta” invånare. Har en granne på gatan som på riktigt inte lät sitt barn ens gå till skolan tillsammans med talibanen när de gick i lågstadiet, just av den anledningen. Då ska man veta att den skolan de gick på då var en väldigt liten skola, för övrigt kronprinsessans gamla skola, så det fanns/finns bara två av varje årskull varför alla barn kände varandra. Jag blir ju lite obstinat bland sådana människor. Får lätt Tourettes.

Hur som. Det var inte det jag skulle prata om. Eftersom vi bor i ett höginkomstområde så har ju tjuvar och banditer kommit på att det finns plenty of shit att stjäla hos folk. Vi har så SJUKT många inbrott och sedan januari har det tokeskalerat. Jag är med i en sluten grupp på Facebook där vi i området är medlemmar. I januari hade vi 72 inbrott. 72 stycken. Fatta. Sen lugnade det ned sig någorlunda … ”bara” några stycken per vecka. Polisen har inga större resurser men i somras hade vi ridande poliser som var här varje dag. Då minskade det.

Nu är vi uppe i 20 stycken på en vecka. Plus 15 stycken utanför vårt område men i närheten. V a r j e dag är det någon i gruppen som skriver att de just haft inbrottsförsök, eller haft ett fullbordat inbrott. Eller att de har jagat en tjuv i trädgården. Polisen berättar att det är folk från Östeuropa. Ett par olika gäng. Och två stycken välkända baltiska herrar har precis blivit frigivna från finkan och härjar satan här just nu.

 

Samtliga villaägare här har larm men det spelar ingen roll. Tjuvarna går till och med in när folk är hemma. I lördagskväll var det två hus ett par gator i från oss som fick påhälsning. Vi har så kallat skallarm. Det betyder att när vi går och lägger oss så är hela huset larmat, utom den våning vi sover på. Men, det skiter tjuvarna fullständigt i för de hinner in och sno grejer ändå. För en tid sedan var ett barn ensam hemma, satt i källaren och spelade spel, när tjuvar bröt sig in. Barnet ringde mamman på jobbet samtidigt som tjuvarna härjade omkring och hon ringde polisen direkt. Dessvärre hann dom dra men jag kan ju säga att det barnet inte längre tycker att det är så lattjolajban att vara ensam hemma.

Ovan är den senaste tidens inbrott. Jag bor i Smedslätten.

 

Kassaskåp … tänkte vi först. Tills någon i gruppen berättade att då kommer tjuvarna tillbaka med det tunga artilleriet för att få med sig det. Alltså får man gömma allt av värde och då hitta ställen en tjuv aldrig skulle leta på. Jag har till och med varit så larvig att mina allra dyraste väskor bor hos min mamma. Mina dyrsmycken har jag i en väska som jag flyttar runt på olika ställen varenda dag. Polisen säger att, eftersom alla har larm så har tjuvarna bara en begränsad tid som de kan leta runt i huset på. Alltså ska man inte ha saker av värde på de mest självklara gömställena utan man ska tänka utanför boxen.

 

Jag tycker att det är helt sjukt att man ska behöva ha det så här. Att man på riktigt går runt och förväntar sig att man k o m m e r få ett inbrott. Jag är helt övertygad om att vi kommer drabbas, det är bara en tidsfråga. Vi bor dessutom på en perfekt inbrottstomt. 98% av tjuvarna går in genom altandörren och eftersom vi har en stor tomt, för att vara här i området, så finns det ett stort spelutrymme för de som bestämmer sig för att kliva in hos oss. Ingen risk att någon granne runt omkring skulle upptäcka dom. Visst, vi har ett värstinglarm men vad fan hjälper det när dom uppenbarligen skiter i att larmet går.

 

Nu ska vi dock DNA:märka våra saker för det ska visst vara lite avskräckande för dom. Sen funderar vi starkt på att sätta upp en stor jäkla tuta utanpå huset så att om … ehh; när larmet går, kommer det höras till Haparanda. Plus installera rejäla strålkastare som tänds så fort någon kliver in på tomten.

 

Folk tycker att amerikanska så kallade gated communites (bostadsområden som är inhängnade och där det sitter vakter i kur och släpper in en) är förjävligt men HEJ OCH HÅ vad jag LÄTT skulle kunna bo så. Det är bara en tidsfråga innan man börjar bygga sådana områden här och jag kommer vara först i kön.

 

Hur som helst. På de femton år vi har bott här så har jag aldrig känt mig obekväm när jag åker hemifrån. Förrän nu. Varje dag förväntar jag mig ett samtal från bevakningsföretaget som meddelar att vi haft påhälsning.

 

Har ni råkat ut för inbrott någon gång? Hur blir livet efteråt? Hjälper det om jag köper en varning-för-hunden-skylt med en rottweiler på tro? (Inget ont om dom, men en tjuv kanske blir rädd.)

I det universumska hushållet

Nästan varje helg;

 

Maken; ”Kan vi inte se på en film?

 

Hustrun: ”Meh, du somnar ju bara!”

 

Maken: ”Närå, jag lovar”. 

 

Sen letas det film som båda ska vara överens om. Popcorn poppas. Film sätts på. Har man en jefla tur är maken vaken en hel timme.

 

Idag, lördag.

 

Maken; ”Ska vi se film?”

 

Hustrun: ”… alltså …. suck … det är ju ingen idé!”

 

Maken: ”Men kom igen nu, jag lovar.”

 

Hustrun: ”Okej, men kan vi inte se nån serie?”

 

Vi letar. Bestämmer oss för den omtalade och prisbelönta ”The handmaids tale”.

 

Popcorn poppas. Soffan intas. Film sätts på.

 

8 minuter senare hörs ljudliga snarkningar. Klockan 19.44 en lördagskväll.

 

Nytt rekord.

 

Jag ger upp.