Att hjälpa i León

Dagarna i Estéli uppe i bergen är saknade klimatmässigt eftersom det var lite svalare där, bara typ 33-37 grader. 
I morse, 7.30, hade vi 32 grader här. 
Vi kom till lokalen strax efteråt och när klockan var 08.00 var samtliga av oss fullkomligt dyngsura.  

  Jag har aldrig i mitt liv varit svettig på benen bara av att gå fram och tillbaka. Har över huvud taget alltid haft svårt för att svettas.

 Lokalen vi håller till i de sista dagarna är inte av lika hög standard som vi varit i tidigare dagar. Ni som var med i Guatemala förra året vet precis hur det ser ut i verkligheten, då den här ser ut som när vi var i djungeln.  

      Här inne har vi vårt lager. Vi har fått låna någons sovrum… 

 Här är en del av köket.      Tvål och svamp i vita burken och vatten till vänster, som man skopar med gröna byttan.  Här lagar man mat. Spisen till höger.   

  Jag ska ALDRIG mer klaga på att vårt kök är från 1988 och att jag är sur som f-n över att maken tycker det är viktigare att lägga pengarna på annat än att renovera det..

Här är våra toaletter förresten. Eftersom vi dricker kopiösa mängder vatten så är toabesök svåra att undvika.


Det vore ingen överdrift att påstå att man kommer ha lår som en ardennerhäst när man kommer hem. Det krävs lite träning av benmuskler för att hålla sig tillräckligt långt från toaletten men ändå träffa rätt i skålen…just telling you.

 Allt efter vår rekorddag i Estéli är bonus och eftersom det är färre patienter här passade John, Hege af Norway och jag på att hjälpa till att röja i köket. Det var fruktansvärt skitigt. John har köpt färg och vi ska tvätta och måla väggarna efter jobbet i morgon.
    
 Det är skitigt och fullt med skräp överallt. Fatta svettningarna i 40 graders värme med 100% luftfuktighet!

  Det rasade ned skit från taket.
 Vi bar ut disken till handfatet samt släpade ut kokplattan med tillhörande gasflaska.  Kolla min arm!  Efter arbetsdagen gick vi rakt över gatan för att äta lunch på en trottoarrestaurang. 

    Hege af Norway hatade öl tills för ett par dagar sen. Hennes man kommer bli aningen förvånad. Notera den skånska dåren bakom henne.
 Skulle precis sätta gaffeln i en gurkbit när jag såg att en myra spatserade runt på den.  Min hunger upphörde en aning efter det.

  Det här är ett bra gäng jag åker med och några sticker ut mer än andra, bland annat Skåne-Åsa. Hon och jag mobbar varandra svårt varje dag. Jag retar henne för att hon alltid ser så jefla sur ut. ”Le för fan!” säger jag varje gång jag skall fotografera henne. 

Härom dagen skulle jag lära henne ett tips jag fått från en stylist; man ska le så mycket att det blir/känns överdrivet, DÅ ser det bra ut på bild. Det funkar för alla …. 

 
… utom för somliga skåningar …

      
Till slut gav jag upp.

  
  Min nya Skåne-kompis!

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *