Under många år hade jag ”förmånen” att åka till filmfestivalen i Cannes. För er som inte varit där kan jag berätta att det är vansinnigt kul.
Ja, bortsett från att samtliga affärsägare höjde priserna tredubbelt under denna festival, men för en shopoholic så hade det ingen större effekt.
Sen kom talibanen.
Sen kom en himla massa omstrukturering, företagsköp etc etc.
Och varje år har jag längtat tillbaka.
I veckan talar maken om för mig att han åker dit på måndag. Det är nån inköpsmässa för tv- och filmbranschen.
Ensam.
”Amen, alltså, inträdesbiljetterna kostar 20 000 kr st (ja, kan ni fatta?!), sen vet du ju hur det är med alla luncher, middagar och allt det där. Det blir lite dyrt om du också ska följa med. Och vi har ju nyss varit i Thailand. Och jag blir ju bara bara borta i några dagar.”
Så jag ska vara hemma och sköta markservicen. Och ta igen en veckas arbete.
Jag var på väg att protestera.
Sen kom jag på att jag faktiskt åker på shoppingresa till Las Vegas om några veckor.
Och då gick avundsjukan raskt över.
