Om att tro att man kan lura sin fru … i Florida

När vi bokade den här Florida-resan så sa jag till maken att han borde hänga på. Eller ja, komma på slutet. Vi är ju här i nästan tre veckor.

Han ojade sig och sa att han nog inte skulle hinna. Vi har ju tre mässor i augusti och de ska förberedas. Så är det varje sommar.

Sen pratade jag även med Wacko-Vic och sa att hon skulle hänga på också. Med maken. Fick varken bu eller bä till svar.

Varje morgon har vi skype:at med maken. Igår morse så svarade han inte. Talibanen skickade ett sms och bad honom höra av sig.

IMG_3470

Direkt när jag läste så säger jag:

”Han är på väg hit.”

”Hur vet du det?”

”För att han skriver ”håller på att fixar”, och det skulle han aldrig göra om det inte vore för att han antingen är på väg till Arlanda, eller sitter vid gaten.”

”Tror du?”

”Jag veeet. Vi provar och ringer så ska du få se.”

Telefonen var avstängd, och eftersom jag levt med min man i 17 år så vet jag att det enda som kan få honom att ha den avstängd är ett flygplan. Punkt.

Vi ringde även Waco-Vic och mycket riktigt, den var också avstängd.

Det intressanta här är att min käre maken alltid underskattar mig. Han trodde att han och Victoria minsann skulle komma och överraska oss. Jag kollade flighterna och listade ut att de måste sitta på samma flight vi flög med. Alltså landa sent och sedan åka bil i några timmar. Med andra ord dyka upp mitt i natten.

I´m not that stupid och Johanna kom på bästa idén ever:

”Du, vi sms:ar och säger att vi är i New York, hos Christer.” 

Jag totar i hop ett sms, där jag också indirekt får honom att fatta att jag minsann vet att Victoria är med och drar i väg det.

IMG_3407

Efteråt skrattade vi så att det kom kiss i trosorna. Fifan så smarta vi var.

Timmarna går och plötsligt ringer telefonen. En glad make. Som uppenbarligen inte läst mitt sms.

”Hej, hur mår du?!” …och låter som om han ätit fågelfrön. Väry happy, och jag hör på honom att han håller på att spricka av hela överraskningen.

”Öh, jag mår bra, vi är i New York!” Jag håller för munnen samtidigt eftersom jag är nära att explodera av skratt.

”VA?!”

”Ja, har du inte sett mitt sms? Christer bjöd över oss hit.”

”SKOJAR DU MED MIG … JAG HAR JU PRECIS LANDAT I FORT LAUDERDALE!!!”  Och jag riktigt hör paniken, hehe.

Jag var tyst i tre extra sekunder, bara för effekten skull, sen bröt jag ihop.

”Haha, nä, jag bara skojade, vi är här, så kom ni!”

Han låtsas givetvis inte om mitt ”ni” utan vi småpratar lite innan vi lägger på. Han har 4 timmars bilfärd framför sig och skulle anlända mitt i natten.

Klockan 01.00, en timme före utsatt tid, glider han in här.

IMG_3475

För givetjeflavis så hade han hittat rätt väg från början, till skillnad från oss virrhönor, som åkte fel utav helvitti.

Jag noterar dock att framsätet är tomt och blir sjukt besviken. ”Var är Victoria?”

Det visar sig att hon skulle med, biljetten var betald och klar, men i sista sekunden får hon ett meddelande om att hennes mormor blivit sjuk, och är därmed tvungen att vara hemma. SÅ tråkigt, men snälla mormödrar går före vacations i Florida.

Hur som. Nu är maken här och nu är det mest troligt slutshoppat.

För han är typen som tycker att det minsann räcker med ett par skor. Eller möjligen tre. På sin höjd.

Men jag ska nog kunna klura ut nåt. Tricket är att få honom på så bra humör som möjligt.

Dags att sätta på sig knäskydden tror jag visst.

LOADING..