Att bli bajsnödig på en motorväg

Jag har varit borta hela helgen. Och frossat som aldrig förr.

 

Och jag kan säga att intaget av föda inte på något sätt var i närheten av vad ViktVäktarna anser vara rumsrent. Jag åt som om jag aldrig någonsin ätit fett och socker förr.

 

Så igår kväll har jag svår ångest. För jag vet att på tisdagsinvägningen kommer jag att få betala. Big time.

 

Då drar väninnan fram sitt triumfkort. Hon har fått tag i nåt specialté som rensar ur tarmarna efter intag av mindre nyttig föda, varför det också var extremt viktigt att jag drack det strax innan sänggående, då effekten skulle ge sig tillkänna ca 7 timmar senare.

 

Sagt och gjort.

 

Vaknar.

 

Händer inte ett skit.

 

Väninnan däremot, hon springer fram och tillbaka på toan. Och är helt chockerad över att min stålmage inte reagerar. Symptomen skulle vara lite kramper, men ingen panik till toaletten, utan man kunde vänta en liten stund.

 

10 tim passerar och nada händer så jag inser att det utrikiska téet var humbug. Packar in talibanen i bilen och drar hem.

 

Nån timme senare börjar det mullra i magen och jag känner att jag får kramp. Jag kan också ganska snabbt konstatera att det fanimej inte alls fanns nåt utrymme för att kunna ”vänta en liten stund”. Det var liksom här och NU.

 

Men jag känner också att det inte var något alternativ att bajsa på sig på motorvägen.

 

Om inte annat så skulle tjall-Stina i baksätet gladeligen sprida historien över nejden där hemma.

 

Jag får då syn på ett McDonalds och ställer mig på bromsen. Säger till talibanen att det är lunchdags men att hon först måste följa mig på toa. Rasslar in på parkeringen på två hjul, kastar mig ur bilen. Talibanen frågar varför vi springer.

 

”Skit i det”, säger jag. För just då var det inte läge för nån språkpedagogik. Och jag kunde f-n inte ens snacka.

 

”Nu får du betala!” Säger talibanen (här betalas det för alla fula ord).

 

In på muggen.

 

Och jag, som är en sån som i normala fall tapetserar toaringen med papper, sliter av mig byxorna så knappen ryker och känner att tarmarna öppnar sig innan jag ens når sittringen.

 

Och konstaterar att det jävlarimig inte finns nån ände på det.

 

Talibanen börjar spyhosta och gasta om att hon inte kan andas och ”mamma, du säger JÄMT att ditt bajs luktar ROSOR, men MAMMA, det luktar faktiskt JÄÄÄÄÄÄTTEÄCKLIGT!!!”

 

Hon ställer sig vid handfatet där den väggfasta tvålmaskinen sitter. Hon sticker in näsan så långt det går mot den, pumpar ut tvål och säger att ”Nu kan jag andas bättre men KAN VI GÅ NÅNGÅNG MAMMA?!”

 

Högt och fint över hela jävla McDonalds.

 

Efter 15 långa minuter är faran över.

 

Jag kliver ut från toan bara för att notera att jag valt herrtoan och att det står två snubbar utanför.

 

Jag ursäktar mig, tittar menande på talibanen och säger” Förlåt, det blev lite bråttom för damen här”. Och känner att jag därmed också lyckats klara mig finfint från skuld av odören.

 

Skulle inte tro det.

 

”Mamma, det var ju DU som bajsade!!”

 

Jag tror att jag håller mig till Viktväktar-käk framöver.

LOADING..