Det här med att man har lovat talibanen att alltid få alla pantpengar

Kan ju meddela att det evinnerliga tjatet om att jag måste sluta dricka Cola Zero har avstannat helt.

 

I wonder why…

 

  1. Den regeln hade sambon också för sin son förr – men den har jag ändrat på eftersom det är jag som handlar.. Inte min unge liksom.

  2. Den regeln har jag fortfarande fast både makens och min dotter har flyttat hemifrån. Men ska de ha pantpengarna får de allt gå och panta också. Sa jag att ingen har körkort och att det är 3km till närmaste affär??….

  3. På återvinningscentralen här i stan kan man hälla i en hel säck åt gången. Och slipper stå och mata i burk för burk. Kan vara värt att kolla om det är så hos er också!? 😉

  4. Om jag hade en Taliban här hemma, skulle hon bli mycket besviken på sina pantpengar. Bara att gratulera din Taliban, som verkar helt fantastisk och förtjänar pengarna.
    Minns, när min grabb ( som nu är medelålders), var i 5-årsåldern, gick på ”lekis”, träffade en bästis som var son till föräldrar som var ”chefer” för Frälsningsarmén här i stan. Hemma hos dem fanns inga godispengar, det som gällde var att panta de få flaskor som fanns, så att ungarna fick lite godis. De, frälsisföräldrarna, var de mest fantastiska, goaste, underbaraste människor jag träffat. De visste från början att jag var/är ateist, men det gjorde ingen skillnad. Grabbarna lekte ihop, deras grabb var med oss på vårt landställe på Öland på helgerna ”istället för han måste sitta på trottoaren när vi spelar i stan”, som hans mamma sa. Och när vi åkte från Öland på söndagseftermiddagarna tillbaka till fastlandet sa alltid lille grabben ”kör sakta, så kanske jag slipper spela tuba…”. Nej, hans föräldrar var absolut inga som tvinga honom till varken det ena eller det andra, men det fanns ju liksom ”outtalade” saker.
    Jag har alltid gillat Frälsis, sett och vetat vad de gjort/gjorde. Och de här unga personerna som jobbade dygnet runt, de är och förblir mina idoler. Aldrig nånsin går jag förbi en frälsisbössa utan att lägga en slant där i.
    Vet att min grabb minns och uppskattar de åren. Tyvärr är det ju så att frälsischeferna måste flytta efter några år på samma ort. Så det var gråt och tandagnisslan när det blev aktuellt. Frälsisgrabben besökte oss några gånger efter flytten, men sen rann det liksom ut i sanden…
    Lång kommentar blev det när nostalgin flödade här på tal om pant.

      1. Jo, men det var ju så, att på söndagskvällarna var det blåsinstrumentsövningar. Så ju långsammare vi körde… ja du fattar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..