Jag har varit gift med en pedofil

Så kom då dagen jag kan berätta varför jag mått så inihelvete dåligt.

 

För ganska exakt två år sedan, april 2014, blev jag kallad till ett möte. Där uppdagades det att min äldsta dotter blivit våldtagen. Hon fyller denna sommar 25 år.

 

Informationen jag fick var fruktansvärd men det som fullkomligt slog undan benen på mig var när hon berättade att det var hennes pappa som var förövaren. Första gången var hon 4 år. FYRA ÅR. Att hon vet det beror på att hon minns alla detaljer i sitt rum och vi flyttade därifrån när hon var fyra.

 

Min värld rasade. Totalt. Skuld. Skam. Vrede. Tårar. Hat. Och ännu mera skuld. Varför såg jag inget. V a r f ö r? Vi skilde oss när hon var 6 år. Några månader efter att jag flyttade försökte han penetrera henne hela vägen och sabbade henne totalt. Alla gånger under alkoholens influenser. Idag har hon stora fysiska problem när hon ska kissa. En direkt orsak.

 

Många historier har man kunnat läsa i tidningar om flickor som hittar på. Om flickor som vill ha uppmärksamhet. Om flickor som vill ha bekräftelse. Jefligt tråkigt. Jag ö n s k a r att min dotter hade tillhört den kategorin men tyvärr inte. Hon skötte sig alltid i skolan, hade bra betyg, var en bra kompis, en bra dotter. Aldrig. Några. Problem. Bara det normala tonårstjafset.

 

Tills hon var 13 år. Då dog min exmans fru, som stod min dotter mycket nära. Då började 5 års helvete med skärande. Alla trodde att det berodde på frun som dött. Men hon sa inget om den verkliga orsaken. För att skydda sina syskon som då var runt 2 år. Min dotter kunde inte leva med tanken på att syskonen även skulle behöva bli av med sin pappa och för hennes del var det aldrig tu tal om att han skulle göra något dumt mot dom. Det var ju henne han hade valt för sina behov. Det var också då hon bestämde sig för att flytta hem till oss på heltid och bara vara hos sin pappa då och då. Idag frågar jag henne: ”hur kunde du ens vara där, hur kunde du umgås med pappa?” Hennes svar: ”jag stängde av, då gick det”. 

 

Nåväl. I tjugo år bar hon på detta.

 

För två år sedan hade allt nått en nivå där det var frågan om att kunna fortsätta leva, eller kasta in handduken för gott. Hon valde livet. I januari 2014 börjar hon gå hos en psykolog som jobbar med sexuellt utnyttjade. Tre månader senare blir vi kallade till ett möte hos psykologen och får då reda på det här. Jag är förvisso inte så objektiv men om jag ska lyssna till andra så är hon inte bara vacker på utsidan, hon är otroligt smart, klok och en massa andra superlativ. Hon har alltid varit extremt intresserad av psykologi och man kan säga att hon är den som varit klokast av oss två det senaste två åren.

 

Min reaktion blev den värsta tänkbara. Bortsett från sparken i magen och det faktum att jag bara ville lägga mig ner och dö av skuld över att jag uppenbarligen varit den värsta mamman i världen, som inte såg något, ville jag även döda honom. D ö d a. Satan som jag hatade honom. Helvete som jag planerade hämnd.

 

Allt medan dottern gick i specialterapi. För att ni ska förstå djupet av det som hände kan jag citera en av utredarna hos polisen: ”Under mina 16 år som utredare är det här bland det grövsta jag har hört”.

 

Kändes ju väldigt bra att höra som mamma. Not. Jag vände ut och in på mig själv. HUR hade jag kunnat missa det här? Jag, som den fördomsfulla och inskränkta människa jag är, har alltid hävdat att ”mammor som inte ser är inte värda att vara mammor”. Den avsky jag kände för mig själv var bottenlös. Man kunde omöjligt svika ett barn på ett värre sätt.

 

Jag. Såg. Ingenting.

 

Jag försökte gå tillbaka och leta minnen och vet bara att det var när hon var runt 4 som jag bestämde mig för att gå ifrån honom, men stod ut i ett par år till. Jag måste ha varit så förblindad av min egen situation att jag inte ens klarade av att se eventuella tecken. Det m å s t e ha varit så för h u r kan man inte se? Tankarna har malt sönder skallen på mig. Han skötte alltid tvätten, alltså kunde jag inte ha sett några fysiska bevis i form av eventuellt blod. Han var en hård men ändå kärleksfull pappa. ”Sitt rakt, spill inte, akta kläderna” …och så vidare. Samtidigt som han gav henne mycket kärlek. Men jag minns att hon hade en konstig respekt för honom. Jag sa ofta till honom att han inte skulle vara så hård med henne. Han är, eller ja, var, den mest opedagogiska människa jag träffat. Sa alltid nej utan att förklara varför. Vi var mycket olika men jag trodde någonstans att han skulle vara den trygghet jag i så många år letat efter. Det har inte gått en enda dag under dessa två år som jag inte funderat på VARFÖR jag inte märkte något. Hon var ju mitt allt men mina skills som mamma var uppenbarligen inte särskilt bra. Jag har gått från att tycka synd om mig själv för att jag gifte mig med honom, till att inte kunna ta mig ur sängen pga av all skuld. Hade jag sett så hade hon aldrig behövt lida så under alla dessa år.

 

Min dotter har aldrig haft en sätta-dit-honom-agenda. Hon anser inte att det skulle hjälpa något. ”Jag kan inte göra något åt vad som har hänt.” Hennes tankar kring honom är tudelade: å ena sidan den stora sorgen över vad han har gjort henne och de fysiska och psykiska konsekvenser som har blivit pga hans handlingar. Konsekvenser hon tvingats leva med genom alla år och konsekvenser hon kommer ha i resten av sitt liv. Å andra sidan har han varit en bra pappa på andra sätt.

 

Som sagt. Hon är den kloke av oss. Vad mig anbelangar kan han gå och dö. Jag har skrivit ett antal korta sms till honom och eftersom jag känner honom utan och innan så VET jag att, om han hade varit oskyldig hade han reagerat starkt på sms:ens innehåll, men jag har inte hört ett ljud. Jag skrev tidigt att, om jag någonsin får se honom i Bromma Blocks, på Bauhaus och CityGross i Bromma kommer jag inte svara för de verbala konsekvenserna. Kan säga så här: från att alltid, i alla år, a l l t i d, stöta på honom överallt, har jag inte sett röken av honom sedan maj 2014; tre veckor efter att jag fått reda på vad han hade gjort. Sprang in i honom i Bromma Blocks-gallerian. Min stora lycka, eller rättare sagt; hans stora lycka, var att han stod och pratade med några så jag sa bara hej. Skakade som ett asplöv i tre dagar efteråt.

 

Dottern mår idag hyfsat bra. Det går upp och ner men framåt. Dock har dessa två tunga år satt sina spår; hon har t ex tappat det mesta av sitt tjocka midjelånga hår pga av den psykiska stressen och är idag korthårig, hon har migrän var och varannan vecka. Hon får panikångestattacker då och då men har, till skillnad från mig, valt att inte medicinera sig ur det här. Hon vill klara det ändå. Hennes mål i livet är att bli terapeut. Och jobba med pedofiler. När hon berättade det första gången undrade jag om hon tappat kompassvattnet helt, men jag har låtit mig förstå via människor som är insatta, att det är ett bra beslut. Det finns nämligen väldigt, väldigt lite hjälp att få om man är pedofil och det finns även flera typer av pedofiler. Det finns dom som inser att det dom gör är fel och att de behöver hjälp. Och så givetvis de som anser att de INTE gör något fel och därmed inte heller söker hjälp.

 

Sent i höstas förra året bestämde hon sig för att göra en polisanmälan. Fortfarande inte för att ”sätta dit” honom utan för att hon ska kunna stå med rak rygg. Hennes dröm, som sakta vuxit sig stark de senaste två åren, är att åka runt och föreläsa i skolor. För ett par månader sedan deltog hon som gäst i en podcast som heter Ångestpodden. Den drivs av två unga tjejer och de blev så berörda av 24-åringens historia att de efter hennes medverkan gjorde en serie om just sexuella övergrepp. Jag har själv inte kunnat lyssna på dotterns berättelse där, det gör för ont. En dag ska jag göra det, men inte just nu. Just det avsnittet seglade upp och blev listetta på iTunes. HÄR kan ni lyssna, avsnitt 55. Många hörde av sig till henne efteråt och det mottagandet hon har fått har varit överväldigande. Expressen ville göra en intervju med henne men hennes advokat avrådde då detta skedde mitt under förundersökningen.

 

I förra veckan var min exman, som jag var tillsammans med i 12 år,  inne på förhör hos polisen. Igår fick vi besked om att åklagaren lägger ner målet. Inte för att han inte finner 24-åringen trovärdig, tvärtom. Hon är extremt trovärdig och detaljerad. Dessvärre är det så att ett mål aldrig går till rättegång om inte åklagaren tror på en fällande dom och för att få det krävs bevis. Det finns inga. Det är ord mot ord. Han nekar. Givetvis. Jag önskar att man hade kunnat åtala honom eftersom han idag är omgift för tredje gången och har ett barn som är under 10 år. Hur som kommer det här slå ned som en bomb i hans umgänge. Mitt livs mission kommer bli att se till att alla hans vänner får reda på vad han har gjort. Må vara barnsligt, men jag står för det. Av säkerhetsskäl är dottern skriven hemma hos oss sedan två år tillbaka. Han vet var hon jobbar men inte var hon bor, och så kommer det att förbli.

 

Man kan ju då undra hur jag har mage att hänga ut honom här när han således aldrig kommer bli dömd men vet ni, det skiter jag fullkomligt i. Min dotter har i över 20 år tagit hänsyn till allt och alla men nu får det fanimej vara nog. Hon har varit inne på ett antal polisförhör och det råder ingen som helst tvekan om att polisen anser henne vara trovärdig till 100%.

 

När jag fick ta del av det här försvann jag ned i ett svart hål och det tog gott och väl ett år innan jag ens såg det minsta ljus i tunneln. Några månader efter mötet hos psykologen förolyckades Magdalenas son och vår vänskap fick stryka på foten. Det fanns ingen som helst ork. (Detta är det enda jag kommer skriva om angående vår relation här. Vi är inte på något sätt osams och vi har fortfarande kontakt.)

 

Jag gick på lugnande under ett halvår, samtidigt som jag fick ångestdämpande. Dessa ångesttabletter äter jag fortfarande. Har försökt att minska ned men varje gång har något skit dykt upp och jag har varit tvungen att fortsätta. Kommer inte upp ur sängen annars.

 

Min skilsmässa från denne man var fruktansvärd. Från att ha behandlat mig som en prinsessa, bortsett från när han var onykter, då var han Dr Jekyll & Mr Hyde, blev han som förbytt. Han var en genuint snäll människa och jag kan säga att 99% av våra kompisar vände mig ryggen när jag drog. ”Hur kan du lämna honom, ni som har det så bra?” Mina f d svärföräldrar, där min svärfar varit som en pappa för mig under alla år, vände mig också ryggen. Alla försvann. Under de två år jag förberedde mig mentalt från att gå ifrån honom så visste jag att han skulle bli vansinnig. Jag trodde i min enfald att, om jag lät honom ta huset och a l l t annat, skulle han inte bete sig som en skit och på så sätt kunde jag skydda 24-åringen från all smutskastning. Kan säga att det inte gick så bra alls.

 

Vi hade vårdnaden varannan vecka och när jag ringde för att säga godnatt hade han inga problem att högt säga: ”Xxxx, det är din hora till morsa i telefon!” Så där höll han på varje vecka tills han träffade fru nummer två. Hon som dog i cancer ett par år efter att de fått barn. I samband med att han träffade henne blev han normal igen vilket innebar att vi kunde börja umgås och ha trevligt. Varje annandag jul firade vi här hemma hos oss. I flera år. Mina f d svärföräldrar förlät mig och vi umgicks som en enda happy jefla storfamilj. År ut och år in.

 

Han har suttit i min soffa. Vid mitt matbord, på min altan. Jag är oerhört omogen och gjorde fyra saker när jag fick reda på detta: bestämde mig för, så fort vi får råd, att varenda jävla möbel hemma ska bytas ut. Rubbet. För han har varit överallt här. Utom i min säng. Sen åkte jag hem, grävde fram min svindyra vigselring från honom, gick ut i skogen. Det var april och snön låg kvar. Slängde ringen åt helvete. Gick hem. Ned till källaren, rotade fram alla fotoalbum och jag kan säga att det blir en del om man varit tillsammans i 12 år. Eldade upp skiten i öppna spisen. Alla utom de ”rena” bebisalbumen. De får dottern en dag avgöra vad hon vill göra med.

 

Nästa dag skickade jag in en namnändring. När jag skilde mig behöll jag vårt/hans mycket ovanliga efternamn. Detta på begäran av dottern. Hon ville att vi skulle heta samma. Åren går och jag gifter mig med min nuvarande man. Tar hans efternamn men behåller det gamla. Eftersom jag och maken jobbar ihop är det inte alltid så smart att vi har samma efternamn i business-sammanhang. Därför har jag, sedan jag gifte mig 1990 med min exman, ALLTID hetat samma sak. Mitt nya efternamn hade jag bara på pappret.

 

Kan säga att det inte var särskilt svårt att göra sig av med det gamla namnet. Jag har dock än idag, två år senare, väldigt svårt att fatta att jag heter Lundgren och inget annat. 28 år med samma efternamn sätter sina spår.

 

Ni som tycker att jag inte är klok som hänger ut honom och hans familj så här; please, bespara er kommentarer om det. Jag kommer, för första gången under mina 10 år som bloggare, inte att godkänna eventuella synpunkter om det. Jag har i alla år haft som praxis att godkänna allt. Såvida det inte har med personliga angrepp att göra men luckily händer det bara en gång var och vartannat år.

 

Det sorgliga i den här historien är att hans nuvarande fru vet om vad som hänt min dotter. Hon har varit med 24-åringen till hennes psykologer. Hon lovade att stötta och se till att min dotter inte mister sin relation med sina syskon. En dag slutade hon att höra av sig. Locket på. Syskonen, sånär som den yngsta, som inte vet något om det här, har valt att radera henne ur deras liv. När deras mamma dog fick min dotter, då 13 år gammal, ta över mycket av ansvaret för dom. Hon har stått dom extremt nära och hon vet inte vad som är sagt till dom, men de vill på inga villkor ha med henne att göra längre. Resten av släkten vet vad som har hänt men man väljer att anse min dotter hittar på. Enligt andrahandsuppgifter så har min exman yttrat en enda mening om det hela till sin fru: ”hon minns fel”. 

 

Och det mest osannolika: jag har förbjudit honom att komma på talibanens dansuppvisningar. För givetvis tävlingsdansar hans yngsta också. Dock ej i samma dansskola så där kan han hänga bäst han vill. Jag har meddelat både honom och hans fru att jag kommer tala om för varenda käft vad han har gjort om han dyker upp i dessa sammanhang. Jag vägrar att se honom gå runt och leka lycklig familjfar när han har skadat mitt barn för livet. Vägrar. Och det går tyvärr ut över hans yngsta barn. Å andra sidan vet jag att barnens aktiviteter alltid varit uppdelade så han hade inte hängt på dansen oavsett. Jag skiter fullkomligt i vad folk tycker om mitt resonemang. Fullkomligt.

 

Givetvis tycker jag synd om hans fru. Eller nä, jag g j o r d e det. Tills jag insåg att hon uppenbarligen valt att stanna hos honom trots att hon vetat om det här i över ett år nu. Vilket i vår värld är likställt med att hon inte tror på min dotter. Trots att hon påstod sig göra det. Vad jag inte berättar i den här historien, eftersom det är för långt att dra, är att jag under två dagar trodde att förövaren var min nuvarande man. Strax innan mötet hos psykologen lade jag ihop två och förstod att det var något överjävligt jag skulle få information om och det blev inte bättre när jag i samband med det fick höra att ”det är den sista personen på jorden du kommer tro det här om”.

 

I två jävla dygn trodde jag därför att det var maken. Under två dagar bodde jag på riktigt i helvetet. Min man. HUR kunde han? Jag vägrade att tro det, men han var ”den siste personen på jorden” jag skulle tro det om. Alltså måste det vara han. Var skulle jag ta vägen? Hur skulle vi göra med företagen? Okej, mina föräldrar, som bor mitt i city, de får flytta ut till landet och så tar jag och talibanen deras lägenhet … jag får dra i alla kontakter jag har så att jag får ett nytt jobb. Så där malde tankarna i 48 timmar. För det fanns inte en jävla chans i helvetet att jag skulle stanna en enda sekund tillsammans med honom. Två dagars helvete, tills vi blev informerade på mötet.

 

Därav av mitt fruktansvärda förakt för min exmans fru. Hon har valt att stanna. Hon stannar hos en man som våldtagit min dotter. Det kommer jag aldrig kunna förstå … eller förlåta henne för. Å andra sidan säger statistiken i sådana här sammanhang att frun oftast stannar kvar. Obegripligt. Men, det är hennes val. I don’t give a shit längre.

 

Jag kan säga så här. Nu fattar jag en hel del saker som pågått genom åren. Avslöjandet ledde till en dominoeffekt. Nu fattar jag varför hon vid två tillfällen, när hon var liten, skrek som en galning när vi var hos doktorn (manliga) och hon blev ombedd att klä av sig. Jag minns det mer än väl. Båda gångerna blev hon så rabiat att jag var tvungen att gå därifrån. Och skämmas. Blev skitirro på henne. Jättebra mamma.

 

Nu förstår jag varför jag, på riktigt, inte har sett min dotter naken sedan hon var i 6-7-års åldern. Hon har varit manisk med att låsa badrumsdörren och sin sovrumsdörr. M a n i s k.

 

Nu förstår jag varför hon skar sig sönder och samman så mycket och under så lång tid under tonåren.

 

Nu förstår jag varför hon gick med hörlurar i öronen (små pluppar ni vet) dygnet runt och då menar jag dygnet runt. Till och med när hon skulle sova. Idag berättar hon att det var ”för att slippa tänka”.

 

Jag har hundra andra detaljer som jag nu förstår varför.

 

Jag förstår en himla massa. Och jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur man kan våldta sitt barn. Det övergår mitt förstånd. Vid ett av tillfällena, när hon är 6 år, säger han, i ilska över att det är så svårt att komma hela vägen in i henne: ”du är dotter till en hora”. Just detta tillfälle skedde under julen, 6 månader efter att jag flyttat ifrån honom. Från den dagen fram till nu har hon alltid hatat julen. Hatat. Och jag har aldrig förstått varför.

 

Nu vet jag.

 

Min exman är väldigt omtyckt. Ser bra ut. Har ett extremt bra och välavlönat jobb. Är känd world wide i sin bransch. Är social. Han är typen som ”va, inte en chans att jag tror att xx skulle kunna göra nåt sånt!” Så är det. Även fast jag inte tvivlade en enda sekund på min dotter när hon berättade, hade jag oerhört svårt att tro det här om honom. Jag visste att det var sant eftersom hon sa det, men i min sinnesjukt jävla fördomsfulla värld trodde jag att man minsann kunde s e på en man om han var pedofil. Jajamensan, så jefla korkad är jag. Jag har tillbringat två år med att ömson ta på mig hela skulden och ömson inse att jag inte kunde göra något eftersom det doldes väl. Nu vet jag att s a m t l i g a nationella och internationella forskningar visar att ett litet barn ytterst sällan anger sin förälder. De är så otroligt lojala. Tyvärr.

 

När man som förälder .(..och givetvis som utsatt) får höra och genomgå en sån här sak kan livet aldrig bli detsamma igen. Min dotter är sjukt stark. En av poliserna sa till mig vid ett tillfälle: ”vet du vad Mona, du behöver INTE vara orolig över xxx, hon kommer att greja det här. Jag har träffat tillräckligt många drabbade genom åren för att verkligen veta att hon k o m m e r  klara det. För hon har bestämt sig för att göra det.”

 

De orden är de som har räddat mig och hållit mig uppe. Hon är stark. Fruktansvärt stark. Det är inte jag. Mitt humör och mina handlingar de senaste åren har varit fullständigt åt helvete. Jag har sagt och gjort saker utan att tänka på konsekvenser. Hon och jag har bråkat. Som f-n. Jag ville skrika ut till hela världen vad som hänt, men hon fick mig att lova att inte skriva om det här i bloggen. Förrän nu. Nu får jag. För hon vill att det här ska ut. Inte att hänga ut sin pappa men hon vill verkligen lyfta problemet. En av fem är drabbad.

 

EN AV FEM!

 

Det är bara det att ingen vill prata om det. Ni som jobbar inom skolväsendet, eller i andra miljöer där ungdomar är involverade, lyssna på podavsnittet och hör av er till mig om ni tror att hon kan bidra med något i er vardagliga miljö. Hon har talets gåva och även om jag själv inte har lyssnat på avsnittet så säger alla vänner att hon är fantastiskt intressant att lyssna på.

 

Man kan tycka att jag går för långt med det här inlägget då det finns barn att ta hänsyn till men vet ni. I don’t care. Min dotter har som sagt tagit hänsyn till allt och alla i 20 år och nu måste hon få tänka på sig själv och tänka på alla de barn som varit, eller i stunden är drabbade. De m å s t e få veta att det inte är okej att bli sexuellt utnyttjad. De måste få veta det. Eller att det aldrig är försent att få hjälp. Och även om min exmans fru vänt min dotter ryggen och valt att stanna hos sin man så ä r hon en bra mamma. Eller ja, på den tiden vi umgicks var hon det i alla fall. Hon klev in som styvmamma till de äldsta syskonen och har varit perfekt för dom. Hon kommer göra allt för att dessa tre barn inte ska fara illa av det här. Uppenbarligen har hon redan gjort det då hon sett till att de äldre inte vill ha något med min dotter att göra. Men, jag är inte ett dugg orolig för dom rent socialt. Det jag däremot oroar mig för är om han även har våldtagit sitt yngsta barn. Det maler i mig varje, varje dag. Detta trots att jag vet att en utredning via sociala har gjorts.

 

Det här är mina ord. Mina tankar. Inte min dotters. Bara mina. Hon har läst igenom detta och godkänt varenda mening. Om ni vill så kan jag be henne skriva ett eget inlägg här. Ur hennes synvinkel. Det vet jag att hon gärna gör. När tiden är mogen, inom kort, kommer jag låta er ta del av hennes blogg. Den kommer bli hennes redskap för att nå ut till drabbade och jag kommer göra allt för att sprida det här eftersom vi m å s t e prata öppet om det. Det är så oerhört många som skulle kunna ”räddas” med terapi om man bara kom åt dom och gav dom mod. Min dotter är som klippt och skuren för det.

 

Några, som vetat att jag tänkt skriva det här inlägget, har frågat om jag inte är orolig för att bli stämd för förtal eftersom han inte är dömd. Ehh, be my guest säger jag bara. Jag tar det. Alla dagar i veckan. Och skulle han, eller hans fru göra det, well, då kommer allt filter försvinna i den här bloggen. Han kommer som sagt mest troligt inte att bli åtalad för det här men jag känner honom, jag VET att han mår skitdåligt. Bakom sitt snygga och perfekta skal. Han VET vad han har gjort och ska leva med den vetskapen i resten av sitt liv. Att han förstört henne fysiskt … och psykiskt. Att hon försökte hänga sig när hon var 10 år. TIO ÅR! Att han varit orsaken till allt skit som hände henne under tonåren, som jag inte vetat om förrän nu. Han vet inte ens om att han förstört henne fysiskt. Men det vet han nu. För både han och hans fru läser min blogg.

 

Och jag är en barnunge när det kommer till vissa saker. T ex att alla våra f d vänner nu kan sitta där och skämmas för hur de behandlade mig vid vår skilsmässa. Shame on you.

 

Det här är också orsaken till att jag rensat friskt bland de jag har umgåtts med. Jag har insett att livet är för kort för att ständigt ha energikrävande människor omkring mig. Jag är inte världens bästa människa men jag har ett hjärta av guld, vill alltid hjälpa allt och alla men jag pallade inte längre. Vänner som svek, vänner jag svek, vänner jag själv sa tack och hej till. Jag är femtio år och har inte tid med skit. Nu är jag extremt noga med vilka som har tillträde till mig. Jag har några riktigt nära vänner och har insett att det är viktigare än att känna allt och alla.

 

I den här bloggvärlden pågår en massa skit, givetvis eftersom det är kvinnor inblandade. Jag har valt att ställa mig utanför dessa wannabe’s och back stabbing-människor. Jag skulle aldrig i livet kliva över lik för att få bättre läsarsiffror, köpa mig följare och allt annat som pågår på den här nivån. Jag tror hårt på karma. Jag tror på ärlighet. Någon gjorde mig riktigt illa för ett par år sedan och jag är tyvärr barnsligt glad över att se hur denne person i detta nu gräver sin grav. Allt handlar inte om att vara med i varje officiellt ögonblick. Behovet av att synas överallt, utnyttja allt och alla och armbåga sig fram för att få någon sorts bekräftelse är inte min grej. Jag vill kunna sova gott om nätterna. Ha rent samvete och det har jag. Varje dag. Givetvis är jag också en bekräftelsejunkie men det mättar jag genom att ställa upp för andra. Att bli glad över den dialog jag har med er läsare bland kommentarerna. Att vara en snäll människa utan agenda. Att åka med Optiker Utan Gränser world wide och hjälpa fattiga med glasögon. D e t är sånt jag jag lever för.

 

Till sist vill jag tacka de av er som har vetat om det här. Ni är några stycken. Jag har ofta skrivit att ”om ni läsare bara visste vad ni betyder för mig” och hur viktiga ni är. Det här har varit anledningen. Utan att ni har vetat om det har ni varit en enorm tröst. Här inne har jag kunnat skratta. Här inne har jag fått kärlek och bekräftelse. Här inne har jag känt att jag inte är en värdelös mamma som aldrig såg att min dotters liv blev förstört. Och det här är också orsaken till varför jag tappat min ”rolighetstarm”. Jag vill tillbaka dit och det kommer bli bra. Jag hoppas det. Jag vill blanda högt och lågt. Jag har förlorat en del läsare pga av uteblivna roliga inlägg, men jag har fått desto fler nya. Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er för att ni finns här inne. Särskilt er läsare som hängt här i många av mina 10 år som bloggare. Och självklart skall det största tacket gå till min man, den ende i familjen som betett sig normalt och stöttat både mig och dottern de senaste två åren. Mina vänner, som ställt upp i vått och torrt och orkat höra mitt malande om det här i två år vill jag också ge en varm kram. Tack.

 

Min 24-åring heter Johanna. På hebreiska betyder Johanna Guds Gåva.

IMG_6600

För mig betyder hon Mod.