När sanningen sitter hårt inne

Talibanen är en slyngel.

Igår morse gick jag upp för att vila mig lite. Kände på mig att jag höll på att bli asdålig. Plötsligt hörs ett jättebrak och jag studsar ur sängen. Ropar ned: ”vad var det där?”

Får ett ”jag vet inte” till svar så jag stapplar ned. Talibanen sitter i soffan och ser skyldig ut, och hävdar att hon hörde nåt oväsen, men inte visste vad det var. ”Varför ser du så skyldig ut?” Säger jag, men jag mår skit så jag släpper saken och går upp. Tänker att det nog kanske var ett isblock som ramlade ned från taket.

Några timmar senare, på kvällen så får jag ett sms av henne. Ja, hon håller på att sätta sms-rekord från våning till våning här i huset.

”Jag vet vad det var som ramlade i morse. Jag såg det precis. Det var gardinerna vid matbordet. Till och med stången som dom hänger i!!!!”

Jag hasar mig ned. Och tittar. Orkade inte ta ett kort, och det här fotot är inte det bästa, men jag har svarta tunga sidengardiner i vardera fönster.

width=670

Allt låg i en sörja på golvet.

”Du, nu är det ju så här att gardiner ramlar inte bara ner hur som helst. I synnerhet inte när dom har suttit uppe ett tag. Vad sägs om att vara ärlig och berätta vad som hände istället?!”

”Jo…asså…det var så här: jag tittade på tv:n och då lyste solen in hit, och då skulle jag dra för, men dom satt fast…och då…ja då tog jag i…lite mycket..så allt rasade.”

”Mmm, men v a r f ö r sitter du och säger att du inte visste vad det var när du vet precis?”

”Jamen jag trodde du skulle bli arg!”

”Ja, men du, även om jag blir arg så går det ju över fort. Jag blir mer arg när du försöker mörka och ljuga om saker! Jag vill ju kunna lita på dig.”

”Okej, jag ska tänka på det.”

Det där är makens unge. Inte min.

 

LOADING..