Jag tänkte fråga en sak, ni som bor i/kring Stockholm

Igår var jag hos Frans-Linda. Hon håller till på Lidingö och jag ska ärligt säga att jag aldrig hade hittat dit om det inte vore för att en kompis gav mig en frans-behandling i present för drygt ett år sen. Jag gick dit och sedan dess har jag varit fast. Och ja, jag betalar fullt pris varje gång, även fast jag bloggar om det. 

Bortsett från att Linda är grym på fransar så gör hon en annan grej på mig; plockar ögonbrynen och vaxar bort min Groucho Marx-musche. 

Men helvitti vad ont det gör!

Fast, det var inte det jag skulle prata om. Jag tycker Linda är så bra och vill att fler ska gå till henne. Om jag fixar ett provapå-pris, skulle ni kunna tänka er att testa henne då? Jag är inte hundra på vad ett fullt set med volymfransar kostar men tror att det ligger runt 1300 kr.  (Att jag inte vet exakt är för att jag kör påfyllnad en gång i månaden, det kostar 680 kr).

 

Ska jag kolla med henne och sy ihop en sån deal?

 

När en flodhäst sätter löparrekord

För ett par veckor sedan åt jag frukost med Kicki på DaisyBeauty. Då beklagade jag mig över mina naglar. Sent i höstas skaffade jag mig lösnaglar och blev jättefin. Efter några veckor insåg jag att, med mitt jobb; packa ordrar, röja runt på lagret, organisera, så funkade det inte. Alltså rök dom. Men något hände med nagelkvaliteten efter det. Dom blev helskumma. Jag kunde inte använda något nagellack över huvud taget. Provade vanligt lack, gellack and you name it men inget fastnade. Alltså, jag kunde DRA av lacket. Även fast jag tvättade naglarna noga innan jag satte på lacket. Testade att ”rugga” upp naglarna med en fil innan jag målade. Icke. Lacket lossnade. Hela tiden.

 

Det här satt jag och beklagade mig om då Kicki säger: ”Gå till Frida, hon är skitbra!”

 

Frida som i Frida Selkirk. Som i ”Naglar på Fridas, The Queen of Nagellack. Henne hade jag ju så klart hört talas om. Ofta på tv4 för att prata nageltrender. Alltid med i diverse tidningar. Överallt i sociala medier. Kicki drar iväg ett sms och vi fortsätter att äta. Nån timme efter att vi sagt hejdå får jag ett sms med ett datum då jag ska infinna mig hos Frida.

 

Jag noterar adressen. Skrev in den i min almanacka: Mäster Samuelsgatan 111. Klockan 14.00. 19 juni. Igår alltså.

 

Eftersom jag är väry anal med att komma i tid bestämde jag mig för att åka hemifrån redan kl 13.00. Detta trots att det bara tar max 15 minuter med bil men jag tänkte att leta parkering skulle ta lite tid plus att även om jag visste var gatan ligger så var jag osäker på var just nr 111 var. Googlade och såg att det låg i slutet på gatan. Vid en korsning.

 

Jag bor p r e c i s utanför de så kallade tullarna. Det vill säga: utanför Stockholms city. En bro mellan mig Stockholms innerstad. När jag kör upp på bron inser jag att det kommer bli lite körigt. Jag borde givetvis kommit ihåg att det VARJE sommar är vägarbeten i stan. År ut och år in. En sträcka som i normala fall tar 2-3 minuter tar nu 33 minuter. Kommer förbi köerna och kör som en babian. Nästan lagligt. Men bara lite olagligt. Svänger in på Mäster Samuelsgatan och parkerar bilen. Kliver ur och tittar upp på husfasadens numrering. 70. Konstigt. Jag står ganska exakt i slutet av gatan och det tar liksom slut där. Men vafan, det skulle ju vara 111. Jag googlar. Det står 9 och inte 111. Däremot 111 44 i postnummer. Mäster Samuelsgatan 9. Alltså i andra änden av gatan. Som är överjefligt trafikerad. Alltså lönar det sig inte att sätta mig i bilen, göra en u-sväng och köra bort till andra änden.

 

Jag bestämmer mig för att kuta. Ehh … kuta alltså. Springa. Lubba. De som känner mig vet att jag inte ens skulle kuta om det var 80% på Louis Vuitton-butiken. Jag. Springer. Aldrig.

 

Men nu gör jag det. Som en flodhäst. Det är 24 grader och jag har en cashmereponcho på mig eftersom det var kallt när jag åkte hemifrån. Det är varmt att springa i en cashmereponcho i 24 graders värme. Just telling you.

 

När jag hunnit halvvägs noterar jag att klockan är 14.00. Jag får panik. Det är så sjukt respektlöst att inte komma i tid och det är bland det absolut värsta jag vet. Fortsätter springa. Mot rött ljus. Till slut kommer jag fram. Nummer 9. Ser ingenting. Bara andra butiker. Ingen jefla nagelsalong. Håvar upp telefonen och hittar numret. Frida herself svarar och jag börjar svamla. Samtidigt kommer ett par byggjobbare som ska förbi mig bärandes på en jättestor plywood-skiva. De pratar med mig samtidigt som Frida försöker förklara för mig var salongen finns. Jag får tinnitus. Hittar porten.

Har Frida i telefonen och hör att hon säger något men förstår inte. Byggjobbarna pratar i andra örat. Till slut fattar jag att hon säger ”måste lägga på eftersom du ringer på porttelefonen och jag kan inte öppna eftersom det är samma telefon som vi pratar i”. Klick. Porten öppnas och jag letar mig upp i trappan. Våning två. 

8 minuter sen kastar jag mig in genom dörren och ber en miljon gånger om ursäkt.

Frida ler och säger att det inte är någon fara men jag VET ju hur viktigt det är att man kommer i tid, i synnerhet till en salong. Jag känner riktigt hur bra förstaintryck jag gjort. Suck.

Fifan som jag skämdes.

Vi sätter igång och Frida ber mig att välja färger på gellacket.

Ähum. Det var ju JÄTTElätt … not.

Lokalen vi sitter i är en gammal lägenhet. Supermysigt inredd. Välkomnande. Frida var dessutom fantastiskt trevlig. 

En timme senare går jag därifrån. Mycket nöjd. Två olika färger på nagellacket. Med glitter. Så klart.

 

Nu ska jag bara hålla tummarna att det håller den här gången. Gör det det så kommer jag tillbaka. Lätt.

 

För övrigt har jag fyllt min motionskvot för de närmaste 15 åren.

Veckans klipp!

Reklam för mina egna produkter

Yeay, nu kan ni köpa våra fina Yolanda-blusar till pangpris!

Finns i flera färger och har ett inbyggd linne.

Älskar gulddetaljerna!

Passar alla från unga till gamla!

HÄR hittar du dom.

Alltså, det här med modetrender

För ett tag sedan var jag på en kryssning med Daisy Beauty Magazine. En beautyresa där jag som vanligt fick lära mig massor. Med på kryssningen var en välkänd make up-artist. Hon visade en make up under konferensen och berättade lite om sig själv. På kvällen skulle vi alla äta middag och när hon kom inglidande i restaurangen höll jag på att tappa mitt champagne-glas i golvet. På sig hade hon morgontofflor och en morgonrock. Jag tänkte att, hon kanske var trött efter dagen och det kanske till och med v a r lite coolt att hon sket i att klä upp sig, utan kom i nattsärken. Typ. Var på väg att ta ett kort på henne och ha med i inlägget jag gjorde nästa dag, men var rädd att hon kanske skulle ta illa upp, så jag avstod.

 

Det går någon vecka och jag surfar runt lite på nätet. På olika hemsidor. På flera utländska modetidningar.

Det ploppar upp bilder här och var på modeller i kimonos och morgonrockar. Tänker inte så mycket på det. Klickar vidare.

Men, vid ett tillfälle tänker jag; ”det var fasen vad det verkar vara inne att ha på sig en kimono på morgnarna”.

 

I förra veckan hade jag tv4 på i bakgrunden. Sommarkrysset med Gry Forsell. Uppträdande av Rebecka och Fiona, några unga bönor som lyckats bra i amerikat. Jag jobbar med datorn i knät medan brudarna sjunger. Plötsligt tittar jag upp.

Men vad f a n är det här; dom har också morgonrockar och pyjamas på sig!

 

Googlar lite och läser att det är den hetaste trenden just nu. Att ha på sig en jefla morgonrock när man går ut.

Jag ska till Mall of Scandinavia i morgon. Ere nån som ska mé?