När man aldrig vänjer sig

Vet ni vad det här är?

width=300

Det är en spruta som räddar livet på alla nötallergiker. Till det facila priset om 500 pickadoller.

På äldre dar så har jag gått och blivit just precis en sån. Och eftersom detta som sagt har kommit sent i livet så är det svårt att lära gamla hundar sitta. Jag har via nära-döden-upplevelser-på-akuten hårda bud fått lära mig att jag är svinallergisk mot hasselnötter och valnötter.

Men mandel har funkat.

Igår blev jag sjukt godissugen och hällde upp en skål med mandel. Väry stor skål. Jag satt med datorn i knät och var djupt försjunken i nåt program på nån Play-kanal samtidigt som jag håvade in mandeln i munnen. Tugga, tugga, tugga, håva, håva, håva.

Fem minuter senare får jag svåra andningsproblem och halsen sväller upp som en ballong. Talibanen sitter vid matsalsbordet och spelar på sin dator, maken sitter 5 meter därifrån och jobbar i sitt arbetsrum.

Jag tänker att jag ska fixa själv, eftersom jag tabbat mig tidigare och fått skäll av maken för att jag ”aldrig lär mig”. Jag kravlar mig upp i badrummet och letar desperat efter sprutan, som jag vet ska finnas nånstans i nån av alla femtusen jävla necessärer. Till slut hittar jag den, men då har jag så svårt att andas att jag inte kan koncentrera mig på att läsa bruksanvisningen. Stapplar ned till maken och ”eh, kan du hjälpa mig. Typ NU”. Maken blir skitsvettig och drar i alla änder för att till slut få till det rätt och köra in sprutan i låret på mig.

I rättan tid. Han blev inte av med mig den här gången heller.

Det är ju tamejfan otroligt att man aldrig lär sig.

LOADING..