När man överväger att bli flata

Igår hade maken och jag 15-årig bröllopsdag. Eftersom jag gör en hel del i vårt liv, som ser till att vi överlever på olika plan,  är jag så orättvis att jag tycker att j a g är den som ska firas eftersom det är j a g som står ut! Japp, sån är jag.  Me, me and me.

 

Visste att han hade glömt av gårdagen och har inga större förhoppningar. Mitt på dagen är det skolavslutning. Jag jobbar hemifrån så vi ses i kyrkan. I kön på väg in vänder jag mig till honom och säger ”grattis på bröllopsdagen!” Sen går vi in och lyssnar på talibanens skönsång.

 

Några timmar senare kommer ett blombud. Jag ler från öra till öra och tänker; well, ibland får man hjälpa de små raringarna på traven lite. Öppnar och upptäcker den mest fantastiska rosbuketten. 15 st långa mörkröda rosor. Me love. A lot. Kutar ned i källaren och hämtar en vas. Ställer i blommorna, njuter och tänker att det kan tänkas att det vaggas lite umgänge senare.

IMG_1977

Sen slår det mig. Alltså, han har inte gett mig så vackra blommor på måååånga år. För dom är svindyra och han tycker att det bara är att slänga pengarna i sjön. Okej att det är 15 års-jubileum men inte ens han skulle slänga ut så mycket pengar i ”onödan”.

 

Jag vänder mig om och tittar på köksön, där omslagspappret ligger. Tänker att det icke synliga kortet måste ligga kvar, men det gör det inte. För det finns inget. Tänker att, well, det är tanken som räknas.

 

Sen ser jag det. Loggan på omslagspappret. Det är från K. Min trädgårdsmästarkompis. Hon som tillhör familjen som äger ett gäng blomsterbutiker. Hon med ett hjärta större än de flesta andras. Hon som alltid tänker på mig.

 

Jefla maken. Han kan fetglömma sex ett bra tag framöver.

LOADING..