Att chilla och panikboka sitt medium

De senaste dagarna har jag tagit det väry lugnt. Pensionärstempo. Inte stressat. Stannat bilen två sekunder innan trafikljuset ens hunnit slå om till gult. Amen fatta, DÅ är det chilla-tempo!

Liksom varje vecka så har jag så klart haft lunchdejt med LidbyLiving-Malin hos och med Wilmer-Malin. 

Wilmer-Malins pappa råkade vara där också. Han har precis genomgått en stor magsäcksoperation pga av cancer. Med lite tur så blir allt bra nu.

Jag älskar verkligen mina Malinsar. Den är bönan har precis dragit iväg till sitt andra hem på Mallis just nu. Hon bor där halvtid och jag och Wilmer-Malin skulle åka nu i maj, men vi skjuter upp det till september i stället.

Jag åt nån gryt-historia och garvade lite när jag såg att det minsann låg en broccoli mitt i allt. Herregud, personalen vet att jag avskyr grönsaker men de trodde minsann att jag skulle vara så upptagen med att pladdra med Malin, att jag inte skulle märka den där. Ehh, stor som ett jefla tennisracket! Den åkte över till Malins tallrik på 0,2 sekunder. Bortsett den livsfarliga broccolin var grytan gudomligt god.

 

Eftersom Peru-resan med Optiker utan gränser inte blev av (vi skulle ha åkt idag), utan skjuts upp till september (mycket i september..) samt chocken jag fick över ”Moas” hemska barndomshistoria, som fällde mig fullkomligt och lite andra saker, så messade jag min kompis Christina. Världens bästa medium. ”Alltså, nu får du snacka med dina polare där uppe för nu behöver jag veta om jag ska sätta på mig hockeyhjälmen under några månader, eller om det är lugnt!”

Jag fick en tid direkt. Trodde att hon, som vanligt, skulle berätta vad som kommer hända framöver. Så som hon alltid gör. Så som det sen alltid stämmer. Icke. Hon sa bara ”det är dags att dra i handbromsen nu”. Ähum. Inte riktigt vad jag väntat mig. Nåt med att jag bär mycket sorg och frustration sedan alltför länge tillbaka. No shit. Hur som, vi kom överens om att jag ska prova något nytt med henne. Hon vill att jag går på en ”semimeditation som ska delas upp på ett par gånger. Låter skitläskigt men jag litar fullständigt på henne så det ska jag göra. Kände mig genast lite gladare när jag gick därifrån.

Något annat som gjorde mig riktigt glad igår var när det ringde på dörren och ett blombud stod där med famnen full av min favoritblomma; liljor. Min trädgårdsmästarkompis ”K” har ett sjätte sinne när det gäller mig och mitt mentala tillstånd. 

Hon skickar alltid shitloads vilket gör att jag kan fylla flera vaser. 

Idag fredag. Om jag har tagit det easy peasy hela den här veckan så kommer jag strax få att betala för det. Om ett par timmar kommer nämligen drygt 3.500 plåttuppar i en jättecontainer. 85% av dessa ska packas om och skickas ut till butiker runt om i Sverige och Norge.

 

Maken tror att jag ska jobba hela helgen.

 

Maken är väry ensam om att tro det.

När man drar lite i handbromsen

Tack för alla fina kommentarer i föregående inlägg men jag vill säga en sak. Ni är många som säger att jag har ett stort hjärta och en massa andra superlativ. Jag känner bara att mitt inte är ett större än någon annans men det finns en skillnad: om ni hade samma plattform som jag, så är jag tämligen övertygad om att ni också skulle hjälpa en ”Moa”. Jag tror att alla människor har ett stort hjärta. Eller ja. De flesta.

 

Nog sagt om det. Igår vred jag inte ens om nyckeln till motorn. Tog det väldigt lugnt. Jobbade ett par timmar sen åkte jag in till Wilmer för att träffa 25-åringen.

Vi hängde i flera timmar och mitt mamma-hjärta fylldes på. Fifasen som jag älskar henne. Och talibanen så klart. De är mitt allt. Eller mina allt kanske det heter. Eller inte. 

Nisse chillade också. Sov som en gris under sorlet av alla café-besökare.

 

Jag berättade alla detaljer om Moa för 25-åringen. Många beröringspunkter. Nästa gång vi åker till henne så följer hon med. 25-åringen är en av de klokaste människor jag känner och jag tror att Moa skulle uppskatta att träffa henne.

 

Ni som inte vet vad jag pratar om kan läsa mer här och här.

När man inte ska åka till Peru

Det är med sorg i hjärtat jag måste berätta att vi inte kommer kunna åka till Peru i helgen. Detta på grund av de jordskred och översvämningar som råder över i stort sett hela Peru just nu. UD och ambassaden där avråder oss starkt då läget är lite mer katastrofalt än vad som kommer fram i media.

 

Jag hade så gärna velat åka dit, om inte annat för att kanske hjälpa på annat sätt men vår säkerhet kan inte garanteras varför UD och ambassaden där starkt avrått oss. Resan skjuts därför fram till september.

 

Å andra sidan ger det mig mer tid att samla in saker till barnen. Alltid något positivt.

Ni får ursäkta mig, jag mår asdåligt just nu. Jag är en sån som sätter på autopiloten och kör. Besöket hos Moa … bit ihop, inte känna något … inköpsresa till Italien med sinnessjukt arbetstempo … bit ihop, inte känna något … shitloads på jobbet … bit ihop inte känna något.

 

Jag ÄR Stålkvinnan. Punkt.

 

Fast, korken flög all världens väg i och med att vi inte kommer iväg men, det här med ”Moa” och hennes fasansfulla historia, som började redan när hon var mycket liten, tog lite mer på psyket än jag trodde. Allt med min egen dotter flöt plötsligt upp till ytan och jag har grova problem med sömnen, vilket i sin tur ger NOLL tålamod. Är en jefla satkärring at the moment.

 

Hade dessutom, sedan ett år tillbaka, laddat och v e r k l i g e n sett fram emot att få åka till Peru och hjälpa människor så det är sjukt tungt.

 

Men, jag tänker inte vara nån gnäll-Stina så jag ska försöka ladda batterierna och komma in i matchen igen. Jag har ju trots allt ett ganska bra liv.

 

Bit ihop. Inte känna något.